Vi var mobila, jag och den föränderliga periferin. Varje gång jag befann mig på en ny plats, fanns den 360 grader runtom mig med nya viktiga människor inom sig. Jag ställde frågor, lyssnade och försökte ta över deras världsbild. Det var nog min väktare som lärde mig att vara den oviktiga mittpunkten i en viktig periferi. Om jag tittade norrut hörde jag hennes röst: har du inte sett vad som händer österut? När jag vände på mig och tittade österut, ropade hon: titta upp! Du måste titta upp så att du kan ha koll på himlen! Det hände så mycket under den tiden, när jag egentligen borde växt upp. Men jag växte liksom inte, varken i volym eller massa. När jag tittade ner såg jag inte ens mina egna bröst, fötterna. Jag sa det till väktaren: jag ser inget av detta, jag känner mig mer som någon typ av gas eller syra. Hon sa ”det är normalt” eller ”visst ser du dina fötter”. Sedan fortsatte jag väl som vanligt, kom till en ny plats och ställde mig lite där. Tittade kanske ut över havet, trodde mig ha perspektiv ett tag.

Jag ringde upp Blompojken, som var på väg till Köpenhamn för att handla droger. Det var inget konstigt med det. Det konstiga var att jag ringde, och att han svarade.

Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatat Blompojken. Men ibland drömmer jag mig en nyckel till hans lägenhet och går in, lyfter på täcket och lägger hans tunga arm över mig. Och taket lyftas, som Tranströmer skrev.

Vi luktade alltid cigg. Torrt och bränt. Som bäst luktade vi cigg och schampo.

Vi var alltid trötta. Jag försöker minnas en bok jag läst eller om det var en film, i vilken huvudpersonen ser tillbaka på tiden för förälskelsens början, och hur underbart det var att sova bort världen tillsammans. Jag försöker komma på vad det var som gjorde Blompojken och mig så trötta i värden. Vi luktade alltid cigg. Vi var alltid trötta och slitna och uttorkade. Vi måste till slut separera oss från varandra och vara med någon som fyller de vardagliga ritualerna med mening, eller åtminstone inte avslutar dem med frågetecken.

Idag skulle Blompojkens barn varit sju år om vi inte hade tagit bort det.

Skulle jag ha varit en bättre person då? Tänkt mindre på mig själv och mina egna bekymmer. Hållit mig uppdaterad om barnlitteraturen. Antagligen stört mig på de andra föräldrarna. Tagit pedagogernas parti vid diskussioner med de andra föräldrarna. Tittat mindre på TV. Ätit färre måltider ensam.

Bott i Majorna.

Blompojkens föräldraskap hade kunnat inspirera honom att börja källsortera, och bevaka grundläggande rättigheter. Sluta köpa plastpåsar. Börja snusa.

Men det är ingen idé att undra. Vi måste försöka tro att de människor som vi en gång kände, var versioner av sig själva, som också önskade godhet från sig själva.

Det här kaféet spelar sorgsen musik. Mannen som serverar frågar om jobbet och livet, han frågar om jag vill ha ett glas vatten till kaffet. Han säger: det finns kanel och socker, mandelbiskvier. Solen skiner in genom fönstren och färgerna ljusnar för att sedan mörkna igen, mitt ansikte förlorar sina konturer. I mina ögon går något att läsa. Det är en sorts trötthet. Det kallas att lämna, börja om. Jag lever mitt liv på det här sättet, jag skriver samma saker. Det är en särskild berättelse jag hittat, uppsköljd på mitt lår, som en oformlig manet. Det är en berättelse jag söker hos andra. Jag tror att jag älskar dem, men kanske älskar jag bara den här berättelsen, jag tror jag vill äga den. Jag kan inte förmå mig skiljas från den, som man inte kan skiljas från enformigheten i sitt eget språk. Jag lägger mig på rygg och skrattar eller gråter. Det handlar inte om känslorna som kommer, utan upprepningen, de små och stora cirklarna och hur de formar sig, elasticiteten, hur långt de går att sträcka. Just nu vill jag veta, säger du. Just nu, bland människorna på kaféet och torget utanför. Det är vinter, kylan finns i musklerna, rullar ihop sig och dör. Något dör i min blick, för att sedan väckas till liv igen. Två män talar om vikten av tystnad i ett rum, de skrattar lite. De konstaterar att det är bra att ha en plan och skriva ner sina idéer. Sedan reser de sig och packar ihop sina jackor och halsdukar, vantar, de lyfter sina ryggsäckar från golvet. De packar ihop sig själva för att möta skuggan på torget och kylan, som bor i himlens vitblå färg och alla spända kroppar som går fram och tillbaka, de står stilla vid fontänen och väntar. Jag tänker på alla jävla kickar. Tillslut äts man upp av sin egen villrådighet och lägger sig för att sova, man drömmer en spegel av sitt liv, orden sköljs upp genom halsen och ut på det vita lakanet. Det är en kärlekshistoria, eller tragedi. Det kommer ur något litet och hårt, en händelse som växer till flera. Alla kroppar man trycker sig mot, ryggarna som är stora och breda och som man omfamnar utan att förstå sin dragning till. Framför oss finns veckorna, månaderna. Jag följer tanken, som har sin gång. Den tickar fram som tiden, snart är jag tillbaka vid utgångspunkten. Kaffet är slut, alla människor går ut genom dörren. Mannen plockar med koppar och skedar, vattenglasen står uppställda på disken som små underliga gåvor. Från TV:n hörs en kvinna som sjunger:

I met Louie on a hazy morning
When the bars were closing down
He said: honey, I really like your prancing
You and I, we'll burn this town

Jag skrev precis till mig själv Jag är så glad idag, är det jobbet som gjort mig glad igen? Och kanske är det som du skriver, jag blev glad av att arbeta för fem år sedan, arbetet distraherade mig, affären som jag jobbade i, och fortfarande jobbar i, gav mig lätta tankar, och därför får jag för mig att jag fortfarande blir glad av att vara där, liksom frisk i hjärnan av det. Men det kan ju lika gärna vara något helt annat som gjort att jag är glad idag, det kan vara att jag sovit åtta timmar i natt, det kan vara att jag såg en katt i trappuppgången i förmiddags, visserligen en ganska medtagen (kanske vild) katt, men ändå en katt! Det kan vara att det är måndag och att det verkliga livet därför börjar om igen, att jag får sätta på radion, tvätta ansiktet, koka min gröt och slå upp tidningen. Det får jag visserligen på helgerna också, men det blir alltid något helt annat då. På helgerna tänker jag jämt på alla lyckliga par som är på väg till bageriet nere på hörnet. Klockan är kanske tio men det bekommer dem inte att klockan är tio, själv kan jag inte ta helgerna och morgonrocken för vad de är.
Det jag skulle vilja fråga dig är hur du kommer ihåg vem du var, jag har ingen aning om vem jag var för fem år sedan och hur den personen/jag skiljer sig mot den jag är nu. Jag minns att jag och R satt på vagnen med en vinare påväg till en klubb, det är som en evig nerförsbacke från guldheden, en nedåtgående bergochdalbana blev det med vinet. Men vem jag var, det vet jag faktiskt inte!

ägg det är gott
runt vitt
massa kalk

ett gammalt duschhuvud
utan små hål
+vattnet
+pipandet

det är äckligt att tänka på
hål i huden
hål i håret, det går alls inte

men sådana misstag finns
i universum kanske
i vissa rum

blir det pinsamt nu?

inte på telefonen
det känns torrt på något sätt
så mycket skratt
så mycket inneboende skratt
så många misstag

jag såg svanar
som inte va som de brukar va
de saknade grace
så klumpiga var de
när de gick i den bruna jorden
med sina vingar vikta bakom ryggen
jag tänkte på min väns snabba hjärtslag
hur jag tidigare på dagen önskade att de aldrig ska sluta innan mina
det kallas magi, tankarna som skickas ut i luften
jag glider genom luften
160 km i timmen
kvällen kommer kl 16
då stiger dimman
mörka ringar under ögonen

de som lämnar
lämnar bakom sig
hål

det ekar där det är tomt
hålen liknar
bergrum
katedraler
tomma lägenheter
brunn
nötskal
så vi viskar

slutar kärlek
nej och ja

försvinner tomhet
gradvis, i stunder, aldrig helt

slutar du finnas
eventuellt, när alla har glömt

inuti hålen finns
vackra saker som sades
och alla fula
interna skämt
hur ljuset föll
det var vi mot världen

och det finns olika grader av rättvisa
om du gick frivilligt
eller för tidigt
om någon tog bort dig
eller om det var dags

Det är inte helt osant
att vi är en person
som dricker 18 koppar kaffe om dagen
cyklar 120 kilometer i timmen
värmer matlådor i 3000 grader
och alltid är olyckligt förälskade
Det syns inte utifrån
hur vi ständigt hungrar törstar kissar och slumrar
utifrån sett är det vi som tar emot dig
det är vi som säger Hej hej hej hej hej
i receptionen
i kassan
i disken
på rullbandet
och på kursgården
Ett femhövdat monster i prydliga kläder
som vi kanske njuter av att tvätta
eller aldrig tvätta

Vår vän berättade om ett radioprogram
om människor som dyker under isen
Men varför skulle någon vilja göra det?
Flera av de tillfrågade svarade att de sociala sammanhanget
var en viktig faktor
Vi ställer ett glas mot varandras bröstkorgar och lyssnar
Så svårt att tro på sig själv
så lätt att tro på någon annan som inte tror på sig själv
Under isarna
Innanför rockarna
Finns alltid ett hjärta

Kärlek dör och uppstår på nytt, detta händer hela tiden. Det handlar om kärnan, det är det slutgiltiga, som sätter sig i musklerna utmed ryggraden. Om du skriver tillräckligt länge kommer du nå punkten där du kan veckla ut det och se på det, som man ser på ett stycke bärnsten man plockat från stranden. Detta är konstnärens egentliga uppgift. En gång blev jag mycket förälskad och gjorde mig till åtlöje inför alla jag mötte. Men det var också det allra sannaste, som jag kunde följa ner i djupet, om du förstår. Natasha Khan sa: I don’t want to be the person who makes art and forgets about real life. Hon sa kloka saker som jag lyssnade på och trodde mig förstå. Hon talade om smekmånadens död och den älskades förfall. Du börjar se dig omkring efter någon ny, kanske en person med liknande egenskaper, som ger dig nya orgasmer. Alla lösningar uteblir, du letar efter dem i lådor på vinden och andra ställen du besökt, i klubblokaler och caféer. Du följer dina steg tillbaka till barndomen och talar om din far eller din mor, du talar om din syster som du alltid jämfört dig med. Du är inte lika graciös som din syster och dina kläder är opassande för din ålder. De ligger i högar på golvet i lägenheten och när du tvättar förlorar de sin färg. Men allt detta har redan hänt, eller kommer att hända och du skriver om det på internet, du gör en låt som du sjunger i ett fullsatt rum, eller målar på väggarna, för alla att se.

