#128: jag vill hitta en intressant partner. var i göteborg ska jag leta? gärna konkreta tips på platser, stadsdelar, uteställen, etc. - tinder

Hej,

vet du vad, mer än om rum handlar kärlek om tid. Timing, snarare. Har du någon gång lärt känna någon ny och plötsligt börjat se den på olika platser i staden? Undrat: har vi gått förbi varandra på gatan innan vi lärde känna varandra? Har vi suttit bredvid varandra på bibliotekets café? Ja, det är min dröm. Att träffa någon på bibblan. Olika typer av människor rör sig där. Jag älskar att läsa och skulle kunna säga att det beror på att jag är en romantiker. Jag vet inte vem du är och jag vet inte vem din nästa kärlek kan vara. Kanske är det inte kärlek du letar efter. Jag vet inte vad du menar när du skriver “intressant”. Jag sökte ordet i uppslagsverket. Som kan fånga och kvarhålla uppmärksamheten. Det var inte vad jag förväntade mig. Det var som att flera personer blev intressanta i det ögonblicket jag läste beskrivningen. Ibland tror jag att jag letar efter mig själv i andra människor. Någon med samma intressen som jag har. Men kanske kan det räcka med att någon fångar min uppmärksamhet och att jag vill fortsätta lära mig mer om den personen. Nu blev det kanske lite för mycket fokus på mig men testa olika bibliotek, det finns 29 stycken i Göteborg. Om inte du lyckas hitta någon intressant människa där då kan du i alla fall hitta böcker. Om du behöver hjälp med att välja en bok är det bara att skriva igen! Men snälla, använd flera beskrivande ord för att hjälpa mig förstå vad exakt det är du letar efter. Lycka till!

Ps. Det är okej att vara själv även om det inte ofta presenteras som någonting lockande.

#124: är han kär i mig? - jennifer

Jag återhämtar mig fortfarande
från dig som bodde i ett gult hus
Det fanns så mycket sorg i det huset
och så mycket glädje 
Det fanns många fina hål i din rullgardin
en stjärnhimmel du försökt få till
Du satte dig på knä och tittade upp på mig
sedan in i mig
När du var tvungen att lämna rummet
blev jag så nervös
Och hade dig att lova 
att inget skulle bli annorlunda
Men såklart hann ångesten ikapp mig
de där få minuterna
Något vi skrattade åt i flera år framöver
att det var jag som blev annorlunda

#123: vilka normer och standarder finns för att ge en annan person en second chance?
vad beror det på? - anonym

Det är ingen förlovningsring, tror jag. Den är tjock och silvrig, ett moderiktigt smycke för män. I kombination med helskägget och den åldrade huden i ansiktet verkar den framför allt signalera orubblighet. Nej, den utgör inget reellt hot mot din före detta identitet.
Du har på dig en vit t-shirt, vilket aldrig har gjort någonting dåligt för någon. Men har det gjort någonting bra?
Ni är faktiskt nästan alldeles lika: vita t-shirts, blåa jeans. Kläder nästan helt fria från markörer. 
Fast du har klippt dig, medan hennes hår är uppsatt med knocka.
Du pressar armbågarna ner i bordet, skuldrorna breder ut sig samtidigt som de lyfts upp mot taket (om folk som du regerade över världen skulle de se ut ungefär så här).
Du lutar dig över bordet för att säga någonting, men jag kan inte höra vad. Kom närmare, lite närmare. Fatta inga hastiga beslut nu.

Många moderna kvinnor har mycket vältränade lår, det ser man särskilt under sommaren. En otrolig energi har lagts ner på sådana lår, en helt obegriplig energi.

