#30: hur fan vet man vad man känner, som man känner?? - anonym

 

Du står framför en grav. Det går vågor i gräset, solen sjunker. Du vecklar ut känslan och står med den som ett stycke papper i handen, du förmår inte fullfölja rörelsen. Det är höst och du ber till den döda. Att känna starkt är att be till de döda och tro att de lyssnar. Omkring dig drar allting ihop sig, ljuset försvinner in i växtligheten och stenarna, trädens grenar doppas i jorden av tyngden. Du dras inåt med din känsla. Du vet inte vad känslan betyder, men du vet att du inte vet, som är en slags vetskap och förståelse, ett rum i det slutna. Du slänger inte bort känslan, det är det viktiga, kanske det allra viktigaste du håller i din hand. Natten är tät och full av mening omkring dig, det går en gångväg från kyrkogården, bland husen.