Har du också vaknat av ditt eget skrik? Det har min syster, hon vaknade och undrade vem som skrek och så var det hon själv. Min bror vaknade av sitt eget skratt, han undrade vem som skrattade och det var han själv. Själv brukar jag vakna av väckarklockan och tro att den är jag, ett litet pip från mig.
Jag ska försöka fokusera på din fråga men den är inte helt lätt. Alla har olika uppfattningar om vilka ljud som passar ihop med vilka, även vilka ljud man gillar var för sig kan skilja sig avsevärt åt mellan olika personer. Själv gillar jag endast ljudet av sked mot citronsorbet, sorbeten ska vara som snö, och så ljudet av det. Barnskrik kanske passar bäst ihop med ett lugnande tal? Ljudet av att någon tar upp babyn och vyssjar den? Kanske en liten sång? Hade det inte varit hemskt om man låtit babyn ligga kvar där och skrika? Min mormor lärde sig göra så, lät sitt första barn ligga kvar i vaggan när det skrek, de fick inte en bra relation sen.
Barnskrik och en bil som tvärt bromsar in måste ju vara den värsta kombinationen, jag klarar knappt av att tänka på det. Jag tänker mig att jag sitter i min systers rum i Hamburg och hör stan där nere, ljudet av stan i stora städer är verkligen något speciellt, något man vill komma till, vara i. Men att där, i det rummet, höra ett barnskrik bland biltutor, ambulanser, fulla högljudda människor skulle kännas allt annat än trevligt!
Jag var själv ett barn en gång, jag skrek inte så mycket, talade desto mer. Jag minns det förstås inte men mina föräldrar har berättat det för mig. Min mamma säger att hon minns alldeles för lite och så får hon nåt ledsamt i blicken, men vad ska jag göra åt det undrar jag, jag kan väl inte förminska mig och bli hennes baby igen? Min pappa säger att jag hela tiden pratade om att koka saker, allt skulle koka och koka var även ett substantiv, jag pekade på spisen och sa ”koka!” och det är väl inget speciellt med det.

dagarna går förbi som de går
någon åldras ensam i en lägenhet
och dör för ung
det stod i tidningen
polisen kommer och hämtar utan förvarning nu
isolering
förvaring
fängelse
bur

vem önskar det för någon annan?
det sliter att vara arg helt själv
vara helt själv
ibland lönar det sig att skrika
det behövs rörelser som enar
sjuka och stigmatiserade kroppar
sorgen är verkligen nära ilskan
de som är arga skriver bäst
de som är arga är det vackraste jag vet
30-talet nämns oftare i samtalet
80-talet var nyss
nuet är inte en bra början
eller fortsättning
det finns lager av ont
att ge namn till dina känslor är att mogna
blåmärken och flugorna
det finns de som har sett sina vänner dö som flugor
rädslan är verkligen nära ilskan
jag är ledsen
vill inte träffa
någon i trapphuset
men gör det ändå

Dagarna innan mensen kommer påbörjar sammandragningen. Buken vändas inåt, bröstet vändas inåt. Man sugs in i ett svart hål vars kärna är ----- Armarna försöker gripa tag i lite vad som helst: en gren, en burk, en kudde, en kollega, ett minne, ett systerskap. Men inget hjälper, och till slut tappar man bort sig helt och hållet i en nollställning.

Smärtan är en kliché som jag har känt till ända sedan mina föräldrar släckte det sista ljuset. Jag har hört att den går att lindra, om man börjar lyssna på kroppens cykliska språk. Den här världen har en fientlig förväntan om att kroppen alltid ska vara samma, men så är det ju inte. Kroppen är det enda huvudet vi har, vi måste börja lyssna och lyda.

Du har en vacker och lite omständig själ. Du är en ung man, det vackraste som gud har skapat.

Du frågar dig själv: Är jag en karaktär i en Paul Auster-bok? Som barn tog du upp ett kuvert från dörrmattan och höll upp det mot ljuset. Solstrålarna sken igenom och avslöjade spegelvända bokstäver och siffror. Än idag vet du inte om det var namnet på en hemlig syster eller något som du bara hittade på. Men säg mig Jonte, har du någonsin tänkt på att himlen aldrig är grön? ju fler ledtrådar vi pekar ut, desto märkligare blir världen.

Vissa dagar är vägen ut ur lägenheten oändlig. Innanför väggarna finns drömmen om livet som ett mjukt och sensuellt mysterium, ändå måste du ut. Du tar på dig ryggsäcken som är onödigt tungt packad och känner en förnimmelse av njutning när axelbanden tynger ned dig, för ingen har rört vid dig på länge. Det gör så fruktansvärt ont att vara lycklig, bättre att alltid vara grön.

Du räknar hur många timmar du sovit innan du sätter dig bakom ratten. Du har läst för mycket böcker och nu måste du hänge dig åt den mindfulness som bilkörning trots allt är. I bilen blir både du och världen en annan, en mer direkt version. Du kör förbi hennes lägenhet där det lyser, och du kan äntligen gråta. När tårarna torkat och bilen fylls av amerikansk musik kan du andas ut en stund. Du möter din blick i backspegeln och för ett ögonblick är den helt grön.

handen stuvar undan, plockar fram
sprider alla tankar i lägenheten, dikesrenen
vi gick längs ett dike
nej, en gata
det var morgon i San Francisco, Madrid
det var en morgon, sedan en annan
handen stuvar undan, plockar fram
försöker sprida alla tankar i lägenheten
det finns en parkering utanför mitt fönster
vi gick där en gång, vi gick i alla städer
delade på drycker, jackor
de var dina jackor
som jag tappade bort
glömde i ett provrum eller på en stol

handen öppnar bilarna på parkeringen
deras bagageluckor, handskfacken
man vet aldrig vad man finner i ett handskfack
värktabletter, en geting som dött
du säger: min kropp minns
styrs sinnet av kroppen eller kroppen av sinnet?
jag vet att du hatade getingar
en morgon vaknade du när de kröp över din mage
och på väggarna i rummet som du delade med din bror
ser du: allting har ett minne
handskfacken, getingarna
städerna: San Francisco och Madrid
alla sådana där jackor
de heter olika saker på svenska och engelska

handen gör det handen ska tills den slutar, tappar
spiller allting över köksgolvet
olika restauranger och bussar
gör avtryck på tröjan och fastnar där
är det bra eller dåligt?
jag sprider dem omkring mig
kroppen minns tanken och tanken minns handen
som stuvar undan, plockar fram
köper något
en tröja eller jacka
som inte har ett namn
det är morgon, en annan dag
handen skriver, slutar upp
vidrör en mun och ett papper

Hej blompojken, mitt ljus brinner kanske för dig. Var du den blompojke jag inte vågade prata med 2009? Du hade svart page i sidbena, kavaj och vita Converse, var det du? Om inte kan du fortsätta läsa i alla fall för hur som helst är du är säkert nån jag sett nån annan gång. Du bor väl i Göteborg? I Berättelse om ett äktenskap skriver författaren Geir Gulliksen något i stil med att det finns så många som kunde blivit våra livskamrater av de vi passerar i livet. Jag både tror och tror inte på det. Tror för att det ju är sant, den man väljer (väljer?) är inte nödvändigtvis den man passar bäst ihop med. Tror inte för att tanken gör en galen. Varför inte den där, eller den där? Eller den där? Det blir för svettigt att tänka så, att leva så. Och på tal om svett, värmen stiger visserligen, men inte till den höga grad att det blir så kallt vid ljuset att det brinner uppåt istället, skulle ens ljus brinna uppåt vid tio minus? Jag vet inte. Men jag lever på, går upp, gör det jag ska göra, går hem och lägger mig igen, kanske kollar jag på några kortfilmer med min man innan jag somnar. Men blompojken glömmer jag aldrig. Var det du?

