#75: varför är Fredrik världens charmigaste person? - earl

Fredrik föddes under jord och lyftes upp mot ljuset av sin mors seniga armar. Hans syster tog emot honom och höll honom mot sitt bröst. Det första ord Fredrik sa var “syster” och han sa det med en häftighet som fick henne att trycka den lilla kroppen hårt intill sig. Det var från och med den dagen hon delades i två och gick med hopknipna ögon för att minnas detaljerna som särskiljde hennes båda liv. De återvände till staden och rummet hon hyrde med utsikt över en liten park, under fönstret växte schersminbuskar och doften från blommorna tycktes stanna kvar även när det blev kallare och skuggorna djupnade in i lägenheten. Systern inredde ett hörn till Fredrik, där han kunde leka och sova. De tecknade väggarna fulla med bilder från deras barndom, porträtt av modern och staden. På dagarna tog systern med Fredrik till skolan, där han fick sitta och leka med några platsdjur vid sidan av hennes bänk. Han lärde sig att läsa och skriva, men det allra viktigaste han lärde sig var att tala med andra människor. Fredrik talade med systerns lärare och klasskamrater, skämtade och skrattade, han tröstade dem när de var ledsna och betraktade uppmärksamt deras olika gester och ansiktsuttryck. Han ställde frågor och intresserade sig för svaren, trots att han för det mesta inte fick så många frågor tillbaka. Fredrik mindes hela sin födsel, moderns armar och jorden som klumpade sig i håren och hudvecken. Han mindes smärtan i ögonen och den befriande lättnaden i systerns famn. Bara Fredriks närmaste vänner visste om hans bakgrund, som var en källa till mycket begrundan. Han sökte svar i andra människors berättelser och talade lågmält med sina vänner på parkeringen utanför skolområdet och i fönsterkarmarna i skolkorridorerna. Han växte ur sin säng och smet ut på kvällarna. Skissböckerna, som en gång varit fulla med teckningar på dinosaurier och förhistoriska djur, snäckor och fåglar, fylldes med porträtt av de människor han kom nära, somliga som han förälskade sig häftigt i. Systern började tröttna på att bo så tätt inpå sin bror. Hon ville ha mer tid för sina älskare och studier, hon ville sluta arbeta på LSS-boendet där hon var timanställd och Fredrik började söka jobb, han hyrde ett rum lite längre ner på samma gata, vars väggar är elektriskt blå. Man kan säga att den här tiden präglas av en nyfunnen frihet och självständighet. Man kan säga att det snart är vår när tjälen går ur marken. Fåglarna skingras över himlen. Fredrik brygger kaffe och äter en rostmacka vid sitt skrivbord, han klär sig, går ner på gården och tänder en cigarett utanför porten. En granne kommer in från gatan, de hälsar vänligt på varandra. Fredrik är klädd i blå jeans och en röd t-shirt med vita detaljer, som ter sig lysande mot husets fasad. De börjar prata om det ena och det andra, samtalet flyter lätt, grannen ställer ner sin matkasse på marken. Fredrik blåser ut rök ur mungipan, han skrattar åt något grannen säger. Det är som om leendet uppstår i hans ögon för att sedan fortplantas ut i kinderna och läpparna, och lyfta hela ansiktet mot den andra människan.