En gång närmade sig Lisbeth mig. Lisbeth stod långt bort för att sedan närma sig mig och jag väntade. Det var ett närmande som tog tid, just eftersom Lisbeth var långt ifrån mig innan hon började gå. Eller så var jag långt ifrån Lisbeth, det beror på från vems perspektiv man ser det. När vi var nära varandra hände ingenting. Vilket antiklimax! Lisbeth hade närmat sig mig, långsamt, kanske för att överraska mig, men när vi stod ansikte mot ansikte hände alltså ingenting. Vi stirrade på varandra, och det är i och för sig någonting. Vi kollade in i varandras ögon och såg varandras själar. Men vi såg inte våra egna själar för ljuset låg inte så att det blev den typ av spegling i ögonen som gör att man ser sin egen själ i den andras ögon. Lisbeth hade ljusgröna ögon med en tjock rand runt, inte helt olika en katt. Lisbeth drog i mig, tryckte till mig, grep min hand. Det blev mycket på en gång, men jag gillade det. Jag kände att jag levde kan man säga.

Första gången vi besökte dig var du inte hemma, men vi kände din närvaro i alla ting. Det rena och öppna. Lukten av parfymfri hudkräm. Vi bläddrade i dina böcker, tänkte att vi ville läsa dem. Gjorde kaffe, öppnade balkongdörren. Såg ner i grannarnas trädgårdar och kände oss yra av höjden. Det stod ett askfat på det lilla bordet, det var inte dina cigaretter. Vi satte oss i värmen, i solen, sedan på golvet, i skuggan av den skrovliga väggen. Fortfarande dag, det är ju alltid dag. Men vi undrade: litar du på att skönheten om dig finns i våra ögon?

‍

Det toviga håret låg i slingor över ansiktet, du hade grus i ögonvrån, märken från lakanen på kinden. Du hade sovit länge, klockan var kanske halv tio. Du mådde bra, det skulle bli en solig dag. Genom vindsfönstret doftade syrén och hästar och gräs. Du tittade runt på sakerna i ditt rum: det är verkligen ett fint rum. Ute på toan kissade och spolade lillasyster. Du steg upp och gick nerför trappan till köket. I en korg på bordet stod bullar formade som snäckor. Ljuset sken in ute från ängarna, mättad av värme och ömhet. Bakom din pappa, som mest är en kontur i minnet, syntes kastanjeträdet. Sedan plattades håret ut i en flytt.

I åratal cyklade du omkring på en silvrig cykel, upp och nerför kullar, i en by utan träd.

‍

jag hade inte arbetat på ett tag
det hade plötsligt blivit kallt i luften men det gick att springa sig varm
människor gick med hundar i koppel
som om det inte var konstigt
visslade och glömde
alla stora förändringar
de hade så mycket med sitt eget
min vän ringde för att prata om priset på mjölk
det kändes dubbelt att känna sig saknad

de jag levde med lämnade
kvar lite disk eller ställde den på fel ställe
jag hade några dikter i huvudet som jag inte skrev ner
var så säker på att jag skulle minnas dem

jag lagade middag
och hon som jag levde med gick ut för att fortsätta vårrensningen
jag såg henne från mitt fönster när jag blåste ut ljuset
så typiskt henne
att gräva i trädgården när det nästan blivit mörkt
så bönor i natten

jag lade mig på min säng
kände glansiga tyg glida mot varandra
ville röra vid ansikten som var för långt borta
lade min hand på mitt nyckelben istället, tänkte
varför måste världen vara så okontrollerbar
det kanske sade någonting om mig
att jag ville vara en härskare
drömde att  min hand var någon annans
det är så svårt att veta med sig själv
om det är fingertopparna eller huden som känner
läpparna eller tungan som känner
det här språket passar inte i min mun

‍

Johnny, din fråga berör mig på djupet. Det är inte bara ämnet, det är något med hur den är skriven som får mig att tänka på litteratur jag älskar, som får mig att tänka på Knausgård. Jag tror min begeistring har att göra med upprepningen efter det sista kommatecknet, att inte räcka till nämns både i början och i slutet och understryks därmed. Man känner igen det sista, man har hört det innan, det blir till en sång! Jag tror att du har ordets gåva Johnny! Och om du fortsätter att skriva om känslan av att inte räcka till så kanske du glömmer bort att du känner så för ett tag.

Agnes, min vän. Jag drömde om vatten igen. Vadade omkring med armarna ovanför ytan. Klart vatten, som en bassäng, vet inte varifrån det kom, drömmen sade inte det. Vattnet bara fanns där, plötsligt, stillastående, och malen svepte igenom, lika stor som jag själv. Ser du malen, sa jag till en man som stod bredvid mig. Men han såg inte, eller lyssnade inte, tog av sig tröjan och vadade åt ett annat håll. Oron som det här vattnet, överallt och i alla tider. Finns där från början, från föräldrarna, eller långt innan. Från tjugotalets träkåkar, någon som drack ihjäl sig och någon annan, som tog hand om alla barn. Slippa undan sin oro… Nej, det går inte. Det finns ingen oro utan omskakning, inga drömmar utan känslighet som sköljer över. Var ska man vara om inte inuti sig själv

alltså inuti oron
alltså inuti det här vattnet som glittrar lite i sin ensamhet

‍

det stämmer: människorna har lärt sig att flyga
lätta från den varma asfalten
inhägnade i en våldsam virvelvind

når vi hela vägen upp i himlen och fyller nästan ut
rymden

det är därför jag vill vika ut något i dig
som är mer fysiskt än änglavingar

Vi var inte bra på orientera, men det gick en tydlig stig till stranden. Löven började slå ut. Det blåste på klippan, fastlandet var inom synhåll. Änder och svanar flöt som flaskpost, snäckorna låg på stranden som lösa naglar. Solen var stark, det gick att bränna sig. Det var sommar i april. Var det det sjätte massutdöende? The Real Deal?

Vi växte upp vid sjöar, söta och bruna. Vattnet jag hade svalt var brunt när det rann ut ur min näsa. Vi listade våra dåliga sidor. De var olika, som våra föräldrar var olika. Vi höll med om att havet, båtarna, var något som man fick med sig hemifrån, eller inte. Att det var någonting som bara rika människor gjorde. De provocerade oss. Vi viskade på färjan, på vagnen. Jag hörde dåligt, sjuksköterskan hade sagt åt mig att jämna trycket, men det hjälpte inte. Möjligtvis vätska i örat. Det susade när jag blåste ut. Hen sade att jag skulle höra av mig om det inte försvann.

Ett par år bodde jag där vattnet var bräckt. Jag överraskades varje gång när den milda saltsmaken spred sig i munnen. Att jag inte kunde bada med en stängd mun. Det var något annat än det söta, grumliga, men saknade ändå havskaraktär. Det var lätt för växter att trivas, det var lätt för staden att finnas inuti och på. Jag ringer ofta min vän som bor kvar. Den lämnar sina fakturor oöppnade, svarar inte på viktiga frågor. Jag tar upp det vid varje samtal. Den säger: varför påminde du, jag hade precis lyckats glömma? En kväll ringde den efter att ha varit med om en cykelolycka. Då glömde jag fakturorna. Vattnet som rann var salt.

Det är svårt att se någon helt klart, utan att göra sig förespeglingar eller överdrifter om deras personlighet och karaktär. Ibland är föreställningarna om en människa radikalt mer positiva än det faktiska innehållet. Det är därför så många elaka män ändå blir bortgifta en dag. När hon tittar på dig ser hon kanske den goda maten du åt som barn. Att du var ett barn som fick glass i parken och hade vit sölig krage. Men egentligen var du kanske en sådant barn som satt stilla i baksätet på en bil och hissade upp och ned bilrutan med en håglös blick på världen. Eller så kanske du var ett sådant barn som aldrig var ett barn egentligen. Det hör inte hit. Kanske skulle hon se dig bättre om du köpte likadana glasögon som henne. I slutänden dras de flesta av oss till det välbekanta.

De närmsta dagarna kommer du se en bild av dig själv som barn och överväldigas av förlägenheten i blicken, och sedan: den underliggande stoltheten. Barnet möter din blick med bara knän
och 90-talsklänning och slingorna som hänger fram
är ett förtydligande av ditt ansikte. Det är kanske här det börjar. Splittringen delar dig själv från dig själv och placerar andetaget utom räckhåll. Det är din egen
blick på dig själv som förstoras och halsgropen där du brukar lägga din hand när du ska säga något viktigt. Men det finns ingen yttre sanning som ser något annat än själva

växandet

i dikesrenen och alla spillror som liknar blommor, de kan vara
just spillror

Hjälper mot vad? Det hjälper inte mot strålande förälskelse, men det hjälper att läsa sin bibel, då får man en mening med sitt lilla liv. Ta bara en sån sak som påsken som kommer nu. I bibeln står det att Jesus uppstod på påskdagen, är man kristen är man förväntansfull på påskafton för då vet man att han kommer uppstå dagen efter. Men på långfredan är man det inte, långfredan är en tung dag. Man går omkring hemma hos sina strängt troende föräldrar, får inte sätta på grammofon, får inte gå ut. Vad får man göra egentligen? Långfredan är världens tråkigaste dag, världens längsta. Om julafton är den bästa dagen så är långfredan den sämsta, och det är väl inte så konstigt egentligen, födelse är positivt, död negativt. Lika bra man inser det.

gamnacke huvudvärk
vill ha en fast punkt
en fast arbetsplats
ett fast bord

någonstans
där det inte gör något att gå upp på morgonen
innan den första vagnen går
där man kan lämna arbetsdagen på arbetsplatsen

någonstans
med tid för raster
fönster
förståeliga arbetsuppgifter
någonstans med en bra chef

någonstans
där man slipper telefonen
slipper stå på fötterna hela dagen
bura och kånka tills blodet rinner ut i svetten

ofta nämns pengar
mycket pengar i lufttrafiken
högst upp flera nollor
ovanför glastaket
mycket pengar i datorer

någonstans där man är omtyckt
blir berömd
jag har ingen erfarenhet om de mansdominerade yrken
kanske hamnen?
gå ej under hängande last
återkommer till arbetsvillkoren

någonstans
finns de
finns de?

‍

Vi satt i hamnen med varsin pappkartong och åt gräddig pasta. Bakom de stora kranarna uppenbarade sig himlen, akut ofattbar.
Hit hade vi kommit från två olika håll.
När hon sa:
Meningen med livet är själva upprätthållandet,
avbröt hon den raden av tankar jag var mitt i (om kranarnas märkning av skyn).
Det finns ingen annan mening än upprätthållandet av liv på Jorden, det är därför vi reproducerar oss. Alla varelser - människor som djur, växter – delar samma drift.

En knut bildades inom mig, som behövde komma ut vid rätt tillfälle för att lösas upp.

I några dagar vandrade vi på stigar som doftade barr och harts, salt längs med kusten. Det gjorde lite ont i fotsulorna att trampa på de stora stenarna på stranden. Jag plockade nypon från buskar, skrapade ur de håriga kärnorna och la skalet i munnen.

