#102: Varför tar jag aldrig ett beslut själv utan låter tiden göra det åt mig? - diddi

Vi var inte bra på orientera, men det gick en tydlig stig till stranden. Löven började slå ut. Det blåste på klippan, fastlandet var inom synhåll. Änder och svanar flöt som flaskpost, snäckorna låg på stranden som lösa naglar. Solen var stark, det gick att bränna sig. Det var sommar i april. Var det det sjätte massutdöende? The Real Deal?

Vi växte upp vid sjöar, söta och bruna. Vattnet jag hade svalt var brunt när det rann ut ur min näsa. Vi listade våra dåliga sidor. De var olika, som våra föräldrar var olika. Vi höll med om att havet, båtarna, var något som man fick med sig hemifrån, eller inte. Att det var någonting som bara rika människor gjorde. De provocerade oss. Vi viskade på färjan, på vagnen. Jag hörde dåligt, sjuksköterskan hade sagt åt mig att jämna trycket, men det hjälpte inte. Möjligtvis vätska i örat. Det susade när jag blåste ut. Hen sade att jag skulle höra av mig om det inte försvann.

Ett par år bodde jag där vattnet var bräckt. Jag överraskades varje gång när den milda saltsmaken spred sig i munnen. Att jag inte kunde bada med en stängd mun. Det var något annat än det söta, grumliga, men saknade ändå havskaraktär. Det var lätt för växter att trivas, det var lätt för staden att finnas inuti och på. Jag ringer ofta min vän som bor kvar. Den lämnar sina fakturor oöppnade, svarar inte på viktiga frågor. Jag tar upp det vid varje samtal. Den säger: varför påminde du, jag hade precis lyckats glömma? En kväll ringde den efter att ha varit med om en cykelolycka. Då glömde jag fakturorna. Vattnet som rann var salt.