#104: Min oro tycks jag fått i arv. Var ska en slippa undan den och bara vara? - Agnes

Agnes, min vän. Jag drömde om vatten igen. Vadade omkring med armarna ovanför ytan. Klart vatten, som en bassäng, vet inte varifrån det kom, drömmen sade inte det. Vattnet bara fanns där, plötsligt, stillastående, och malen svepte igenom, lika stor som jag själv. Ser du malen, sa jag till en man som stod bredvid mig. Men han såg inte, eller lyssnade inte, tog av sig tröjan och vadade åt ett annat håll. Oron som det här vattnet, överallt och i alla tider. Finns där från början, från föräldrarna, eller långt innan. Från tjugotalets träkåkar, någon som drack ihjäl sig och någon annan, som tog hand om alla barn. Slippa undan sin oro… Nej, det går inte. Det finns ingen oro utan omskakning, inga drömmar utan känslighet som sköljer över. Var ska man vara om inte inuti sig själv

alltså inuti oron
alltså inuti det här vattnet som glittrar lite i sin ensamhet