Vad då med kärlek som inte syftar på reproduktion, är den helt meningslös?
sa jag vid något tillfälle.

På morgonen vaknade jag i ett berättande läge och stack huvudet ur sovsäcken, ur tältet:
….drömde att en katt dog för att alla glömde sköta den.

Det fanns mycket sol och skuggor i gräset den morgonen.  

Vi gick en lång sträcka genom en skog och över en hed. Ischiasnerven började plåga, och det perfekta motargumentet hade ännu inte manifesterat sig.
Okej men då håller jag med! gav jag upp.
Bra! sa hon och fortsatte.

Vid lunchtid badade fåglarna oss i sång och inget ifrågasättande var nödvändigt för stunden.

Framåt eftermiddagen började jag bilda vidare på den filosofi som så småningom hade blivit min.
När omsorgen inte räcker till brukar jag oroa mig för meningen med allt sa jag.
Omsorg behöver väl alla människor, kanske alla varelser sa jag också.
Precis som mat och sömn.
Katten fick inget av detta, utöver att den kanske sov mycket.
Vaddå kärlek som inte syftar på reproduktion?
Ta hand om det levande bara.
Sluta falla på knä för den som dödar.
Hjälten är inte jägaren med vapnet utan samlaren med korgen.
Bakom de stora barrträden uppenbarade sig meningen.
Det var inte för sent att hinna bada innan middagen.

april, det är mjukt ute

för vem, för vem

ett ansikte framför ett ansikte framför

en naken rymd, ett underligt, argt landskap

ta dig samman bland himlarna och var ledsen i en dag eller så

all skönhet är förödande, nakenhetens doft. beskåda just den här solnedgången, de röda färgerna strömmar in

tar sig an träden och uteplatsen

med stolarna

och tystnaden i stolarna

drömmen om succé: jag väver den

drömmen om tydlighet: jag väver den

och fäster mitt ögas logik

i de innersta nerverna

Varm i ansiktet
kanske som i helvetet
Blundar och drömmer

Bebis äter grus
Pappor pratar bostadsrätt
Åh, min bostadsrätt!

Alla målningar
måste drunkna i djupen
Tankarna försvann

‍

långt inne i stallet
fick vi måla de fuktiga väggarna
drengene spelade trummor
så väldigt nära en fotboll

måla! sa pappan

en sjöjungfru
en krona
liten och klämd

ja det var lite av en dröm
i pigernes mörka stall

måla! sa mödrarna
måla! sa lärarna

en smörblomma med strenga kronblad
en annan lille pige
osynlig för sig själv

men herregud gör inte som ni blev tillsagda
i ett stenigt rum med fuktiga väggar
någonstans bakom kvarnan!

‍

Karen-Margrethe fick alltid förklara sitt namn
som skuespillerinden men med bindestreg, sa hon på telefonen
hon kunde verkligen stryka en skjorta, skriva prydligt i ett häfte
kunde sju sorters kakor och Bibeln
men hon tröttnade så fruktansvärt på tanken om husmorsfingrar
så en dag gav hon sig iväg med sina barn
och en dam som hon lyckats imponera
den handsydda duken gick i arv
och samma sak med namnet
hennes barnbarn gillade att gå runt och smila
ropa: kafferepet är en lina, där man hänger nästor sina

det fanns en lek:
knyt fast en penna runt midjan så att den dinglar ner bakom ryggen
huka över en flaska och styr in pennan rätt
tills den glider ner i flaskhalsen

det gjorde mig på dåligt humör
att springa med ett ägg mellan knäna
inte bara för att det var meningslöst
eller för att jag av naturen är hjulbent

men för att det påminde mig om alla tillfällen
jag gråtit med ett leende

jag gjorde allt rätt:
pennan i flaskhalsen
ägget mellan knäna
rena kläder

ändå
inga applåder
inga nya horisonter
ännu ett argt sms från mitt ex
skakningar i benen

Det allra första du minns är doften av hår som varit utomhus, det är en frisk doft och samtidigt frän för ett barn. Det andra du minns är en färg. En blandning av vitt, gult och brunt. Det skulle kunna vara en hund, men det skulle också kunna vara ett lejon på ett zoo. Eller sand som blåser mot något grått, havet kanske, eller din mors kappa som fladdrar när ni springer uppför en slänt med den gulvita färgen drivande omkring er. Det är ljuset som driver och strandrågen i en böljande båge från havet, mot ett glest litet samhälle, en turistort om sommaren. Mataffären håller på att stänga, ni köper en frukt och en tidning till din mor och ni sätter er på en veranda, som på en scen med utsikt mot världen. Tärnorna flyger upp och iväg, de förlorar sig i himlens väldiga själ, de blir mindre och mindre och himlen blir större och större och du får känslan av att falla mot fåglarna. Spelar det någon roll? Jag vet inte, Torben, men ljuset är tjockt och plötsligt mörknande, som om det drog ihop sig mot knäna. Och långt borta från vägen hörs det vassa ljudet av en spade slå mot ditt inres hårt packade grund.

ja, jag kände för att åka hem
så jag gjorde det
ibland är det så enkelt
lutade pannan mot fönstret
grusvägar och rälsen blänkte silvriga

den här tiden på året
det känns som tre knivar i hjärtat
ändå överväger man att låta någon komma nära
yksi, kaksi, kolme
det är så långt människor kan räkna
det krävs flera varma dagar för att skaka av oss tyngden
blåsten på översta däcket
hade månen på vänstra sidan och solen på högra
och tvärtom
jag hade ofta någon vid min sida

jag lutade mig mot de jag älskar
det var helt klart att jag tillhörde
sen var det dags att åka tillbaka
någonting i mig drog mig bort ifrån
det som är uppenbart

Den första människan jag frågar är mamma. Hon sitter vid datorn och håller på med sin pensionssparande.
Den andra är min bror. Jag ringer honom tisdag eftermiddag, han svarar inte.
På väg ut genom dörren frågar jag den tredje människan, min alltid stressade kollega.
Men inget vet, ingen känner till Gud.
Till slut går jag in i minnet och hittar morfar. Innan han dog frågade jag honom: Om man tror på att Gud har skapat människan, VARFÖR har han då skapat människan? Vad är orsaken?
Han sa gemenskapen. Gud skapade människan för att expandera gemenskapen, att öka mängden kärlek i världen.

Du kan vara ensam om att hoppas på Liverpool. Du kan också vara ensam om dina ögon, rikta dem ut genom fönstret. Det har just blivit blåare på himlen, molnen har dragit bort. Ställer man sig nära fönstret ser man stan till vänster, himlen från det här hållet ger en så många gamla förhoppningar att man bara vill glömma den. Du tar cykeln in mot stan, solen lyser och gruset har sopats bort från gatorna, du märkte det inte. Gatlyktorna vajar i vinden. Tänk om det här är dagen då du kommer över det, slutar tro att ditt liv skulle bli perfekt bara Liverpool vann Premier League. Men dina ben klarar nog inte av att trampa ända bort till havet så sjukdomen, ja från och med nu tänker på det som en sjukdom, kommer finnas i dig imorgon också. Kanske kan du stanna till vid torget, sätta dig där med en glass eller vad vet jag. Sitta på den där trappan där det blir så varmt när solen ligger på. Som om glassen kunde ta dig någonstans. Som om glassen kunde göra dig frisk trots att den bara smälter, i dig eller utanför.

2010 var något av ett lågvattenmärke på flera sätt. Det började med att jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och fick reda på att de stora berättelsernas tid var förbi, en hypotes som skulle bekräftas samma höst när jobbade på ett av stans största caféer. På dagarna rensade jag ut sniglar ur isbergssallad, på kvällen somnade jag framför min första egna TV. Idag vet jag att den stora berättelsen inte är utraderad, men gåtfullt utspridd och flyktig som gas.

Tidigt varje morgon flyttas böckerna runt inom staden, ibland om man skyndar sig kan man se en bil lämna Chapmans torg i hög hastighet. Först skickas böckerna från en del av stan till centrum, sen skickas de från centrum till en annan del av stan. I böckerna lämnar folk kvar de mest underbara saker. Ovärderliga vykort som man lovat sig själv att aldrig glömma i en bok, hundöron vid de snuskigaste episoderna. Jag tror jag avundas dig som drabbades av Kungens fall. Det låter inte som någonting jag någonsin kommer läsa om jag ska vara helt ärlig. Men det låter som en stor berättelse, och dessutom dansk.

När du slutade läsa Kungens fall slutade också fler saker. Trycket för öronen lättade, det knakade till i lederna när du reste på dig och gick ut i köket. Så var det alltså dags att kapitulera inför disken. Det måste ha varit så här Strindberg kände sig hela tiden. Det var vackert,  och det skulle aldrig gå att förklara för någon.

när barnet föds vet man inte hur det är att vara en förälder
och när barnet växer vet man fortfarande inte
en förälder tar sig genom dagarna
det är problemlösning, upprepning
och på vissa kvällar är den för trött för att grina
grina kan i vissa landskap betyda skratta
barnets fötter når inte golvet och kanske aldrig ska
socioekonomiska förhållanden och dna
frågor kan vara gulliga men tröttande
någon på en bar sa: alla har massa idéer om hur de ska uppfostra sina barn
men barn har egna viljor
Linda Piras mamma sa: hur mycket jag än förklarar om hur det är att vara förälder så förstår
du aldrig förrän du är det. ingen kan förklara hur svårt det är. ingen kan förklara för dig vad
kärlek är innan du har egna barn.
Linda Pira sa: allt det där lät som klyschor i mina öron då, men jag fattar verkligen nu.  
jag tänkte: jag vill inte bli gravid för att det skulle fucka med min självbild
min mamma sa: min dotter är själv där ute i världen
jag tänkte: kan inte hon få vila lite nu?

våren kommer, ljuset, sommaren. jag begav mig av i tidig ålder. redan då hade jag förmågan att urskilja löven på träden de blöta tungorna: fladdrande, pladdrande

igår hörde jag: en man i Danmark har döpt en festival efter sig själv

den heter Jim’s Dream

jag ska döpa mina barn efter mig själv, deras barn och barnbarn, deras barnbarnsbarn. alla har svårt att skilja oss åt

samma namn, samma stad
samma blanka ansikten

jag har samma namn som min pappa
jag har samma mun som min pappa

min barndoms gata är lång och krökt, den leder till ett slags torg
den leder till en annan lägenhet med fönster mot berget och berget mot himlen, som ytterligare en dröm

som ofelbart kommer till den som är vaken

jag sprang omkring där en tid, minns allt som sades. det stora, skeva, delade

rum

smyckena ovanpå kläderna, kläderna ovanpå väskan. jag glömde aldrig något. jag sade

det  h e l a

Farsan ringde, han skulle ut till en ö över helgen, våga inte gå på isen så skulle fixa pjäxor till skidorna. Han hade letat efter sina gamla i uthuset, i garaget. Han hade inte hittat dem. Nu var han i en andrahandsaffär inne i stan, kanske skulle han köpa en ryggsäck också. ”Har du min och din mammas gamla vandringsryggsäckar?” Han ville veta om han kunde utesluta att de fanns nånstans på gården bland alla grejer. Sen kom helgen, där var det blåa, isen, ljudet av isen, ljudet av blått. Farsan hade inte hittat några pjäxor men våga sig ut på isen ändå. Han hade sin kompis med sig, Stefan den långe kallade han honom, det var Stefan som ägde huset ute på ön dit de skulle. Det sjöng i isen när de gick. Efter ungefär en halvtimme var de framme, farsan var glad att han levde. På kvällen åt de blåmusslor, kanske ville farsan fira att han klarat sig. Blått kan låta som ljudet av en blåmussla när den öppnas eller som ett ostron när det bänds upp. De åt också ostron, farsan försökte med kniven, skar och högg i ostronet tills det gav med sig. När han sörplat i sig det sista och placerat skalet på toppen av alla andra blåa skal framför sig frågade han Stefan om det inte var dags att tända en liten brasa. Stugan var liten och sparsamt inredd men en öppen spis fanns det och ett litet bord också. På bordet stod en blå vas med några tygblommor i. Farsan och Stefan flyttade bordet för att nå veden som låg bakom. Vasen gick i kras.