#122: hur många ärr ryms det på mitt hjärta? - h

Ett ärr på ditt hjärta

En bror på ditt hjärta, eller hans mumlande röst

En frukt på ditt hjärta, det är ett lila plommon

En låt på ditt hjärta, en textrad som du sjunger för dig själv

En fest på ditt hjärta, dina vänner som dansar och du tar någons hand och lägger på ditt hjärta

En kyss på ditt hjärta och en tunga som slickar ditt hjärta

En fläkt på ditt hjärta, från ett öppet fönster

En strand på ditt hjärta och stenar som klirrar mot ditt hjärta

En lång sommar försiktigt vilande på ditt hjärta

En höst på ditt hjärta

En vinter

En vår på ditt hjärta och jorden som svartnar mot ditt hjärta

Ett hjärta på ditt hjärta, som en liten tatuering

#119: Finns det liv även utanför en snäcka? - Robin

Man sade till mig att jag var hård

eller var det mjuk

Vad spelade det för roll 

så länge man kunde härbärgeras


Du tittade upp mot mig

tårar i ögonen: 

”Finns det liv även utanför en snäcka?”


Och även om jag nu lämnar dig för evigt

kommer jag alltid att älska dig

Mer än mitt eget liv

#116: Hur vet jag om han är kär? - anonym

vill ha fyra olika män
deras ansikten: utspridda som jag är utspridd
glidande isär, flämtande så
bara ligga helt stilla o dras ut på det försiktiga sättet
alla ser så förvirrade ut vid munnen när de blir kära
som om de lossnar från sig själva med läpparna eller tungan
utsträckt, jag tar dem i min mun som små djur
men det går inte längre att hålla fast vid något
en bit glas är detsamma som leran o himlen: vitnande in i all växtlighet, spräcks upp
skymningen faller ut som en stor fest

#115: Varför ska kärlek vara så svårt? Varför är det så enkelt för andra att kunna säga att man ge upp och gå vidare om man själv känner att man inte funkar så? -S

De som säger så vet inget om den desperata längtan man kan känna efter sin älskades fötter, händer. Jag bara måste ha de där händerna nu! Det är så enkelt för dem att gå till jobbet, och sedan, på väg hem, fiska upp telefonen, slå numret till morsan och säga ”Hej mamma, det är jag, jag är på väg.” Vi andra vandrar tungt hemåt längs med trottoarerna, orkar inte ringa det där samtalet. Så när vi låser upp dörren till vår gamla mamma blir hon överraskad, hon är precis på väg ut ur badrummet men snubblar och slår i huvudet i handfatet. Olycklig kärlek skapar alltid en massa problem för oss.

#109: Hvad vil der ske, når jeg går tæt på her langt fra?
Hvad vil der ske, når jeg trækker i dig, skubber til dig, griber din hånd? - Lisbeth

En gång närmade sig Lisbeth mig. Lisbeth stod långt bort för att sedan närma sig mig och jag väntade. Det var ett närmande som tog tid, just eftersom Lisbeth var långt ifrån mig innan hon började gå. Eller så var jag långt ifrån Lisbeth, det beror på från vems perspektiv man ser det. När vi var nära varandra hände ingenting. Vilket antiklimax! Lisbeth hade närmat sig mig, långsamt, kanske för att överraska mig, men när vi stod ansikte mot ansikte hände alltså ingenting. Vi stirrade på varandra, och det är i och för sig någonting. Vi kollade in i varandras ögon och såg varandras själar. Men vi såg inte våra egna själar för ljuset låg inte så att det blev den typ av spegling i ögonen som gör att man ser sin egen själ i den andras ögon. Lisbeth hade ljusgröna ögon med en tjock rand runt, inte helt olika en katt. Lisbeth drog i mig, tryckte till mig, grep min hand. Det blev mycket på en gång, men jag gillade det. Jag kände att jag levde kan man säga.

#101: Hur ska jag få henne att se mig? Ser hon mig när hon tittar på mig? - anonym

Det är svårt att se någon helt klart, utan att göra sig förespeglingar eller överdrifter om deras personlighet och karaktär. Ibland är föreställningarna om en människa radikalt mer positiva än det faktiska innehållet. Det är därför så många elaka män ändå blir bortgifta en dag. När hon tittar på dig ser hon kanske den goda maten du åt som barn. Att du var ett barn som fick glass i parken och hade vit sölig krage. Men egentligen var du kanske en sådant barn som satt stilla i baksätet på en bil och hissade upp och ned bilrutan med en håglös blick på världen. Eller så kanske du var ett sådant barn som aldrig var ett barn egentligen. Det hör inte hit. Kanske skulle hon se dig bättre om du köpte likadana glasögon som henne. I slutänden dras de flesta av oss till det välbekanta.  

