#64: Just nu undrar jag hur man kommer ut ur sina egna tankegångar? - anonym


Det här kaféet spelar sorgsen musik. Mannen som serverar frågar om jobbet och livet, han frågar om jag vill ha ett glas vatten till kaffet. Han säger: det finns kanel och socker, det finns mandelbiskvier. Solen skiner rakt in genom fönstren, färgerna ljusnar för att sedan mörkna igen, mitt ansikte förlorar sina konturer. I mina ögon går något att läsa. Det är en sorts trötthet. Det kallas att lämna, börja om. Jag lever mitt liv på det här sättet, jag skriver samma saker. Det är en särskild berättelse jag hittat, uppsköljd på mitt lår, som en oformlig manet. Det är en berättelse jag söker hos andra. Jag tror att jag älskar dem, men kanske älskar jag bara den här berättelsen, jag tror jag vill äga den. Jag kan inte förmå mig skiljas från den, som man inte kan skiljas från enformigheten i sitt eget språk. Jag lägger mig på rygg och skrattar eller gråter. Det handlar inte om känslorna som kommer, utan upprepningen, de små och stora cirklarna och hur de formar sig, elasticiteten, hur långt de går att sträcka. Just nu vill jag veta, säger du. Just nu, bland människorna på kaféet och torget utanför. Det är vinter, kylan finns i musklerna, den rullar ihop sig och dör. Något dör i min blick, för att sedan väckas till liv igen. Två män talar om vikten av tystnad i ett rum, de skrattar lite. De konstaterar att det är bra att ha en plan och skriva ner sina idéer. Sedan reser de sig och packar ihop sina jackor och halsdukar, vantar, de lyfter sina ryggsäckar från golvet. De packar ihop sig själva för att möta skuggan på torget och kylan, som bor i himlens vitblå färg och alla spända kroppar som går fram och tillbaka, de står stilla vid fontänen och väntar. Jag tänker på alla jävla kickar. Tillslut äts man upp av sin egen villrådighet och lägger sig för att sova, man drömmer en spegel av sitt liv, orden sköljs upp genom halsen och ut på det vita lakanet. Det är en kärlekshistoria, eller tragedi. Det kommer ur något litet och hårt, en händelse som växer till flera. Alla kroppar man trycker sig mot, ryggarna som är stora och breda och som man omfamnar och försöker förstå sin dragning till. Framför oss finns veckorna, månaderna. Alla har vi någon skit vi försöker undvika. Jag följer tanken, som har sin gång. Den tickar fram som tiden, snart är jag tillbaka vid utgångspunkten. Kaffet är slut, alla människor går ut genom dörren. Mannen plockar med koppar och skedar, vattenglasen står uppställda på disken. Från TV:n kommer sorgsen musik, en kvinna som sjunger: 

I met Louie on a hazy morning
When the bars were closing down
He said: honey I really like your prancing
You and I, we'll burn this town