Om Jesus föddes i ett stall, en grotta, eller på någon helt annan plats är oklart. Ändå går jag nerför trappan till hans krubba, står kvar på ett av de lägsta trappstegen en stund och väntar. Kön är lång, kanske oändlig. Vi befinner oss i en fuktig grotta, knäböjer och kyssar en stjärna. Jag kan inte säga att jag inte blir berörd av detta, illamåendet talar till mig. Himlen är så vacker och öppen därute, men i stället för att titta upp skyndar man in i de skottsäkra bussarna. Och fälten med herdarna är inte platt som i den illustrerade barnbibeln jag fick av mormor och morfar, den är torr och kuperad. En buss åker från en plats till en annan för att kanske glädjas åt underverket.

‍

Jag tycker att du är en bitter människa, det är tanken som jag tänker efter den första tanken som är att jag kan sakna dig lite ibland. Den första tanken gör att jag skriver till dig innan jag kommer ihåg att du aldrig kommer svara och att det egentligen är bra för mig, att jag orkar faktiskt inte det negativa du utstrålar. Jag känner mig bitter och försöker förtränga dig. Jag tänker att den bästa möjliga andra chansen jag kan ge dig är att låta dig vara ifred och tro att du kan vara bra mot någon annan och att jag också kan vara det. Men det krävs arbete, du behöver jobba på dig och jag på mig. Det är så lätt att tro att andra inte är komplexa människor, att de inte ändras, även om vi ser hur vi själv blir andra än de vi var innan. Ingenting är absolut. Vi är inte samma, åren gör sitt, på gott och ont. Hur ska vi straffa någon som har stulit från oss, gjort oss illa, finns det någon essens som säger vilka vi är, var sitter det i kroppen i så fall, går skador i arv, ibland generationer bakåt, sitter det i kroppen, var i så fall, eller förs de vidare i form av berättelser, då måste det finnas olika berättelser, det går inte med kanon. Det spårar ut, ut till rymden och inuti psyket och filosofin och jag bara sitter här kissnödig. Det känns inte helt rätt.

markens svalkande pulser
klippornas ytliga värme
mitt i alperna
någonstans
nära repet för att inte störta ned
hur litar man
seglande i kängor

han böjde sig och fångade en bild på en fjäril
glaciären
vattnet som rinner uppifrån och ned

luften glesar ut eller tätas
en tjock luft

vi fångade en bild på oss själva
de löjliga konturerna av min överkropp
som övervann ögonblicken

Det är fredag.

Gud skapar alla vattenlevande djur, och alla fåglar. För första gången på länge kan jag faktiskt höra dem. Jag har inget jobb inbokat och har sovit utan väckarklocka. Det gör mig sorgsen att jag inte förstår din fråga, ett smolk i morgonkaffet. Men jag säger inte att det är ditt fel. Ska jag helt enkelt ge dig något vackert att tänka på? Den här tiden på året blir björkarna lila, åtminstone när man ser dem från avstånd.

Det är fredag, men känns som slutet på något större. Jag var inte ute på isen det här året heller. Jag gick inte på någon andra dejt. Ingen hade med sig ett extra sittunderlag till mig. Men jag blev inte lika trött som andra år. Samtidigt blev jag latare, vissa dagar var det som om jag helt enkelt glömde bort att göra mig till.

Det är fredag, den femte dagen. Det finns inte mycket mer att säga. Jag är en simpel beställningspoet, jag finns alltid här för dig. Jag finns alltid här, just för dig.

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”man kan bara hjälpa sig själv”. Det är osant på många sätt liksom det är osant att man bara kan hjälpa andra men inte sig själv. Jag skriver det här i Berlin, jag går längs med de gigantiska parkerna, besöker museum, barer och framförallt: besöker mitt eget inre. Så, vad får jag ut av min resa? Jag lär mig att vid asfalt längtar ögonen till fält, öppna landskap. Att elektronisk musik får öronen att längta till gitarrer, bas, trummor. Till popmusik. Det finns en låt med the Clash som jag lyssnar på om och om igen, den börjar så här: ”If it's true a rich man leads a sad life, that's what they say from day to day.” Kanske är det de rika som behöver hjälp med att bli mindre rika, mindre olyckliga?

det finns inga frågor mer. det var den allra sista frågan. talet vrängs tillbaka in

jag somnar inuti ljudet

det jag drömde var kaotiskt. jag låg i en säng i ett genomgångsrum, det sprang omkring barn i huset. jag lade handen på min mage och kände det

åtspända

kropp

min baby svävar i mjukt mörker

det gör mig glad att tänka på all skam jag smetat i minnet, som om jag vill skapa en förvrängd bild av mig själv. varje tanke är en droppe titanium som innesluter mina organ i färgen

white-metallic

kött tar glänsande form och upphör vara kött

När jag var liten hände något
som gjorde mig ljusblå inuti
jag blev tom
och likadan rakt igenom

Jag var inte död
men jag var som himlen:
omfattande och utan önskningar

Instinkt sa mig att det var fel
Ingen gjorde mig illa
Ingen behövde berätta för mig
att en tårta ska ha flera lager

*

Jag ligger ofta här
och försöker förstå mitt liv:
är jag rymdskepp eller konvalescent?

Jag tycker om stenar
jag tycker om att följa linjer på en karta
jag tycker om att vara omtyckt

Jag tycker om att ligga alldeles stilla
och höra någon berätta för mig
om allt trevligt och bekant som ska hända imorgon

*

Wislawa Szymborska skriver i diktsamlingen Utopia:

”Helst undantagen.
Helst går jag lite tidigare.
Helst talar jag med läkarna om något annat.
Helst gamla randiga illustrationer.
Hellre det löjliga i att skriva dikter
än det löjliga i att inte skriva några."

Fredrik föddes under jord och lyftes upp mot ljuset av sin mors seniga armar. Hans syster tog emot honom och höll honom mot sitt bröst. Det första ord Fredrik sa var “syster” och han sa det med en häftighet som fick henne att trycka den lilla kroppen hårt intill sig. Det var från och med den dagen hon delades i två och gick med hopknipna ögon för att minnas detaljerna som särskiljde hennes båda liv. De återvände till staden och rummet hon hyrde med utsikt över en liten park, under fönstret växte schersminbuskar och doften från blommorna tycktes stanna kvar även när det blev kallare och skuggorna djupnade in i lägenheten. Systern inredde ett hörn till Fredrik, där han kunde leka och sova. De tecknade väggarna fulla med bilder från deras barndom, porträtt av modern och staden. På dagarna tog systern med Fredrik till skolan, där han fick sitta och leka med några platsdjur vid sidan av hennes bänk. Han lärde sig att läsa och skriva, men det allra viktigaste han lärde sig var att tala med andra människor. Fredrik talade med systerns lärare och klasskamrater, skämtade och skrattade, han tröstade dem när de var ledsna och betraktade uppmärksamt deras olika gester och ansiktsuttryck. Han ställde frågor och intresserade sig för svaren, trots att han för det mesta inte fick så många frågor tillbaka. Fredrik mindes hela sin födsel, moderns armar och jorden som klumpade sig i håren och hudvecken. Han mindes smärtan i ögonen och den befriande lättnaden i systerns famn. Bara Fredriks närmaste vänner visste om hans bakgrund, som var en källa till mycket begrundan. Han sökte svar i andra människors  berättelser och talade lågmält med sina vänner på parkeringen utanför skolområdet och i fönsterkarmarna i skolkorridorerna. Han växte ur sin säng och smet ut på kvällarna. Skissböckerna, som en gång varit fulla med teckningar på dinosaurier och förhistoriska djur, snäckor och fåglar, fylldes med porträtt av de människor han kom nära, somliga som han förälskade sig häftigt i. Systern började tröttna på att bo så tätt inpå sin bror. Hon ville ha mer tid för sina älskare och studier, hon ville sluta arbeta på LSS-boendet där hon var timanställd och Fredrik började söka jobb, han hyrde ett rum lite längre ner på samma gata, vars väggar är elektriskt blå. Man kan säga att den här tiden präglas av en nyfunnen frihet och självständighet. Man kan säga att det snart är vår när tjälen går ur marken. Fåglarna skingras över himlen. Fredrik brygger kaffe och äter en rostmacka vid sitt skrivbord, han klär sig, går ner på gården och tänder en cigarett utanför porten. En granne kommer in från gatan, de hälsar vänligt på varandra. Fredrik är klädd i blå jeans och en röd t-shirt med vita detaljer, som ter sig lysande mot husets fasad. De börjar prata om det ena och det andra, samtalet flyter lätt, grannen ställer ner sin matkasse på marken. Fredrik blåser ut rök ur mungipan, han skrattar åt något grannen säger. Det är som om leendet uppstår i hans ögon för att sedan fortplantas ut i kinderna och läpparna, och lyfta hela ansiktet mot den andra människan.

det känns inte dåligt som det gjorde för ett år sen
jag antar att när våren kommer går jag förbi basketplanen
blicken fäst vid mina fötter
går upp trappan vid sankt sigfrids plan, du vet,
stället som jag har berättat om
jag har aldrig tagit med mig någon dit
jag kommer bli rörd av böcker som jag senare glömmer
även om vissa meningar kommer blandas ihop
med de som jag ser som mina egna
går runt tjärnen tills det blir varmt nog för att sitta vid den
och eventuellt doppa sig i
jag är en enkel människa med enkla vanor
ibland hör jag mig själv säga: jag känner mig själv
och det funkar som en trollformel
jag sugs in i en vortex
där allt är upp och ner, fult och felplacerat
och när jag äntligen landar i mig själv igen
säger jag: jag kände ju mig själv hela tiden
förändring sker men är svår att kontrollera
och oavsett mina brister: jag är älskad ändå

‍

Om vi var vänner skulle du aldrig behöva höra av dig till mig men en morgon skulle du göra rent min diskbänk. Du börjar med att torka bort alla smulor, sen skrubbar du diskbänken – och kaklet – med en svamp, därefter tar du trasan igen och torkar. Du använder samma teknik som jag, gör rent från grunden, det som retar en hos en själv kan man ibland älska hos nån annan. Så är det i köket. Du är fem år äldre än jag men har ändå inga fåror i ansiktet, inga alls. Du säger att det är din hälsosamma kost som håller dig ung. Men jag tror att det kan vara något annat, du öppnar inte din skjorta och lägger dig på köksbordet med bröstet upp mot världen så som jag gör. Jag låter allt komma in, strålar, stjärnfall. Du har heller inte hållningen av en dressyrhäst och det är jag glad för. Du lämnar min lägenhet på förmiddagen för att göra några ”ärenden” i stan. Fram mot kvällen hör jag dig komma upp för trappan igen, du ringer på, jag kikar genom titthålet och kan inte riktigt avgöra om du tror att jag tittar på dig eller om ditt ansiktsuttryck är av sorten ”jag blir inte betraktad”.

