#120: jag ljuger nästan alltid om vad jag tänker på när någon frågar för det jag tänker på är ofta av en sådan art att det hade sårat den andre så djupt om jag hade svarat ärligt. vad innebär det, och hur ska man göra för att minska det som är så förbjudet att jag inte ens vågar skriva ned det inför mig själv? - kroken

klara vara

ihop

ihopsamlad

tankar är förnimmelser, på samma sätt som
mjukt, strilande regn i augusti. skymningen ger vinden en färg av svart rök

och jag frågar mig: vad är sant i en dikt

jag ljuger ihop sanningen för dig, lilla krok

tills den är helt borta

#118: Hur säger man till någon att den har otroligt dålig andedräkt? Ska man säga något eller är det bättre att låta bli? - anonym

en jag inte vill minnas 
hade blod i halsen
han blödde näsblod av ren känsla
jag kräktes
av känsla men även lite av alkohol
smält isglass mellan fingrarna
blöta lakan efter feberdrömmar
det där metalliska i utandningen 
min mamma körde oss till sjukhuset
eller det kan ha varit en vanlig vårdcentral 
pappa körde mig till psyket inte långt efter det 
för att träffa honom
minns pappas blick när han hämtade mig
hade rökt många cigg innan jag satte mig i bilen
är tacksam för att han inte sade något
han fick mamma att sluta röka med den blicken
jag är rädd för människor som klänger 
jag var tvungen att stänga ut honom
vad sade vi där på bänken utanför anstalten
minns bara jackan
önskar att min mamma var här för att köra mig
mamma, jag älskar dig
pappa, dig med
jag kommer snart på besök
och någon gång skaffar jag körkort så jag kan köra er
vart ni vill

#113: Dom säger att man måste tömma sin kopp för att lära sig nått nytt. Så min fråga är, kan man verkligen lära sig nått om nått i livet eller är de bara en hägring om vad vi tror är kunskap om man inte mister allt och försvinner in i den meningslösa inre tomlösheten. Samt om vi nånsin lyckats fylla tomlösheten åter igen är vi inte då åter olärda om sanningen i livet. Är då livets sanning så simpel som ingenting och är inte då ingenting allt? - Berra .jr

dom säger att man måste älska sig själv
innan man kan älska någon annan
har dom helt glömt
att känslor kan komma bakvägen
man kan hacka lök till maten, gråta
och efteråt känna som om man gråtit ledsamhetens tårar
inte svårt att förstå 
att så många människor vill ägna sig åt glädjens sysselsättningar
problemet är bara att halveringstiden är så snabb 
har försökt tömma min kopp
vända den upp och ner utan att det blir allt för rörigt
som du sa: bli ingenting igen, omärkbart
drömmen om att börja om, att vara en baby
försöker förstå vems röst som är behaglig att lyssna på
vänder bort huvudet när jag är mätt

#110: Asså, vad är skillnaden mellan lögn och sanning? - Salomon

Du satt alltid vid köksbordet och skrev dikter. Du hade ett namn med bindestreck, som en tant. Om våren skrev du dikter om hösten och på sommaren skrev du dikter om vintern. Du väntade alltid på att livet skulle börja, men i väntan fanns ett skimmer. Du skrev dikter som kunde heta saker som ”Ett ax av skönhet” men det kändes ändå äkta. I dikterna finns strandkanter och floder lika vilda som vilda hästar. Men det slår mig: det finns inget hav i Dalsland.

Går det att vara sann mot sig själv och samtidigt älskvärd? Du iakttog norrmännen när de kom på besök för att visa sina sommarhus för de nya flickvännerna. De vinkade glatt när de passerade och såg dig som en del av den lokala charmen: hon där har bott i samma hus i hela sitt liv, det är något både sorgligt och imponerande över de här människorna, beskrev norrmännen dig för sina flickvänner när de hade gått förbi. Själv undrade du hur de kunde tänka samtidigt som de pratade hela tiden.

