#34: Varför kan jag inte släppa taget om saker och ting o låta det nya sippra in? – Anonym

 

För flera hundra år sedan bodde några människor på en liten gård ute på landet. På gården fanns det massa djur: höns, getter, kaniner, hästar bakom stängsel och en liten fågel i en bur, det fanns också djur som levde fritt i områdena runtomkring: rävar, ekorrar, fåglar och insekter.

Det fanns en katt som gick fritt omkring på gården, och det var den som fick den största uppmärksamheten av alla. Den hade friheten, samtidigt som den njöt av gårdens privilegier.

Man spenderade mycket tid på att försöka förstå katten och uppmärksamma dennes behov. 

Var den hungrig?

Behövde den vila?

När den blev arg: hade man på något sätt överträtt kattens gränser, begränsat kattens frihet?

Eller omvänt: hade man inte gett katten tillräckligt med uppmärksamhet?

Den minsta flickan gillade att leka med kattan, men det var ett farligt spel. Om katten av någon anledning inte kände sig bekväm eller tillräckligt respekterad kunde den agera ut, plötsligt och oförutsägbart.

Man passade på att ge katten massa bra mat, den gillade "gurka, tonfisk och mörk öl"

Den var en sådan katt, det gick verkligen inte att förstå den. Ändå var det allas allra största önskan att tillfredsställa den.  

En gång blev katten sjuk. Den började hosta och utvecklade en vätskande böld mitt i pannan, som pressade ögonlocken så långt ned att den knappt kunde se någonting. Det droppade var på golvet i hela huset, och någon sa att nu räcker det, hon ville ha katten avlivad.

Men den sjuka katten fick fortsätta leva under flera år, i stor respekt och kärlek från gårdens djur och människor. Ja, det var väl mest respekt. När den blev gammal dog den och begravdes i ett buskage bakom gården, där flera av kaninerna och getterna redan låg. De hade nämligen dött i mellantiden, det har jag glömt att berätta.  

Efter att katten dog pratade alla om hur mycket kärlek de kände inför katten, och hur mycket de saknade den. Den minsta flickan skrev en 5 sidors kärleksdikt till katten och ända fram tills i dag pratar hennes ättlingar om hur högt de älskar och saknar katten fast de aldrig träffade den.