Jag blev osams med min far som barn. Jag blev osams med min bror och tog  strypgrepp på honom på en strand, efter det blev jag osams med min mor.  Som vuxen blev jag osams med min pojkvän och bråkade och skrek som jag brukat göra med min far. Jag blev osams med en vän efter ett svek, det var inte enbart mitt fel, men jag tog på mig skulden. Jag blev osams med en granne om pengar. Jag bad om förlåtelse. Jag får magknip så fort jag ser henne snedda över gårdsplanen, mot huset där jag står. Det börjar  skymma, marken är lerig under hennes fötter. Hon är vacker där hon kommer ur arbetsdagen som ur en lång och besvärlig tunnel. Ögonen är blå, självlysande. Jag tänker att hon har haft det svårt, ilskan är hennes motor. Sedan blir jag irriterad på alltihop och går in till mig. Hennes steg i trappuppgången närmar sig min dörr, de stannar till ett litet slag och jag blir plötsligt rädd. Vad vill hon mig nu? Varför blir hon så arg på mig? Men stegen fortsätter förbi, till nästa våning. Hon låser upp sin egen dörr och stiger in. Jag andas ut, hjärtat saktar ner.  De närmsta dagarna ser jag inte skymten av henne.

mina bästa lärare har varit poeter
deras ord bränder
tårar och snor
kronisk smärta
benmärg och mord
vissa dagar har de velat ge upp

slem sprider sig
hittar den mest effektiva vägen till
den gemensamma måltiden
skapar en ny tidsuppfattning
offrar sin individualism

rädd men agerar ändå

konst är att lära varandra sjukvård
eller det måste konsten lära sig
vi är ett kollektiv konstprojekt

ta smällar
läka sår
tvätta ögon
hitta nya vägar
till en plats där vi aldrig varit

konsten sjunger
ger blod
slutar betala hyran
vinkar bakom fönstret
och ringer de gamla

många konstnärer har suttit vid mitt bord
det finns ingen absolut moral
i en enskild konstnärs själ
hur ska jag säga
arbetet har lärt mig mycket mer om
omsorg

konsten är  en sorgevåg
en begravning till alla
som inte har fått en ceremoni

Så länge jag kan minnas har jag frågat varför. I mitten av mig  finns rädslan, karmosinröd. Jag är röd. Under tiden har jag frågat  varför. Jag undrade hur världen kunde finnas och jag känna så här, i  den, med Dom runt omkring. Ensam på mitt rum drömde jag ihop system: mot fonden av de självlysande stjärnorna i taket drog  jag trådar och linjer, intrikata nät av varför och för att. Och jag förstod att jag var själv och jag förstod att det inte fanns någon i världen som kunde hjälpa. Sa hej till ingen. Rädslan en spik. På rummet under stjärnhimlen av plast försökte jag med linjal i  handen teckna moln av raka linjer. När det vägrade likna skrynklade jag ihop pappret till en liten boll och tryckte in den i munnen. Det kantiga molnet skrapade membranen i halsen. Med  tårar i öronen väste rösten till ögat att kanske med en annan vinkel på  linjalen… men ensamhet tonar ut i tystnad.

Systemet är slutet om sig självt.
Systemet dikterar sin egen logik.
Systemet kan vara felkonstruerat.

Sprätta, lystra, trotsa, ja
i mitten av mig
också ursinnet,
ebenholtssvart.

Jag är svart. Jag kan vägra.

Jag blir glad av ditt skratt men jag får ont när du säger så. Jag  förstår. Jag känner mig ensam. Jag vet att du känner dig ensam. Jag är  ledsen för det jag sa innan. Det är okej. Jag är rädd. Jag med.

Spräng logiken,
krossa systemet,
orsaka bryggor.

Anne lever ditt liv baklänges. Hon strävar efter dina föräldrars bekräftelse, hon vill vara dig som barn. Hon gråter när hon minns, kanske av glädje, kanske av rädsla. Hon gör sig liten när hon känner sig stor.

Men det är din kropp, den rymmer en fruktansvärt och rasande energi. Den vill växa och bli en egen
människa i världen. Den heter kanske Enna.

Det finns ett kommunikativt glapp mellan Anne och Enna. Enna är en subkultur. Anne är rädd.
Jag heter kanske Enna.

har undvikit frågan om västlänken
tänkt på vårdköerna
hur det skulle kännas att dö på en brits
olika sjukdomar med smygsymptomer
eller explosiva, vidriga
har tänkt på vilken levnadsstandard är rimlig
skattepengar
den samhällsekonomiska kalkylen
infrastrukturen
våldtäkter
lust och förlust
det byggs överallt i staden
jag har varit tvungen att välja andra vägar
tunneln ska vara helt klar 2026
sådana stora projekt fördröjs ju alltid
och går över budget
det säger min känsla
men jag har också varit tvungen att undersöka
vad är det egentligen som många tycker är fel med västlänken?
är det att det är dyrt att bygga?
att det under en lång tid är rörigt i staden?
berätta för mig, vägvalare
handlar det om att du inte vill att det ska bli dyrt för dig
att köra bil?

1. du befinner dig i ett ljust rum, det är i början av dagen. en familj sitter på andra sidan rummet. en mamma, två döttrar, en bebis på mammans arm. döttrarna väsnas, de klättrar på väggarna i ett vackert rum. deras röster skär igenom luften som om luften är för lätt, luften gör inget motstånd mot ljuden. du är trött och skyller din trötthet på barnen. du vill att mamman ska säga åt sina barn att sluta leka. kanske har du huvudvärk som bara blir värre, huvudvärken pressar mot ögonen, ut mot familjen. mamman viker undan med blicken, hon låtsas inte märka, hon ser ner på sin lilla bebis som gnyr mot hennes bröst. hon måste ha ro för att amma-

2. hur skulle det vara att befinna sig i det här rummet helt ensam? hur skulle det vara att bo i ett rum som liknar det här? du ser dig själv i dyra kläder, du ser dig själv röka en cigarett på inflyttningsdagen, sprida ut kroppen på en matta, fingrarna pulserar mot framtiden. det är som om du griper tag i tiden och drar den mot dig, drar den här dagen mot dig för att känna varje millimeter mot din hud. du har fått ett rum i din ägo, du är ensam i rummet. familjen är borta. de är hemma hos sig-

3. solen rör sig över väggarna. döttrarna har satt sig på golvet intill sin mor, bebisen sover. rummet blir stilla, det är som om luften tjocknar och bäddar in allting i plötslig vila. huvudvärken fortsätter att gnaga sig in i din hjärna. det känns som om du ska spy. du lutar huvudet mot väggen och sluter ögonen-

4. familjen skrattar på andra sidan rummet. tänk om de skrattar åt dig? du tar upp dina hörlurar och sätter på en låt som brukar göra dig lugn och lite ledsen. gatan utanför är öde: några buskar och bilar, det händer ingenting mer här nu. mellan husen finns ett stenblock som du inte har lagt märke till förut. solen lyser upp stenblockets ena sida, den andra faller i skugga. de har låtit stenen vara kvar när de har byggt huset, de har kanske byggt huset omkring stenen, som om stenen är viktig i sig själv. du rätar på ryggen, familjen är plötsligt borta. det var längesedan du tänkte på din kropp som ett med dig själv.

(känns vet
inte kanske) dunst av ammoniak, ja myrorna
kryper över huden när du pratar på min kropp, skiftar i lager
på lager som skiffer, och om du tittar lite till höger i bild
och zoomar in där precis vid kråkfoten i ögonvrån ser du, nej
tänk istället en gradvis mörknande sal vari lamporna radvis släcks
i sjok efter sjok ja
så växer vreden
fläckvis, varför han säger jag förstår
fast han inte gör det nej allt han ser är ögonbrynen hur fan
varför har hon dom så smala för, och musklerna i magen spänns
när den pyser all luft ur lungorna och med stramande käkar
dras stortån i en båge mot fotsulan
tills jag får kramp i hålfoten, (slå regn
mot rutan, medan) spårvagnen skriker
och på sätet precis intill med vreden mellan sammanpressade läppar
väser rösten in i telefonen
men jag hör ju att du ljuger, våld
det kalla i hans blick över din axel förbi bort ut
i folkmassan, jaha då förstår jag
nä jag trodde det var när jag gick ner
hon kom bort men okej det var alltså sedan
när jag hade gått upp hon kom då
var jag ju inte kvar,

i organen den andras drömmar
i hjärtats minne mördaren
i lungans minne maträtter
i hjärnans minne en bortglömd låt