‍

tänker du ofta på dina tänder?
så lätt, egentligen, att göra sig illa inifrån
eller börja ruttna
jag gillar att bita lite lekfullt
omväxling till det vardagliga tuggandet
tungan vrider och viker sig i smyg, virvlar runt ett sår
så lätt, egentligen, att smeka sig inifrån
det smakar gammalt kaffe och torrt på något sätt
jag har inte hånglat med någon sedan januari
2016
nej, jag skojar bara
det var i år
har min starkaste muskel blivit svagare?
kokböckerna är för stora
det är inget fel på munnen
men hela kroppen lider av ett dumt huvud

Var är du när gubben tar tag i pojkens hår och drar släpar hela hans kropp genom sanden pojken har orsakat dammoln genom att sparka med sina bara fötter i sanden moln runt gubben och hans fru de satt där och hade längtat till denna perfekta tisdagkväll på stranden det hade kostat månader av hårt arbete att spara ihop till den här resan den vuxna sonen hade stulit kontanter från lådan i sovrummet för att ha råd med all utrustning hon visste om det och la lite extra han visste inte om det var är du nu när gubben lyfter upp pojken och slänger hans kropp mot stenmuren som understödjer strandpromenaden med de glassätande turisterna pojkens knä mot stenmuren pojkens huvud mot stenmuren du säger efteråt att du skulle se efter våra saker det var därför du satt kvar på bänken men sättet du säger det på får dig att framstå oärlig 7 år senare funderar jag fortfarande på detta var är du vad är det du inte vill berätta.

Jag träffar den här killen som har en liksom fantastisk förmåga att lokalisera min skam innan jag ens själv har gjort det. Jag går hem från den där festen där jag tror att jag har varit en fantastisk gäst, så berättar han för mig att jag har gjort något vidrigt. Något så vidrigt att han känner sig tvingad att sova hos mig så att jag inte ska glömma bort dagen efter att jag spelade de där dåliga låtarna. Så efter det, jag menar flera år efter det, handlar alla våra bråk om huruvida jag kan nöja mig med att vara med någon som visserligen älskar mig, men som inte tycker om att se mig utanför lägenheten.

Långt senare lämnade jag min man och sålde min möbler på Blocket, men jag behöll lägenheten. Möblerna jag sålde hade ett odiskutabelt värde som jag hoppades skulle smitta av sig på mig. Jag fick höra av andra att jag hade god smak, och det var länge sedan någon hade sagt det till mig. Jag hörde av mig till gamla vänner och sa ”förlåt” - ett ord jag alltid varit dålig på. Om man är rädd för världen är det praktiskt att bli tillsammans med någon som vill att man ska vara det. När du och jag gömde oss under täcket var allt underbart (ibland) men desto mer fruktansvärd blev världen utanför. Grannarna började fråga hur jag mådde och jag började tvätta när ingen annan gjorde det, sen suddade jag ut mitt namn.

Åren går och jag tänker på allt man ska försöka att inte skämmas över. Jag skäms inte över mitt stora täcke. Jag skäms heller inte över att jag varit rädd för världen i så många år, men det gör mig ledsen att tänka ordentligt på det. Jag är snart trettio år. Jag är inte rädd för mörkret. På natten ligger jag i min säng och drömmer och när jag vaknar minns jag inte vad jag drömde, bara att jag har drömt.

‍

Det är en onsdag. Det har regnat i flera dagar, kanske i alla dagar. Cattelin tar en buss från centralen till området där hon bor, som är mycket tyst och tråkigt. Det är som om staden sluter sig. Det är tomt på gatorna och broarna. Alla är hemma och lagar mat med hjälp av hälsosamma recept de finner i Cattelins kokbok. Det är en imponerande bok, flera hundra sidor lång, ja, vissa exemplar är tusen sidor, men de är specialutgåvor och mycket ovanliga. Cattelin skyndar genom gatorna, hon vill hem, hon flyr undan regnet och tomheten. Hon vill koka sin kokbok på spisen och äta med sked. Det är en ny idé, ingen är lika uppfinningsrik som Cattelin. Det är därför hon har skrivit en sådan framgångsrik kokbok och kan klä sig förnämt, i en vit kostym som smalnar av kring anklarna. Hon röker franska cigaretter under fläkten. Det är sant: ingen röker så vackra cigaretter eller är så smal och hälsosam som Cattelin.

Cattelin vill leva. Hon har aldrig haft tid för kärlek eller bevittnat något oväntat. Hon har lagt hela sin själ i sina kokböcker och nu vill hon ha själen tillbaka. Hon kokar kokboken i flera timmar, hon röker cigaretter och lyssnar på radio, det mörknar, alla lampor tänds på gatorna. Cattelin rör om och smakar av. Det smakar papper. Det smakar av livet. Cattelin äter girigt innehållet i grytan, utan att röra sitt vinglas eller röka en enda cigarett. Hon känner pulsen öka, blodet strömmar igenom hennes trötta kropp och fyller tankarna med mening. Cattelin tänker på sin barndom, som präglades av leda. Hon gick i en stor skola och trivdes inte särskilt väl. De andra barnen glömde ofta bort henne. De glömde hennes namn. De glömde leka med henne på rasterna. De hade inget emot att leka med henne, men de glömde helt enkelt att hon fanns, trots alla påminnelser. Ibland sprang de och hämtade henne. Cattelin gjorde aldrig något på eget bevåg. De andra barnen kastade bollar omkring sig, solen sken kanske, det kunde ha varit en trivsam tid. Men Cattelin satt kvar i klassrummet och såg ljuset falla igenom de höga fönstren. Det är detta som är hennes själ: den blå himlen och ljuset och barnens röster som stegras mot skolans tegelväggar, minnena virvlar omkring, de återvänder tillsammans med kokboken.

När du tänker på mig tänker du på det jag tänker på. Jag tänker: månen går ner innan solen går upp, visste du att det var så? Vad händer däremellan och vad är det för typ av tid vi har då? Vi åker österut på E20, det är grått och regnigt, vi drar förbi den där slalombacken som känns lite deprimerande på något sätt. Jag önskar att jag kan säga det jag känner till dem i bilen, sluta staka mig, låta orden ta sig ut och vara där i det lilla rum som bilen är. Bilföraren pratar mest, fastän det är hon som kör, pratar om sitt jobb, sina andra vänner, ja man kan nästan tro att hon försöker få oss passagerare att känna oss lite betydelselösa. Naturen utanför passar bra ihop med min mammas ex handbollstränaren, det var något med honom och regniga dagar i bilen. Han bakade jämt bröd innan frukost, sprang flera mil när han sprang och var väldigt  omtänksam när han var omtänksam. Men gnistan, den fanns inte mellan dem. Men han var bra för oss, barnen. Och vem är jag bra för? Jo, det är väl många, man skulle inte kunna säga att jag tar hand om någon direkt men många skulle nog säga att jag är ett viktigt inslag i deras liv. Deras lilla liv för livet är ganska litet ändå. Och så står man där på dansgolvet, det är sista dansen, sista låten, och vad blir det då? Jo det blir Roxy Music och man vet att det är hög tid att dra sig hemåt.

Det är snart val och jag har blivit äldre på det sättet att jag inte längre tycker att det är någon bra politisk handling att inte rösta för att man inte tror på partipolitik. Jag vet att många är rädda för sina liv. Den här rädslan kommer från att ha sett vita våldsamma män i grupp. Att de kan döda någon mitt på dagen och fortsätta samlas. Att lagen om terrorism inte används mot dem, utan mot muslimer eller folk som “ser ut som” muslimer. Att nassar få gå runt på stan med polisskydd. Att de vill sätta militär i förorten. Att medellivslängden för kvinnor som bor i utsatta områden i Göteborg är sju och ett halvt år kortare än för de som bor i andra stadsdelar. Nio år kortare för män. Att det inte finns bostäder och inte finns jobb. Att den strukturella rasismen och diskrimineringen är så normaliserad att människor som själv inte upplever det inte tror att det finns. Att vi inte vill se, inte erkänna att det finns. Jag är rädd för mina egna fördomar. Att jag inte vågar erkänna mina fel. Att den positiva förändringen är så långsam och den negativa så snabb. Att det inte kommer bli bättre.

Jag är rädd för att jag är för mesig. Jag är rädd för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Jag är rädd för att det finns så mycket som jag inte förstår. Jag är rädd för att jag ska bli fattig när jag blir gammal. Jag är rädd för att jag aldrig hinner bli gammal. Jag är rädd för fler bränder, starkare vindar, översvämningar, mikroplast. Cancer. Att mina föräldrar ska dö. Att mina vänner ska dö. Att mina vänner inte får den vård som de behöver. Att jag inte tar tillräckligt bra hand om mina vänner.

På helt vanliga dagar går jag runt och tänker vad jag skulle göra om någon försökte våldta mig. Jag har övat de här tankarna länge. Hur jag skulle knivhugga förövaren eller peta på hans ögon. Jag vet att jag antagligen inte skulle kunna göra någonting. Att 70 procent av de som blir våldtagna fryser. Jag har sällan en kniv nära till hands. Jag vet att våldtäkt sällan innebär att någon okänd kommer och hoppar på en.

Jag tänker på min första pojkvän som jag hade när jag var 17. Hur han nån gång ville ha sex efter vi hade gjort slut. Hur jag runkade av honom för att han skulle sluta fråga. Hur jag kände mig äcklad, men gjorde det ändå. Det hade aldrig handlat om mig innan det heller. Hur folk tycker att det är helt normalt att göra saker de inte riktigt vill. Hur folk tycker att det är osexigt att prata om sex när man har sex. Hur han fortsatte ringa och smsa och till slut försökte ta livet av sig och skyllde det på mig. Hur min pappa tog mig till psykakuten för att träffa honom. Jag kommer inte ihåg om vi pratade om vad som hade hänt. Hur jag fortfarande undrar om jag betedde mig på ett oempatiskt sätt när han tydligen hade problem. Hur det är så svårt att veta hur mycket ansvar man har för andras känslor. Hur fantasin skiljer sig så mycket från verkligheten.