Varje dag tänker vi ungefär 65 000 tankar. De allra, allra flesta av dem helt alldagliga och automatiserade: "jag borstar tänderna", "jag låser dörren", ”jaha, där är han igen”. Men enstaka av dessa tankar glimmar till som en tillfällig guldådra i det annars gråa. Är det detta som är den helt rena sanningen? Kanske. Finns sanningen i talet eller i tanken? Jag vet inte.

#108: jag vill fråga: vad tänker ni på, när ni tänker på mig? istället frågar jag: när blir distansen för lång? - malin


Första gången vi besökte dig var du inte hemma, men vi kände din närvaro i alla ting. Det rena och öppna. Lukten av parfymfri hudkräm. Vi bläddrade i dina böcker, tänkte att vi ville läsa dem. Gjorde kaffe, öppnade balkongdörren. Såg ner i grannarnas trädgårdar och kände oss yra av höjden. Det stod ett askfat på det lilla bordet, det var inte dina cigaretter. Vi satte oss i värmen, i solen, sedan på golvet, i skuggan av den skrovliga väggen. Fortfarande dag, det är ju alltid dag. Men vi undrade: litar du på att skönheten om dig finns i våra ögon?

#97: Vad är syftet med livet? Alltså finns bara ett eller fler syfte? Själv vet jag inte! Men har tänkt att begå självmord för mycket. Jag uppskattar allt som jag har idag, att jag är frisk, har två armar, två ben, plats att sova…men dock tror att ”life is tasteless”. Vad är lösningen? Tack =) - anonym

Vi satt i hamnen med varsin pappkartong och åt gräddig pasta. Bakom de stora kranarna uppenbarade sig himlen, akut ofattbar.
Hit hade vi kommit från två olika håll.
När hon sa:
Meningen med livet är själva upprätthållandet,
avbröt hon den raden av tankar jag var mitt i (om kranarnas märkning av skyn).
Det finns ingen annan mening än upprätthållandet av liv på Jorden, det är därför vi reproducerar oss. Alla varelser - människor som djur, växter – delar samma drift.

En knut bildades inom mig, som behövde komma ut vid rätt tillfälle för att lösas upp.

I några dagar vandrade vi på stigar som doftade barr och harts, salt längs med kusten. Det gjorde lite ont i fotsulorna att trampa på de stora stenarna på stranden. Jag plockade nypon från buskar, skrapade ur de håriga kärnorna och la skalet i munnen.

Vad då med kärlek som inte syftar på reproduktion, är den helt meningslös?
sa jag vid något tillfälle.

På morgonen vaknade jag i ett berättande läge och stack huvudet ur sovsäcken, ur tältet:
….drömde att en katt dog för att alla glömde sköta den.

Det fanns mycket sol och skuggor i gräset den morgonen.  

Vi gick en lång sträcka genom en skog och över en hed. Ischiasnerven började plåga, och det perfekta motargumentet hade ännu inte manifesterat sig.
Okej men då håller jag med! gav jag upp.
Bra! sa hon och fortsatte.

Vid lunchtid badade fåglarna oss i sång och inget ifrågasättande var nödvändigt för stunden.

Framåt eftermiddagen började jag bilda vidare på den filosofi som så småningom hade blivit min.
När omsorgen inte räcker till brukar jag oroa mig för meningen med allt sa jag.
Omsorg behöver väl alla människor, kanske alla varelser sa jag också.
Precis som mat och sömn.
Katten fick inget av detta, utöver att den kanske sov mycket.
Vaddå kärlek som inte syftar på reproduktion?
Ta hand om det levande bara.
Sluta falla på knä för den som dödar.
Hjälten är inte jägaren med vapnet utan samlaren med korgen.
Bakom de stora barrträden uppenbarade sig meningen.
Det var inte för sent att hinna bada innan middagen.

#94: Hur gammal ska man vara för att bli klok? - anonym

Jag stod framför mina elever med ny frisyr, var nervös för att barnen skulle säga sanningen, för sanningen var att det inte blivit bra. Men det var bara en som sa nåt och hon sa ”du har klippt dig”. Hennes blick var klar, koncentrerad, det fanns en visdom i hennes blick som inte gick att förneka. Hennes pappa däremot, han stod och hängde på höften och flackade med blicken när jag kom ut från klassrummet, frågade ”har du klippt dig?”. Det är bättre att konstatera det man vet än att fråga sånt man redan vet svaret på, detta vet barn, när de växer upp glömmer de bort det.

