#127: hur är det att vara typ 30 år gammal? - anonym

När jag fyllde trettio hade jag ingenstans att bo. Under två månader hade jag sovit på min mammas soffa och lyckats standardisera mina tankemönster. Bortom storstadslivets påverkan, där man knappt hinner tänka en tanke förrän den ersätts av en ny, kände jag att mitt inre äntligen hade blivit enhetligt. Det var skönt att vara stilla, lat och lite substanslös. Samtidigt kände jag en ovälkommen inre skepsis mot mitt eget tillstånd. För vem fan vill vara en kritisk varelse utan substans.

Mitt i allt detta frågade mamma: vad vill du göra på din trettioårsdag? Det var det mest provocerande hon kunde ha sagt. Jag försökte naturligtvis hitta belägg för min ilska genom att analysera hennes personlighet i dagboksform. Men hamnade återigen i den substanslösa kritiken.

På "den stora dagen" hade jag bjudit in tjugo vänner och bekanta till en bar. En av mina kompisar kom tidigt och hjälpte mig att hälla upp chips i skålar. När de flesta hade gått hem tittade bartendern lite snett på mig och berättade att han hade haft sin trettioårsfest i San Francisco, utklädd som Borat. När han sa att min svägerska var vackrare än jag blev samtalet lite stelt, jag smög bort och satte mig vid ett bord där en gammal barndomskompis satt. Vi pratade om en semester vi hade haft på 90-talet och att vi hade bråkat om vem som hade störst huvud. Det ska tydligen ha slutat med att han grät medan jag uppträdde högfärdigt (tittar man på bilder från den gången är det dock tydligt att hans var störst). Trettioårsfesten slutade med att vi omfamnade varandra och de sista gästerna gick hem till sina lägenheter, jag till någon soffa.

#126: hur ska jag veta skillnaden på magkänsla och rädsla? - xxx

stillheten gör det, hur händerna ligger på dina lår. sätt dig ner där du är, i en tunnel eller på en stol. är dina händer stilla, eller i rörelse. söker de sig mot varandra, till ditt ansikte, leker de med ditt hår, eller din skalle om du inte har något hår. lägg märke till känslan i ditt inre, kan du koncentrera dig på fläckarna av ljus innanför ögonen. kan du ha händerna stilla. handflatan neråt. andningen, vad gör du med den. vad gör du med hjärtat och blodet som pumpas runt, runt. kan du få hjärtat att sakta ner med hjälp av din andning, händerna och blodet i dina fingrar, låt dem falla längs sidorna nu. blodet är tungt i dina fingertoppar, en liten sten i varje finger som dras ner mot jorden. hakan mot bröstet och bröstet mot hjärtat, hjärtat mot blodet. kanske är du rädd om du försöker distrahera dig själv från de inre detaljerna.

#125: jag har så svårt att komma till ro på kvällarna. det är som att jag saktar ner mitt tempo lite i taget, men aldrig kommer till sängen. varje liten rörelse tar lång tid, som att simma i potatismos. ibland går det så långsamt att jag somnar lite i dörrkarmarna. ibland kan det ta en timme att borsta tänderna. vissa kvällar ger jag upp att alls komma fram. finns det något att göra?
- nattsuddare

Var sitter du om nätterna? Stänger du persiennerna? Du öppnar det lilla fönstret och röker. Ibland flera cigaretter i rad. Alla saker i din lägenhet har en plats, allt står på sin plats. Det är bara du som inte passar in. 

Du tänker på dina föräldrar, hur mycket de har slitit. Du tänker på pengar, det finns alltid för lite. Du vill köpa ett hus till dina föräldrar. Ett hus som är tillräckligt stort för att deras sorg ska rymmas. Du tar så lite plats som möjligt. Du drömmer om att bli hållen. Det är väl inte för mycket att begära? Tankarna och röken, de rör sig i ett slutet omlopp. De svävar bort. Det är för stort för dig att begripa, du tänker på all grymhet i världen. Vilka som får bära det tyngsta lasset. Mest försöker du att inte tänka.

På morgonen vaknar du och tar på kläderna som du har lagt fram på stolen i ditt sovrum. Du minns inga drömmar och det är bättre än att minnas de dåliga. Du äter ingen frukost. Du borstar tänderna. Du går till hållplatsen. Du sätter dig på spårvagnen. Regnet och värmen från människorna på vagnen kondenseras på fönsterrutorna.

