#51: är det bra att nöja sig (liksom nåt fint i att se värde i det en har och inte kräva allt av världen) eller är det en form av förklädd feghet att inte sträva efter mer? - anonym


Jag träffar den här killen som har en liksom fantastisk förmåga att lokalisera min skam innan jag ens själv har gjort det. Jag går hem från den där festen där jag tror att jag har varit en fantastisk gäst, så berättar han för mig att jag har gjort något vidrigt. Något så vidrigt att han känner sig tvingad att sova hos mig så att jag inte ska glömma bort dagen efter att jag spelade de där dåliga låtarna. Så efter det, jag menar flera år efter det, handlar alla våra bråk om huruvida jag kan nöja mig med att vara med någon som visserligen älskar mig, men som inte tycker om att se mig utanför lägenheten. 

Långt senare lämnade jag min man och sålde min möbler på Blocket, men jag behöll lägenheten. Möblerna jag sålde hade ett odiskutabelt värde som jag hoppades skulle smitta av sig på mig. Jag fick höra av andra att jag hade god smak, och det var länge sedan någon hade sagt det till mig. Jag hörde av mig till gamla vänner och sa ”förlåt” - ett ord jag alltid varit dålig på. Om man är rädd för världen är det praktiskt att bli tillsammans med någon som vill att man ska vara det. När du och jag gömde oss under täcket var allt underbart (ibland) men desto mer fruktansvärd blev världen utanför. Grannarna började fråga hur jag mådde och jag började tvätta när ingen annan gjorde det, sen suddade jag ut mitt namn. 

Åren går och jag tänker på allt man ska försöka att inte skämmas över. Jag skäms inte över mitt stora täcke. Jag skäms heller inte över att jag varit rädd för världen i så många år, men det gör mig ledsen att tänka ordentligt på det. Jag är snart trettio år. Jag är inte rädd för mörkret. På natten ligger jag i min säng och drömmer och när jag vaknar minns jag inte vad jag drömde, bara att jag har drömt.