#81: Tror ni på andra chans? Ska man ge den till någon som innerst inne vet man att det är fel, men det känns rätt :/ - Bee

Jag tycker att du är en bitter människa, det är tanken som jag tänker efter den första tanken som är att jag kan sakna dig lite ibland. Den första tanken gör att jag skriver till dig innan jag kommer ihåg att du aldrig kommer svara och att det egentligen är bra för mig, att jag orkar faktiskt inte det negativa du utstrålar. Jag känner mig bitter och försöker förtränga dig. Jag tänker att den bästa möjliga andra chansen jag kan ge dig är att låta dig vara ifred och tro att du kan vara bra mot någon annan och att jag också kan vara det. Men det krävs arbete, du behöver jobba på dig och jag på mig. Det är så lätt att tro att andra inte är komplexa människor, att de inte ändras, även om vi ser hur vi själv blir andra än de vi var innan. Ingenting är absolut. Vi är inte samma, åren gör sitt, på gott och ont. Hur ska vi straffa någon som har stulit från oss, gjort oss illa, finns det någon essens som säger vilka vi är, var sitter det i kroppen i så fall, går skador i arv, ibland generationer bakåt, sitter det i kroppen, var i så fall, eller förs de vidare i form av berättelser, då måste det finnas olika berättelser, det går inte med kanon. Det spårar ut, ut till rymden och inuti psyket och filosofin och jag bara sitter här kissnödig. Det känns inte helt rätt.

#76: vad är det bästa du vet, och när möts vi igen? - ανωνυμία / "utan namn" från början "utan lag"

När jag var liten hände något
som gjorde mig ljusblå inuti
jag blev tom
och likadan rakt igenom

Jag var inte död
men jag var som himlen:
omfattande och utan önskningar 

Instinkt sa mig att det var fel
Ingen gjorde mig illa
Ingen behövde berätta för mig
att en tårta ska ha flera lager

*

Jag ligger ofta här
och försöker förstå mitt liv:
är jag rymdskepp eller konvalescent?

Jag tycker om stenar
jag tycker om att följa linjer på en karta
jag tycker om att vara omtyckt

Jag tycker om att ligga alldeles stilla 
och höra någon berätta för mig
om allt trevligt och bekant som ska hända imorgon 

*

Wislawa Szymborska skriver i diktsamlingen Utopia:

”Helst undantagen.
Helst går jag lite tidigare. 
Helst talar jag med läkarna om något annat.
Helst gamla randiga illustrationer.
Hellre det löjliga i att skriva dikter
än det löjliga i att inte skriva några."