Så glad att du skriver.
Undrar också, just för att kontrasten till dygnets övriga (långtråkiga, banala, ängsliga) minuter kan vara så stor.
Man borde kanske gå all Plato och fråga sig om det finns någon typ av ideal sanning i de tre sekunderna.
Men vet inte tillräckligt.
Tänk om det gick att träna upp förmågan att expandera sekunderna, lite som hur vissa människor kan styra sina drömmar.
Ibland finns det framgång, ibland ingen framgång alls och minnet är så kort.
En äldre kvinna dansade för sig själv på utestället.
Någon verkade tycka det var pinsamt, de flesta lät som ingenting.
Trodde annars energispetsarna minskades med åldern.
Under den tidiga ungdomen fanns den rena lyckan i sekundernas potential.
Hur man bodde kändes likgiltigt.
Man väntade på det som skulle förhöja tillvaron med meningens kraft.
Sedan består lyckan i mindre utsträckning av extasen.
Sekunderna blir till timmar.
De mjuka filtarnas möjligheter.

Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen
Det kan ingen förneka
Inte ens hyresvärdens tre vise män

Så jag läser dina ord om och om igen
I nio dagar beskrev du dagens lukt för mig
Det var inte hett
och det var inte erotiskt
Men det var sant

Du sa att det luktade avlopp
Du sa att det luktar som någon man vänjer sig vid
Du sa: ”Jag kan inte ha det så här länge till”

På den tredje dagen nämnde du inte lukten men du berättade om hålen i dina kläder
Du skrev till mig att du hade ringt till din pappa och frågat vad du skulle göra
Du skrev och ringde till alla män som kunde tänkas intressera sig för lukten
Det var omöjligt att komma ihåg deras namn

På den sjätte dagen blev du hungrig
Du sa att idag kändes lukten nästan som en traditionell finsk julrätt
Och jag ville verkligen inte säga emot dig

Du la alltid fram bevisen med en rörande noggrannhet:
Du hänvisade till din systers garderober som hade luktat nästan exakt lika dant
Och samtidigt som lukten blev starkare
Planerade du för en stor show

Tyckte du någonsin att det var gränsöverskridande att bjuda på mat i ett stinkande hus?
Både ja och nej, mest nej
Trycket fortsatte stiga hela tiden
Och på den nionde dagen lät du till sist gästerna komma in i ditt hus

Lukten hade fortfarande inte försvunnit
Men det var just för att du gjorde sådana där märkliga saker
som vi alltid dök upp oss när du bjöd in oss
Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen

Talmannen sänker sin röst till en viskning och säger:
ring på hos din dotter sent en kväll
och ge henne en TV
Hon behöver följa regeringsbildningen, bostadskrisen
högkonjunkturens avmattning
Sov så sött lilla gumman, din tid är kommen
Vi ger dig sänkta skatter
poliser och försvar
Minns du 2008
Kapitalismens kriser är ett ofrånkomligt faktum
Ingen vet vad som kommer hända med alla pengar
Vi ger dig detta i present och säger:
grattis, lilla gumman
Sov din skönhetssömn och vakna vacker och utvilad
så att du kan känna dig fräsch med de andra tjejerna
Skilj sedan människorna från marken och sätt dem i arbete
Det är den tydligaste hållningen: arbeta eller dö
Köp en massa saker och sänk din röst
ner i havet
Herr Talman
Det går inte att se människorna för alla dessa stolar
som ska tycka något

När drömmar är extremt vardagliga, när de inte alls är spektakulära, då vet man att de med stor sannolikhet kommer slå in. Det som din vän säger i drömmen kommer hon antagligen säga i verkligen om än formulerat på ett lite annorlunda sätt. Detta beror på att det i de extremt vardagliga drömmarna sägs så vanliga saker att de med mycket stor sannolikhet kommer sägas även i det verkliga livet. Det har inget med drömmen i sig att göra, det handlar mer om att nästan allt kommer att hända, på något sätt, någon gång.  

Drömmen om min granne var en spektakulär dröm och kommer alltså inte bli verklighet, jag kan snarare se drömmen om honom som ett bevis på att det kommer bli tvärtom: jag kommer aldrig sätta min mjuka fot på hans tröskel.  

Jag drömde mig alltså ner till grannen. G var med eller om det var min syster, i drömmen kan en person bli en annan. Eller så var framsidan av huvudet G:s och baksidan syrrans. Jag satt i grannens säng, ett ställe jag aldrig skulle hamna i i verkliga livet, men nu kändes det självklart, välsignat på något vis. Jag reste mig upp för att gå på toa och blev medveten om att jag hade alldeles för lite kläder på mig, samtidigt visste jag att T-shirten skulle täcka mer än vad jag trodde, alltså att den skulle täcka mer från andra vinklar än vad den såg ut att göra från min.  

Jag tog de två stegen som krävs för att komma in i grannens badrum, mitt drömmande jag kunde lätt skapa sig en trovärdig planlösning eftersom min grannes lägenhet är en exakt kopia av min. Jag förstod att det kanske inte var rätt att lämna min syrra eller G ensam med min granne men kände mig samtidigt helt lugn med det. När jag var tillbaka i sängen ställde min granne en massa detaljerade frågor och jag och syrran eller G älskade honom för det. Han frågade vad vi gjorde, vad vi skrev och jobbade med osv. Sen frågade vi vad han sysslade med på dagarna och han berättade att han hade grundat mobilabonnemanget ”sex”, det sålde väldigt bra sa han och vi förstod.

det var en morgon för inte så länge sedan
hon låg i sängen och letade efter partyrecept
hon ville bjuda på någonting gott
kanske små chokladbitar som skulle smälta i munnen
eller någonting väldigt salt
ett hemligt kärleksmanifest
någonting för att ta bort regnet och brådskan
hon drömde ett fat med frukter, såna som rinner som tårar
eller skvätter som blod
bara vassa knivar, finhackade symmetriska bitar
någonting likt honung, och nötter
någonting starkt
ingenting bittert, eller kanske en aning
örter och vatten
körsbär ur en plastpåse
pepparmynta
varm olja och rök
någonting med en krispig yta, och kaffe
flädersaft
någonting som spricker
brusar på tungan
vinäger
en personlig touch
rabarber
en smak som man inte känner till
någonting som fastnar på läppar
som man inte får slicka bort
eftersmak av kardemumma
svällande sjögräs
buljong som värmer
och nudlar såklart
ändlös aptit
någon att bryta bröd med
lagom med lösgodis

Vi var mobila, jag och den föränderliga periferin. Varje gång jag befann mig på en ny plats, fanns den 360 grader runtom mig med nya viktiga människor inom sig. Jag ställde frågor, lyssnade och försökte ta över deras världsbild. Det var nog min väktare som lärde mig att vara den oviktiga mittpunkten i en viktig periferi. Om jag tittade norrut hörde jag hennes röst: har du inte sett vad som händer österut? När jag vände på mig och tittade österut, ropade hon: titta upp! Du måste titta upp så att du kan ha koll på himlen! Det hände så mycket under den tiden, när jag egentligen borde växt upp. Men jag växte liksom inte, varken i volym eller massa. När jag tittade ner såg jag inte ens mina egna bröst, fötterna. Jag sa det till väktaren: jag ser inget av detta, jag känner mig mer som någon typ av gas eller syra. Hon sa ”det är normalt” eller ”visst ser du dina fötter”. Sedan fortsatte jag väl som vanligt, kom till en ny plats och ställde mig lite där. Tittade kanske ut över havet, trodde mig ha perspektiv ett tag.

Jag ringde upp Blompojken, som var på väg till Köpenhamn för att handla droger. Det var inget konstigt med det. Det konstiga var att jag ringde, och att han svarade.

Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatat Blompojken. Men ibland drömmer jag mig en nyckel till hans lägenhet och går in, lyfter på täcket och lägger hans tunga arm över mig. Och taket lyftas, som Tranströmer skrev.

Vi luktade alltid cigg. Torrt och bränt. Som bäst luktade vi cigg och schampo.

Vi var alltid trötta. Jag försöker minnas en bok jag läst eller om det var en film, i vilken huvudpersonen ser tillbaka på tiden för förälskelsens början, och hur underbart det var att sova bort världen tillsammans. Jag försöker komma på vad det var som gjorde Blompojken och mig så trötta i värden. Vi luktade alltid cigg. Vi var alltid trötta och slitna och uttorkade. Vi måste till slut separera oss från varandra och vara med någon som fyller de vardagliga ritualerna med mening, eller åtminstone inte avslutar dem med frågetecken.

Idag skulle Blompojkens barn varit sju år om vi inte hade tagit bort det.

Skulle jag ha varit en bättre person då? Tänkt mindre på mig själv och mina egna bekymmer. Hållit mig uppdaterad om barnlitteraturen. Antagligen stört mig på de andra föräldrarna. Tagit pedagogernas parti vid diskussioner med de andra föräldrarna. Tittat mindre på TV. Ätit färre måltider ensam.

Bott i Majorna.

Blompojkens föräldraskap hade kunnat inspirera honom att börja källsortera, och bevaka grundläggande rättigheter. Sluta köpa plastpåsar. Börja snusa.

Men det är ingen idé att undra. Vi måste försöka tro att de människor som vi en gång kände, var versioner av sig själva, som också önskade godhet från sig själva.

