#22: Varför är det så svårt att omfamna och se kärleksfullt på sin rädsla? - anonym


När jag skriver får drömmen om dig en form och rädslorna du när i ditt inre blir mindre viktiga. Jag drömmer mig igenom Europa och alla konversationer med människor som inte vet vem du är och som lever sina liv upptagna av andra ting. Det är tydligt vad min dröm säger om dig. Det är tydligt att jag är mycket förälskad och väljer min egen berättelse. I Nice dricker jag vin på en hotellbalkong. Jag badar i ett badrum med nya handdukar och i poolen på taket som egentligen är till för betalande gäster. Jag badar i havet och skriver spridda anteckningar om en tolvårig flicka som föds ur stenarna på stranden. Hon föds vetande, som jag i min kärlek till dig. Det är en märklig splittring, som omfattar mina tankar om dig och sköra förhoppningar, men som också omfattar drömmen som sådan, denna pickande dröm, som om det är något jag kan hålla i min hand. 

Det är sommar i södra Frankrike och jag önskar att du kunde se dina rädslor genom mina ögon. Jag önskar att jag kunde ge dig mina ögon som man ger någon ett smycke eller nyckelring. Minns du när vi pratade om smärta och du sa att det är den värsta känslan? Min rädsla är att förvandlas till sten och inte känna någonting alls. I Nice är stranden gjord av sten som rasslar i vågorna. Det finns en människa inuti stenen, det finns alltid en människa i allt som känns eller sluts hårt omkring och jag håller henne i mitt medvetande tills du står framför mig igen och jag kliver igenom dina rädslor för att undvika mina egna. Vi befinner oss i ett stort rum och alla väggar faller bort, i min berättelse om dig krymper rädslorna till småsten på en strand eller nedsläckt gata och du knäpper med fingrarna för att jag inte ska märka vad som sker.