jaget upphör
liggsår uppstår

det nya hjärtat växer
byts ut

hår ögon hud läppar
omformulerade av andras ord

en yta som får pupiller att sprängas
fast i min egen kropp

en hemlig och glänsande lycka

plötsligt får ingen komma in

den sneglande blicken sticker mig ömt

sanningen är öm och instinktiv

sanningen kommer in från sidan

vill att något mer ska hända som att

jag kommer bli sedd

den här gången kommer jag att

lyfta från marken av lättnad

jag går in på en bar och ser alla

som särade från varandra

natten har glitter i sitt snitt

det är min hemlighet gentemot världen

jag måste försvinna för att känna så här

Sedan jag var barn
har jag hemfallit
åt att inte synas
inte höras
Under vatten är jag mig själv
En stund
Som jag var inuti mor
Kom ihåg:
Du får aldrig ta farväl
av ditt inre barn
Som författare
måste du börja fundera
Vad är det egentligen
Som skiljer min barndom
Från alla andras?
Och hur kan jag fånga själva
torftigheten,
Just det:
att det finns så lite
att berätta
och ändå:
En bilkrock är en bilkrock
Även om den sker i slowmo

ska / jag ska / måste / måste ska börja / bli bättre på / att sluta / med / borde / börja / springa / från / mot / försöka / göra / så / gå upp / tidigare / lägga mig / ner / gå / vikt / muskler upp / ändra mat / träffa folk / mer sällan / sluta / lägg / ångest / mindre ofta / över / andra / hälsosamma relationer / tio sämsta / bästa / sätten / att bli av med / gröna smoothies / varför går jag upp / halv fem på morgonen / måste hinna / omge sig av / rena naturmaterial / börja / lukta bomull / med / bästa morgonrutiner / i / att meditera / i / med / hälsosammare / förbättring / för / lev längre / i / med / utveckla / utökande / expansion / ska / tillväxtas / fortsätta / växa /

Berätta det  för oss <3

vill bara vara fin inför andra än min pojkvän

det är ett ondskefullt hopp att kunna leva som jag vill

jag klarar mig på lite pengar och en stor familj

jag ser på världen med en neutral blick

eller jag ser på världen med en flickas blick, formad av min flickkropp

jag ser på världen som ett barn och gläds åt stjärnorna som små sockerkorn

Om du öppnar dörren i rätt tid och stänger den också i rätt tid, fungerar den.

jag såg en dokumentär om kaj linna
han hade suttit inne i tretton år
efter han kom ut började hans vader krampa
de hade glömt bort terräng
efter att bara ha gått på plant golv
tänk på att du har en egen lägenhet
tänk på träd vid kusten, för evigt böjda
vill säga: miljön har sin påverkan
det är bra att vistas i andra rum också
om det lutande golvet börjar dominera
dina tankar

De senaste dagarna har jag funderat på vad som är verkligt. Solen är verklig och sinnesintrycken. Hur ett blad ser ut. Att födas och dö. Min kropp är verklig och ger mig vissa möjligheter, medan kulturen sätter gränser med lagar, normer och hierarkier. Jag kan äta direkt från fruktdisken på ICA, men förmodligen skulle någon jävel tillkalla väktare eller tvinga mig att betala för äpplet. Vad är då en poet i Göteborg? Och vad är en bra poet? Sanning uppstår tillsammans med språket och vår gemensamma föreställningsvärld. Utan språket skulle ingenting vara sant eller falskt, det skulle bara vara. Just nu sitter någon och använder språket på ett särskilt uppskattat vis, men det är omöjligt att veta vem det är. En gissning är Johan Jönsson, men han befinner sig oftast inte i Göteborg. Tydligen är han är född i Borås, men uppväxt i Sundsvall. Sedan 1990 bor han i Stockholm. Ett annat svar på din fråga är att geni inte binds till person utan metod. Idéer och formuleringar väntar på ett tillfälle att spricka, ensam eller tillsammans med andra, vid ett bord, en tågstation. Johan Jönsson har  förmodligen haft med sig en anteckningsbok genom livet. Hans talang visar sig i små explosioner, som han omvandlar till poesi vid ett senare tillfälle. Ett tredje svar är att intelligens uppstår i samröre med andra. En poet föds och uppfostras som en del av en grupp. Poeten är beroende av miljoner andra människor, levande och döda, för att överhuvud taget finnas, än mer för att skriva något vettigt här och nu. Mitt svar, vettigt eller ej, är skrivet med Johan Jönsson i ryggen, skolan och kvinnorörelsen, mina föräldrar och solen, vattnet, de första däggdjuren, all litteratur jag någonsin läst, maten jag ätit. Det finns med största sannolikhet en direkt korrelation mellan denna text och ett grässtrå som växte upp ur dyn för 850 miljoner år sedan. Det var ett smalt och guldskimrande grässtrå med ett inneboende ljus. Man skulle kunna säga att det här grässtråt var bättre än alla andra grässtrån.

Simone  Weil börjar: “[f]antasin arbetar oavlåtligt på att täppa till alla  springor, genom vilka nåden skulle  kunna slippa in. [...] Fantasin som utfyller tomheten är till sitt  väsen lögnaktig. Den utesluter den tredje dimensionen, ty det är bara de  verkliga tingen som äger de tre dimensionerna. Fantasin utesluter  rikedomen på relationer”. Emmanuel Levinas avgränsar:  “the face of the Other at each moment destroys and overflows the  plastic image it leaves me, the idea existing to my own measure”. Martin  Buber utvecklar: “Den som säger Du har inte ett något till föremål. Ty  där något finns, finns också något annat. Det gränsar  till andra Det; Det finns bara därigenom, att det gränsar till andra.  Men där Du uttalas, finns inte ett något. Du gränsar inte”. Éduoard  Glissant vecklar ut: “nu tränger vi in i en oändlig detalj, och kan  därmed överallt förnimma mångfalden, som saknar omfång  och är tilltrasslad och oförutsägbar. Gårdagens avgränsade  civilisationer bildar nu oändligheter av kultur. Vår vetskap om deras  naturer förstärker det dunkla i deras förhållanden till varandra” och,  fortsätter han, “det är detaljerna i dessa kulturer som  överallt och överallt ifrån alstrar totaliteten. Detaljen är inte bara  en fast punkt i en beskrivning, den är ett poetiskt djup och ett icke  mätbart omfång på samma gång”. Låt mig börja försöka–

Vi ber om ursäkt att du har fått vänta så länge på ett svar, Jessica. Faktiskt så är vi flera som har försökt, men det var ovanligt svårt. Kanske för att vi kände igen oss så mycket i den problematik som du beskriver, så målande i droppar.
Men jag ska nu återge liknelsen om den vita pinnstolen för dig.
Vid mitt skrivbord står den, gammal och bräcklig. Den är täckt av färgfläckar, repor och stötskador på benen. Halva ryggstödet har brutits av, fast det syns knappt, då stolen är övertäckt med kläder. Om stolen var en människa skulle den vara en gamling, eller kanske snarare en pensionär med tunga fysiska svårigheter.
Kläderna är inte där för att dölja en gamling, de är där på grund av ett bristfälligt system i mitt liv. I princip har de naturligtvis en annan formell plats, precis som nästan allt annat av materiell art i mitt hem. Men när jag väl har haft på mig ett plagg lägger jag inte tillbaka det på den formella platsen, som är klädskåpet. Kläderna börjar nämligen lukta lite om man stänger in dem efter användning. Det gäller även fast man bara haft på sig dem i ett par timmar. Lukten kan snabbt sprida sig till de nytvättade plaggen i skåpet, nästan förorena dem, och det vill inte jag.
Det låter kanske lite neurotiskt, men jag är en person som oroar mig för den sortens sociala stämpling. Det är just därför jag lämnar kläderna på stolen. Där kan de få ligga stilla och vädra i fria omgivningar tills jag har listat ut ett bättre system. Eller tills jag ska ha på mig dem igen. Det brukar dock dröja ett tag innan det händer, för livet blir ju så tråkigt om man har på sig samma plagg för ofta. Då tar jag hellre ett nytt från skåpet med resultatet att högen växer och växer. Det slår mig aldrig att hantera situationen genom att tvätta kläderna, de är ju inte särskilt smutsiga.
Nuförtiden finns huvuddelen av alla kläder jag äger på den vita pinnstolen. Det gör mig resignerad och trött att se på den, som att se på de idéer man har haft men aldrig gått vidare med.
Förresten hade jag tänkt köpa en ny stol med mjuk sits och behagligt ryggstöd. En fullkomlig och oskadd stol, som ska få mig att börja sitta mer framför att ligga. Men det har inte blivit av än.
Så låter liknelsen om den vita pinnstolen. Som med alla andra liknelser finns det bara ett rätt sätt att tolka den på, vilket är att vissa människor består till största delen av idéer, andra av handlingar (de agerar utan att tänka så mycket). Själv tillhör jag nog till 70 procent idégruppen. Fördelarna är många, en nackdel är alla högarna.