Det här kaféet spelar sorgsen musik. Mannen som serverar frågar om jobbet och livet, han frågar om jag vill ha ett glas vatten till kaffet. Han säger: det finns kanel och socker, mandelbiskvier. Solen skiner in genom fönstren och färgerna ljusnar för att sedan mörkna igen, mitt ansikte förlorar sina konturer. I mina ögon går något att läsa. Det är en sorts trötthet. Det kallas att lämna, börja om. Jag lever mitt liv på det här sättet, jag skriver samma saker. Det är en särskild berättelse jag hittat, uppsköljd på mitt lår, som en oformlig manet. Det är en berättelse jag söker hos andra. Jag tror att jag älskar dem, men kanske älskar jag bara den här berättelsen, jag tror jag vill äga den. Jag kan inte förmå mig skiljas från den, som man inte kan skiljas från enformigheten i sitt eget språk. Jag lägger mig på rygg och skrattar eller gråter. Det handlar inte om känslorna som kommer, utan upprepningen, de små och stora cirklarna och hur de formar sig, elasticiteten, hur långt de går att sträcka. Just nu vill jag veta, säger du. Just nu, bland människorna på kaféet och torget utanför. Det är vinter, kylan finns i musklerna, rullar ihop sig och dör. Något dör i min blick, för att sedan väckas till liv igen. Två män talar om vikten av tystnad i ett rum, de skrattar lite. De konstaterar att det är bra att ha en plan och skriva ner sina idéer. Sedan reser de sig och packar ihop sina jackor och halsdukar, vantar, de lyfter sina ryggsäckar från golvet. De packar ihop sig själva för att möta skuggan på torget och kylan, som bor i himlens vitblå färg och alla spända kroppar som går fram och tillbaka, de står stilla vid fontänen och väntar. Jag tänker på alla jävla kickar. Tillslut äts man upp av sin egen villrådighet och lägger sig för att sova, man drömmer en spegel av sitt liv, orden sköljs upp genom halsen och ut på det vita lakanet. Det är en kärlekshistoria, eller tragedi. Det kommer ur något litet och hårt, en händelse som växer till flera. Alla kroppar man trycker sig mot, ryggarna som är stora och breda och som man omfamnar utan att förstå sin dragning till. Framför oss finns veckorna, månaderna. Jag följer tanken, som har sin gång. Den tickar fram som tiden, snart är jag tillbaka vid utgångspunkten. Kaffet är slut, alla människor går ut genom dörren. Mannen plockar med koppar och skedar, vattenglasen står uppställda på disken som små underliga gåvor. Från TV:n hörs en kvinna som sjunger:

I met Louie on a hazy morning
When the bars were closing down
He said: honey, I really like your prancing
You and I, we'll burn this town

Jag skrev precis till mig själv Jag är så glad idag, är det jobbet som gjort mig glad igen? Och kanske är det som du skriver, jag blev glad av att arbeta för fem år sedan, arbetet distraherade mig, affären som jag jobbade i, och fortfarande jobbar i, gav mig lätta tankar, och därför får jag för mig att jag fortfarande blir glad av att vara där, liksom frisk i hjärnan av det. Men det kan ju lika gärna vara något helt annat som gjort att jag är glad idag, det kan vara att jag sovit åtta timmar i natt, det kan vara att jag såg en katt i trappuppgången i förmiddags, visserligen en ganska medtagen (kanske vild) katt, men ändå en katt! Det kan vara att det är måndag och att det verkliga livet därför börjar om igen, att jag får sätta på radion, tvätta ansiktet, koka min gröt och slå upp tidningen. Det får jag visserligen på helgerna också, men det blir alltid något helt annat då. På helgerna tänker jag jämt på alla lyckliga par som är på väg till bageriet nere på hörnet. Klockan är kanske tio men det bekommer dem inte att klockan är tio, själv kan jag inte ta helgerna och morgonrocken för vad de är.
Det jag skulle vilja fråga dig är hur du kommer ihåg vem du var, jag har ingen aning om vem jag var för fem år sedan och hur den personen/jag skiljer sig mot den jag är nu. Jag minns att jag och R satt på vagnen med en vinare påväg till en klubb, det är som en evig nerförsbacke från guldheden, en nedåtgående bergochdalbana blev det med vinet. Men vem jag var, det vet jag faktiskt inte!

ägg det är gott
runt vitt
massa kalk

ett gammalt duschhuvud
utan små hål
+vattnet
+pipandet

det är äckligt att tänka på
hål i huden
hål i håret, det går alls inte

men sådana misstag finns
i universum kanske
i vissa rum

blir det pinsamt nu?

inte på telefonen
det känns torrt på något sätt
så mycket skratt
så mycket inneboende skratt
så många misstag

jag såg svanar
som inte va som de brukar va
de saknade grace
så klumpiga var de
när de gick i den bruna jorden
med sina vingar vikta bakom ryggen
jag tänkte på min väns snabba hjärtslag
hur jag tidigare på dagen önskade att de aldrig ska sluta innan mina
det kallas magi, tankarna som skickas ut i luften
jag glider genom luften
160 km i timmen
kvällen kommer kl 16
då stiger dimman
mörka ringar under ögonen

de som lämnar
lämnar bakom sig
hål

det ekar där det är tomt
hålen liknar
bergrum
katedraler
tomma lägenheter
brunn
nötskal
så vi viskar

slutar kärlek
nej och ja

försvinner tomhet
gradvis, i stunder, aldrig helt

slutar du finnas
eventuellt, när alla har glömt

inuti hålen finns
vackra saker som sades
och alla fula
interna skämt
hur ljuset föll
det var vi mot världen

och det finns olika grader av rättvisa
om du gick frivilligt
eller för tidigt
om någon tog bort dig
eller om det var dags

Det är inte helt osant
att vi är en person
som dricker 18 koppar kaffe om dagen
cyklar 120 kilometer i timmen
värmer matlådor i 3000 grader
och alltid är olyckligt förälskade
Det syns inte utifrån
hur vi ständigt hungrar törstar kissar och slumrar
utifrån sett är det vi som tar emot dig
det är vi som säger Hej hej hej hej hej
i receptionen
i kassan
i disken
på rullbandet
och på kursgården
Ett femhövdat monster i prydliga kläder
som vi kanske njuter av att tvätta
eller aldrig tvätta

Vår vän berättade om ett radioprogram
om människor som dyker under isen
Men varför skulle någon vilja göra det?
Flera av de tillfrågade svarade att de sociala sammanhanget
var en viktig faktor
Vi ställer ett glas mot varandras bröstkorgar och lyssnar
Så svårt att tro på sig själv
så lätt att tro på någon annan som inte tror på sig själv
Under isarna
Innanför rockarna
Finns alltid ett hjärta

Kärlek dör och uppstår på nytt, detta händer hela tiden. Det handlar om kärnan, det är det slutgiltiga, som sätter sig i musklerna utmed ryggraden. Om du skriver tillräckligt länge kommer du nå punkten där du kan veckla ut det och se på det, som man ser på ett stycke bärnsten man plockat från stranden. Detta är konstnärens egentliga uppgift. En gång blev jag mycket förälskad och gjorde mig till åtlöje inför alla jag mötte. Men det var också det allra sannaste, som jag kunde följa ner i djupet, om du förstår. Natasha Khan sa: I don’t want to be the person who makes art and forgets about real life. Hon sa kloka saker som jag lyssnade på och trodde mig förstå. Hon talade om smekmånadens död och den älskades förfall. Du börjar se dig omkring efter någon ny, kanske en person med liknande egenskaper, som ger dig nya orgasmer. Alla lösningar uteblir, du letar efter dem i lådor på vinden och andra ställen du besökt, i klubblokaler och caféer. Du följer dina steg tillbaka till barndomen och talar om din far eller din mor, du talar om din syster som du alltid jämfört dig med. Du är inte lika graciös som din syster och dina kläder är opassande för din ålder. De ligger i högar på golvet i lägenheten och när du tvättar förlorar de sin färg. Men allt detta har redan hänt, eller kommer att hända och du skriver om det på internet, du gör en låt som du sjunger i ett fullsatt rum, eller målar på väggarna, för alla att se.

Har du också vaknat av ditt eget skrik? Det har min syster, hon vaknade och undrade vem som skrek och så var det hon själv. Min bror vaknade av sitt eget skratt, han undrade vem som skrattade och det var han själv. Själv brukar jag vakna av väckarklockan och tro att den är jag, ett litet pip från mig.
Jag ska försöka fokusera på din fråga men den är inte helt lätt. Alla har olika uppfattningar om vilka ljud som passar ihop med vilka, även vilka ljud man gillar var för sig kan skilja sig avsevärt åt mellan olika personer. Själv gillar jag endast ljudet av sked mot citronsorbet, sorbeten ska vara som snö, och så ljudet av det. Barnskrik kanske passar bäst ihop med ett lugnande tal? Ljudet av att någon tar upp babyn och vyssjar den? Kanske en liten sång? Hade det inte varit hemskt om man låtit babyn ligga kvar där och skrika? Min mormor lärde sig göra så, lät sitt första barn ligga kvar i vaggan när det skrek, de fick inte en bra relation sen.
Barnskrik och en bil som tvärt bromsar in måste ju vara den värsta kombinationen, jag klarar knappt av att tänka på det. Jag tänker mig att jag sitter i min systers rum i Hamburg och hör stan där nere, ljudet av stan i stora städer är verkligen något speciellt, något man vill komma till, vara i. Men att där, i det rummet, höra ett barnskrik bland biltutor, ambulanser, fulla högljudda människor skulle kännas allt annat än trevligt!
Jag var själv ett barn en gång, jag skrek inte så mycket, talade desto mer. Jag minns det förstås inte men mina föräldrar har berättat det för mig. Min mamma säger att hon minns alldeles för lite och så får hon nåt ledsamt i blicken, men vad ska jag göra åt det undrar jag, jag kan väl inte förminska mig och bli hennes baby igen? Min pappa säger att jag hela tiden pratade om att koka saker, allt skulle koka och koka var även ett substantiv, jag pekade på spisen och sa ”koka!” och det är väl inget speciellt med det.

dagarna går förbi som de går
någon åldras ensam i en lägenhet
och dör för ung
det stod i tidningen
polisen kommer och hämtar utan förvarning nu
isolering
förvaring
fängelse
bur

vem önskar det för någon annan?
det sliter att vara arg helt själv
vara helt själv
ibland lönar det sig att skrika
det behövs rörelser som enar
sjuka och stigmatiserade kroppar
sorgen är verkligen nära ilskan
de som är arga skriver bäst
de som är arga är det vackraste jag vet
30-talet nämns oftare i samtalet
80-talet var nyss
nuet är inte en bra början
eller fortsättning
det finns lager av ont
att ge namn till dina känslor är att mogna
blåmärken och flugorna
det finns de som har sett sina vänner dö som flugor
rädslan är verkligen nära ilskan
jag är ledsen
vill inte träffa
någon i trapphuset
men gör det ändå

Dagarna innan mensen kommer påbörjar sammandragningen. Buken vändas inåt, bröstet vändas inåt. Man sugs in i ett svart hål vars kärna är ----- Armarna försöker gripa tag i lite vad som helst: en gren, en burk, en kudde, en kollega, ett minne, ett systerskap. Men inget hjälper, och till slut tappar man bort sig helt och hållet i en nollställning.

