#121: det fyller mig med skuld. vem är jag som kan tillåta mig att sätta gränser för andra människor? vad är så värdefullt hos mig att jag kan tillåta mig att skydda det? - suzz

försöker släppa men spänner
käken, nacken, axlarna 
blåser upp mig 
jordens innersta kärna är hård
under strömmande magma
det finns så mycket att förlora, mina heliga rutiner
känslan i armar och ben
för vad som är rimligt
jag ger min kropp jag vill det
sedan vill den inte mer
den vill krypa i sängen
till skogen där det är blött
förstå vad det är för årstid
bli omfamnad av vänner
vill inte lägga sig platt framför en annan
sätta ihop delar som de var
inte vara i upplösning 
springa långsamt och stabilt
stå och titta på hur natten lägger sig
tacka nej till cigaretten
inte titta in i ögonen
stå sida vid sida
allt böjer sig igen 
höghuset blickar över dalen
tänk på vilken utsikt de har där uppe
inte bli ledsen över vad andra skördar
inte bli ledsen nu 
inte upprepa gamla rädslor
lägga sig platt under en annan 
känna tyngden och värmen 
hållas fast mot en fast yta
inte tappa kontrollen
åka hem och få vara själv