Hur jag fortfarande brottas med min sexualitet, hur jag har svårt att lita på människor som vill att jag ska njuta, för att det var en sån lång period i mitt liv då ingen frågade mig vad som kändes bra. Jag är rädd för att de som jag känner tillhörighet till inte accepterar mig. Jag vill känna mig okej som jag är. Jag är rädd att jag inte alls vet vem jag är. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna kyssa vem jag vill offentligt. Att jag inte hittar någon jag vill kyssa. Att jag hittar någon som inte vill inte ha mig. Att jag fortfarande är kär i någon som jag har lämnat. Att i mitt försök att ha lite självförtroende blir för kaxig istället. Att ingen tycker att jag är cool. Att jag ser ful ut i spegeln. Att jag aldrig kommer acceptera min kropp. Att jag inte kan skriva. Att jag kommer skämmas över det jag har skrivit.

jag är beviset på att någonting inte blir klart med tanke
ser du någonting i mig som du fastnar för?
kommer du för nära stänger jag av
eller har du några lugnande knep som andra inte har?
jag gick min vanliga promenad
och det var inte samma som förra gången
fast jag kände igen den
skogen ändras långsamt och dramatiskt
“är jag bipolär?” tänkte jag
det finns så mycket skuld
ett namn som upprepas
inte sant
flera namn
det blir inte tyst i mitt huvud
jag måste sluta tycka synd om mig själv
det är pinsamt och ingenting jag kan stå för
jag kan ofta vara osynlig där jag går
men Anna, jag känner mig utanför
mig själv och andra
det är därför jag har lärt mig lite av varje
min kunskap är bred
inte djup
eller det kan ju också vara för att jag är så nyfiken
jag börjar säga lite mer
pusslar ihop en bild av ett jag
det finns så många stjärnor i mörkret som kallar
jag hoppas för att få komma lite närmare deras ljus
vem är du? skriv igen?

Det händer ibland att vi städar fredag kväll. Då är musiken bäst. Inga tankar avhåller tonerna från oss, de blir verkligen helt rena. Så är det. Låtarna blir bättre. Jag menar inte att de låter bättre, utan jag menar att de faktiskt blir bättre.
Hon jag bor med städar i köket, jag i badrummet.
Vågen (som kan visa den nästan exakta vikten av en människa!) har lämnat rost på golvet, det är vackert, men det är inget nytt. Jag har sett detta under lång tid utan att hantera problemet. Bullret från dammsugaren drunknar The Beach Boys i köket. Varför lyssnar vi på dem?
…men i kväll är det enkelt, jag behöver bara göra golvet blött med vatten och tvål, vänta lite och sen torka med en trasa. Rosten försvinner. Jag kan inte förstå varför det kändes så oöverkomligt innan, men så är det, allt har förändrats sedan igår.
Vi går runt i varsitt rum och hanterar männen i våra liv. Hon i köket, jag i badrummet.
Spotify bläddrar vidare. Vem har bestämt det egentligen?
Watch out baby I’m just a jealous guy.
Vad är det han säger egentligen.  
Det luktar Ajax. Det luktar citrontvål, som hon har skurat golvet med.
En riktig fredagkväll.
Fast musiken är inte så bra längre.
Jag ska också skura mitt golv.

Jag såg en film om konstnären Louise Bourgeois. På morgonen steriliserade hon en sked över gasspisen. Hon var mycket gammal nu och rädd för att bli sjuk. Hon tar den upphettade skeden och äter en mun söt sylt direkt ur burken. Hon äter det söta på tom mage för att sparka igång dagen. Hon är fransk. Sylten är söt. Hon skingrar det tröga och sega från natten. I frånvaron av dig äter jag bara sådant som kan ätas med sked. Visst är det ett spänningsfält mellan mig och kniven när jag finhackar grönsakerna. Soppan ska bli klar. Så klar att man alltid. Kan se botten på tallriken. Så var det alltså inte villkorslös kärlek ändå.

Jag skriver detta när jag vaknar, innan gränsen mellan det undermedvetna och medvetna helt suddats ut. Jag ligger i sängen, som är närmare drömmen. Min röda lampa är tänd och persiennerna neddragna. Det hörs steg utanför fönstret. Det hörs ett brus, som ligger under allting annat. Jag försöker tränga in i detta brus, som är staden och livet, som är alla våra tankar, samlade, pågående. För det mesta lämnas bruset åt bakgrunden. Du vaknar och går till jobbet. Du står i en kassa med frånvarande blick. Det gör för ögonblicket inte ont någonstans, inte heller i tanken. Människor rör sig på gatorna i staden och alla ger ifrån sig ett ljud som växer till ett brus och i bruset finns bilder som är långa, blöta… andra är lättare, transparenta. Du går på gatan bland de andra och din kropp producerar ett litet ljud, det är en ljus ton. Det är på gränsen till en skärande ton, som öppnar något i ditt inre. Blicken faller ner och du får plötsligt ont av alla bilder. Det är detta som händer i skrivandets stund. När det skymmer drar min röda lampa nattfjärilarna till sig. De lösgör sig från mitt inre och kravlar ut ur min mun. De är ludna, tysta. De sitter på väggarna i mitt rum som små undertryckta minnen. Det måste sägas: det är skrämmande att avvika från den raka linjen, det pågående, rullande, gatorna i stan, som leder till jobbet eller ett kafé. Det är skrämmande att säga något annat än det förväntade. Istället för att be servitrisen om en kaffe, säger du kanske: nattfjärilar dras till konstgjorda ljus, men orsaken bakom detta beteende är okänt. En hypotes, som kallas himmelsorientering, går ut på att nattfjärilar behåller ett konstant vinkelrätt förhållningssätt till en himlakropp, exempelvis månen, för att flyga i en rät linje. Eftersom himlakropparna befinner sig långt borta och dessutom ovanför horisonten kan nattfjärilen flyga långa sträckor utan att vinkeln blir en annan. Men när nattfjärilen upptäcker ett mycket närmare konstgjort ljus och använder det för att navigera, ändrar sig vinkeln mellan fjärilen och ljuskällan markant efter bara en kort sträcka. Nattfjärilen försöker instinktivt ändra sin navigation mot ljuset, vilket leder till att flygande nattfjärilar rasar i en nedåtgående spiral, som rör sig närmare och närmare ljuset.

Okej, jag träffade släkten på en gård. Gick runt och tvättade allt jag kom i kontakt med. På hemvägen tog tåget en omväg och jag fick tid till att tänka på din fråga. Jag tänkte på min första kyss, att den var längs med en väg. Hade övat i flera år innan, varför tog det så lång tid tills det hände på riktigt? Man kan gissa att jag inte tog för mig eller att gud ville ha det så.
Finns första kyssen? Är den i så fall betydelsefull? Nu var det inte första kyssen din fråga handlade om men jag tänker att vi måste gå tillbaka till den för att kunna reda ut det här. Och dessutom kan kyssen efter månader av torka vara lite som första kyssen: blöt, kall och varm, ja oerhört äcklig för att vara något att tråna efter, eller hur? Och vem är det egentligen som tjänar på det, du eller kyssen?

Det låter som att du inte vet så mycket om hur du känner eller vilka bekymmer du har. Eller du kanske inte vill berätta bara. Av bekvämlighetsskäl antar jag att du saknar vishet om ditt inre liv. Då kan jag nämligen berätta för dig att du måste observera förbindelsen mellan kroppen och sinnet.
Någon berömmer dig, någon förnärmar dig, kanske när du går omkring på staden. Du uppfattar detta, hör det med öronen, och får en behaglig eller en obehaglig känsla i kroppen. En intensiv sammandragning av en bestämd muskel, jag kan inte säga dig vilken, bara du vet. Det är det som är poängen. Du dechiffrerar den exakta förnimmelsen, hur den är avgränsad. Den subtila länken mellan kroppen och sinnet blir tydlig för dig. Detta är vishet.
Du försöker vända tillbaka till livet men det går inte. Först på kvällen hittar du ord som beskriver vad som avhöll dig. Du inser också att allt någon gång tar slut. Att förvänta sig annat är alldeles omöjligt.

Här ligger jag på stranden, ingen handduk, bara sand. Det går knappt att hålla ögonen öppna för solen. Jag tittar på alla skrikiga människor vid bryggan. Jag önskar att jag kunde vifta med min hand och flytta på dem. Puff - försvinn. Jag gräver små gropar i sanden med någons gamla slickepinne. En myra klättrar ner i varje grop som jag gräver. Jag tar en hel näve med sand och låter den rinna igenom. Luften hänger liksom och det hänger något i luften som ser ut som en kärlekspil. Jag tittar på olika växter, de är perfekta, och på en nyckelpiga som ser solblekt ut. Jag känner att jag behöver vila från alla detaljer och nyheter som gör att jag har svårt att somna på nätterna. Jag har läst klart min bok och scrollat igenom flera år av mitt ex instagram. Lika bra att prova candy crush. Några dagar senare tar jag bort det och får tillbaka min kommuniceringsförmåga men suget blir kvar.

Hej Kåre,

det ideologiska svaret är att om vi inte skriver ned listorna så fortsätter vi försöka återskapa dem i tanken, om och om igen i oändlighet, och det stjäl vår uppmärksamhet från produktionen. Alltså: samhället vill att du ska skriva listor.

För en egen del anser jag att listor är för närliggande andra, mer morbida nedräkningar: kommer jag någonsin leva upp till min fulla potential?, etc. Men jag ska nedan försöka besvara din fråga:

1. Vi strävar efter skönhet, och listor är mycket vackra.
2. En lista är lättare att lägga upp på bordet än en hög av obearbetade känslor och läten.
3. Listor är historiskt etablerade, redan Gud tyckte om att skriva listor.

