#127: hur är det att vara typ 30 år gammal? - anonym

När jag fyllde trettio hade jag ingenstans att bo. Under två månader hade jag sovit på min mammas soffa och lyckats standardisera mina tankemönster. Bortom storstadslivets påverkan, där man knappt hinner tänka en tanke förrän den ersätts av en ny, kände jag att mitt inre äntligen hade blivit enhetligt. Det var skönt att vara stilla, lat och lite substanslös. Samtidigt kände jag en ovälkommen inre skepsis mot mitt eget tillstånd. För vem fan vill vara en kritisk varelse utan substans.

Mitt i allt detta frågade mamma: vad vill du göra på din trettioårsdag? Det var det mest provocerande hon kunde ha sagt. Jag försökte naturligtvis hitta belägg för min ilska genom att analysera hennes personlighet i dagboksform. Men hamnade återigen i den substanslösa kritiken.

På "den stora dagen" hade jag bjudit in tjugo vänner och bekanta till en bar. En av mina kompisar kom tidigt och hjälpte mig att hälla upp chips i skålar. När de flesta hade gått hem tittade bartendern lite snett på mig och berättade att han hade haft sin trettioårsfest i San Francisco, utklädd som Borat. När han sa att min svägerska var vackrare än jag blev samtalet lite stelt, jag smög bort och satte mig vid ett bord där en gammal barndomskompis satt. Vi pratade om en semester vi hade haft på 90-talet och att vi hade bråkat om vem som hade störst huvud. Det ska tydligen ha slutat med att han grät medan jag uppträdde högfärdigt (tittar man på bilder från den gången är det dock tydligt att hans var störst). Trettioårsfesten slutade med att vi omfamnade varandra och de sista gästerna gick hem till sina lägenheter, jag till någon soffa.