Nattens vakna timmar lägger sig på dina kinder. Eller om det är axlar. Du vet inte riktigt, du kollar sällan på dig själv i spegeln men du tror att andra ser det. Du ser en liten oro, hur det rycker i dem när de hälsar god morgon. Du tror att de är rädda för dig. Att deras illusion om det lyckliga och lättsamma rubbas. De bankar inte dig på ryggen på det där självklara sättet. De vet inte vad de ska göra med sina händer. Det är någonting ni har gemensamt. 

Du har hört att alla ska ha sex personer att prata om sina känslor med. Du har alltid tänkt att du inte vill belasta andra med dina bekymmer. Att du ändå har det bra jämfört med många andra. Du har hört att det tar fyra år innan man kan känna sig fri i terapin och att det måste vara någonting som man verkligen vill. Det är jobbigt och dyrt. Du tänker på det när cigaretten lyser i ditt ansikte. En öppning. En blink.

#121: det fyller mig med skuld. vem är jag som kan tillåta mig att sätta gränser för andra människor? vad är så värdefullt hos mig att jag kan tillåta mig att skydda det? - suzz

försöker släppa men spänner
käken, nacken, axlarna 
blåser upp mig 
jordens innersta kärna är hård
under strömmande magma
det finns så mycket att förlora, mina heliga rutiner
känslan i armar och ben
för vad som är rimligt
jag ger min kropp jag vill det
sedan vill den inte mer
den vill krypa i sängen
till skogen där det är blött
förstå vad det är för årstid
bli omfamnad av vänner
vill inte lägga sig platt framför en annan
sätta ihop delar som de var
inte vara i upplösning 
springa långsamt och stabilt
stå och titta på hur natten lägger sig
tacka nej till cigaretten
inte titta in i ögonen
stå sida vid sida
allt böjer sig igen 
höghuset blickar över dalen
tänk på vilken utsikt de har där uppe
inte bli ledsen över vad andra skördar
inte bli ledsen nu 
inte upprepa gamla rädslor
lägga sig platt under en annan 
känna tyngden och värmen 
hållas fast mot en fast yta
inte tappa kontrollen
åka hem och få vara själv

#112: Vi i en värld där antydningar och påstående ersätter fakta men en stor fråga i livet är var de verkligen ett misstag av Kafka. Menar borde inte en stor tänkare som ber sin bäste vän, alltså en person han känner väl, vara fullt medveten om dennes utagerande i olika situationer. Hade de inte blivit mer bortglömt om han bara inte nämnt något till någon. Man kan ju argumentera för att detta var hans dödsbädds sista önskan. Men samtidigt är de inte de vi alla drömmer om, att göra en Kafka (är de därför han är så erkänd) att lämna fotspår på jorden medans vi låtsas att vi aldrig ens brytt oss. - Carola JR

Kafka ska ha sagt, att alla mänskliga misstag begås av otålighet.
Alla dessa antydningar och påståenden, som du pratar om, kanske är uttryck för just detta: mänsklig otålighet.
Man orkar inte säga sanningen utan nöjer sig med påståenden.
Den totala andliga trögheten, som detta bottnar i, kan jag tyvärr bekräfta med min egen tillvaro.
Har den någon koppling till Finanskrisen för 10 år sedan? Nu bara associerar jag fritt.
Det du egentligen vill säga är kanske att fakta är en lögn.
Jag vet inte, din fråga är så luddig och ogenomtränglig.
Är det du som gör en Kafka nu?
Du har nog rätt i alla fall.

#107: Varför nekar jag mig själv rätten att bli lycklig? - Dylan

Det toviga håret låg i slingor över ansiktet, du hade grus i ögonvrån, märken från lakanen på kinden. Du hade sovit länge, klockan var kanske halv tio. Du mådde bra, det skulle bli en solig dag. Genom vindsfönstret doftade syrén och hästar och gräs. Du tittade runt på sakerna i ditt rum: det är verkligen ett fint rum. Ute på toan kissade och spolade lillasyster. Du steg upp och gick nerför trappan till köket. I en korg på bordet stod bullar formade som snäckor. Ljuset sken in ute från ängarna, mättad av värme och ömhet. Bakom din pappa, som mest är en kontur i minnet, syntes kastanjeträdet. Sedan plattades håret ut i en flytt.

