#48: Varifrån kommer den här rädslan? - anonym



Det är snart val och jag har blivit äldre på det sättet att jag inte längre tycker att det är någon bra politisk handling att inte rösta för att man inte tror på partipolitik. Jag vet att många är rädda för sina liv. Den här rädslan kommer från att ha sett vita våldsamma män i grupp. Att de kan döda någon mitt på dagen och fortsätta samlas. Att lagen om terrorism inte används mot dem, utan mot muslimer eller folk som “ser ut som” muslimer. Att nassar få gå runt på stan med polisskydd. Att de vill sätta militär i förorten. Att medellivslängden för kvinnor som bor i utsatta områden i Göteborg är sju och ett halvt år kortare än för de som bor i andra stadsdelar. Nio år kortare för män. Att det inte finns bostäder och inte finns jobb. Att den strukturella rasismen och diskrimineringen är så normaliserad att människor som själv inte upplever det inte tror att det finns. Att vi inte vill se, inte erkänna att det finns. Jag är rädd för mina egna fördomar. Att jag inte vågar erkänna mina fel. Att den positiva förändringen är så långsam och den negativa så snabb. Att det inte kommer bli bättre.

Jag är rädd för att jag är för mesig. Jag är rädd för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Jag är rädd för att det finns så mycket som jag inte förstår. Jag är rädd för att jag ska bli fattig när jag blir gammal. Jag är rädd för att jag aldrig hinner bli gammal. Jag är rädd för fler bränder, starkare vindar, översvämningar, mikroplast. Cancer. Att mina föräldrar ska dö. Att mina vänner ska dö. Att mina vänner inte får den vård som de behöver. Att jag inte tar tillräckligt bra hand om mina vänner.

På helt vanliga dagar går jag runt och tänker vad jag skulle göra om någon försökte våldta mig. Jag har övat de här tankarna länge. Hur jag skulle knivhugga förövaren eller peta på hans ögon. Jag vet att jag antagligen inte skulle kunna göra någonting. Att 70 procent av de som blir våldtagna fryser. Jag har sällan en kniv nära till hands. Jag vet att våldtäkt sällan innebär att någon okänd kommer och hoppar på en.

Jag tänker på min första pojkvän som jag hade när jag var 17. Hur han nån gång ville ha sex efter vi hade gjort slut. Hur jag runkade av honom för att han skulle sluta fråga. Hur jag kände mig äcklad, men gjorde det ändå. Det hade aldrig handlat om mig innan det heller. Hur folk tycker att det är helt normalt att göra saker de inte riktigt vill. Hur folk tycker att det är osexigt att prata om sex när man har sex. Hur han fortsatte ringa och smsa och till slut försökte ta livet av sig och skyllde det på mig. Hur min pappa tog mig till psykakuten för att träffa honom. Jag kommer inte ihåg om vi pratade om vad som hade hänt. Hur jag fortfarande undrar om jag betedde mig på ett oempatiskt sätt när han tydligen hade problem. Hur det är så svårt att veta hur mycket ansvar man har för andras känslor. Hur fantasin skiljer sig så mycket från verkligheten.

Hur jag fortfarande brottas med min sexualitet, hur jag har svårt att lita på människor som vill att jag ska njuta, för att det var en sån lång period i mitt liv då ingen frågade mig vad som kändes bra. Jag är rädd för att de som jag känner tillhörighet till inte accepterar mig. Jag vill känna mig okej som jag är. Jag är rädd att jag inte alls vet vem jag är. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna kyssa vem jag vill offentligt. Att jag inte hittar någon jag vill kyssa. Att jag hittar någon som inte vill inte ha mig. Att jag fortfarande är kär i någon som jag har lämnat. Att i mitt försök att ha lite självförtroende blir för kaxig istället. Att ingen tycker att jag är cool. Att jag ser ful ut i spegeln. Att jag aldrig kommer acceptera min kropp. Att jag inte kan skriva. Att jag kommer skämmas över det jag har skrivit.