Jag ska nu sträcka mig utanför frågans universum. Istället för att lista saker skulle jag vilja rekommendera dig att istället lista ut saker. Det händer mig när jag minst anar det, men oftare vid havet än på andra platser. Stirra runt mycket. Ta vilopauser. Läs skönlitteratur. Sist men inte minst måste jag erkänna att det är mina egna listor jag har svårt för, andras listor tjuvläser jag ofantligt gärna. Jag vill också be om ursäkt för den något överhettade tonen, ventilationen är trasig.

Inatt drömde jag att alla människor levde med en infektion i sitt blod. Om de började blöda släpptes infektionen fri och växte till stora insektsmonster som vandrade längs gatorna och dödade dem som kom i deras väg. Jag gömde mig i en källare tillsammans med en vän. Ett litet sår slogs upp på min ankel, som hon baddade med alkogel.

Sommarnätterna är varma och vackra, som du skriver. Det doftar asfalt och växtlighet och ibland är månen ett stort hål mellan husen, som du skulle kunna sticka hela handen igenom. Jag tänker på en person som jag älskat mycket högt. Jag tänker på en annan person, som ställer de rätta frågorna. Det måste sägas: ensamheten är alldaglig. Ensamheten infinner sig i alldagliga situationer. Jag är på väg hem, genom en gångtunnel. Skuggorna är blå. Om natten antar byggarbetsplatsen i mitt kvarter en känsla av total stillhet, som om maskinerna inte kommer röra sig mer.

Det är inte så gott med kaffe, det är inte så gott med varma drycker över huvud taget när du varit nere i din egen mage i flera dagar eller när du känner dig bakfull, eller när alla i din omgivning känner sig det. Jag köper något kallt istället, sätter mig ner i min blommiga tröja. Håret på benen har växt ungefär tre millimeter sen jag åkte hemifrån, naglarna kanske två.

Jag dricker inte varma drycker, det räcker med den varma asfalten, går lite fram och tillbaka på vägen för att få motion. Det är galet egentligen, detta med fåglarna, att de lever här i staden och inte drar ut på landet. Men det är klart, här finns ju så mycket föda, smulor från bröd, skräp från våra munnar, korvbitar vid korvstånden och så vidare. Varje gång när jag sitter på ett kafé, på en uteservering, tänker jag på småfåglarna och hur märkligt det är att de hoppar omkring bland oss utan att vi reagerar så mycket på det, men man vänjer sig väl vid det mesta. Jag har vant mig vid min fästman, han vid mig kanske, jag har vant mig vid stunderna framför brasan på kvällen, eller det blir inte så många nu för tiden. Vem är han egentligen när han sitter där på andra sidan telefonlinjen? Jag hör inte vad han säger, ber honom säga allt igen, säg allt igen som du sagt från det att vi började samtalet jag har inte hört någonting.

Sommaren är här och den är för varm, torkan brer ut sig i oss alla och jag tänker mycket på hästarna som inte får tillräckligt med höbalar, undra om höbalar någonsin varit så värdefulla. Jag kan inte tänka mig en så vacker men ändå skrämmande varelse som en häst, jag vill både vara nära och gå ifrån den.

Angående kaffet är det nog effekten du vill åt. Jag gick runt hela förmiddagen tom på kaffe. Jag letade efter en förvaringsbox men kunde inte komma på det engelska ordet för det. Om jag såg rynkorna i mitt eget ansikte som de ser ut nu när jag var femton kanske jag hade slutat med mitt överdrivna minspel redan då för att undvika dem. Jag skulle tagit hand om min kropp mer, inte druckit så mycket. Jag minns en av de första fyllorna, det var med G och vi svävade in i bajamajorna. Klockan tickar då och den tickar än, en gång på en tågstation, tror det var i Hamburg, trodde jag att en klocka stannade, den gick bara så fruktansvärt långsamt. Nattåget till Köpenhamn skulle snart gå och jag samlade ihop mina grejer. I tågstationer finns det så mycket plats uppåt. Tågstationerna i Sverige däremot, de är för små för mig, jag måste ut i Europa igen.

Hej du

Hej. Hej! Hej!!!

HEJ DU!!!!!

Har du koll på din skattsedel?
Har du tagit din medicin?
Har du det?

Hej.

Har du handlat i dag?
Har du handlat morötter?
Har du gjort någonting?
HEJ!

Du får inte vara lat, det är vi som säger det.
Det är vi som hälsar på dig och säger:

Hej du!

Du får inte vara lat.
Har du handlat i dag?
Har du köpt din medicin?

Spelar ingen roll om du försöker.
Du kommer alltid att vara lat.
Det är vi som säger det. Hej!

Lyssnar du på oss?
Lyssna på oss!
HEJ!
HEJ DU!!!!

Kära anonym
Du behöver inte bada
bara för att det är varmt

Det skrämmer inte mig att mina blommor vissnar och dör
Kanske betyder det
att jag trots allt känner förtröstan inför framtiden?

Mitt första svar till dig handlade om att samla på saker
Först är vi små varelser som samlar på fina och vemodiga ting (snäckor, spelkort)
Sedan förstår vi att det finns en annan väg att gå
som är att göra sig av med allt igen (sakerna, tankarna, översta hudlagret)

Mitt andra svar handlade om att äga en bostad vid havet
själv har jag för lite pengar
för att leva i nuet
Men jag älskar ändå att vara i det gamla

Min mormor arbetade på lunchrestaurang
och det sades att hon var ”drastisk”
Men jag förstod att de menade
att hon var ett geni.

En brygga vid havet, vågorna slår. På andra sidan sundet står ett vitt hus. Det står, det finns inte bara. Det står för sig själv bland klipporna.

Å baby, jag vet det allra minsta. Jag vet att jag inte vet. Jag är forfarande ung och livfull. I skogen placerar jag en mans hand på min kind. Allt är strävt omkring mig: kläderna mot huden och hans beröring, den sträva och fårade handflatan. Jag sover utan kläder.  Nätterna är vackra och skrämmande, utsmetade, som människorna på olika dansgolv i staden.

Tre kvinnor på bryggan talar om min generation. De säger att deras döttrar vet mer om vad de inte vill än om vad de vill. De säger att generationsväxlingen inte infinner sig som förr. När de har gått är jag ensam. Havet lyser bortom bryggan, som om något sken under vattenytan utan att stiga upp.

‍

För flera hundra år sedan bodde några människor på en liten gård ute på landet. På gården fanns det massa djur: höns, getter, kaniner, hästar bakom stängsel och en liten fågel i en bur, det fanns också djur som levde fritt i områdena runtomkring: rävar, ekorrar, fåglar och insekter.

Det fanns en katt som gick fritt omkring på gården, och det var den som fick den största uppmärksamheten av alla. Den hade friheten, samtidigt som den njöt av gårdens privilegier.

Man spenderade mycket tid på att försöka förstå katten och uppmärksamma dennes behov.

Var den hungrig?

Behövde den vila?

När den blev arg: hade man på något sätt överträtt kattens gränser, begränsat kattens frihet?

Eller omvänt: hade man inte gett katten tillräckligt med uppmärksamhet?

Den minsta flickan gillade att leka med kattan, men det var ett farligt spel. Om katten av någon anledning inte kände sig bekväm eller tillräckligt respekterad kunde den agera ut, plötsligt och oförutsägbart.

Man passade på att ge katten massa bra mat, den gillade "gurka, tonfisk och mörk öl"

Den var en sådan katt, det gick verkligen inte att förstå den. Ändå var det allas allra största önskan att tillfredsställa den.  

En gång blev katten sjuk. Den började hosta och utvecklade en vätskande böld mitt i pannan, som pressade ögonlocken så långt ned att den knappt kunde se någonting. Det droppade var på golvet i hela huset, och någon sa att nu räcker det, hon ville ha katten avlivad.

Men den sjuka katten fick fortsätta leva under flera år, i stor respekt och kärlek från gårdens djur och människor. Ja, det var väl mest respekt. När den blev gammal dog den och begravdes i ett buskage bakom gården, där flera av kaninerna och getterna redan låg. De hade nämligen dött i mellantiden, det har jag glömt att berätta.  

Efter att katten dog pratade alla om hur mycket kärlek de kände inför katten, och hur mycket de saknade den. Den minsta flickan skrev en 5 sidors kärleksdikt till katten och ända fram tills i dag pratar hennes ättlingar om hur högt de älskar och saknar katten fast de aldrig träffade den.

Här tar min kunskap slut och jag måste googla, jag googlar trissor, jag googlar trissa. Jag läser att synonymer till det sistnämnda är: rulle, litet hjul, rund skiva, cylinder, att man istället för att säga dra på trissor kan säga dra åt skogen, håll i mig, verkligen. Utanför mitt fönster tas en byggnadsställning ner, eleverna går hem från skolan, två har tjocktröja på sig och jag tänker att de måste svettas. I min lägenhet är det lika varmt som ute, jag känner det när jag sticker ut handen genom köksfönstret. Mitt hus är gjort av sten men nu har det varit hett så länge att värmen tagit sig igenom väggarna. Det är en märklig känsla att sticka ut handen genom fönstret och se hur den byter miljö men inte känna förändringen.

när min mormor började glömma saker fick hennes lägenhet några extra våningar
lite senare ville hon åka hem
hemmet var inte lägenheten som hon bodde i, det var någon annanstans
hon blev yngre i sitt sätt
de döda fick tillbaka sina liv
vi sörjde henne för att hon inte var med oss längre
när jag sover drömmer jag ibland om min mormors gamla hus
det med flera våningar
och lägenheten, den kommer jag ihåg också
jag skriver om min mormor fast hon är borta
när du skriver, skriver du om norrland
du bor inte där längre
men norrland finns i dig
som alla andra platser du besökt

Sedan tidernas begynnelse har jorden fått besök av varelser från yttre rymden. Vid varje besök har de gett människan nya kunskaper och bidrag.