#90: Vad är det första jag minns? Spelar det någon roll? (jag har glömd det, det var någonting med en hund) - Torben

Det allra första du minns är doften av hår som varit utomhus, det är en frisk doft och samtidigt frän för ett barn. Det andra du minns är en färg. En blandning av vitt, gult och brunt. Det skulle kunna vara en hund, men det skulle också kunna vara ett lejon på ett zoo. Eller sand som blåser mot något grått, havet kanske, eller din mors kappa som fladdrar när ni springer uppför en slänt med den gulvita färgen drivande omkring er. Det är ljuset som driver och strandrågen i en böljande båge från havet, mot ett glest litet samhälle, en turistort om sommaren. Mataffären håller på att stänga, ni köper en frukt och en tidning till din mor och ni sätter er på en veranda, som på en scen med utsikt mot världen. Tärnorna flyger upp och iväg, de förlorar sig i himlens väldiga själ, de blir mindre och mindre och himlen blir större och större och du får känslan av att falla mot fåglarna. Spelar det någon roll? Jag vet inte, Torben, men ljuset är tjockt och plötsligt mörknande, som om det drog ihop sig mot knäna. Och långt borta från vägen hörs det vassa ljudet av en spade slå mot ditt inres hårt packade grund.

#88: Om man tror på att Gud har skapat människan, VARFÖR har han då skapat människan? Vad är orsaken? - anonym

Den första människan jag frågar är mamma. Hon sitter vid datorn och håller på med sin pensionssparande.
Den andra är min bror. Jag ringer honom tisdag eftermiddag, han svarar inte.
På väg ut genom dörren frågar jag den tredje människan, min alltid stressade kollega.
Men inget vet, ingen känner till Gud.
Till slut går jag in i minnet och hittar morfar. Innan han dog frågade jag honom: Om man tror på att Gud har skapat människan, VARFÖR har han då skapat människan? Vad är orsaken?
Han sa gemenskapen. Gud skapade människan för att expandera gemenskapen, att öka mängden kärlek i världen.

#69: är drömmar ett sätt att se framtiden? - mamma

När drömmar är extremt vardagliga, när de inte alls är spektakulära, då vet man att de med stor sannolikhet kommer slå in. Det som din vän säger i drömmen kommer hon antagligen säga i verkligen om än formulerat på ett lite annorlunda sätt. Detta beror på att det i de extremt vardagliga drömmarna sägs så vanliga saker att de med mycket stor sannolikhet kommer sägas även i det verkliga livet. Det har inget med drömmen i sig att göra, det handlar mer om att nästan allt kommer att hända, på något sätt, någon gång.

Drömmen om min granne var en spektakulär dröm och kommer alltså inte bli verklighet, jag kan snarare se drömmen om honom som ett bevis på att det kommer bli tvärtom: jag kommer aldrig sätta min mjuka fot på hans tröskel.

Jag drömde mig alltså ner till grannen. G var med eller om det var min syster, i drömmen kan en person bli en annan. Eller så var framsidan av huvudet G:s och baksidan syrrans. Jag satt i grannens säng, ett ställe jag aldrig skulle hamna i i verkliga livet, men nu kändes det självklart, välsignat på något vis. Jag reste mig upp för att gå på toa och blev medveten om att jag hade alldeles för lite kläder på mig, samtidigt visste jag att T-shirten skulle täcka mer än vad jag trodde, alltså att den skulle täcka mer från andra vinklar än vad den såg ut att göra från min.