En snubblade på gatustenar
som på natten rivits upp
En badade i gudomligt ljus
En hade söndagsblues
En kände stanken av historiens blodbad
En kände sig hemma i sin egen stad
En skrämdes av en diktators anda
En saknade till ett annat land
där språket hade en annan klang
En gick på varma stenar
som på vintern blev kalla
En blev hög i en park
En stred för att få finnas
En föddes med allt
Det blev ännu en dag av liv
följd av ännu en våldsam kväll och natt

Ljudet av en döende hare lockade till sig en liten räv. Den plockade upp mobilen mellan sina tänder och gittade. Senare på kvällen eller om det var dagen efter skickade den ett sms.

jlv I ø\a0ab 34348tu åaugjoi zølbmosdji jsøg ijio sjiw

Det fanns ingen som kunde tolka språket, var det norska? De tyckte väl inte att räven var norsk? De bestämde sig för att det var slumpmässiga bokstäver i en slumpmässig ordning. De sov gott genom sina nätter. De skrattade gott åt händelsen.

Jag vet inte om det var innan eller efter men jag åkte långt upp norr för att träffa min vän. Det har i alla fall gått tio år sen dess. Jag drog fram gardinerna, de var kanske mintgröna och sätet otroligt mjukt. Oavsett så vågade jag inte titta ut genom nattågets fönster. Jag var rädd för att få syn på räven som pratade. Kaos styr. Rutan var kall mot kinden, jag minns inte hur jag sov. När min vän hämtade mig från stationen var vägen helt blank av is, som om någon hade polerat den. Solen sken på en ljusblå himmel. Bilen hade sommardäck. Vi gled ner i diket.

Att du är en robot är helt okej för mig. Kan en robot vara rysk? Det jag önskar är att du inte liknar en människa alldeles för mycket. Men jag måste säga att din kanske slumpmässiga kontakt väckte ändå minnen i mig. Ja, jag började tänka på den tiden då jag oftare än idag gled ner i obehaget.

poeter är snygga
de röker smala cigg i en desperat längtan efter kärlek
poeterna är poesins främsta försvarare
de ser på en stjälk och undrar hur det kan finnas något så tunt
som inte spricker mot vinden
poeter blir deprimerade och alkoholiserade
man kan säga att de lurar verkligheten genom att skriva om den
de ser in i dina ögon och ut på andra sidan
de ser så långt att världen omkring dem uppgår i vitt och försvinner
poeter snackar skit om andra poeter
men de låter sig inte luras
sitter du här och har tråkigt eller roligt?
poeter vill lyfta hjärtat igenom bröstkorgen
och ut i ett rum

Kroppen  – den nakna huden finns på baksidan av mina ögon, med de hängande brösten över den runda  magen som guppar när den springer omkring på morgonen med en tallrik  filmjölk i handen och svett i stråna på överläppen, letandes efter glasögonen försöker den klä oss i kläder till skolan – ja det är samma  kropp som hukar sig över den bärbara datorn som står uppställd på bordet med volymen så hög att högtalarna skränar, raspar
Ryggen krökt och du biter på långfingrets nagelband och gungar benet på foten
andra handen vilar helt uppe på din mage
Ditt svarta hår grånat alldeles
På Malou efter tio handlar det om jag vet inte och du märker inte att jag står där i dörröppningen till köket för med en röst som ska räcka över hela lägenheten ropar du mitt namn. Rösten, tonen är samma vassa, skarpa som när jag var barn,  och helt kort genomfars jag av den bekanta skräcken upp längs ryggraden –  vad är det för fel – innan den vuxna rösten i mig hinner förklara att det är bara så du låter, ju, och ja, svarar jag, vad är det, och med ett ryck vänder du dig hastigt mot mig och oj,  står du där, och jo det är den här hjärnforskaren som är med och han pratar om att–
Bordsskivan är av nött furu och jag vet att du sagt dig vilja lackera om den i över ett decennium men liksom en del annat blir det inte av och det syns ändå inte nu för den är överbelamrad med urklipp från gamla Feminatidningar, julkort som aldrig besvaras, dammpartiklar och en trasig brödrost, lådan innehållandes ett experimentkit du tog med dig när du pensionerades för att det var så urbota dumt att det fullt fungerande skulle slängas,
När jag tagit tåget hem och kommer till dig på besök såhär är det någonting annat
Det finns så mycket. Bland annat visste jag inte. Jag förstod inte outsäglig trötthet. Vad monumental  ensamhet gör med en människa,
men jag förstod ditt tonfall. Jag visste att du blev irriterad om jag inte gömde det jag kände när du inte orkade vilket var nästan jämt
Jag är du och du är jag. Och jag önskar jag kunde säga jag älskar dig så. Istället
när jag lutar mig fram över bordet och lägger min arm runt dig – jag vet inte, gesten är något oklar men jag tror jag försöker ge dig en kram från sidan – säger du nä men, och som på instinkt gungar kroppen ifrån mig, som om du vill bort,  ur mitt grepp innan du fnysfnissar och burrar upp din kropp som en kurrande kattunge och lägger din hand på min arm – tafatt, liksom ovan vid närhet
– och du ler mot datorns skärm
Sedan slappnar kroppen igen och din hand förs till din mun som fortsätter tugga på nagelbandet och jag säger mamma, sluta du får ju sår, och du säger nej jag vet

Eftersom jag har svenska nationalprov denna vecka så behöver jag att lära mig svenska först för (till?) svara!

När jag tänker på din fråga föreställer jag mig en bil. Känslan i bilen; spänd återhållsamhet, förhålla sig till sin pappas känslor och förväntningar. Jag tänker på hur det har varit den senaste tiden. Jag känner andras känslor i mitt eget rum, det som kommer in och kommer ut. Jag byter om i oändlighet. Trött och spänd.  Stannar för länge på festerna. Det är detta jag har i mitt rum, i bilen med min pappa. Ansvar inför andra, deras känslor inuti mig. Jag återfår det spända uttrycket i ansiktet, huden som stramar över pannbenet, ögonbrynen lyfts upp. Sedan släpper det igen och ansiktet smälter in i sig självt. Men det kommer aldrig att släppa helt och hållet. Det kommer och går. Ditt behov av bekräftelse kommer och går, det är en bil och du sitter i bilen. Jag vet inte varför. Du och din pappa ska flytta några möbler. Det är kallt och fuktigt ute och fukten fastnar på rutorna. Det är en gammal bil och den luktar på ett särskilt sätt som gjorde dig illamående när du var liten. Du säger inte så mycket i bilen, men du sitter här med ett spänt uttryck i ansiktet och hjärtat slår mot det hårda och spända. Det är svårt för dig att vara närvarande, du tänker hela tiden på vad som ska sägas härnäst och sedan förbannar du dig själv för dina tankar. Chilla lite, tänker du. Jag sitter här, min pappa sitter där. Det är han som kör, släpet gungar i backspegeln. Han säger något om ett övergångsställe ni passerar och trafikljusen som brukar krångla. Du frågar en fråga om trafikljusen. Din pappa svarar inte först. Regnet tilltar. Vindrutetorkarna driver fram och tillbaka över rutan och fukten, som rinner undan. Man kan säga att ditt hjärta är en mandel och du är skalet som blir kvar. Det här är en vanlig känsla, den går aldrig riktigt över. Men det gör heller inte så mycket. Du sitter i bilen tillsammans med din pappa. Du är din egen person och du behöver din pappas bekräftelse.

hon känner efter vibrationer i luften
luften är pressande grå
morgonen var full av varm känsla

hon tänker på sin kärlek för olika människor
väntar på ett brev
som du inte kan skriva

hon har sina drömmar, du har dina
himlen är vit, den är tom

det vore synd att kalla boundaries
för gränser eller murar, rustning eller skal
hon somnar ensam i en kuddfort

att stå ut med sig själv
vara mjuk och öppen
det är det svåra och det sköna

stjärnklar natt
hon ser karlavagnen
det säger väl nåt
att hon tänker på fräknarna på dina ögonlock

du frågar om hon någonsin kommer att bli kär i dig
ni har olika kärlek för varandra

Han kan ha varit intressant på samma sätt som en ambivalent förälder, det vill säga hängande som ett moln över skogen. En torkad bit lera lite lik en belgisk våffla. Vi ses och tar en promenad, sätter oss på en bänk framför ett hjulspår. Det tappar bort sin form när vindarna börjar blåsa, regnet börjar droppa, det ösregnar nu och vi söker skydd på ett bibliotek. Vi ser varandra i ögonen men en av oss släpper blicken för fort. Jag berättar om min pappa och frågar om han också vill berätta om sin. Men det finns inget att säga, det finns inga ömma punkter att kliva in i. Sedan vi gjorde slut har jag sovit med en balettdansare som jag försökte röra vid med fingrarna. Vi dricker kaffe i bibliotekets kafé. Han är så ambivalent när han ska välja dryck, jag överväldigas av en dödlig trötthet.