Det var rymdvarelserna som byggde pyramiderna. Man hittade transformatorstationer och spår av rymdskepp efter konstruktionen.

Men deras främsta bidrag var att de parade sig med människan. Det var då främlingskänslan först uppstod. Inte längre skulle människan kunna sägas vara gjort av lera för att återvända till dammet. Det fanns någonting annat i människan, någonting mer.

I människan som djuret.
I människan som maskinen.
I människan som rymdvarelsen.

Du står framför en grav. Det går vågor i gräset, solen sjunker. Du vecklar ut känslan och står med den som ett stycke papper i handen, du förmår inte fullfölja rörelsen. Det är höst och du ber till den döda. Att känna starkt är att be till de döda och tro att de lyssnar. Omkring dig drar allting ihop sig, ljuset försvinner in i växtligheten och stenarna, trädens grenar doppas i jorden av tyngden. Du dras inåt med din känsla. Du vet inte vad känslan betyder, men du vet att du inte vet, som är en slags vetskap och förståelse, ett rum i det slutna. Du slänger inte bort känslan, det är det viktiga, kanske det allra viktigaste du håller i din hand. Natten är tät och full av mening omkring dig, det går en gångväg från kyrkogården, bland husen.

När jag var 6 år gammal brukade jag åka hem från skolan med bussen tidigt på eftermiddagen.
Min storebror var också där.
Han gick i trean.
Det var inte så långt hem men bussen åkte en konstig omväg genom en liten by och runt en stor backe.
Det tog väl ungefär 15 minuter.
Det fanns stora fält.
Det var ute på landet.
Vi bodde på landet.
En gång somnade jag.
Bussen hade vaggat in mig i sömnen.
Mitt huvud lutade sig mot rutan.
När jag vaknade var det förvirring.
Min storebror var inte där längre, inte heller min kompis.
Bussens interiör såg likadant ut som förut.
Men ändå inte.
På sätena fanns gamla tanter med konstiga hattar och små väskor.
Någon bonde tror jag i arbetskläder.
Det fanns också andra vuxna människor, som jag säkert skulle bedöma som stora barn om jag såg dem nu.
Att kolla på dem gav mig någon form av omvänd höjdskräck.
Utanför susade en verklighet förbi som jag aldrig hade sett förut.
Hetsiga gula fält.
Busslinjen efter min hållplats.
Efter ett tag stannade vi mitt på ett sträck, där det inte verkade finnas någon som skulle av eller på.
Allt kändes konstigt.
Genom mittgången kunde jag titta ut igenom vindrutan.
Någon bil hade tydligen kört in framför bussen och blockerade för den.
Precis som polisbilar i amerikanska filmer.
Ut från polisbilen steg mamma.
Fast det var inte en riktig polisbil.
Men det förstår ni väl.
När jag var 11 skulle jag besöka en kompis som bodde 30 kilometer bort.
Det var enklast att åka dit med tåg.
Det var bara en hållplats.
När pappa lämnade mig på plattformen sa han:
Är du säker på att det går bra för dig att åka själv?
Hittar du?
Förstår du att du ska kliva av första gången som det går att kliva av?
Han förklarade för mig tydligt hur skylten såg ut som visade namnet på stationen.
Det fanns fler av dem.
Fler chanser att förstå.
Visst, sa jag och frågade:
Vem tror du egentligen att jag är?
Han pussade mig på kinden.
Några minuter innan tåget rullade in på stationen berättade en röst i högtalarna att nu skulle vi rulla in på stationen.
På skylten stod namnet på min station.
Jag kände mig så säker att jag inte ens reste mig upp.
Tåget stannade och folk klev ut.
Jag satt kvar.
Kände mig helt lugn.
De kommer nog att stanna igen vid något tillfälle.
Tåget börjar rulla.
Så länge.
Ingen hittar mig.

Jag hör en ekorre äta, jag tänker på de små vassa tänderna, den lilla kroppen, hur det vore att hålla den i min famn. Kottar ramlar ner i vattnet, en ödla lägger sig på mitt lår, den ligger där som en tatuering, jag viftar bort den med handen och skriker ett tyst skrik.

Jag tänker på ekorrarna i Central Park, på att de levde, och fortfarande lever där bland människorna. Jag hör steg i skogen, jag tror det är en häst eller en människa med hårda steg. Jag reser mig upp för att se efter.

Förälskelsen är ett gift, en pil. Står man med ansiktet mot väst en måndag i april kommer man bli förälskad i den tredje personen man ser efter att solen gått upp eftersom pilen passerar genom en under de omständigheterna.

Jag skriver det här på en strand. Två män åker förbi i en motorbåt, och jag tänker, hur skulle mitt liv vara med någon av dem? Förskräckligt tråkigt antagligen, jag hör på deras unga röster att vi inte skulle passa ihop, deras tonläge är alldeles för lättsamt.

Men hade jag varit här en timme tidigare då pilen passerade genom mig hade jag blivit såld på dem båda. Är din önskan att inte mer bli förälskad i den mest förbjudna får du hålla dig undan när pilen är framme. Hur du vet när den är det är en senare fråga.

märkligt att du skulle fråga mig som är så konsumerad av just den här frågan.

först: jag ångrar mig att jag inte skrev en dikt. jag ångrar mig att jag inte gjorde på ett annat sätt.

sen: det går inte att se förbi strukturerna när vi pratar om livet. du är bara en anonym för mig, jag vet inte vilka saker är besvärliga för dig. men det finns någonting i dig, en känsla, som gnager och hindrar dig från att vara nöjd med livet.

jag tror att jag vill för mycket. jag har svårt att få ro. det finns för många möjligheter, för många sätt att leva ett liv. jag är upptagen av att uppleva, ta in allt det som är vackert, att må bra. det uppstår konflikter.

tänk om du satt hemma vid ditt köksbord och undrade samma sak den kvällen jag satt hemma i mitt kök och googlade: “hur blir man av med fomo?”. jag kan spara dig lite tid och berätta: det fanns inga tillfredsställande svar på den frågan.  

jag har läst sara ahmed på sistone. hon skriver mycket om lyckan, du borde kolla upp henne också. jag försöker fästa mig vid tanken att ens lycka inte behöver vara likadan som alla andras, den behöver inte motsvara samhällets förväntningar. kanske lyckan är en fälla.

på min gamla skola fanns det en affisch.
“if this disappoints you, lower expectations”, stod det på den.
vad tänker du om det?

sist:

kan inte komma över/under/förbi
måste gå igenom
samma tankar
är min lycka byggt på någon annans olycka?
varför ska det vara så?
berusning av alla sort varar en begränsad tid
en kan vänta på värmen och vara missnöjd när den väl kommer
samma med regn
jobb
kärlek
orgasm
barn
gråt
osv.

‍

Det finns en gammal dansk låt för barn som heter “Spørge Jørgen”. Den handlar om det lilla barnet Jørgen som alla tycker är jobbig för att han ställer kritiska frågor till de vuxna. Han försöker att förstå hur världen hänger ihop, men hans mamma och i synnerhet pappa tröttnar på ordet “varför”. De får uppfattningen om att han säger det för att irritera dem. Frågorna han ställer handlar ofta om relationen mellan människor och djur, han försöker exempelvis förstå hur olika djur kommunicerar, varför han är född som människa och inte som katt, och varför människor mjölkar kor men inte kycklingar. Han är även intresserad av den mänskliga fysiologin och vill veta varför det finns just manliga figurer på hans barnkläder, och han undrar varför det verkar vara en grej i hans samtid att gå omkring med hatt.

Men en dag får hans pappa ett raseriutbrott som konsekvens av alla frågorna. Jørgen får stryk och är tvungen att gå lägga sig innan han har ätit och lekt klart. Medan han ligger i sin säng försöker han att förstå vad som har hänt. Tillslut fattar han beslutet att han ska sluta ställa frågor.

Om jag kunde svara på din fråga
kunde jag svara på alla mina frågor
Jag bär på din fråga
som är alla frågors fråga
Jag går mot nätter
som man går mot stränder
Jag går med solen i ryggen
som man går i romaner
Jag går efter bröd och apelsiner
som man gör i gamla minnen
Jag lånar rörelser av andra
Jag måste låna de stora rörelserna av alla andra
Jag vet ingenting om hur kärlek blir till namn
Men jag vet att min känsla alltid stämmer

Oavsett hur tunga och främmande kropparna har känts, har de aldrig slutat stå upp.
Jo, på sjuka dagar.
Nej, de har alltid haft ett hjärta.
Tungor som inte vet.
Varje dag.
Men kropparna har aldrig slutat tala.
Lyssna.

Bilderna hon tog på mig i den tropiska trädgården lyckades inte fånga min essens. Jag har ett annat lugn när jag tar bilder på mig själv. Det förvånade henne. Jag känner inte igen mitt ansikte på andras bilder. Det ser annorlunda ut i spegeln. Tanken att någon annan känner mitt ansikte bättre än jag själv skrämmer mig. Jag föddes på en onsdag, 331 fullmånar sedan och har haft många tillfällen att betrakta mitt ansikte sedan dess.