I åratal cyklade du omkring på en silvrig cykel, upp och nerför kullar, i en by utan träd.


#106: Nyss var jag nästan glad, nu irriterad, varför varken ensamhet eller gemenskap är någon höjdare? - A

jag hade inte arbetat på ett tag
det hade plötsligt blivit kallt i luften men det gick att springa sig varm
människor gick med hundar i koppel
som om det inte var konstigt
visslade och glömde
alla stora förändringar
de hade så mycket med sitt eget
min vän ringde för att prata om priset på mjölk
det kändes dubbelt att känna sig saknad

de jag levde med lämnade
kvar lite disk eller ställde den på fel ställe
jag hade några dikter i huvudet som jag inte skrev ner
var så säker på att jag skulle minnas dem

jag lagade middag
och hon som jag levde med gick ut för att fortsätta vårrensningen
jag såg henne från mitt fönster när jag blåste ut ljuset
så typiskt henne
att gräva i trädgården när det nästan blivit mörkt
så bönor i natten

jag lade mig på min säng
kände glansiga tyg glida mot varandra
ville röra vid ansikten som var för långt borta
lade min hand på mitt nyckelben istället, tänkte
varför måste världen vara så okontrollerbar
det kanske sade någonting om mig
att jag ville vara en härskare
drömde att min hand var någon annans
det är så svårt att veta med sig själv
om det är fingertopparna eller huden som känner
läpparna eller tungan som känner
det här språket passar inte i min mun

#105: Varför räcker jag inte till? Oavsett vad de än är, hur mycket jag än försöker, hur lätt de än är, så räcker jag aldrig till. - Johnny



Johnny, din fråga berör mig på djupet. Det är inte bara ämnet, det är något med hur den är skriven som får mig att tänka på litteratur jag älskar, som får mig att tänka på Knausgård. Jag tror min begeistring har att göra med upprepningen efter det sista kommatecknet, att inte räcka till nämns både i början och i slutet och understryks därmed. Man känner igen det sista, man har hört det innan, det blir till en sång! Jag tror att du har ordets gåva Johnny! Och om du fortsätter att skriva om känslan av att inte räcka till så kanske du glömmer bort att du känner så för ett tag.


#104: Min oro tycks jag fått i arv. Var ska en slippa undan den och bara vara? - Agnes

Agnes, min vän. Jag drömde om vatten igen. Vadade omkring med armarna ovanför ytan. Klart vatten, som en bassäng, vet inte varifrån det kom, drömmen sade inte det. Vattnet bara fanns där, plötsligt, stillastående, och malen svepte igenom, lika stor som jag själv. Ser du malen, sa jag till en man som stod bredvid mig. Men han såg inte, eller lyssnade inte, tog av sig tröjan och vadade åt ett annat håll. Oron som det här vattnet, överallt och i alla tider. Finns där från början, från föräldrarna, eller långt innan. Från tjugotalets träkåkar, någon som drack ihjäl sig och någon annan, som tog hand om alla barn. Slippa undan sin oro… Nej, det går inte. Det finns ingen oro utan omskakning, inga drömmar utan känslighet som sköljer över. Var ska man vara om inte inuti sig själv

alltså inuti oron
alltså inuti det här vattnet som glittrar lite i sin ensamhet

#103: Är det här allt? - anonym

det stämmer: människorna har lärt sig att flyga
lätta från den varma asfalten
inhägnade i en våldsam virvelvind

når vi hela vägen upp i himlen och fyller nästan ut
rymden

det är därför jag vill vika ut något i dig
som är mer fysiskt än änglavingar

#102: Varför tar jag aldrig ett beslut själv utan låter tiden göra det åt mig? - diddi

Vi var inte bra på orientera, men det gick en tydlig stig till stranden. Löven började slå ut. Det blåste på klippan, fastlandet var inom synhåll. Änder och svanar flöt som flaskpost, snäckorna låg på stranden som lösa naglar. Solen var stark, det gick att bränna sig. Det var sommar i april. Var det det sjätte massutdöende? The Real Deal?

Vi växte upp vid sjöar, söta och bruna. Vattnet jag hade svalt var brunt när det rann ut ur min näsa. Vi listade våra dåliga sidor. De var olika, som våra föräldrar var olika. Vi höll med om att havet, båtarna, var något som man fick med sig hemifrån, eller inte. Att det var någonting som bara rika människor gjorde. De provocerade oss. Vi viskade på färjan, på vagnen. Jag hörde dåligt, sjuksköterskan hade sagt åt mig att jämna trycket, men det hjälpte inte. Möjligtvis vätska i örat. Det susade när jag blåste ut. Hen sade att jag skulle höra av mig om det inte försvann.