Jag var femton år gammal och det var sommaren efter vi hade slutat nian. Tillsammans med Adam satt jag på taket till en busskur längst upp i backen i Handskeryd, ett lägenhetsområde dit jag, min mamma och min syster flyttat något år tidigare. Däruppifrån busskurens tak hade vi utsikt över hela Nässjö, nedför backen och allén som delade bilvägen mitt itu, bort över stadskärnan, och tågstationen och Åker och ända till Runneryd och vattentornet. Vi satt där när solen gick ner, jag vet inte om det är sant men i mitt minne är det i vilket fall skymningsljus, luften tung av det där mörkt lila ljuset sommarkvällar kan ha. Jag satt där med Adam. Då var Adam Trymell fortfarande min bästa vän, och jag tror det var en av de sista gångerna vi umgicks på riktigt. Ett år senare skulle vi komma att leva parallella liv, utan att umgås med varandra; jag deprimerad och instängd i mig själv, han utåtriktad och inställd på att upptäcka det liv jag var vettskrämd inför. Det visste vi inte om där på taket. Det vi visste var att vi båda skulle läsa medieprogrammet på gymnasiet, och det var detta – framtiden och livet som vi föreställde oss det – som vi drömde fram ihop: vi pratade om hur det skulle vara på gymnasiet, om hur vi skulle börja jobba med design eller foto eller journalistik, ja vad som helst som i våra fantasier hade med “media” att göra; på samma sätt visste vi att detta liv måste utspela sig i någon större stad, Stockholm eller Göteborg, kanske till och med London, i alla fall någonting större och annat än Nässjö. Tillsammans tecknade vi våra framtida liv över skymningshimlen, med den glöd jag nu såhär i efterhand har insett hör enbart tonåren till.

Nu är det snart 20 år senare, och jag vet följande: 1) jag har bott i Stockholm i två år; 2) jag har bott i Göteborg i 10 år; 3) min lyckligaste tid på flera år var förra sommaren, som jag spenderade i Nässjö. Detta är vad jag tror: 1) drömmar kan vara flykt; 2) man kan springa från eller mot; 3) skäl kan vara bättre eller sämre.

‍

ögon sprattlande som fisk           benen i skena           det är hjärtats fel       hjärtats blåsljud är fel          
de rytmiska melankolierna           lutar inåt        med stora ögon         stora bror        en undulat i
köket     en duva i trädet        springa           bara springa           morfar är döende             ingen
vill ta emot                   en lånad penna         ett istäckt land        för första gången          skälla
ut          lilla syster         för första gången      resa     springa             tillbaka

Jag drömde om rosa kakelplattor. Det var så vackert och det var för dig jag ville visa. Sedan vi träffades har du varit min hemliga fantasi. Det som saknas här måste du ha hittat, lagt in och bevarat. På hösten är du i din element. Drömmen om kakelplattorna har snabbt förvandlats till en dagdröm som tar olika former. Om jag kunde byta form skulle jag bli en glittrig studsboll. Du skulle glömma mig på fönsterblecket under de soliga månaderna. Där skulle jag tappa min spänning, få en slappare form. Efter den första akuta känslan av ånger efter din negligering skulle du gilla mig mer. Mindre ivrig och mer hanterbar, jag skulle fortfarande kunna förvandla solen till en liten pöl av skimmer. Eller kanske skulle du inte kunna motstå din nyfikenhet för min konsistens, vetskap om mitt glimrande inre var rinnig eller solid och klibbig som en marmeladkula. Du skulle gå till skolan med mina två halvor mot dina lår, en i varje jeansficka. Alternativt skulle jag kunna bli en helsvart katt. Jag skulle sträcka på mig så nonchalant, stanna i sängen en hel dag. Eller så skulle du vara katten och jag en näbbmus. Som jag minns hade du lite svart fjun på överläppen. Jag tror du måste gilla fjärilar. Jag tror du är intresserad av övergångsfaser. Jag tror att du som person är markerad av övergångsfaser. Ständigt i ändring men din riktning är inte rak, du blir aldrig färdig. På det sättet är du själv ingen fjäril, även om du fladdrar mjukt på kanten av mitt medvetande. Det jag inte vet om dig fyller jag med stora temperaturskiftningar och lyxiga texturer: mörkröd sammet, stearin, torkade blommor eller röda rosor, ny snö, fyrverkerier på en becksvart nyårshimmel, en växling mellan något hårt och ett ömsande, avklädning av alla lager. Ett vanitasmotiv. Din röst: mjuk men bestämd. Jag föreställer oss som ormar. Ihopslingrad kölddvala. En bismak av utmattning och järn, av duschtvål. I din famn skulle jag hitta en trygg plats att drömma om sommaren, om saker som inte finns i din värld.

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter att falla. Jag har haft en fantasi om ett sublimt fall, istället för dessa ständiga och vardagliga misslyckanden. Som idag när jag stannade för att tanka bilen och först inte fick upp tanklocket. Först några sekunder av panik: hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Sedan några sekunder av desperation: jag ger upp, jag ger upp, jag ger upp. Sedan ihopsamlandet, trots allt. Jag hittade rätt skruvteknik, tankade upp och körde vidare till Kortedala, med en historia så obetydlig att jag inte skulle kunna återberätta den någon annanstans än här.

Min skräck har varit att sorgen ska vara oändlig den dag den släpps fram. Min skräck har varit att sorgen ska visa sig vara ett hav, inte en sjö. Men häromdagen var jag ute och sprang och jag grät inte på den vanliga sättet. Inte av sorg, inte av lättnad. Det var mycket enklare än så, det var bara jag som äntligen brast.

Vad är det med dig. Om du bara gick ut genom dörren skulle du göra något dumt, det är en sådan natt. Du har en irriterande känsla i kroppen av ömsom trötthet, ömsom rastlöshet och iver. Du vill läsa allt, skriva allt. Du tänker på Madame Bovary och hur inkapslad hon var i sitt hus. Hon ville ju bara leva lite, känna något mer än ett mjukt tyg mot sina händer. Men det finns så mycket att ta sig för. Du ska jobba imorgon, tvätta och på kvällen måste du sammanställa en present till en av dina närmaste vänner, hon fyller 30 år. Du ska göra en sallad också, en spellista till festen och du måste handla, folk ska dansa. Månen står ut som ett öga från himlen och du tänker att du vill slicka på den. Du vill slicka på allt som putar ut på det där sättet. Är det frestelse eller plikt eller sanning eller lögn. Men du orkar inte tänka på det nu. Du orkar inte tänka på något. Så du väcker datorn till liv och börjar kolla på en dansk serie som heter Gift ved første blik.

Magnus,

jag ställer alltid frågor till andra
det är min kallelse, mitt kärleksspråk
jag ställer små frågor och stora
minns andras svar, men har inte lärt mig att svara
finns jag där för de som behöver mig?
hur mycket tid ska jag ta för mig själv?

Ljuset är ett eko av tidigare år
glädjen en bild på sig själv
en varm katt vid fötterna
en kall dag i oktober
mina händer ska röra vid andras päls
mina händer ska knyta små skor
nej är något med död i halsen
ja är något med
en varm katt och en hand
som ett eko av tidigare liv

Sista gången jag testade droger stod jag på en gräsmatta i Kålltorp. När jag gick hemåt rörde jag mig långsamt som på en rymdpromenad. Carl var med mig. Vi hade experimenterat med botemedel för min huvudvärk ett tag, och mina anfall var tätare och smärtsammare än någonsin tidigare. När vi äntligen kom hem från rymdpromenaden knäppte Carl upp min jacka i hallen, och jag lät den falla. Jag minns inte hur jag fick av mig mina skor, men jag lade mig på sängen men ansiktet mot väggen. Sedan hände något fruktansvärt inuti mitt huvud och jag kunde inte längre kommunicera med Carl. Jag var på något sätt medveten om att det inte fanns någon återvändo från detta tillstånd, och att jag hade förstört mitt liv för all framtid. Jag vet inte vad som var värst: de syner som uppenbarade sig för mig, eller vetskapen om att den väg jag nu valt aldrig skulle kunna bli ogjord, och att jag måste leva så här. När jag till sist spolades upp på land skrek jag åt Carl att ringa till min mamma, för jag var säker på att hon var den enda som skulle kunna återkalla mig till verkligheten. Carl avvaktade med att ringa, och efter en lång natt när jag tvingat mig själv att inte falla i sömn, och så småningom sakta, sakta återvänt till någon slags verklighet, spydde jag ner mig själv och på golvet nedanför sängen, och kände en dånande huvudvärk rulla in från havet.

Känn efter i magen, halsen, hjärtat, men inte stortån! Stortån pekar framåt men det är inte alltid säkert att du ska framåt. Du sitter på kajen, mitt i stan. Dina fötter pekar rakt mot Norr Mälarstrand. Det är lätt att tro att du ska ta dig dit eftersom stortårna pekar ditåt, men nej, låt dig inte luras! Kanske ska du bara hem, ta ett bad, titta på ett avsnitt av Vänner. Sitta i den stora hörnsoffan och äta ferraribilar med din far.