När jag skriver får drömmen om dig en form och rädslorna du när i ditt inre blir mindre viktiga. Jag drömmer mig igenom Europa och alla konversationer med människor som inte vet vem du är och som lever sina liv upptagna av andra ting. Det är tydligt vad min dröm säger om dig. Det är tydligt att jag är mycket förälskad och väljer min egen berättelse. I Nice dricker jag vin på en hotellbalkong. Jag badar i ett badrum med nya handdukar och i poolen på taket som egentligen är till för betalande gäster. Jag badar i havet och skriver spridda anteckningar om en tolvårig flicka som föds ur stenarna på stranden. Hon föds vetande, som jag i min kärlek till dig. Det är en märklig splittring, som omfattar mina tankar om dig och sköra förhoppningar, men som också omfattar drömmen som sådan, denna pickande dröm, som om det är något jag kan hålla i min hand.

Det är sommar i södra Frankrike och jag önskar att du kunde se dina rädslor genom mina ögon. Jag önskar att jag kunde ge dig mina ögon som man ger någon ett smycke eller nyckelring. Minns du när vi pratade om smärta och du sa att det är den värsta känslan? Min rädsla är att förvandlas till sten och inte känna någonting alls. I Nice är stranden gjord av sten som rasslar i vågorna. Det finns en människa inuti stenen, det finns alltid en människa i allt som känns eller sluts hårt omkring och jag håller henne i mitt medvetande tills du står framför mig igen och jag kliver igenom dina rädslor för att undvika mina egna. Vi befinner oss i ett stort rum och alla väggar faller bort, i min berättelse om dig krymper rädslorna till småsten på en strand eller nedsläckt gata och du knäpper med fingrarna för att jag inte ska märka vad som sker.

Jag tittar på Melodifestivalen, jag tittar på P3 Guld, veckan efter ser jag en skilsmässofilm och sen en dokumentär om ett sällskapsdjur. Man försvinner in i soffan, man försvinner in i tevens hjärta. Man tänder en lampa för att släcka en annan. Man hör en fest, man är inte på den där festen. En fest är omöjligt att tänka sig, liksom en soffa är omöjligt att tänka sig när man är på fest. Du säger att Benjamin har konstig utstrålning, för mig utstrålar han vilja, styrka. Bli inte ledsen nu, men han kommer aldrig komma hem till dig. Han kommer aldrig tända din hallampa, ställa sina skor prydligt bredvid dina, sätta sig vid ditt köksbord och slå upp en kopp te, det kommer inte hända. Han är upptagen nu. Det har varit, och kommer fortsätta vara, mycket med mellon. Precis som du har mycket med ditt liv, tänk så, du har mycket med ditt och han har mycket med sitt. Det viktigaste är att du gör saker, ligg inte kvar i sängen mer än tio minuter på morgonen, det kommer göra dig deprimerad, duscha regelbundet. Ät bra! Vänta inte så där med att äta som du kan göra ibland, regelbundna måltider är otroligt viktiga för att humöret inte ska dala, även för en konstnär! Och när du kommer hem på kvällen, sätt på radion!

1. Du sitter under ett träd med armarna i kors. Den nya lukten är för stark, allt det gröna och det blåa gör ont i dina ögon. Inga ögon möter dina.

2. Vilda tankar kommer tillbaka. Du har glömt hur de ska tämjas och du luktar rädsla.

3. Du vet inte vilka drömmar som var dina. Fantasin är en börda, du vet inte vilken röst du ska lyssna på.

4. Du har glömt vilket glas som var ditt. Du tar en klunk av alla. Du sväljer och sväljer till du kräks.

5. Du äter dig mätt, men snart blir du hungrig igen.

6. Du blandar kallt och hett. Du vill ha ljummet. Vattnet regnar ner och immar upp. Du vill bort från smärtan. Du är ingen man. Du är ingen kvinna. Du har en fot på marken. Du känner på vattnet innan du dyker. Du är inte rädd.

7. Det blåser en kall vind innan åskan går. Du hinner simma till stranden.

8. Ditt nya jag tar ditt gamla jag i handen. Ni känner doften av rosor och liljor. Du är en hemlig trädgård. Du är det första numret i min telefonbok. Du kan få det du pekar på. Du är en bro mellan himlen och marken, en regnbåge. Du har ett barn i dig och en vuxen. Du är en åskledare.

Some years ago
I cultivated a small piece of land
that I rented from ”Göteborgs kommun”
Every day two men came to my land:
one of them to check if I was married
the other to see that I grew potatoes, not flowers.
One night I stole a neighbour's stone
it was a perfect stone
round and prehistoric, maybe even an egg
I named it ”the stone" and hid it under a bush
Some would call this plain stupidity,
some would call it a strange concern

e o d   h c u m    w o H ?          
s                                    
                                   
i                                    e
d                                    c
e                                    i
a                                    t
                                     c
d i f f e r   f r o m   p r a                

d                     i

o                     t

e                     c

s                     a

                      r

i d e a    d i f f e r    f r o m   p

Du går mot ett torg, förbi en skog. Du stannar inte för någon, du lägger handen i en damm. Du ser ditt namn i molnen. Du köper allt du vill ha, du köper en liten guldfisk. Du säljer den. Du lyssnar på Rolling Stones i ditt huvud, du nynnar inte med, du behöver inte det. Du sätter dig på ett välkänt kafé, du bläddrar i en tidning, du ser en bild på en glad man. Du stannar inte länge på kafét. Du knyter dina skor lite hårdare, du smeker din egen kind. Du tar av dig din varmaste tröja, du viker den varsamt och lägger ned den i väskan, nej du lämnar den på kafét. Du går mot havet, du ser till att stegen är ganska små. Du vill inte äta godis, du är sugen på kött. Du tar upp mobilen, du tänker ringa en vän. Du lägger ner mobilen igen. Du går över ett övergångsställe, du tittar på lyktorna på bilen som stannar så som du tittar på en människas ögon. Du kan inte titta på människans ögon som sitter i bilen. Du går till en park. Du går till Söder Mälarstrand. Du tänker att du kanske borde gå hem men vet inte ens vad du vill göra. Du går till en butik, du känner på de lena plastburkarna, provar hand- och ansiktskrämerna, du drar in doften i näsan, du stänger burkarna försiktigt och vinkar hejdå till expediten.

Jag ligger med ryggen mot ytan
som är svettig från den som gjorde det innan
lädret är söndertrasat och därför:
direkt tillgång till skummet under jag
pressar

jag pressar och
aktiverar smärtakroppen

det uppstår en overklighetskänsla kring delar av min kropp, som leder vidare till en främlingskänsla inför hela min person
där
på bänken

varför är det bara här jag kan få vara,
behöver flera möjligheter

låter vikten falla ner över mig som en tung filt

befinner mig därmed i en livmoder / ett regressivt tillstånd
varifrån en ny tanke föds:
i en biljon finns det 12 nollor

när jag tittar på växten i fönsterkarmen
tittar jag på dig
ljuset som skiner genom löven
din mun som öppnar sig och låter
hela din varelse
strömma emot mig

du har för mycket lust för den här världen
tills du sjunker ihop
över natten

lite vatten, lite liv
tidigt nästa morgon

hon frågade: ”hur ser tiden ut för dig?”
för henne var hösten minst av alla

våren kom sent
men den slöa skuggan som kastades var bekant
luften i bröstkorgen ljusblå och tung
åkern brun och våt
punkterad av björkstammar

du får inte ändras nu
jag har ställt om efter dig
jag vet att du är försenad
jag väntar
på någon där ute som ska få mig att stanna

hemfärden, baklänges
tog solens reflektion för originalet
frågan som inte lämnade mig ifred
tyngde landskapet
björkarna utropstecken i skymningen
innan det ersattes av spegelbilden
inåtvändningen, svår att se igenom

min älskare är inte troende
han sträcker sig efter sitt vattenglas
täcket är för kort för hans långa ben
det är lätt att slänga sig med att
man är kär
du är min nya kärlek
och därefter säga
du är min nya religion
och tyst tillägga
inte den
jag tror

jag kan inte se att du inte är jag
jag kan inte se
det är tidigt
eller tiden stängs av

ditt öga
som jag öppnar

i hemlighet

gör det något alls
var kärleken är

varje gång någon lämnar mig tänker jag
att jag äntligen kan skriva ifred
jag tänker också på mina föräldrar
på hur min pappa är ett moln och min mamma en fågel
jag tänker inte på dig som barn
för på något sätt betyder det att det var jag som lämnade dig
jag låter allt koncentreras mot mitten ett tag
jag ligger i min säng om morgonen och drar åt mig punkterna
innan jag går upp och läser tidningen
sedan virar jag ihop alla punkters trådar runt en olivkärna
som jag lägger i en liten väska
och tar med mig till jobbet

på kvällen kommer natten
men det betyder egentligen bara att nattpersonalen kommer
vi sitter i det lilla kontoret och hornhinnorna är torra och spända
jag berättar om dagarna innan hon berättar om nätterna
jag går ut och låser upp cykeln
jag älskar att cykla och röka
på min röda cykel
det är otroligt vad det gör sig väl som berättelse
först efteråt förstod jag vibrationerna
av all kärlek som var tillfälligt virad runt något

En tittar på mig med mjuka ögon. En annan länge, men bara slappt. Jag sitter i solen tills min röda tröja blir orange. Jag börjar blöda så min orangea tröja blir röd. Jag kan inte veta vilken tröja jag somnar i. Men jag vaknar naken, ett litet luftrum har bildats mellan mig och täcket. Jag vet inte vilka kläder jag kommer ha på mig när jag dör, men när de gör iordning min kropp kommer de sätta på mig något fint.