Smärtan är en kliché som jag har känt till ända sedan mina föräldrar släckte det sista ljuset. Jag har hört att den går att lindra, om man börjar lyssna på kroppens cykliska språk. Den här världen har en fientlig förväntan om att kroppen alltid ska vara samma, men så är det ju inte. Kroppen är det enda huvudet vi har, vi måste börja lyssna och lyda.

Du har en vacker och lite omständig själ. Du är en ung man, det vackraste som gud har skapat.

Du frågar dig själv: Är jag en karaktär i en Paul Auster-bok? Som barn tog du upp ett kuvert från dörrmattan och höll upp det mot ljuset. Solstrålarna sken igenom och avslöjade spegelvända bokstäver och siffror. Än idag vet du inte om det var namnet på en hemlig syster eller något som du bara hittade på. Men säg mig Jonte, har du någonsin tänkt på att himlen aldrig är grön? ju fler ledtrådar vi pekar ut, desto märkligare blir världen.

Vissa dagar är vägen ut ur lägenheten oändlig. Innanför väggarna finns drömmen om livet som ett mjukt och sensuellt mysterium, ändå måste du ut. Du tar på dig ryggsäcken som är onödigt tungt packad och känner en förnimmelse av njutning när axelbanden tynger ned dig, för ingen har rört vid dig på länge. Det gör så fruktansvärt ont att vara lycklig, bättre att alltid vara grön.

Du räknar hur många timmar du sovit innan du sätter dig bakom ratten. Du har läst för mycket böcker och nu måste du hänge dig åt den mindfulness som bilkörning trots allt är. I bilen blir både du och världen en annan, en mer direkt version. Du kör förbi hennes lägenhet där det lyser, och du kan äntligen gråta. När tårarna torkat och bilen fylls av amerikansk musik kan du andas ut en stund. Du möter din blick i backspegeln och för ett ögonblick är den helt grön.

handen stuvar undan, plockar fram
sprider alla tankar i lägenheten, dikesrenen
vi gick längs ett dike
nej, en gata
det var morgon i San Francisco, Madrid
det var en morgon, sedan en annan
handen stuvar undan, plockar fram
försöker sprida alla tankar i lägenheten
det finns en parkering utanför mitt fönster
vi gick där en gång, vi gick i alla städer
delade på drycker, jackor
de var dina jackor
som jag tappade bort
glömde i ett provrum eller på en stol

handen öppnar bilarna på parkeringen
deras bagageluckor, handskfacken
man vet aldrig vad man finner i ett handskfack
värktabletter, en geting som dött
du säger: min kropp minns
styrs sinnet av kroppen eller kroppen av sinnet?
jag vet att du hatade getingar
en morgon vaknade du när de kröp över din mage
och på väggarna i rummet som du delade med din bror
ser du: allting har ett minne
handskfacken, getingarna
städerna: San Francisco och Madrid
alla sådana där jackor
de heter olika saker på svenska och engelska

handen gör det handen ska tills den slutar, tappar
spiller allting över köksgolvet
olika restauranger och bussar
gör avtryck på tröjan och fastnar där
är det bra eller dåligt?
jag sprider dem omkring mig
kroppen minns tanken och tanken minns handen
som stuvar undan, plockar fram
köper något
en tröja eller jacka
som inte har ett namn
det är morgon, en annan dag
handen skriver, slutar upp
vidrör en mun och ett papper

Hej blompojken, mitt ljus brinner kanske för dig. Var du den blompojke jag inte vågade prata med 2009? Du hade svart page i sidbena, kavaj och vita Converse, var det du? Om inte kan du fortsätta läsa i alla fall för hur som helst är du är säkert nån jag sett nån annan gång. Du bor väl i Göteborg? I Berättelse om ett äktenskap skriver författaren Geir Gulliksen något i stil med att det finns så många som kunde blivit våra livskamrater av de vi passerar i livet. Jag både tror och tror inte på det. Tror för att det ju är sant, den man väljer (väljer?) är inte nödvändigtvis den man passar bäst ihop med. Tror inte för att tanken gör en galen. Varför inte den där, eller den där? Eller den där? Det blir för svettigt att tänka så, att leva så. Och på tal om svett, värmen stiger visserligen, men inte till den höga grad att det blir så kallt vid ljuset att det brinner uppåt istället, skulle ens ljus brinna uppåt vid tio minus? Jag vet inte. Men jag lever på, går upp, gör det jag ska göra, går hem och lägger mig igen, kanske kollar jag på några kortfilmer med min man innan jag somnar. Men blompojken glömmer jag aldrig. Var det du?

‍

tänker du ofta på dina tänder?
så lätt, egentligen, att göra sig illa inifrån
eller börja ruttna
jag gillar att bita lite lekfullt
omväxling till det vardagliga tuggandet
tungan vrider och viker sig i smyg, virvlar runt ett sår
så lätt, egentligen, att smeka sig inifrån
det smakar gammalt kaffe och torrt på något sätt
jag har inte hånglat med någon sedan januari
2016
nej, jag skojar bara
det var i år
har min starkaste muskel blivit svagare?
kokböckerna är för stora
det är inget fel på munnen
men hela kroppen lider av ett dumt huvud

Var är du när gubben tar tag i pojkens hår och drar släpar hela hans kropp genom sanden pojken har orsakat dammoln genom att sparka med sina bara fötter i sanden moln runt gubben och hans fru de satt där och hade längtat till denna perfekta tisdagkväll på stranden det hade kostat månader av hårt arbete att spara ihop till den här resan den vuxna sonen hade stulit kontanter från lådan i sovrummet för att ha råd med all utrustning hon visste om det och la lite extra han visste inte om det var är du nu när gubben lyfter upp pojken och slänger hans kropp mot stenmuren som understödjer strandpromenaden med de glassätande turisterna pojkens knä mot stenmuren pojkens huvud mot stenmuren du säger efteråt att du skulle se efter våra saker det var därför du satt kvar på bänken men sättet du säger det på får dig att framstå oärlig 7 år senare funderar jag fortfarande på detta var är du vad är det du inte vill berätta.

Jag träffar den här killen som har en liksom fantastisk förmåga att lokalisera min skam innan jag ens själv har gjort det. Jag går hem från den där festen där jag tror att jag har varit en fantastisk gäst, så berättar han för mig att jag har gjort något vidrigt. Något så vidrigt att han känner sig tvingad att sova hos mig så att jag inte ska glömma bort dagen efter att jag spelade de där dåliga låtarna. Så efter det, jag menar flera år efter det, handlar alla våra bråk om huruvida jag kan nöja mig med att vara med någon som visserligen älskar mig, men som inte tycker om att se mig utanför lägenheten.

Långt senare lämnade jag min man och sålde min möbler på Blocket, men jag behöll lägenheten. Möblerna jag sålde hade ett odiskutabelt värde som jag hoppades skulle smitta av sig på mig. Jag fick höra av andra att jag hade god smak, och det var länge sedan någon hade sagt det till mig. Jag hörde av mig till gamla vänner och sa ”förlåt” - ett ord jag alltid varit dålig på. Om man är rädd för världen är det praktiskt att bli tillsammans med någon som vill att man ska vara det. När du och jag gömde oss under täcket var allt underbart (ibland) men desto mer fruktansvärd blev världen utanför. Grannarna började fråga hur jag mådde och jag började tvätta när ingen annan gjorde det, sen suddade jag ut mitt namn.

Åren går och jag tänker på allt man ska försöka att inte skämmas över. Jag skäms inte över mitt stora täcke. Jag skäms heller inte över att jag varit rädd för världen i så många år, men det gör mig ledsen att tänka ordentligt på det. Jag är snart trettio år. Jag är inte rädd för mörkret. På natten ligger jag i min säng och drömmer och när jag vaknar minns jag inte vad jag drömde, bara att jag har drömt.

‍

Det är en onsdag. Det har regnat i flera dagar, kanske i alla dagar. Cattelin tar en buss från centralen till området där hon bor, som är mycket tyst och tråkigt. Det är som om staden sluter sig. Det är tomt på gatorna och broarna. Alla är hemma och lagar mat med hjälp av hälsosamma recept de finner i Cattelins kokbok. Det är en imponerande bok, flera hundra sidor lång, ja, vissa exemplar är tusen sidor, men de är specialutgåvor och mycket ovanliga. Cattelin skyndar genom gatorna, hon vill hem, hon flyr undan regnet och tomheten. Hon vill koka sin kokbok på spisen och äta med sked. Det är en ny idé, ingen är lika uppfinningsrik som Cattelin. Det är därför hon har skrivit en sådan framgångsrik kokbok och kan klä sig förnämt, i en vit kostym som smalnar av kring anklarna. Hon röker franska cigaretter under fläkten. Det är sant: ingen röker så vackra cigaretter eller är så smal och hälsosam som Cattelin.

Cattelin vill leva. Hon har aldrig haft tid för kärlek eller bevittnat något oväntat. Hon har lagt hela sin själ i sina kokböcker och nu vill hon ha själen tillbaka. Hon kokar kokboken i flera timmar, hon röker cigaretter och lyssnar på radio, det mörknar, alla lampor tänds på gatorna. Cattelin rör om och smakar av. Det smakar papper. Det smakar av livet. Cattelin äter girigt innehållet i grytan, utan att röra sitt vinglas eller röka en enda cigarett. Hon känner pulsen öka, blodet strömmar igenom hennes trötta kropp och fyller tankarna med mening. Cattelin tänker på sin barndom, som präglades av leda. Hon gick i en stor skola och trivdes inte särskilt väl. De andra barnen glömde ofta bort henne. De glömde hennes namn. De glömde leka med henne på rasterna. De hade inget emot att leka med henne, men de glömde helt enkelt att hon fanns, trots alla påminnelser. Ibland sprang de och hämtade henne. Cattelin gjorde aldrig något på eget bevåg. De andra barnen kastade bollar omkring sig, solen sken kanske, det kunde ha varit en trivsam tid. Men Cattelin satt kvar i klassrummet och såg ljuset falla igenom de höga fönstren. Det är detta som är hennes själ: den blå himlen och ljuset och barnens röster som stegras mot skolans tegelväggar, minnena virvlar omkring, de återvänder tillsammans med kokboken.