Hej,

vet du vad, mer än om rum handlar kärlek om tid. Timing, snarare. Har du någon gång lärt känna någon ny och plötsligt börjat se den på olika platser i staden? Undrat: har vi gått förbi varandra på gatan innan vi lärde känna varandra? Har vi suttit bredvid varandra på bibliotekets café? Ja, det är min dröm. Att träffa någon på bibblan. Olika typer av människor rör sig där. Jag älskar att läsa och skulle kunna säga att det beror på att jag är en romantiker. Jag vet inte vem du är och jag vet inte vem din nästa kärlek kan vara. Kanske är det inte kärlek du letar efter. Jag vet inte vad du menar när du skriver “intressant”. Jag sökte ordet i uppslagsverket. Som kan fånga och kvarhålla uppmärksamheten. Det var inte vad jag förväntade mig. Det var som att flera personer blev intressanta i det ögonblicket jag läste beskrivningen. Ibland tror jag att jag letar efter mig själv i andra människor. Någon med samma intressen som jag har. Men kanske kan det räcka med att någon fångar min uppmärksamhet och att jag vill fortsätta lära mig mer om den personen. Nu blev det kanske lite för mycket fokus på mig men testa olika bibliotek, det finns 29 stycken i Göteborg. Om inte du lyckas hitta någon intressant människa där då kan du i alla fall hitta böcker. Om du behöver hjälp med att välja en bok är det bara att skriva igen! Men snälla, använd flera beskrivande ord för att hjälpa mig förstå vad exakt det är du letar efter. Lycka till!

Ps. Det är okej att vara själv även om det inte ofta presenteras som någonting lockande.

När jag fyllde trettio hade jag ingenstans att bo. Under två månader hade jag sovit på min mammas soffa och lyckats standardisera mina tankemönster. Bortom storstadslivets påverkan, där man knappt hinner tänka en tanke förrän den ersätts av en ny, kände jag att mitt inre äntligen hade blivit enhetligt. Det var skönt att vara stilla, lat och lite substanslös. Samtidigt kände jag en ovälkommen inre skepsis mot mitt eget tillstånd. För vem fan vill vara en kritisk varelse utan substans.

Mitt i allt detta frågade mamma: vad vill du göra på din trettioårsdag? Det var det mest provocerande hon kunde ha sagt. Jag försökte naturligtvis hitta belägg för min ilska genom att analysera hennes personlighet i dagboksform. Men hamnade återigen i den substanslösa kritiken.

På "den stora dagen" hade jag bjudit in tjugo vänner och bekanta till en bar. En av mina kompisar kom tidigt och hjälpte mig att hälla upp chips i skålar. När de flesta hade gått hem tittade bartendern lite snett på mig och berättade att han hade haft sin trettioårsfest i San Francisco, utklädd som Borat. När han sa att min svägerska var vackrare än jag blev samtalet lite stelt, jag smög bort och satte mig vid ett bord där en gammal barndomskompis satt. Vi pratade om en semester vi hade haft på 90-talet och att vi hade bråkat om vem som hade störst huvud. Det ska tydligen ha slutat med att han grät medan jag uppträdde högfärdigt (tittar man på bilder från den gången är det dock tydligt att hans var störst). Trettioårsfesten slutade med att vi omfamnade varandra och de sista gästerna gick hem till sina lägenheter, jag till någon soffa.

stillheten gör det, hur händerna ligger på dina lår. sätt dig ner där du är, i en tunnel eller på en stol. är dina händer stilla, eller i rörelse. söker de sig mot varandra, till ditt ansikte, leker de med ditt hår, eller din skalle om du inte har något hår. lägg märke till känslan i ditt inre, kan du koncentrera dig på fläckarna av ljus innanför ögonen. kan du ha händerna stilla. handflatan neråt. andningen, vad gör du med den. vad gör du med hjärtat och blodet som pumpas runt, runt. kan du få hjärtat att sakta ner med hjälp av din andning, händerna och blodet i dina fingrar, låt dem falla längs sidorna nu. blodet är tungt i dina fingertoppar, en liten sten i varje finger som dras ner mot jorden. hakan mot bröstet och bröstet mot hjärtat, hjärtat mot blodet. kanske är du rädd om du försöker distrahera dig själv från de inre detaljerna.

Var sitter du om nätterna? Stänger du persiennerna? Du öppnar det lilla fönstret och röker. Ibland flera cigaretter i rad. Alla saker i din lägenhet har en plats, allt står på sin plats. Det är bara du som inte passar in.

Du tänker på dina föräldrar, hur mycket de har slitit. Du tänker på pengar, det finns alltid för lite. Du vill köpa ett hus till dina föräldrar. Ett hus som är tillräckligt stort för att deras sorg ska rymmas. Du tar så lite plats som möjligt. Du drömmer om att bli hållen. Det är väl inte för mycket att begära? Tankarna och röken, de rör sig i ett slutet omlopp. De svävar bort. Det är för stort för dig att begripa, du tänker på all grymhet i världen. Vilka som får bära det tyngsta lasset. Mest försöker du att inte tänka.

På morgonen vaknar du och tar på kläderna som du har lagt fram på stolen i ditt sovrum. Du minns inga drömmar och det är bättre än att minnas de dåliga. Du äter ingen frukost. Du borstar tänderna. Du går till hållplatsen. Du sätter dig på spårvagnen. Regnet och värmen från människorna på vagnen kondenseras på fönsterrutorna.

Nattens vakna timmar lägger sig på dina kinder. Eller om det är axlar. Du vet inte riktigt, du kollar sällan på dig själv i spegeln men du tror att andra ser det. Du ser en liten oro, hur det rycker i dem när de hälsar god morgon. Du tror att de är rädda för dig. Att deras illusion om det lyckliga och lättsamma rubbas. De bankar inte dig på ryggen på det där självklara sättet. De vet inte vad de ska göra med sina händer. Det är någonting ni har gemensamt.

Du har hört att alla ska ha sex personer att prata om sina känslor med. Du har alltid tänkt att du inte vill belasta andra med dina bekymmer. Att du ändå har det bra jämfört med många andra. Du har hört att det tar fyra år innan man kan känna sig fri i terapin och att det måste vara någonting som man verkligen vill. Det är jobbigt och dyrt. Du tänker på det när cigaretten lyser i ditt ansikte. En öppning. En blink.

Jag återhämtar mig fortfarande
från dig som bodde i ett gult hus
Det fanns så mycket sorg i det huset
och så mycket glädje
Det fanns många fina hål i din rullgardin
en stjärnhimmel du försökt få till
Du satte dig på knä och tittade upp på mig
sedan in i mig
När du var tvungen att lämna rummet
blev jag så nervös
Och hade dig att lova
att inget skulle bli annorlunda
Men såklart hann ångesten ikapp mig
de där få minuterna
Något vi skrattade åt i flera år framöver
att det var jag som blev annorlunda

Det är ingen förlovningsring, tror jag. Den är tjock och silvrig, ett moderiktigt smycke för män. I kombination med helskägget och den åldrade huden i ansiktet verkar den framför allt signalera orubblighet. Nej, den utgör inget reellt hot mot din före detta identitet.
Du har på dig en vit t-shirt, vilket aldrig har gjort någonting dåligt för någon. Men har det gjort någonting bra?
Ni är faktiskt nästan alldeles lika: vita t-shirts, blåa jeans. Kläder nästan helt fria från markörer.
Fast du har klippt dig, medan hennes hår är uppsatt med knocka.
Du pressar armbågarna ner i bordet, skuldrorna breder ut sig samtidigt som de lyfts upp mot taket (om folk som du regerade över världen skulle de se ut ungefär så här).
Du lutar dig över bordet för att säga någonting, men jag kan inte höra vad. Kom närmare, lite närmare. Fatta inga hastiga beslut nu.

Många  moderna kvinnor har mycket vältränade lår, det ser man särskilt under sommaren. En otrolig energi har lagts ner på sådana lår, en helt  obegriplig energi.