Jag tog de två stegen som krävs för att komma in i grannens badrum, mitt drömmande jag kunde lätt skapa sig en trovärdig planlösning eftersom min grannes lägenhet är en exakt kopia av min. Jag förstod att det kanske inte var rätt att lämna min syrra eller G ensam med min granne men kände mig samtidigt helt lugn med det. När jag var tillbaka i sängen ställde min granne en massa detaljerade frågor och jag och syrran eller G älskade honom för det. Han frågade vad vi gjorde, vad vi skrev och jobbade med osv. Sen frågade vi vad han sysslade med på dagarna och han berättade att han hade grundat mobilabonnemanget ”sex”, det sålde väldigt bra sa han och vi förstod. 

#61: Jag vet att ni är flera som skriver, men jag läser er som ett du. Jag läser er som en trygg och självklart sökande röst, en som jag alltid haft i mitt liv. Har du haft någon i ditt liv, som förklarar livet med en trygghet hämtad i sitt eget sökande? I så fall, trodde du på den? - anna, igen

Det är inte helt osant 
att vi är en person
som dricker 18 koppar kaffe om dagen
cyklar 120 kilometer i timmen
värmer matlådor i 3000 grader
och alltid är olyckligt förälskade
Det syns inte utifrån
hur vi ständigt hungrar törstar kissar och slumrar
utifrån sett är det vi som tar emot dig 
det är vi som säger Hej hej hej hej hej
i receptionen
i kassan
i disken 
på rullbandet 
och på kursgården
Ett femhövdat monster i prydliga kläder
som vi kanske njuter av att tvätta
eller aldrig tvätta


Vår vän berättade om ett radioprogram 
om människor som dyker under isen
Men varför skulle någon vilja göra det?
Flera av de tillfrågade svarade att de sociala sammanhanget
var en viktig faktor
Vi ställer ett glas mot varandras bröstkorgar och lyssnar
Så svårt att tro på sig själv
så lätt att tro på någon annan som inte tror på sig själv
Under isarna 
Innanför rockarna
Finns alltid ett hjärta

#55: Jeg glemmer, men min krop husker. Er det godt eller skidt? - DK

handen stuvar undan, plockar fram 
sprider alla tankar i lägenheten, dikesrenen
vi gick längs ett dike
nej, en gata
det var morgon i San Francisco, Madrid
det var en morgon, sedan en annan
handen stuvar undan, plockar fram
försöker sprida alla tankar i lägenheten
det finns en parkering utanför mitt fönster
vi gick där en gång, vi gick i alla städer
delade på drycker, jackor
de var dina jackor
som jag tappade bort
glömde i ett provrum eller på en stol

handen öppnar bilarna på parkeringen
deras bagageluckor, handskfacken
man vet aldrig vad man finner i ett handskfack
värktabletter, en geting som dött
du säger: min kropp minns
styrs sinnet av kroppen eller kroppen av sinnet?
jag vet att du hatade getingar
en morgon vaknade du när de kröp över din mage
och på väggarna i rummet som du delade med din bror
ser du: allting har ett minne
handskfacken, getingarna
städerna: San Francisco och Madrid
alla sådana där jackor
de heter olika saker på svenska och engelska

handen gör det handen ska tills den slutar, tappar
spiller allting över köksgolvet
olika restauranger och bussar
gör avtryck på tröjan och fastnar där
är det bra eller dåligt?
jag sprider dem omkring mig
kroppen minns tanken och tanken minns handen
som stuvar undan, plockar fram
köper något
en tröja eller jacka
som inte har ett namn
det är morgon, en annan dag
handen skriver, slutar upp
vidrör en mun och ett papper

#53: Varför är munnen för liten för kokböckerna - anonym



tänker du ofta på dina tänder?
så lätt, egentligen, att göra sig illa inifrån
eller börja ruttna
jag gillar att bita lite lekfullt
omväxling till det vardagliga tuggandet
tungan vrider och viker sig i smyg, virvlar runt ett sår
så lätt, egentligen, att smeka sig inifrån
det smakar gammalt kaffe och torrt på något sätt
jag har inte hånglat med någon sedan januari
2016
nej, jag skojar bara
det var i år
har min starkaste muskel blivit svagare?
kokböckerna är för stora
det är inget fel på munnen
men hela kroppen lider av ett dumt huvud