När du tänker på mig tänker du på det jag tänker på. Jag tänker: månen går ner innan solen går upp, visste du att det var så? Vad händer däremellan och vad är det för typ av tid vi har då? Vi åker österut på E20, det är grått och regnigt, vi drar förbi den där slalombacken som känns lite deprimerande på något sätt. Jag önskar att jag kan säga det jag känner till dem i bilen, sluta staka mig, låta orden ta sig ut och vara där i det lilla rum som bilen är. Bilföraren pratar mest, fastän det är hon som kör, pratar om sitt jobb, sina andra vänner, ja man kan nästan tro att hon försöker få oss passagerare att känna oss lite betydelselösa. Naturen utanför passar bra ihop med min mammas ex handbollstränaren, det var något med honom och regniga dagar i bilen. Han bakade jämt bröd innan frukost, sprang flera mil när han sprang och var väldigt  omtänksam när han var omtänksam. Men gnistan, den fanns inte mellan dem. Men han var bra för oss, barnen. Och vem är jag bra för? Jo, det är väl många, man skulle inte kunna säga att jag tar hand om någon direkt men många skulle nog säga att jag är ett viktigt inslag i deras liv. Deras lilla liv för livet är ganska litet ändå. Och så står man där på dansgolvet, det är sista dansen, sista låten, och vad blir det då? Jo det blir Roxy Music och man vet att det är hög tid att dra sig hemåt.

Det är snart val och jag har blivit äldre på det sättet att jag inte längre tycker att det är någon bra politisk handling att inte rösta för att man inte tror på partipolitik. Jag vet att många är rädda för sina liv. Den här rädslan kommer från att ha sett vita våldsamma män i grupp. Att de kan döda någon mitt på dagen och fortsätta samlas. Att lagen om terrorism inte används mot dem, utan mot muslimer eller folk som “ser ut som” muslimer. Att nassar få gå runt på stan med polisskydd. Att de vill sätta militär i förorten. Att medellivslängden för kvinnor som bor i utsatta områden i Göteborg är sju och ett halvt år kortare än för de som bor i andra stadsdelar. Nio år kortare för män. Att det inte finns bostäder och inte finns jobb. Att den strukturella rasismen och diskrimineringen är så normaliserad att människor som själv inte upplever det inte tror att det finns. Att vi inte vill se, inte erkänna att det finns. Jag är rädd för mina egna fördomar. Att jag inte vågar erkänna mina fel. Att den positiva förändringen är så långsam och den negativa så snabb. Att det inte kommer bli bättre.

Jag är rädd för att jag är för mesig. Jag är rädd för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Jag är rädd för att det finns så mycket som jag inte förstår. Jag är rädd för att jag ska bli fattig när jag blir gammal. Jag är rädd för att jag aldrig hinner bli gammal. Jag är rädd för fler bränder, starkare vindar, översvämningar, mikroplast. Cancer. Att mina föräldrar ska dö. Att mina vänner ska dö. Att mina vänner inte får den vård som de behöver. Att jag inte tar tillräckligt bra hand om mina vänner.

På helt vanliga dagar går jag runt och tänker vad jag skulle göra om någon försökte våldta mig. Jag har övat de här tankarna länge. Hur jag skulle knivhugga förövaren eller peta på hans ögon. Jag vet att jag antagligen inte skulle kunna göra någonting. Att 70 procent av de som blir våldtagna fryser. Jag har sällan en kniv nära till hands. Jag vet att våldtäkt sällan innebär att någon okänd kommer och hoppar på en.

Jag tänker på min första pojkvän som jag hade när jag var 17. Hur han nån gång ville ha sex efter vi hade gjort slut. Hur jag runkade av honom för att han skulle sluta fråga. Hur jag kände mig äcklad, men gjorde det ändå. Det hade aldrig handlat om mig innan det heller. Hur folk tycker att det är helt normalt att göra saker de inte riktigt vill. Hur folk tycker att det är osexigt att prata om sex när man har sex. Hur han fortsatte ringa och smsa och till slut försökte ta livet av sig och skyllde det på mig. Hur min pappa tog mig till psykakuten för att träffa honom. Jag kommer inte ihåg om vi pratade om vad som hade hänt. Hur jag fortfarande undrar om jag betedde mig på ett oempatiskt sätt när han tydligen hade problem. Hur det är så svårt att veta hur mycket ansvar man har för andras känslor. Hur fantasin skiljer sig så mycket från verkligheten.

Hur jag fortfarande brottas med min sexualitet, hur jag har svårt att lita på människor som vill att jag ska njuta, för att det var en sån lång period i mitt liv då ingen frågade mig vad som kändes bra. Jag är rädd för att de som jag känner tillhörighet till inte accepterar mig. Jag vill känna mig okej som jag är. Jag är rädd att jag inte alls vet vem jag är. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna kyssa vem jag vill offentligt. Att jag inte hittar någon jag vill kyssa. Att jag hittar någon som inte vill inte ha mig. Att jag fortfarande är kär i någon som jag har lämnat. Att i mitt försök att ha lite självförtroende blir för kaxig istället. Att ingen tycker att jag är cool. Att jag ser ful ut i spegeln. Att jag aldrig kommer acceptera min kropp. Att jag inte kan skriva. Att jag kommer skämmas över det jag har skrivit.

jag är beviset på att någonting inte blir klart med tanke
ser du någonting i mig som du fastnar för?
kommer du för nära stänger jag av
eller har du några lugnande knep som andra inte har?
jag gick min vanliga promenad
och det var inte samma som förra gången
fast jag kände igen den
skogen ändras långsamt och dramatiskt
“är jag bipolär?” tänkte jag
det finns så mycket skuld
ett namn som upprepas
inte sant
flera namn
det blir inte tyst i mitt huvud
jag måste sluta tycka synd om mig själv
det är pinsamt och ingenting jag kan stå för
jag kan ofta vara osynlig där jag går
men Anna, jag känner mig utanför
mig själv och andra
det är därför jag har lärt mig lite av varje
min kunskap är bred
inte djup
eller det kan ju också vara för att jag är så nyfiken
jag börjar säga lite mer
pusslar ihop en bild av ett jag
det finns så många stjärnor i mörkret som kallar
jag hoppas för att få komma lite närmare deras ljus
vem är du? skriv igen?

Det händer ibland att vi städar fredag kväll. Då är musiken bäst. Inga tankar avhåller tonerna från oss, de blir verkligen helt rena. Så är det. Låtarna blir bättre. Jag menar inte att de låter bättre, utan jag menar att de faktiskt blir bättre.
Hon jag bor med städar i köket, jag i badrummet.
Vågen (som kan visa den nästan exakta vikten av en människa!) har lämnat rost på golvet, det är vackert, men det är inget nytt. Jag har sett detta under lång tid utan att hantera problemet. Bullret från dammsugaren drunknar The Beach Boys i köket. Varför lyssnar vi på dem?
…men i kväll är det enkelt, jag behöver bara göra golvet blött med vatten och tvål, vänta lite och sen torka med en trasa. Rosten försvinner. Jag kan inte förstå varför det kändes så oöverkomligt innan, men så är det, allt har förändrats sedan igår.
Vi går runt i varsitt rum och hanterar männen i våra liv. Hon i köket, jag i badrummet.
Spotify bläddrar vidare. Vem har bestämt det egentligen?
Watch out baby I’m just a jealous guy.
Vad är det han säger egentligen.  
Det luktar Ajax. Det luktar citrontvål, som hon har skurat golvet med.
En riktig fredagkväll.
Fast musiken är inte så bra längre.
Jag ska också skura mitt golv.

Jag såg en film om konstnären Louise Bourgeois. På morgonen steriliserade hon en sked över gasspisen. Hon var mycket gammal nu och rädd för att bli sjuk. Hon tar den upphettade skeden och äter en mun söt sylt direkt ur burken. Hon äter det söta på tom mage för att sparka igång dagen. Hon är fransk. Sylten är söt. Hon skingrar det tröga och sega från natten. I frånvaron av dig äter jag bara sådant som kan ätas med sked. Visst är det ett spänningsfält mellan mig och kniven när jag finhackar grönsakerna. Soppan ska bli klar. Så klar att man alltid. Kan se botten på tallriken. Så var det alltså inte villkorslös kärlek ändå.

Jag skriver detta när jag vaknar, innan gränsen mellan det undermedvetna och medvetna helt suddats ut. Jag ligger i sängen, som är närmare drömmen. Min röda lampa är tänd och persiennerna neddragna. Det hörs steg utanför fönstret. Det hörs ett brus, som ligger under allting annat. Jag försöker tränga in i detta brus, som är staden och livet, som är alla våra tankar, samlade, pågående. För det mesta lämnas bruset åt bakgrunden. Du vaknar och går till jobbet. Du står i en kassa med frånvarande blick. Det gör för ögonblicket inte ont någonstans, inte heller i tanken. Människor rör sig på gatorna i staden och alla ger ifrån sig ett ljud som växer till ett brus och i bruset finns bilder som är långa, blöta… andra är lättare, transparenta. Du går på gatan bland de andra och din kropp producerar ett litet ljud, det är en ljus ton. Det är på gränsen till en skärande ton, som öppnar något i ditt inre. Blicken faller ner och du får plötsligt ont av alla bilder. Det är detta som händer i skrivandets stund. När det skymmer drar min röda lampa nattfjärilarna till sig. De lösgör sig från mitt inre och kravlar ut ur min mun. De är ludna, tysta. De sitter på väggarna i mitt rum som små undertryckta minnen. Det måste sägas: det är skrämmande att avvika från den raka linjen, det pågående, rullande, gatorna i stan, som leder till jobbet eller ett kafé. Det är skrämmande att säga något annat än det förväntade. Istället för att be servitrisen om en kaffe, säger du kanske: nattfjärilar dras till konstgjorda ljus, men orsaken bakom detta beteende är okänt. En hypotes, som kallas himmelsorientering, går ut på att nattfjärilar behåller ett konstant vinkelrätt förhållningssätt till en himlakropp, exempelvis månen, för att flyga i en rät linje. Eftersom himlakropparna befinner sig långt borta och dessutom ovanför horisonten kan nattfjärilen flyga långa sträckor utan att vinkeln blir en annan. Men när nattfjärilen upptäcker ett mycket närmare konstgjort ljus och använder det för att navigera, ändrar sig vinkeln mellan fjärilen och ljuskällan markant efter bara en kort sträcka. Nattfjärilen försöker instinktivt ändra sin navigation mot ljuset, vilket leder till att flygande nattfjärilar rasar i en nedåtgående spiral, som rör sig närmare och närmare ljuset.

Okej, jag träffade släkten på en gård. Gick runt och tvättade allt jag kom i kontakt med. På hemvägen tog tåget en omväg och jag fick tid till att tänka på din fråga. Jag tänkte på min första kyss, att den var längs med en väg. Hade övat i flera år innan, varför tog det så lång tid tills det hände på riktigt? Man kan gissa att jag inte tog för mig eller att gud ville ha det så.
Finns första kyssen? Är den i så fall betydelsefull? Nu var det inte första kyssen din fråga handlade om men jag tänker att vi måste gå tillbaka till den för att kunna reda ut det här. Och dessutom kan kyssen efter månader av torka vara lite som första kyssen: blöt, kall och varm, ja oerhört äcklig för att vara något att tråna efter, eller hur? Och vem är det egentligen som tjänar på det, du eller kyssen?