Ett ärr på ditt hjärta

En bror på ditt hjärta, eller hans mumlande röst

En frukt på ditt hjärta, det är ett lila plommon

En låt på ditt hjärta, en textrad som du sjunger för dig själv

En fest på ditt hjärta, dina vänner som dansar och du tar någons hand och lägger på ditt hjärta

En kyss på ditt hjärta och en tunga som slickar ditt hjärta

En fläkt på ditt hjärta, från ett öppet fönster

En strand på ditt hjärta och stenar som klirrar mot ditt hjärta

En lång sommar försiktigt vilande på ditt hjärta

En höst på ditt hjärta

En vinter

En vår på ditt hjärta och jorden som svartnar mot ditt hjärta

Ett hjärta på ditt hjärta, som en liten tatuering

försöker släppa men spänner
käken, nacken, axlarna
blåser upp mig
jordens innersta kärna är hård
under strömmande magma
det finns så mycket att förlora, mina heliga rutiner
känslan i armar och ben
för vad som är rimligt
jag ger min kropp jag vill det
sedan vill den inte mer
den vill krypa i sängen
till skogen där det är blött
förstå vad det är för årstid
bli omfamnad av vänner
vill inte lägga sig platt framför en annan
sätta ihop delar som de var
inte vara i upplösning
springa långsamt och stabilt
stå och titta på hur natten lägger sig
tacka nej till cigaretten
inte titta in i ögonen
stå sida vid sida
allt böjer sig igen
höghuset blickar över dalen
tänk på vilken utsikt de har där uppe
inte bli ledsen över vad andra skördar
inte bli ledsen nu
inte upprepa gamla rädslor
lägga sig platt under en annan
känna tyngden och värmen
hållas fast mot en fast yta
inte tappa kontrollen
åka hem och få vara själv

klara vara

ihop

ihopsamlad

tankar är förnimmelser, på samma sätt som
mjukt, strilande regn i augusti. skymningen ger vinden en färg av svart rök

och jag frågar mig: vad är sant i en dikt

jag ljuger ihop sanningen för dig, lilla krok

tills den är helt borta

Man sade till mig att jag var hård

eller var det mjuk

Vad spelade det för roll

så länge man kunde härbärgeras

Du tittade upp mot mig

tårar i ögonen:

”Finns det liv även utanför en snäcka?”

Och även om jag nu lämnar dig för evigt

kommer jag alltid att älska dig

Mer än mitt eget liv

en jag inte vill minnas
hade blod i halsen
han blödde näsblod av ren känsla
jag kräktes
av känsla men även lite av alkohol
smält isglass mellan fingrarna
blöta lakan efter feberdrömmar
det där metalliska i utandningen
min mamma körde oss till sjukhuset
eller det kan ha varit en vanlig vårdcentral
pappa körde mig till psyket inte långt efter det
för att träffa honom
minns pappas blick när han hämtade mig
hade rökt många cigg innan jag satte mig i bilen
är tacksam för att han inte sade något
han fick mamma att sluta röka med den blicken
jag är rädd för människor som klänger
jag var tvungen att stänga ut honom
vad sade vi där på bänken utanför anstalten
minns bara jackan
önskar att min mamma var här för att köra mig
mamma, jag älskar dig
pappa, dig med
jag kommer snart på besök
och någon gång skaffar jag körkort så jag kan köra er
vart ni vill

Först läste vi din fråga och stirrade ned i tallrikarna. Sen kom vi av någon anledning att tänka på en gång för ganska många år sedan, när vi gick till ett församlingshem för att höra författaren Kristian Lundberg tala. Vi hade med oss våra dåvarande älskare och vi försåg oss med saft och kakor innan föreläsningen började. Ingen hade skrivit om godhet som Kristian Lundberg, i alla fall ingen som vi kände till då. Några år senare berättade Agnes om hans vackra tatueringar, men det var inget som vi tänkte på då. I boken Yarden skriver Kristian Lundberg dessa rader, om ljuset i klassmörkret:

"Först tänkte jag att godhet var en skyldighet, nu tänker jag på det som en rättighet – att vi måste ges möjlighet att vara generösa, solidariska, som häromdagen när jag har glömt frukosten hemma och får hälften av Ajis mat.”

vill ha fyra olika män
deras ansikten: utspridda som jag är utspridd
glidande isär, flämtande så
bara ligga helt stilla o dras ut på det försiktiga sättet
alla ser så förvirrade ut vid munnen när de blir kära
som om de lossnar från sig själva med läpparna eller tungan
utsträckt, jag tar dem i min mun som små djur
men det går inte längre att hålla fast vid något
en bit glas är detsamma som leran o himlen: vitnande in i all växtlighet, spräcks upp
skymningen faller ut som en stor fest

De som säger så vet inget om den desperata längtan man kan känna efter sin älskades fötter, händer. Jag bara måste ha de där händerna nu! Det är så enkelt för dem att gå till jobbet, och sedan, på väg hem, fiska upp telefonen, slå numret till morsan och säga ”Hej mamma, det är jag, jag är på väg.” Vi andra vandrar tungt hemåt längs med trottoarerna, orkar inte ringa det där samtalet. Så när vi låser upp dörren till vår gamla mamma blir hon överraskad, hon är precis på väg ut ur badrummet men snubblar och slår i huvudet i handfatet. Olycklig kärlek skapar alltid en massa problem för oss.

jag kommer inte ihåg namn på byarna
där vi satt och åt vår matsäck
det fanns lidl, aldi, jumbo
de var fyllda med olika delikatesser
always coca-cola
jag minns färger, växter och djur, kyrkornas fönster,
skuggorna på sanden, solen på min hud,
jag minns olika cykelvägar, lukten av kor
jag köpte en tågbiljett, såg en romantisk film
köpte böcker, pennor i läckra färger
köpte en guldig tröja
drömde om att glänsa i italien
om livet i en storstad
eller en mindre stad med mer liv
jag har alltid varit törstig för mer
men vet inte vad det innebär
min bästa vän skrattade, sade att jag var greedy
en annan sade: det kostar ingenting att fråga
men allt annat kostade
tusenlappar försvann från sparkontot
vi rullade vidare på solkraft
det som jag kunde spara slösade jag på det här viset
jag hade inga långsiktiga planer
som generationen innan hade, och kanske den som kommer efter
men jag hade alltid pengar kvar för hyran
och lite att ge till någon som behövde det mer

dom säger att man måste älska sig själv
innan man kan älska någon annan
har dom helt glömt
att känslor kan komma bakvägen
man kan hacka lök till maten, gråta
och efteråt känna som om man gråtit ledsamhetens tårar
inte svårt att förstå
att så många människor vill ägna sig åt glädjens sysselsättningar
problemet är bara att halveringstiden är så snabb
har försökt tömma min kopp
vända den upp och ner utan att det blir allt för rörigt
som du sa: bli ingenting igen, omärkbart
drömmen om att börja om, att vara en baby
försöker förstå vems röst som är behaglig att lyssna på
vänder bort huvudet när jag är mätt

Kafka ska ha sagt, att alla mänskliga misstag begås av otålighet.
Alla dessa antydningar och påståenden, som du pratar om, kanske är uttryck för just detta: mänsklig otålighet.
Man orkar inte säga sanningen utan nöjer sig med påståenden.
Den totala andliga trögheten, som detta bottnar i, kan jag tyvärr bekräfta med min egen tillvaro.
Har den någon koppling till Finanskrisen för 10 år sedan? Nu bara associerar jag fritt.
Det du egentligen vill säga är kanske att fakta är en lögn.
Jag vet inte, din fråga är så luddig och ogenomtränglig.
Är det du som gör en Kafka nu?
Du har nog rätt i alla fall.

Du vet väl att duvor bara uppstår. I skogen kommer de ur granriset, som under en vinge. I staden kommer de ur den lilla växtlighet som finns, ett planterat träd eller buske. Ja, de kommer ur rabatter, blomkrukor, ur ogräset som växer i asfaltens sprickor. Ja, de kommer och de slutar. De kommer vetande om vissa saker. Deras föda består av säd och frukt. Vissa arter jagar insekter och maskar, men bara åt sig själva, för de föder inga ungar. Det är inte konstigt att du aldrig sett en duvunge, de finns helt enkelt inte. Imorse fanns det trettio flugor i det här rummet, nu bara en eller två för jag har dödat dem alla med mitt datorfodral. Det finns inga svar, flugor, Justin Bieber ombord ett rymdskepp, det finns ingen stad i Norge som heter Torsken. Inte heller färger finns, bara vår uppfattning om dem. Du finns i min fantasi och jag ser en framtid för dig i skogen, eller utanför stan, i Alingsås kommer du bo. Duvorna flyger ur träden i Alingsås, de stannar inte upp, de lyfter, släpper, glider mellan topparna på träden. Det är en molnig dag och duvorna trivs särskilt väl när det är molnigt, och du trivs särskilt väl i åsynen av duvorna.

Du satt alltid vid köksbordet och skrev dikter. Du hade ett namn med bindestreck, som en tant. Om våren skrev du dikter om hösten och på sommaren skrev du dikter om vintern. Du väntade alltid på att livet skulle börja, men i väntan fanns ett skimmer. Du skrev dikter som kunde heta saker som ”Ett ax av skönhet” men det kändes ändå äkta. I dikterna finns strandkanter och floder lika vilda som vilda hästar. Men det slår mig: det finns inget hav i Dalsland.

Går det att vara sann mot sig själv och samtidigt älskvärd? Du iakttog norrmännen när de kom på besök för att visa sina sommarhus för de nya flickvännerna. De vinkade glatt när de passerade och såg dig som en del av den lokala charmen: hon där har bott i samma hus i hela sitt liv, det är något både sorgligt och imponerande över de här människorna, beskrev norrmännen dig för sina flickvänner när de hade gått förbi. Själv undrade du hur de kunde tänka samtidigt som de pratade hela tiden.

