#66: hur löser man upp sitt inre dömande (utan substanser) ? - anonym

Vi var mobila, jag och den föränderliga periferin. Varje gång jag befann mig på en ny plats, fanns den 360 grader runtom mig med nya viktiga människor inom sig. Jag ställde frågor, lyssnade och försökte ta över deras världsbild. Det var nog min väktare som lärde mig att vara den oviktiga mittpunkten i en viktig periferi. Om jag tittade norrut hörde jag hennes röst: har du inte sett vad som händer österut? När jag vände på mig och tittade österut, ropade hon: titta upp! Du måste titta upp så att du kan ha koll på himlen! Det hände så mycket under den tiden, när jag egentligen borde växt upp. Men jag växte liksom inte, varken i volym eller massa. När jag tittade ner såg jag inte ens mina egna bröst, fötterna. Jag sa det till väktaren: jag ser inget av detta, jag känner mig mer som någon typ av gas eller syra. Hon sa ”det är normalt” eller ”visst ser du dina fötter”. Sedan fortsatte jag väl som vanligt, kom till en ny plats och ställde mig lite där. Tittade kanske ut över havet, trodde mig ha perspektiv ett tag.