#125: jag har så svårt att komma till ro på kvällarna. det är som att jag saktar ner mitt tempo lite i taget, men aldrig kommer till sängen. varje liten rörelse tar lång tid, som att simma i potatismos. ibland går det så långsamt att jag somnar lite i dörrkarmarna. ibland kan det ta en timme att borsta tänderna. vissa kvällar ger jag upp att alls komma fram. finns det något att göra?
- nattsuddare

Var sitter du om nätterna? Stänger du persiennerna? Du öppnar det lilla fönstret och röker. Ibland flera cigaretter i rad. Alla saker i din lägenhet har en plats, allt står på sin plats. Det är bara du som inte passar in. 

Du tänker på dina föräldrar, hur mycket de har slitit. Du tänker på pengar, det finns alltid för lite. Du vill köpa ett hus till dina föräldrar. Ett hus som är tillräckligt stort för att deras sorg ska rymmas. Du tar så lite plats som möjligt. Du drömmer om att bli hållen. Det är väl inte för mycket att begära? Tankarna och röken, de rör sig i ett slutet omlopp. De svävar bort. Det är för stort för dig att begripa, du tänker på all grymhet i världen. Vilka som får bära det tyngsta lasset. Mest försöker du att inte tänka.

På morgonen vaknar du och tar på kläderna som du har lagt fram på stolen i ditt sovrum. Du minns inga drömmar och det är bättre än att minnas de dåliga. Du äter ingen frukost. Du borstar tänderna. Du går till hållplatsen. Du sätter dig på spårvagnen. Regnet och värmen från människorna på vagnen kondenseras på fönsterrutorna.

Nattens vakna timmar lägger sig på dina kinder. Eller om det är axlar. Du vet inte riktigt, du kollar sällan på dig själv i spegeln men du tror att andra ser det. Du ser en liten oro, hur det rycker i dem när de hälsar god morgon. Du tror att de är rädda för dig. Att deras illusion om det lyckliga och lättsamma rubbas. De bankar inte dig på ryggen på det där självklara sättet. De vet inte vad de ska göra med sina händer. Det är någonting ni har gemensamt. 

Du har hört att alla ska ha sex personer att prata om sina känslor med. Du har alltid tänkt att du inte vill belasta andra med dina bekymmer. Att du ändå har det bra jämfört med många andra. Du har hört att det tar fyra år innan man kan känna sig fri i terapin och att det måste vara någonting som man verkligen vill. Det är jobbigt och dyrt. Du tänker på det när cigaretten lyser i ditt ansikte. En öppning. En blink.