#75: varför är Fredrik världens charmigaste person? - earl

Fredrik föddes under jord och lyftes upp mot ljuset av sin mors seniga armar. Hans syster tog emot honom och höll honom mot sitt bröst. Det första ord Fredrik sa var “syster” och han sa det med en häftighet som fick henne att trycka den lilla kroppen hårt intill sig. Det var från och med den dagen hon delades i två och gick med hopknipna ögon för att minnas detaljerna som särskiljde hennes båda liv. De återvände till staden och rummet hon hyrde med utsikt över en liten park, under fönstret växte schersminbuskar och doften från blommorna tycktes stanna kvar även när det blev kallare och skuggorna djupnade in i lägenheten. Systern inredde ett hörn till Fredrik, där han kunde leka och sova. De tecknade väggarna fulla med bilder från deras barndom, porträtt av modern och staden. På dagarna tog systern med Fredrik till skolan, där han fick sitta och leka med några platsdjur vid sidan av hennes bänk. Han lärde sig att läsa och skriva, men det allra viktigaste han lärde sig var att tala med andra människor. Fredrik talade med systerns lärare och klasskamrater, skämtade och skrattade, han tröstade dem när de var ledsna och betraktade uppmärksamt deras olika gester och ansiktsuttryck. Han ställde frågor och intresserade sig för svaren, trots att han för det mesta inte fick så många frågor tillbaka. Fredrik mindes hela sin födsel, moderns armar och jorden som klumpade sig i håren och hudvecken. Han mindes smärtan i ögonen och den befriande lättnaden i systerns famn. Bara Fredriks närmaste vänner visste om hans bakgrund, som var en källa till mycket begrundan. Han sökte svar i andra människors berättelser och talade lågmält med sina vänner på parkeringen utanför skolområdet och i fönsterkarmarna i skolkorridorerna. Han växte ur sin säng och smet ut på kvällarna. Skissböckerna, som en gång varit fulla med teckningar på dinosaurier och förhistoriska djur, snäckor och fåglar, fylldes med porträtt av de människor han kom nära, somliga som han förälskade sig häftigt i. Systern började tröttna på att bo så tätt inpå sin bror. Hon ville ha mer tid för sina älskare och studier, hon ville sluta arbeta på LSS-boendet där hon var timanställd och Fredrik började söka jobb, han hyrde ett rum lite längre ner på samma gata, vars väggar är elektriskt blå. Man kan säga att den här tiden präglas av en nyfunnen frihet och självständighet. Man kan säga att det snart är vår när tjälen går ur marken. Fåglarna skingras över himlen. Fredrik brygger kaffe och äter en rostmacka vid sitt skrivbord, han klär sig, går ner på gården och tänder en cigarett utanför porten. En granne kommer in från gatan, de hälsar vänligt på varandra. Fredrik är klädd i blå jeans och en röd t-shirt med vita detaljer, som ter sig lysande mot husets fasad. De börjar prata om det ena och det andra, samtalet flyter lätt, grannen ställer ner sin matkasse på marken. Fredrik blåser ut rök ur mungipan, han skrattar åt något grannen säger. Det är som om leendet uppstår i hans ögon för att sedan fortplantas ut i kinderna och läpparna, och lyfta hela ansiktet mot den andra människan.

#74: hur kan jag älska mig själv? - anonym

det känns inte dåligt som det gjorde för ett år sen
jag antar att när våren kommer går jag förbi basketplanen
blicken fäst vid mina fötter
går upp trappan vid sankt sigfrids plan, du vet,
stället som jag har berättat om
jag har aldrig tagit med mig någon dit
jag kommer bli rörd av böcker som jag senare glömmer
även om vissa meningar kommer blandas ihop
med de som jag ser som mina egna
går runt tjärnen tills det blir varmt nog för att sitta vid den
och eventuellt doppa sig i
jag är en enkel människa med enkla vanor
ibland hör jag mig själv säga: jag känner mig själv
och det funkar som en trollformel
jag sugs in i en vortex
där allt är upp och ner, fult och felplacerat
och när jag äntligen landar i mig själv igen
säger jag: jag kände ju mig själv hela tiden
förändring sker men är svår att kontrollera
och oavsett mina brister: jag är älskad ändå

#72: ibland får jag ett slags pirr i mig. & jag får känslan "jag har hela livet framför mig, jag är i en sex and the city-film" osv. det varar i typ 3 sek & jag känner total lycka!!! & känner: ALLT ÄR MÖJLIGT. vad är det här??? - ylva

Så glad att du skriver.
Undrar också, just för att kontrasten till dygnets övriga (långtråkiga, banala, ängsliga) minuter kan vara så stor.
Man borde kanske gå all Plato och fråga sig om det finns någon typ av ideal sanning i de tre sekunderna.
Men vet inte tillräckligt.
Tänk om det gick att träna upp förmågan att expandera sekunderna, lite som hur vissa människor kan styra sina drömmar.
Ibland finns det framgång, ibland ingen framgång alls och minnet är så kort.
En äldre kvinna dansade för sig själv på utestället.
Någon verkade tycka det var pinsamt, de flesta lät som ingenting.
Trodde annars energispetsarna minskades med åldern.
Under den tidiga ungdomen fanns den rena lyckan i sekundernas potential.
Hur man bodde kändes likgiltigt.
Man väntade på det som skulle förhöja tillvaron med meningens kraft.
Sedan består lyckan i mindre utsträckning av extasen.
Sekunderna blir till timmar.
De mjuka filtarnas möjligheter.

#66: Vem är blompojken? - Olle


Jag ringde upp Blompojken, som var på väg till Köpenhamn för att handla droger. Det var inget konstigt med det. Det konstiga var att jag ringde, och att han svarade. 

Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatat Blompojken. Men ibland drömmer jag mig en nyckel till hans lägenhet och går in, lyfter på täcket och lägger hans tunga arm över mig. Och taket lyftas, som Tranströmer skrev. 

Vi luktade alltid cigg. Torrt och bränt. Som bäst luktade vi cigg och schampo. 

Vi var alltid trötta. Jag försöker minnas en bok jag läst eller om det var en film, i vilken huvudpersonen ser tillbaka på tiden för förälskelsens början, och hur underbart det var att sova bort världen tillsammans. Jag försöker komma på vad det var som gjorde Blompojken och mig så trötta i värden. Vi luktade alltid cigg. Vi var alltid trötta och slitna och uttorkade. Vi måste till slut separera oss från varandra och vara med någon som fyller de vardagliga ritualerna med mening, eller åtminstone inte avslutar dem med frågetecken.

Idag skulle Blompojkens barn varit sju år om vi inte hade tagit bort det. 

Skulle jag ha varit en bättre person då? Tänkt mindre på mig själv och mina egna bekymmer. Hållit mig uppdaterad om barnlitteraturen. Antagligen stört mig på de andra föräldrarna. Tagit pedagogernas parti vid diskussioner med de andra föräldrarna. Tittat mindre på TV. Ätit färre måltider ensam. 

Bott i Majorna.

Blompojkens föräldraskap hade kunnat inspirera honom att börja källsortera, och bevaka grundläggande rättigheter. Sluta köpa plastpåsar. Börja snusa. 

Men det är ingen idé att undra. Vi måste försöka tro att de människor som vi en gång kände, var versioner av sig själva, som också önskade godhet från sig själva. 

#64: Är det möjligt att vara så dåligt på att uppdatera oss själva om vem vi har blivit att vi fortsätter känna som den vi tidigare har varit hade känt? - anonym

Jag skrev precis till mig själv Jag är så glad idag, är det jobbet som gjort mig glad igen? Och kanske är det som du skriver, jag blev glad av att arbeta för fem år sedan, arbetet distraherade mig, affären som jag jobbade i, och fortfarande jobbar i, gav mig lätta tankar, och därför får jag för mig att jag fortfarande blir glad av att vara där, liksom frisk i hjärnan av det. Men det kan ju lika gärna vara något helt annat som gjort att jag är glad idag, det kan vara att jag sovit åtta timmar i natt, det kan vara att jag såg en katt i trappuppgången i förmiddags, visserligen en ganska medtagen (kanske vild) katt, men ändå en katt! Det kan vara att det är måndag och att det verkliga livet därför börjar om igen, att jag får sätta på radion, tvätta ansiktet, koka min gröt och slå upp tidningen. Det får jag visserligen på helgerna också, men det blir alltid något helt annat då. På helgerna tänker jag jämt på alla lyckliga par som är på väg till bageriet nere på hörnet. Klockan är kanske tio men det bekommer dem inte att klockan är tio, själv kan jag inte ta helgerna och morgonrocken för vad de är.
Det jag skulle vilja fråga dig är hur du kommer ihåg vem du var, jag har ingen aning om vem jag var för fem år sedan och hur den personen/jag skiljer sig mot den jag är nu. Jag minns att jag och R satt på vagnen med en vinare påväg till en klubb, det är som en evig nerförsbacke från guldheden, en nedåtgående bergochdalbana blev det med vinet. Men vem jag var, det vet jag faktiskt inte!