Varje dag tänker vi ungefär 65 000 tankar. De allra, allra flesta av dem helt alldagliga och automatiserade: "jag borstar tänderna", "jag låser dörren", ”jaha, där är han igen”. Men enstaka av dessa tankar glimmar till som en tillfällig guldådra i det annars gråa. Är det detta som är den helt rena sanningen? Kanske. Finns sanningen i talet eller i tanken? Jag vet inte.

En gång närmade sig Lisbeth mig. Lisbeth stod långt bort för att sedan närma sig mig och jag väntade. Det var ett närmande som tog tid, just eftersom Lisbeth var långt ifrån mig innan hon började gå. Eller så var jag långt ifrån Lisbeth, det beror på från vems perspektiv man ser det. När vi var nära varandra hände ingenting. Vilket antiklimax! Lisbeth hade närmat sig mig, långsamt, kanske för att överraska mig, men när vi stod ansikte mot ansikte hände alltså ingenting. Vi stirrade på varandra, och det är i och för sig någonting. Vi kollade in i varandras ögon och såg varandras själar. Men vi såg inte våra egna själar för ljuset låg inte så att det blev den typ av spegling i ögonen som gör att man ser sin egen själ i den andras ögon. Lisbeth hade ljusgröna ögon med en tjock rand runt, inte helt olika en katt. Lisbeth drog i mig, tryckte till mig, grep min hand. Det blev mycket på en gång, men jag gillade det. Jag kände att jag levde kan man säga.

Första gången vi besökte dig var du inte hemma, men vi kände din närvaro i alla ting. Det rena och öppna. Lukten av parfymfri hudkräm. Vi bläddrade i dina böcker, tänkte att vi ville läsa dem. Gjorde kaffe, öppnade balkongdörren. Såg ner i grannarnas trädgårdar och kände oss yra av höjden. Det stod ett askfat på det lilla bordet, det var inte dina cigaretter. Vi satte oss i värmen, i solen, sedan på golvet, i skuggan av den skrovliga väggen. Fortfarande dag, det är ju alltid dag. Men vi undrade: litar du på att skönheten om dig finns i våra ögon?

‍

Det toviga håret låg i slingor över ansiktet, du hade grus i ögonvrån, märken från lakanen på kinden. Du hade sovit länge, klockan var kanske halv tio. Du mådde bra, det skulle bli en solig dag. Genom vindsfönstret doftade syrén och hästar och gräs. Du tittade runt på sakerna i ditt rum: det är verkligen ett fint rum. Ute på toan kissade och spolade lillasyster. Du steg upp och gick nerför trappan till köket. I en korg på bordet stod bullar formade som snäckor. Ljuset sken in ute från ängarna, mättad av värme och ömhet. Bakom din pappa, som mest är en kontur i minnet, syntes kastanjeträdet. Sedan plattades håret ut i en flytt.

I åratal cyklade du omkring på en silvrig cykel, upp och nerför kullar, i en by utan träd.

‍

jag hade inte arbetat på ett tag
det hade plötsligt blivit kallt i luften men det gick att springa sig varm
människor gick med hundar i koppel
som om det inte var konstigt
visslade och glömde
alla stora förändringar
de hade så mycket med sitt eget
min vän ringde för att prata om priset på mjölk
det kändes dubbelt att känna sig saknad

de jag levde med lämnade
kvar lite disk eller ställde den på fel ställe
jag hade några dikter i huvudet som jag inte skrev ner
var så säker på att jag skulle minnas dem

jag lagade middag
och hon som jag levde med gick ut för att fortsätta vårrensningen
jag såg henne från mitt fönster när jag blåste ut ljuset
så typiskt henne
att gräva i trädgården när det nästan blivit mörkt
så bönor i natten

jag lade mig på min säng
kände glansiga tyg glida mot varandra
ville röra vid ansikten som var för långt borta
lade min hand på mitt nyckelben istället, tänkte
varför måste världen vara så okontrollerbar
det kanske sade någonting om mig
att jag ville vara en härskare
drömde att  min hand var någon annans
det är så svårt att veta med sig själv
om det är fingertopparna eller huden som känner
läpparna eller tungan som känner
det här språket passar inte i min mun

‍

Johnny, din fråga berör mig på djupet. Det är inte bara ämnet, det är något med hur den är skriven som får mig att tänka på litteratur jag älskar, som får mig att tänka på Knausgård. Jag tror min begeistring har att göra med upprepningen efter det sista kommatecknet, att inte räcka till nämns både i början och i slutet och understryks därmed. Man känner igen det sista, man har hört det innan, det blir till en sång! Jag tror att du har ordets gåva Johnny! Och om du fortsätter att skriva om känslan av att inte räcka till så kanske du glömmer bort att du känner så för ett tag.

Agnes, min vän. Jag drömde om vatten igen. Vadade omkring med armarna ovanför ytan. Klart vatten, som en bassäng, vet inte varifrån det kom, drömmen sade inte det. Vattnet bara fanns där, plötsligt, stillastående, och malen svepte igenom, lika stor som jag själv. Ser du malen, sa jag till en man som stod bredvid mig. Men han såg inte, eller lyssnade inte, tog av sig tröjan och vadade åt ett annat håll. Oron som det här vattnet, överallt och i alla tider. Finns där från början, från föräldrarna, eller långt innan. Från tjugotalets träkåkar, någon som drack ihjäl sig och någon annan, som tog hand om alla barn. Slippa undan sin oro… Nej, det går inte. Det finns ingen oro utan omskakning, inga drömmar utan känslighet som sköljer över. Var ska man vara om inte inuti sig själv

alltså inuti oron
alltså inuti det här vattnet som glittrar lite i sin ensamhet

‍

det stämmer: människorna har lärt sig att flyga
lätta från den varma asfalten
inhägnade i en våldsam virvelvind

når vi hela vägen upp i himlen och fyller nästan ut
rymden

det är därför jag vill vika ut något i dig
som är mer fysiskt än änglavingar

Vi var inte bra på orientera, men det gick en tydlig stig till stranden. Löven började slå ut. Det blåste på klippan, fastlandet var inom synhåll. Änder och svanar flöt som flaskpost, snäckorna låg på stranden som lösa naglar. Solen var stark, det gick att bränna sig. Det var sommar i april. Var det det sjätte massutdöende? The Real Deal?

Vi växte upp vid sjöar, söta och bruna. Vattnet jag hade svalt var brunt när det rann ut ur min näsa. Vi listade våra dåliga sidor. De var olika, som våra föräldrar var olika. Vi höll med om att havet, båtarna, var något som man fick med sig hemifrån, eller inte. Att det var någonting som bara rika människor gjorde. De provocerade oss. Vi viskade på färjan, på vagnen. Jag hörde dåligt, sjuksköterskan hade sagt åt mig att jämna trycket, men det hjälpte inte. Möjligtvis vätska i örat. Det susade när jag blåste ut. Hen sade att jag skulle höra av mig om det inte försvann.

Ett par år bodde jag där vattnet var bräckt. Jag överraskades varje gång när den milda saltsmaken spred sig i munnen. Att jag inte kunde bada med en stängd mun. Det var något annat än det söta, grumliga, men saknade ändå havskaraktär. Det var lätt för växter att trivas, det var lätt för staden att finnas inuti och på. Jag ringer ofta min vän som bor kvar. Den lämnar sina fakturor oöppnade, svarar inte på viktiga frågor. Jag tar upp det vid varje samtal. Den säger: varför påminde du, jag hade precis lyckats glömma? En kväll ringde den efter att ha varit med om en cykelolycka. Då glömde jag fakturorna. Vattnet som rann var salt.

Det är svårt att se någon helt klart, utan att göra sig förespeglingar eller överdrifter om deras personlighet och karaktär. Ibland är föreställningarna om en människa radikalt mer positiva än det faktiska innehållet. Det är därför så många elaka män ändå blir bortgifta en dag. När hon tittar på dig ser hon kanske den goda maten du åt som barn. Att du var ett barn som fick glass i parken och hade vit sölig krage. Men egentligen var du kanske en sådant barn som satt stilla i baksätet på en bil och hissade upp och ned bilrutan med en håglös blick på världen. Eller så kanske du var ett sådant barn som aldrig var ett barn egentligen. Det hör inte hit. Kanske skulle hon se dig bättre om du köpte likadana glasögon som henne. I slutänden dras de flesta av oss till det välbekanta.

