#86: Varför slutar "Kongens Fald" som den gör? - anonym

2010 var något av ett lågvattenmärke på flera sätt. Det började med att jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och fick reda på att de stora berättelsernas tid var förbi, en hypotes som skulle bekräftas samma höst när jobbade på ett av stans största caféer. På dagarna rensade jag ut sniglar ur isbergssallad, på kvällen somnade jag framför min första egna TV. Idag vet jag att den stora berättelsen inte är utraderad, men gåtfullt utspridd och flyktig som gas. 

Tidigt varje morgon flyttas böckerna runt inom staden, ibland om man skyndar sig kan man se en bil lämna Chapmans torg i hög hastighet. Först skickas böckerna från en del av stan till centrum, sen skickas de från centrum till en annan del av stan. I böckerna lämnar folk kvar de mest underbara saker. Ovärderliga vykort som man lovat sig själv att aldrig glömma i en bok, hundöron vid de snuskigaste episoderna. Jag tror jag avundas dig som drabbades av Kungens fall. Det låter inte som någonting jag någonsin kommer läsa om jag ska vara helt ärlig. Men det låter som en stor berättelse, och dessutom dansk. 

När du slutade läsa Kungens fall slutade också fler saker. Trycket för öronen lättade, det knakade till i lederna när du reste på dig och gick ut i köket. Så var det alltså dags att kapitulera inför disken. Det måste ha varit så här Strindberg kände sig hela tiden. Det var vackert, och det skulle aldrig gå att förklara för någon.