Det låter som att du inte vet så mycket om hur du känner eller vilka bekymmer du har. Eller du kanske inte vill berätta bara. Av bekvämlighetsskäl antar jag att du saknar vishet om ditt inre liv. Då kan jag nämligen berätta för dig att du måste observera förbindelsen mellan kroppen och sinnet.
Någon berömmer dig, någon förnärmar dig, kanske när du går omkring på staden. Du uppfattar detta, hör det med öronen, och får en behaglig eller en obehaglig känsla i kroppen. En intensiv sammandragning av en bestämd muskel, jag kan inte säga dig vilken, bara du vet. Det är det som är poängen. Du dechiffrerar den exakta förnimmelsen, hur den är avgränsad. Den subtila länken mellan kroppen och sinnet blir tydlig för dig. Detta är vishet.
Du försöker vända tillbaka till livet men det går inte. Först på kvällen hittar du ord som beskriver vad som avhöll dig. Du inser också att allt någon gång tar slut. Att förvänta sig annat är alldeles omöjligt.

Här ligger jag på stranden, ingen handduk, bara sand. Det går knappt att hålla ögonen öppna för solen. Jag tittar på alla skrikiga människor vid bryggan. Jag önskar att jag kunde vifta med min hand och flytta på dem. Puff - försvinn. Jag gräver små gropar i sanden med någons gamla slickepinne. En myra klättrar ner i varje grop som jag gräver. Jag tar en hel näve med sand och låter den rinna igenom. Luften hänger liksom och det hänger något i luften som ser ut som en kärlekspil. Jag tittar på olika växter, de är perfekta, och på en nyckelpiga som ser solblekt ut. Jag känner att jag behöver vila från alla detaljer och nyheter som gör att jag har svårt att somna på nätterna. Jag har läst klart min bok och scrollat igenom flera år av mitt ex instagram. Lika bra att prova candy crush. Några dagar senare tar jag bort det och får tillbaka min kommuniceringsförmåga men suget blir kvar.

Hej Kåre,

det ideologiska svaret är att om vi inte skriver ned listorna så fortsätter vi försöka återskapa dem i tanken, om och om igen i oändlighet, och det stjäl vår uppmärksamhet från produktionen. Alltså: samhället vill att du ska skriva listor.

För en egen del anser jag att listor är för närliggande andra, mer morbida nedräkningar: kommer jag någonsin leva upp till min fulla potential?, etc. Men jag ska nedan försöka besvara din fråga:

1. Vi strävar efter skönhet, och listor är mycket vackra.
2. En lista är lättare att lägga upp på bordet än en hög av obearbetade känslor och läten.
3. Listor är historiskt etablerade, redan Gud tyckte om att skriva listor.

Jag ska nu sträcka mig utanför frågans universum. Istället för att lista saker skulle jag vilja rekommendera dig att istället lista ut saker. Det händer mig när jag minst anar det, men oftare vid havet än på andra platser. Stirra runt mycket. Ta vilopauser. Läs skönlitteratur. Sist men inte minst måste jag erkänna att det är mina egna listor jag har svårt för, andras listor tjuvläser jag ofantligt gärna. Jag vill också be om ursäkt för den något överhettade tonen, ventilationen är trasig.

Inatt drömde jag att alla människor levde med en infektion i sitt blod. Om de började blöda släpptes infektionen fri och växte till stora insektsmonster som vandrade längs gatorna och dödade dem som kom i deras väg. Jag gömde mig i en källare tillsammans med en vän. Ett litet sår slogs upp på min ankel, som hon baddade med alkogel.

Sommarnätterna är varma och vackra, som du skriver. Det doftar asfalt och växtlighet och ibland är månen ett stort hål mellan husen, som du skulle kunna sticka hela handen igenom. Jag tänker på en person som jag älskat mycket högt. Jag tänker på en annan person, som ställer de rätta frågorna. Det måste sägas: ensamheten är alldaglig. Ensamheten infinner sig i alldagliga situationer. Jag är på väg hem, genom en gångtunnel. Skuggorna är blå. Om natten antar byggarbetsplatsen i mitt kvarter en känsla av total stillhet, som om maskinerna inte kommer röra sig mer.

Det är inte så gott med kaffe, det är inte så gott med varma drycker över huvud taget när du varit nere i din egen mage i flera dagar eller när du känner dig bakfull, eller när alla i din omgivning känner sig det. Jag köper något kallt istället, sätter mig ner i min blommiga tröja. Håret på benen har växt ungefär tre millimeter sen jag åkte hemifrån, naglarna kanske två.

Jag dricker inte varma drycker, det räcker med den varma asfalten, går lite fram och tillbaka på vägen för att få motion. Det är galet egentligen, detta med fåglarna, att de lever här i staden och inte drar ut på landet. Men det är klart, här finns ju så mycket föda, smulor från bröd, skräp från våra munnar, korvbitar vid korvstånden och så vidare. Varje gång när jag sitter på ett kafé, på en uteservering, tänker jag på småfåglarna och hur märkligt det är att de hoppar omkring bland oss utan att vi reagerar så mycket på det, men man vänjer sig väl vid det mesta. Jag har vant mig vid min fästman, han vid mig kanske, jag har vant mig vid stunderna framför brasan på kvällen, eller det blir inte så många nu för tiden. Vem är han egentligen när han sitter där på andra sidan telefonlinjen? Jag hör inte vad han säger, ber honom säga allt igen, säg allt igen som du sagt från det att vi började samtalet jag har inte hört någonting.

Sommaren är här och den är för varm, torkan brer ut sig i oss alla och jag tänker mycket på hästarna som inte får tillräckligt med höbalar, undra om höbalar någonsin varit så värdefulla. Jag kan inte tänka mig en så vacker men ändå skrämmande varelse som en häst, jag vill både vara nära och gå ifrån den.

Angående kaffet är det nog effekten du vill åt. Jag gick runt hela förmiddagen tom på kaffe. Jag letade efter en förvaringsbox men kunde inte komma på det engelska ordet för det. Om jag såg rynkorna i mitt eget ansikte som de ser ut nu när jag var femton kanske jag hade slutat med mitt överdrivna minspel redan då för att undvika dem. Jag skulle tagit hand om min kropp mer, inte druckit så mycket. Jag minns en av de första fyllorna, det var med G och vi svävade in i bajamajorna. Klockan tickar då och den tickar än, en gång på en tågstation, tror det var i Hamburg, trodde jag att en klocka stannade, den gick bara så fruktansvärt långsamt. Nattåget till Köpenhamn skulle snart gå och jag samlade ihop mina grejer. I tågstationer finns det så mycket plats uppåt. Tågstationerna i Sverige däremot, de är för små för mig, jag måste ut i Europa igen.

Hej du

Hej. Hej! Hej!!!

HEJ DU!!!!!

Har du koll på din skattsedel?
Har du tagit din medicin?
Har du det?

Hej.

Har du handlat i dag?
Har du handlat morötter?
Har du gjort någonting?
HEJ!

Du får inte vara lat, det är vi som säger det.
Det är vi som hälsar på dig och säger:

Hej du!

Du får inte vara lat.
Har du handlat i dag?
Har du köpt din medicin?

Spelar ingen roll om du försöker.
Du kommer alltid att vara lat.
Det är vi som säger det. Hej!

Lyssnar du på oss?
Lyssna på oss!
HEJ!
HEJ DU!!!!

Kära anonym
Du behöver inte bada
bara för att det är varmt

Det skrämmer inte mig att mina blommor vissnar och dör
Kanske betyder det
att jag trots allt känner förtröstan inför framtiden?

Mitt första svar till dig handlade om att samla på saker
Först är vi små varelser som samlar på fina och vemodiga ting (snäckor, spelkort)
Sedan förstår vi att det finns en annan väg att gå
som är att göra sig av med allt igen (sakerna, tankarna, översta hudlagret)

Mitt andra svar handlade om att äga en bostad vid havet
själv har jag för lite pengar
för att leva i nuet
Men jag älskar ändå att vara i det gamla

Min mormor arbetade på lunchrestaurang
och det sades att hon var ”drastisk”
Men jag förstod att de menade
att hon var ett geni.

En brygga vid havet, vågorna slår. På andra sidan sundet står ett vitt hus. Det står, det finns inte bara. Det står för sig själv bland klipporna.

Å baby, jag vet det allra minsta. Jag vet att jag inte vet. Jag är forfarande ung och livfull. I skogen placerar jag en mans hand på min kind. Allt är strävt omkring mig: kläderna mot huden och hans beröring, den sträva och fårade handflatan. Jag sover utan kläder.  Nätterna är vackra och skrämmande, utsmetade, som människorna på olika dansgolv i staden.

Tre kvinnor på bryggan talar om min generation. De säger att deras döttrar vet mer om vad de inte vill än om vad de vill. De säger att generationsväxlingen inte infinner sig som förr. När de har gått är jag ensam. Havet lyser bortom bryggan, som om något sken under vattenytan utan att stiga upp.

‍

För flera hundra år sedan bodde några människor på en liten gård ute på landet. På gården fanns det massa djur: höns, getter, kaniner, hästar bakom stängsel och en liten fågel i en bur, det fanns också djur som levde fritt i områdena runtomkring: rävar, ekorrar, fåglar och insekter.

Det fanns en katt som gick fritt omkring på gården, och det var den som fick den största uppmärksamheten av alla. Den hade friheten, samtidigt som den njöt av gårdens privilegier.

Man spenderade mycket tid på att försöka förstå katten och uppmärksamma dennes behov.

Var den hungrig?

Behövde den vila?

När den blev arg: hade man på något sätt överträtt kattens gränser, begränsat kattens frihet?

Eller omvänt: hade man inte gett katten tillräckligt med uppmärksamhet?

Den minsta flickan gillade att leka med kattan, men det var ett farligt spel. Om katten av någon anledning inte kände sig bekväm eller tillräckligt respekterad kunde den agera ut, plötsligt och oförutsägbart.

Man passade på att ge katten massa bra mat, den gillade "gurka, tonfisk och mörk öl"

Den var en sådan katt, det gick verkligen inte att förstå den. Ändå var det allas allra största önskan att tillfredsställa den.  

En gång blev katten sjuk. Den började hosta och utvecklade en vätskande böld mitt i pannan, som pressade ögonlocken så långt ned att den knappt kunde se någonting. Det droppade var på golvet i hela huset, och någon sa att nu räcker det, hon ville ha katten avlivad.

Men den sjuka katten fick fortsätta leva under flera år, i stor respekt och kärlek från gårdens djur och människor. Ja, det var väl mest respekt. När den blev gammal dog den och begravdes i ett buskage bakom gården, där flera av kaninerna och getterna redan låg. De hade nämligen dött i mellantiden, det har jag glömt att berätta.  

Efter att katten dog pratade alla om hur mycket kärlek de kände inför katten, och hur mycket de saknade den. Den minsta flickan skrev en 5 sidors kärleksdikt till katten och ända fram tills i dag pratar hennes ättlingar om hur högt de älskar och saknar katten fast de aldrig träffade den.