Du skriver och frågar varför det står en julgran utanför ditt fönster, men något säger mig att du egentligen vill berätta att det står en julgran utanför ditt fönster och att du förstått att den betyder någonting.
Jag brukar sällan tala på det här sättet till frågeställaren, men din situation är inte helt olik min egen. Jag går på en gata, jag sitter på ett tåg, jag slår mig ned på en bänk. Skymningen faller. Jag känner mig melankolisk och vet inte vad jag är hungrig på. Men trots allt detta händelselösa är dagen upphöjd. De vardagliga objekten har förfrämligats, allt är bara möjligheter till nya berättelser. Och självklart är detta både gåva och straff: allt har laddats ur, och synliggörs så i sin umbärlighet. Allt är möjligt och inget är självklart.
Men nu måste vi ta oss tillbaka till julgranen. Mitt råd till dig är att ta en sista förmiddag, titta ut på den från fönstret. Drick en liten kopp kaffe, långsamt. Sedan hör du av dig till din vän, och tillsammans bär ni iväg med granen. Därifrån kan något nytt börja.

varje dag och hela tiden: frågan

fastnat på insidan av medvetandet

bly under fotsulorna
& uttröttad magnetism

armarna längs med kroppens sidor, men

någonting är inte
någonting

vad vill det säga att vara isär
vad betyder

varje dag och hela tiden: frågan

‍

När jag var barn hade jag föräldrar. Mina föräldrar hade vänner som var våra grannar. Våra grannar hade barn som var mina vänner. Jag hade en storebror. Min storebrors vänner var mina vänners storasyskon. Mina föräldrar är fortfarande vänner med våra gamla grannar. Jag är inte vänner med deras barn. Min bror: jag vet inte.

En av mina grannar hette Paula. Jag snodde hennes leksaker och hon snodde mina. Väldigt, väldigt små leksaker som vi påstod var våra egna. Jag sov över och åt mat som hennes mamma hade lagat. Som jag minns var det alltid hennes mamma som lagade mat. Kokt kotunga, och jordgubbskräm med vispgrädde. En gång smakade vi på allt de hade i kylskåpet. Det är väldigt roligt att sova över när man bor vägg i vägg men inte tillsammans. Det är väldigt lätt att gå hem om man blir ledsen eller längtar hem.

Varje vår eller höst hade vi “arbetsgille”. Som jag minns betyder det korv, saft och träningsoveraller.

I mitt vuxenliv har jag bott i nio olika hus. Jag har oftast inte haft någon relation med mina grannar. De som jag har lärt känna har de som jag bott med känt sen innan. Därför har vi bjudit varandra på mat, kaffe, cigaretter och fest.

Så, som svar till hur du kan bli bekant med dina grannar: skaffa barn. Eller: skaffa inte barn. Det beror på vilka grannar du vill bli bekant med. Det som är viktigaste är att ni har någonting gemensamt. Det kan också hända att du måste flytta om det här med grannarna är mycket viktigt för dig. Folk beter sig olika mot sina grannar i olika kvarter. I min uppfattning kan rika människor vara otrevliga och misstänksamma.

Att kunna lära känna någon måste man först träffas. Det är en fråga om slump eller bra timing. Det kan vara svårt med bra timing om man inte känner den andra. En undersökning av din grannes liv kan öka chansen för att ni ska bli vänner. Försök att hitta mer information om grannen du vill lära känna. Lägg märke till när hen åker hemifrån eller kommer hem. Om det finns ett mönster kan du planera dina rörelser på gården efter hens. Om ni råkar ses ofta, kan ni så småningom börja prata mer.

Livet har lärt mig att om man vill ha kontakt, måste man ta kontakt. Detta kan kräva bra självförtroende. Om du är lite blyg kan du testa att närma dina grannar först skriftligt. Du kan lämna ett sympatiskt meddelande med dina kontaktuppgifter i ett gemensamt utrymme (tvättstuga, anslagstavla?). Då ger du dina grannar en möjlighet att lära känna dig, om, och när, de själva vill. Det är bra att vara lite försiktig. Du är redan så nära, så nära.

havet reser sig
liten koja eller stort slott
många rum
många möjligheter
inget undermedvetet att tala om

huset representerar din kropp
den övre våningen ditt huvud
den nedre ditt kön
vad kan trappor betyda?
drömmar talar till oss i bilder och metaforer
en dröm ska sällan tolkas bokstavligt

självklart finns det undantag från regeln
hus i drömmar står för vårt egna inre
din dröm är
gratis terapi
juveler och ädelstenar
dröm fram kraften inom dig
drömmen vill dig väl
det är viktigt att fråga sig själv vad man hade för roll i drömmen

Kärleken finns på en främmande plats. Bland människor, de dansar till en låt som jag minns, men inte vill nämna här. Vi kysser varandra innan vi säger någonting alls. Sedan tänker jag: vi kommer vara tillsammans mycket länge. Att förälska sig är som att dö lite. Det är att sträcka sig ut och inte veta. Jag förälskar mig vart nionde år. Nästa gång jag förälskar mig kommer jag vara trettiosju år och det kommer ske i gryningen, himlen kommer vara vit och göra ont att se på. Det är en öde plats och solen stiger över hustaken. Det är sensommar, som förra gången, och vi har inte kysst varandra än, men vi har talat länge med varandra och båda har gråtit. Jag har vita tygskor som jag tar av mig när vi stiger ner i det grunda vattnet framför oss.

Först och främst; naglarna ska vara fina, välklippta, så korta att ingen skit kan fastna. Hur ofta jag rensar golvbrunnen beror på hur ofta jag rensar fogarna mellan kakelplattorna i badrummet. Rensar jag golvbrunnen varje fredag rensar jag fogarna mellan kakelplattorna varannan tisdag och rensar jag golvbrunnen varannan tisdag rensar jag fogarna mellan kakelplattorna varje fredag. Vi säger det ena först och sen kan vi säga vice versa, snön blandas med regn på marken, måsarna sätter sig på taken. Inte dumt att göra rensningen och rengörningen på kvällen efter klockan sju då man kan ha fönstren öppna och samtidigt bli synlig för grannarna. Jag går mellan badrummet och köket för att hämta rengöringsmedel, behöver inte hålla dörren till köket stängd för det finns ingen lök som steks.

Imorse pratade de så speciellt på radio om himlen, de sa att många hade hört av sig till det meteorologiska institutet för att de tyckte himlen såg konstig ut. Jag tyckte himlen såg normal ut men försöker framkalla en bild på en konstig himmel i huvudet när jag går fram och tillbaka mellan badrummet och köket. Jag är naken, ja precis, jag är naken, det är ju badrummet som städas - inga rester av avföring eller liknande får hamna på mina kläder. Är jag naken också för att grannarna ska se mig? Jag vet inte och det spelar väl ingen roll. Skulle man föredra att istället vara påklädd och avföring skulle hamna på ens kläder, gud förbjude, är det bara att slänga direkt, det finns inga effektiva rengöringsmedel mot såna fläckar, vare sig kemiska eller organiska vad nu skillnaden är.

När man är i badrummet är det lätt att få syn på sitt ansikte i badrumsspegeln, jag tänker ”jag har ett så utsmetat ansikte” och sen tänker jag på att jag skrivit det många gånger, jag har skrivit det i dagböcker, på väggar och i olika dikter som det inte blir nåt av, nej den tanken hittar aldrig sin rätta form. Jag skulle rekommendera dig att lyssna på radio medan du rensar och rengör, eller ha det helt tyst. Men själv står jag inte ut med tystnaden för då kommer tankarna på vad jag skulle bli om jag aldrig får ett barn. Jag skulle använda handskar, helst gröna. Jag skulle avsluta med en dusch. Och även om ensamheten i badrummet alltid är värre än ensamheten i vardagsrummet är det inget jag tänker på när jag masserar ut min mjuka kropp.

alla män är främmande när de talar
alla främmande som talar till dig är män
du går ut och sätter dig
i husets skugga
du går ut
det är kanske i juni
i gräset: en tand
hans blanka tunga
i gräset: svarta punkter
som du samlar ihop

Kära anonym,

Du ska ha tack för din fråga! Som jag ska svara på genom att gå rakt på sak: ja,
det är ganska sannolikt att Anton är kär i dig, eller att hen kommer att bli det. Det
finns lite olika förklaringar till detta.

Först och främst hade du inte skrivit och ställt den här frågan om det var helt
orealistiskt att det fanns känslor från Antons sida. Du har nog märkt eller sett eller
luktat någonting, och jag tror inte att du har fel. Det är viktigt att lita på sin intuition.

Sedan ska man ju tänka på att det finns över 37 000 människor i Sverige med
namnet Anton och ännu flera i utlandet, jag har dock inte lyckats hitta de exakta
siffrorna. Men även detta ökar sannolikheten för att Anton är kär i dig.

Man kan också se lite på vad historien har att säga om Anton. Den förste kände
bäraren av namnet var en general som styrde Romarriket och blev kär i Cleopatra.
De förälskade sig lidelsefullt och begick självmord tillsammans, Shakespeare har
beskrivit detta i en av sina tragedier. Anton verkar alltså vara passionerad, vilket ökar
sannolikheten för att kärlek uppstår.

Allt kommer att bli bra för dig!

‍

kära vän, jag står utanför ditt fönster igen
ser i dig det jag ofta ser
när jag tittar på kvinnor som i natten ber
i dina nerver finns alla andra
som du inte känner men ändå måste hålla
lite för nära dig
du tänker: imorgon blir det annorlunda
men morgonen kommer
när du knappt hunnit blunda
det enda du vill är att få stanna kvar
men du samlar den kraften du har
för att lyssna, tycka, tala,
sopa, köra, måla,
läsa, skriva, avtala,
hacka, steka, skala,
kyssa, trösta och krama
och ensam i natten du ber
att du kunde gett världen lite mer