De närmsta dagarna kommer du se en bild av dig själv som barn och överväldigas av förlägenheten i blicken, och sedan: den underliggande stoltheten. Barnet möter din blick med bara knän
och 90-talsklänning och slingorna som hänger fram
är ett förtydligande av ditt ansikte. Det är kanske här det börjar. Splittringen delar dig själv från dig själv och placerar andetaget utom räckhåll. Det är din egen
blick på dig själv som förstoras och halsgropen där du brukar lägga din hand när du ska säga något viktigt. Men det finns ingen yttre sanning som ser något annat än själva

växandet

i dikesrenen och alla spillror som liknar blommor, de kan vara
just spillror

Hjälper mot vad? Det hjälper inte mot strålande förälskelse, men det hjälper att läsa sin bibel, då får man en mening med sitt lilla liv. Ta bara en sån sak som påsken som kommer nu. I bibeln står det att Jesus uppstod på påskdagen, är man kristen är man förväntansfull på påskafton för då vet man att han kommer uppstå dagen efter. Men på långfredan är man det inte, långfredan är en tung dag. Man går omkring hemma hos sina strängt troende föräldrar, får inte sätta på grammofon, får inte gå ut. Vad får man göra egentligen? Långfredan är världens tråkigaste dag, världens längsta. Om julafton är den bästa dagen så är långfredan den sämsta, och det är väl inte så konstigt egentligen, födelse är positivt, död negativt. Lika bra man inser det.

gamnacke huvudvärk
vill ha en fast punkt
en fast arbetsplats
ett fast bord

någonstans
där det inte gör något att gå upp på morgonen
innan den första vagnen går
där man kan lämna arbetsdagen på arbetsplatsen

någonstans
med tid för raster
fönster
förståeliga arbetsuppgifter
någonstans med en bra chef

någonstans
där man slipper telefonen
slipper stå på fötterna hela dagen
bura och kånka tills blodet rinner ut i svetten

ofta nämns pengar
mycket pengar i lufttrafiken
högst upp flera nollor
ovanför glastaket
mycket pengar i datorer

någonstans där man är omtyckt
blir berömd
jag har ingen erfarenhet om de mansdominerade yrken
kanske hamnen?
gå ej under hängande last
återkommer till arbetsvillkoren

någonstans
finns de
finns de?

‍

Vi satt i hamnen med varsin pappkartong och åt gräddig pasta. Bakom de stora kranarna uppenbarade sig himlen, akut ofattbar.
Hit hade vi kommit från två olika håll.
När hon sa:
Meningen med livet är själva upprätthållandet,
avbröt hon den raden av tankar jag var mitt i (om kranarnas märkning av skyn).
Det finns ingen annan mening än upprätthållandet av liv på Jorden, det är därför vi reproducerar oss. Alla varelser - människor som djur, växter – delar samma drift.

En knut bildades inom mig, som behövde komma ut vid rätt tillfälle för att lösas upp.

I några dagar vandrade vi på stigar som doftade barr och harts, salt längs med kusten. Det gjorde lite ont i fotsulorna att trampa på de stora stenarna på stranden. Jag plockade nypon från buskar, skrapade ur de håriga kärnorna och la skalet i munnen.

Vad då med kärlek som inte syftar på reproduktion, är den helt meningslös?
sa jag vid något tillfälle.

På morgonen vaknade jag i ett berättande läge och stack huvudet ur sovsäcken, ur tältet:
….drömde att en katt dog för att alla glömde sköta den.

Det fanns mycket sol och skuggor i gräset den morgonen.  

Vi gick en lång sträcka genom en skog och över en hed. Ischiasnerven började plåga, och det perfekta motargumentet hade ännu inte manifesterat sig.
Okej men då håller jag med! gav jag upp.
Bra! sa hon och fortsatte.

Vid lunchtid badade fåglarna oss i sång och inget ifrågasättande var nödvändigt för stunden.

Framåt eftermiddagen började jag bilda vidare på den filosofi som så småningom hade blivit min.
När omsorgen inte räcker till brukar jag oroa mig för meningen med allt sa jag.
Omsorg behöver väl alla människor, kanske alla varelser sa jag också.
Precis som mat och sömn.
Katten fick inget av detta, utöver att den kanske sov mycket.
Vaddå kärlek som inte syftar på reproduktion?
Ta hand om det levande bara.
Sluta falla på knä för den som dödar.
Hjälten är inte jägaren med vapnet utan samlaren med korgen.
Bakom de stora barrträden uppenbarade sig meningen.
Det var inte för sent att hinna bada innan middagen.

april, det är mjukt ute

för vem, för vem

ett ansikte framför ett ansikte framför

en naken rymd, ett underligt, argt landskap

ta dig samman bland himlarna och var ledsen i en dag eller så

all skönhet är förödande, nakenhetens doft. beskåda just den här solnedgången, de röda färgerna strömmar in

tar sig an träden och uteplatsen

med stolarna

och tystnaden i stolarna

drömmen om succé: jag väver den

drömmen om tydlighet: jag väver den

och fäster mitt ögas logik

i de innersta nerverna

Varm i ansiktet
kanske som i helvetet
Blundar och drömmer

Bebis äter grus
Pappor pratar bostadsrätt
Åh, min bostadsrätt!

Alla målningar
måste drunkna i djupen
Tankarna försvann

‍

långt inne i stallet
fick vi måla de fuktiga väggarna
drengene spelade trummor
så väldigt nära en fotboll

måla! sa pappan

en sjöjungfru
en krona
liten och klämd

ja det var lite av en dröm
i pigernes mörka stall

måla! sa mödrarna
måla! sa lärarna

en smörblomma med strenga kronblad
en annan lille pige
osynlig för sig själv

men herregud gör inte som ni blev tillsagda
i ett stenigt rum med fuktiga väggar
någonstans bakom kvarnan!

‍

Karen-Margrethe fick alltid förklara sitt namn
som skuespillerinden men med bindestreg, sa hon på telefonen
hon kunde verkligen stryka en skjorta, skriva prydligt i ett häfte
kunde sju sorters kakor och Bibeln
men hon tröttnade så fruktansvärt på tanken om husmorsfingrar
så en dag gav hon sig iväg med sina barn
och en dam som hon lyckats imponera
den handsydda duken gick i arv
och samma sak med namnet
hennes barnbarn gillade att gå runt och smila
ropa: kafferepet är en lina, där man hänger nästor sina

det fanns en lek:
knyt fast en penna runt midjan så att den dinglar ner bakom ryggen
huka över en flaska och styr in pennan rätt
tills den glider ner i flaskhalsen

det gjorde mig på dåligt humör
att springa med ett ägg mellan knäna
inte bara för att det var meningslöst
eller för att jag av naturen är hjulbent

men för att det påminde mig om alla tillfällen
jag gråtit med ett leende

jag gjorde allt rätt:
pennan i flaskhalsen
ägget mellan knäna
rena kläder

ändå
inga applåder
inga nya horisonter
ännu ett argt sms från mitt ex
skakningar i benen

Det allra första du minns är doften av hår som varit utomhus, det är en frisk doft och samtidigt frän för ett barn. Det andra du minns är en färg. En blandning av vitt, gult och brunt. Det skulle kunna vara en hund, men det skulle också kunna vara ett lejon på ett zoo. Eller sand som blåser mot något grått, havet kanske, eller din mors kappa som fladdrar när ni springer uppför en slänt med den gulvita färgen drivande omkring er. Det är ljuset som driver och strandrågen i en böljande båge från havet, mot ett glest litet samhälle, en turistort om sommaren. Mataffären håller på att stänga, ni köper en frukt och en tidning till din mor och ni sätter er på en veranda, som på en scen med utsikt mot världen. Tärnorna flyger upp och iväg, de förlorar sig i himlens väldiga själ, de blir mindre och mindre och himlen blir större och större och du får känslan av att falla mot fåglarna. Spelar det någon roll? Jag vet inte, Torben, men ljuset är tjockt och plötsligt mörknande, som om det drog ihop sig mot knäna. Och långt borta från vägen hörs det vassa ljudet av en spade slå mot ditt inres hårt packade grund.

ja, jag kände för att åka hem
så jag gjorde det
ibland är det så enkelt
lutade pannan mot fönstret
grusvägar och rälsen blänkte silvriga

den här tiden på året
det känns som tre knivar i hjärtat
ändå överväger man att låta någon komma nära
yksi, kaksi, kolme
det är så långt människor kan räkna
det krävs flera varma dagar för att skaka av oss tyngden
blåsten på översta däcket
hade månen på vänstra sidan och solen på högra
och tvärtom
jag hade ofta någon vid min sida

jag lutade mig mot de jag älskar
det var helt klart att jag tillhörde
sen var det dags att åka tillbaka
någonting i mig drog mig bort ifrån
det som är uppenbart

Den första människan jag frågar är mamma. Hon sitter vid datorn och håller på med sin pensionssparande.
Den andra är min bror. Jag ringer honom tisdag eftermiddag, han svarar inte.
På väg ut genom dörren frågar jag den tredje människan, min alltid stressade kollega.
Men inget vet, ingen känner till Gud.
Till slut går jag in i minnet och hittar morfar. Innan han dog frågade jag honom: Om man tror på att Gud har skapat människan, VARFÖR har han då skapat människan? Vad är orsaken?
Han sa gemenskapen. Gud skapade människan för att expandera gemenskapen, att öka mängden kärlek i världen.