#62: Kommer jag någonsin sluta känna tomheten efter dig? - tom


jag såg svanar
som inte va som de brukar va
de saknade grace
så klumpiga var de
när de gick i den bruna jorden
med sina vingar vikta bakom ryggen
jag tänkte på min väns snabba hjärtslag
hur jag tidigare på dagen önskade att de aldrig ska sluta innan mina
det kallas magi, tankarna som skickas ut i luften
jag glider genom luften
160 km i timmen
kvällen kommer kl 16
då stiger dimman
mörka ringar under ögonen

de som lämnar
lämnar bakom sig
hål

det ekar där det är tomt
hålen liknar
bergrum
katedraler
tomma lägenheter
brunn
nötskal
så vi viskar

slutar kärlek
nej och ja

försvinner tomhet
gradvis, i stunder, aldrig helt

slutar du finnas
eventuellt, när alla har glömt

inuti hålen finns
vackra saker som sades
och alla fula
interna skämt
hur ljuset föll
det var vi mot världen

och det finns olika grader av rättvisa
om du gick frivilligt
eller för tidigt
om någon tog bort dig
eller om det var dags

#60: Det känns som att jag håller på att bli kär. Men jag blir lite orolig för mitt konstnärliga arbete, att det ska komma i kläm. Hur ska jag tänka med mitt arbetsfokus vs. härligheten att komma en person nära? Då mitt konstnärliga arbete är väldigt viktigt för mig, samtidigt som känslorna drar mig ifrån det. - Riskornet


Kärlek dör och uppstår på nytt, detta händer hela tiden. Det handlar om kärnan, det är det slutgiltiga, som sätter sig i musklerna utmed ryggraden. Om du skriver tillräckligt länge kommer du nå punkten där du kan veckla ut det och se på det, som man ser på ett stycke bärnsten man plockat från stranden. Detta är konstnärens egentliga uppgift. En gång blev jag mycket förälskad och gjorde mig till åtlöje inför alla jag mötte. Men det var också det allra sannaste, som jag kunde följa ner i djupet, om du förstår. Natasha Khan sa: I don’t want to be the person who makes art and forgets about real life. Hon sa kloka saker som jag lyssnade på och trodde mig förstå. Hon talade om smekmånadens död och den älskades förfall. Du börjar se dig omkring efter någon ny, kanske en person med liknande egenskaper, som ger dig nya orgasmer. Alla lösningar uteblir, du letar efter dem i lådor på vinden och andra ställen du besökt, i klubblokaler och caféer. Du följer dina steg tillbaka till barndomen och talar om din far eller din mor, du talar om din syster som du alltid jämfört dig med. Du är inte lika graciös som din syster och dina kläder är opassande för din ålder. De ligger i högar på golvet i lägenheten och när du tvättar förlorar de sin färg. Men allt detta har redan hänt, eller kommer att hända och du skriver om det på internet, du gör en låt som du sjunger i ett fullsatt rum, eller målar på väggarna, för alla att se.

#58: Jag är arg. Hur räddar jag mig? - Malin



dagarna går förbi som de går
någon åldras ensam i en lägenhet
och dör för ung
det stod i tidningen
polisen kommer och hämtar utan förvarning nu
isolering
förvaring
fängelse
bur

vem önskar det för någon annan?
det sliter att vara arg helt själv
vara helt själv
ibland lönar det sig att skrika
det behövs rörelser som enar
sjuka och stigmatiserade kroppar
sorgen är verkligen nära ilskan
de som är arga skriver bäst
de som är arga är det vackraste jag vet
30-talet nämns oftare i samtalet
80-talet var nyss
nuet är inte en bra början
eller fortsättning
det finns lager av ont
att ge namn till dina känslor är att mogna
blåmärken och flugorna
det finns de som har sett sina vänner dö som flugor
rädslan är verkligen nära ilskan
jag är ledsen
vill inte träffa
någon i trapphuset
men gör det ändå

#57: varför kan jag känna mig så oändligt ledsen när jag har mens? - anonym

Dagarna innan mensen kommer påbörjar sammandragningen. Buken vändas inåt, bröstet vändas inåt. Man sugs in i ett svart hål vars kärna är ----- Armarna försöker gripa tag i lite vad som helst: en gren, en burk, en kudde, en kollega, ett minne, ett systerskap. Men inget hjälper, och till slut tappar man bort sig helt och hållet i en nollställning.

Smärtan är en kliché som jag har känt till ända sedan mina föräldrar släckte det sista ljuset. Jag har hört att den går att lindra, om man börjar lyssna på kroppens cykliska språk. Den här världen har en fientlig förväntan om att kroppen alltid ska vara samma, men så är det ju inte. Kroppen är det enda huvudet vi har, vi måste börja lyssna och lyda.