Ett par år bodde jag där vattnet var bräckt. Jag överraskades varje gång när den milda saltsmaken spred sig i munnen. Att jag inte kunde bada med en stängd mun. Det var något annat än det söta, grumliga, men saknade ändå havskaraktär. Det var lätt för växter att trivas, det var lätt för staden att finnas inuti och på. Jag ringer ofta min vän som bor kvar. Den lämnar sina fakturor oöppnade, svarar inte på viktiga frågor. Jag tar upp det vid varje samtal. Den säger: varför påminde du, jag hade precis lyckats glömma? En kväll ringde den efter att ha varit med om en cykelolycka. Då glömde jag fakturorna. Vattnet som rann var salt.

#100: Jag känner skam, för mina tankar, för min existens. Jag skäms på det vis ett barn kan skämmas på. Kommer jag någonsin att bli vuxen igen? - Pojkspillra

De närmsta dagarna kommer du se en bild av dig själv som barn och överväldigas av förlägenheten i blicken, och sedan: den underliggande stoltheten. Barnet möter din blick med bara knän 
och 90-talsklänning och slingorna som hänger fram
som ett förtydligande av ditt ansikte. Det är kanske här det börjar. Splittringen delar dig själv från dig själv och placerar andetaget utom räckhåll. Det är din egen 
blick på dig själv som förstoras och halsgropen där du brukar lägga din hand när du ska säga något viktigt. Men det finns ingen yttre sanning som ser något annat än själva 

växandet 

i dikesrenen och alla spillror som liknar blommor, de kan vara 
just spillror

#99: Hjälper det att läsa och bli smartare hela livet? - anonym

Hjälper mot vad? Det hjälper inte mot strålande förälskelse, men det hjälper att läsa sin bibel, då får man en mening med sitt lilla liv. Ta bara en sån sak som påsken som kommer nu. I bibeln står det att Jesus uppstod på påskdagen, är man kristen är man förväntansfull på påskafton för då vet man att han kommer uppstå dagen efter. Men på långfredan är man det inte, långfredan är en tung dag. Man går omkring hemma hos sina strängt troende föräldrar, får inte sätta på grammofon, får inte gå ut. Vad får man göra egentligen? Långfredan är världens tråkigaste dag, världens längsta. Om julafton är den bästa dagen så är långfredan den sämsta, och det är väl inte så konstigt egentligen, födelse är positivt, död negativt. Lika bra man inser det.

#96: Hur ska jag bli mig själv? - anonym

april, det är mjukt ute

för vem, för vem

ett ansikte framför ett ansikte framför

en naken rymd, ett underligt, argt landskap

ta dig samman bland himlarna och var ledsen i en dag eller så

all skönhet är förödande, nakenhetens doft. beskåda just den här solnedgången, de röda färgerna strömmar in

tar sig an träden och uteplatsen 

med stolarna 

och tystnaden i stolarna

drömmen om succé: jag väver den

drömmen om tydlighet: jag väver den

och fäster i mitt ögas logik

de innersta nerverna

#89: Jag har haft en så bra jul, jag har haft det rart, mest av allt med mig själv. Hur kan jag fortsätta hålla mig själv nära när vi går in i den mörka vintern? - anonym

ja, jag kände för att åka hem
så jag gjorde det
ibland är det så enkelt
lutade pannan mot fönstret
grusvägar och rälsen blänkte silvriga

den här tiden på året
det känns som tre knivar i hjärtat
ändå överväger man att låta någon komma nära
yksi, kaksi, kolme
det är så långt människor kan räkna
det krävs flera varma dagar för att skaka av oss tyngden
blåsten på översta däcket
hade månen på vänstra sidan och solen på högra
och tvärtom
jag hade ofta någon vid min sida

jag lutade mig mot de jag älskar
det var helt klart att jag tillhörde
sen var det dags att åka tillbaka
någonting i mig drog mig bort ifrån
det som är uppenbart

