#29: Vem ska hitta mig? - anonym
 

När jag var 6 år gammal brukade jag åka hem från skolan med bussen tidigt på eftermiddagen.
Min storebror var också där.
Han gick i trean.
Det var inte så långt hem men bussen åkte en konstig omväg genom en liten by och runt en stor backe.
Det tog väl ungefär 15 minuter.
Det fanns stora fält.
Det var ute på landet.
Vi bodde på landet.
En gång somnade jag.
Bussen hade vaggat in mig i sömnen.
Mitt huvud lutade sig mot rutan.
När jag vaknade var det förvirring.
Min storebror var inte där längre, inte heller min kompis.
Bussens interiör såg likadant ut som förut.
Men ändå inte.
På sätena fanns gamla tanter med konstiga hattar och små väskor.
Någon bonde tror jag i arbetskläder.
Det fanns också andra vuxna människor, som jag säkert skulle bedöma som stora barn om jag såg dem nu.
Att kolla på dem gav mig någon form av omvänd höjdskräck.
Utanför susade en verklighet förbi som jag aldrig hade sett förut.
Hetsiga gula fält.
Busslinjen efter min hållplats.
Efter ett tag stannade vi mitt på ett sträck, där det inte verkade finnas någon som skulle av eller på.
Allt kändes konstigt.
Genom mittgången kunde jag titta ut igenom vindrutan.
Någon bil hade tydligen kört in framför bussen och blockerade för den.
Precis som polisbilar i amerikanska filmer.
Ut från polisbilen steg mamma.
Fast det var inte en riktig polisbil.
Men det förstår ni väl.
När jag var 11 skulle jag besöka en kompis som bodde 30 kilometer bort.
Det var enklast att åka dit med tåg.
Det var bara en hållplats.
När pappa lämnade mig på plattformen sa han:
Är du säker på att det går bra för dig att åka själv?
Hittar du?
Förstår du att du ska kliva av första gången som det går att kliva av?
Han förklarade för mig tydligt hur skylten såg ut som visade namnet på stationen.
Det fanns fler av dem.
Fler chanser att förstå.
Visst, sa jag och frågade:
Vem tror du egentligen att jag är?
Han pussade mig på kinden.
Några minuter innan tåget rullade in på stationen berättade en röst i högtalarna att nu skulle vi rulla in på stationen.
På skylten stod namnet på min station.
Jag kände mig så säker att jag inte ens reste mig upp.
Tåget stannade och folk klev ut.
Jag satt kvar.
Kände mig helt lugn.
De kommer nog att stanna igen vid något tillfälle.
Tåget börjar rulla.
Så länge.
Ingen hittar mig.