#85: Hur kan jag uppfostra mina barn så att de får en bra uppväxt? - anonym

när barnet föds vet man inte hur det är att vara en förälder
och när barnet växer vet man fortfarande inte
en förälder tar sig genom dagarna
det är problemlösning, upprepning
och på vissa kvällar är den för trött för att grina
grina kan i vissa landskap betyda skratta
barnets fötter når inte golvet och kanske aldrig ska
socioekonomiska förhållanden och dna
frågor kan vara gulliga men tröttande
någon på en bar sa: alla har massa idéer om hur de ska uppfostra sina barn
men barn har egna viljor
Linda Piras mamma sa: hur mycket jag än förklarar om hur det är att vara förälder så förstår
du aldrig förrän du är det. ingen kan förklara hur svårt det är. ingen kan förklara för dig vad
kärlek är innan du har egna barn.
Linda Pira sa: allt det där lät som klyschor i mina öron då, men jag fattar verkligen nu.  
jag tänkte: jag vill inte bli gravid för att det skulle fucka med min självbild
min mamma sa: min dotter är själv där ute i världen
jag tänkte: kan inte hon få vila lite nu?

#84: Är pappa ett monster? - anonym

våren kommer, ljuset, sommaren. jag begav mig av i tidig ålder. redan då hade jag förmågan att urskilja löven på träden de blöta tungorna: fladdrande, pladdrande

igår hörde jag: en man i Danmark har döpt en festival efter sig själv

den heter Jim’s Dream

jag ska döpa mina barn efter mig själv, deras barn och barnbarn, deras barnbarnsbarn. alla har svårt att skilja oss åt

samma namn, samma stad
samma blanka ansikten

jag har samma namn som min pappa
jag har samma mun som min pappa

min barndoms gata är lång och krökt, den leder till ett slags torg
den leder till en annan lägenhet med fönster mot berget och berget mot himlen, som ytterligare en dröm

som ofelbart kommer till den som är vaken

jag sprang omkring där en tid, minns allt som sades. det stora, skeva, delade

rum

smyckena ovanpå kläderna, kläderna ovanpå väskan. jag glömde aldrig något. jag sade

det  h e l a

#80: varför känner jag mig ensam när jag är med någon? - anonym

markens svalkande pulser
klippornas ytliga värme
mitt i alperna
någonstans
nära repet för att inte störta ned
hur litar man
seglande i kängor

han böjde sig och fångade en bild på en fjäril
glaciären
vattnet som rinner uppifrån och ned

luften glesar ut eller tätas
en tjock luft

vi fångade en bild på oss själva
de löjliga konturerna av min överkropp
som övervann ögonblicken

#77: varför hittar jag ingen fråga? - anonym

det finns inga frågor mer. det var den allra sista frågan. talet vrängs tillbaka in

jag somnar inuti ljudet

det jag drömde var kaotiskt. jag låg i en säng i ett genomgångsrum, det sprang omkring barn i huset. jag lade handen på min mage och kände det

åtspända

kropp

min baby svävar i mjukt mörker

det gör mig glad att tänka på all skam jag smetat i minnet, som om jag vill skapa en förvrängd bild av mig själv. varje tanke är en droppe titanium som innesluter mina organ i färgen

white-metallic

kött tar glänsande form och upphör vara kött

#73: varför är jag så kass på höra av mig? - anonym

Om vi var vänner skulle du aldrig behöva höra av dig till mig men en morgon skulle du göra rent min diskbänk. Du börjar med att torka bort alla smulor, sen skrubbar du diskbänken – och kaklet – med en svamp, därefter tar du trasan igen och torkar. Du använder samma teknik som jag, gör rent från grunden, det som retar en hos en själv kan man ibland älska hos nån annan. Så är det i köket. Du är fem år äldre än jag men har ändå inga fåror i ansiktet, inga alls. Du säger att det är din hälsosamma kost som håller dig ung. Men jag tror att det kan vara något annat, du öppnar inte din skjorta och lägger dig på köksbordet med bröstet upp mot världen så som jag gör. Jag låter allt komma in, strålar, stjärnfall. Du har heller inte hållningen av en dressyrhäst och det är jag glad för. Du lämnar min lägenhet på förmiddagen för att göra några ”ärenden” i stan. Fram mot kvällen hör jag dig komma upp för trappan igen, du ringer på, jag kikar genom titthålet och kan inte riktigt avgöra om du tror att jag tittar på dig eller om ditt ansiktsuttryck är av sorten ”jag blir inte betraktad”.