#121: det fyller mig med skuld. vem är jag som kan tillåta mig att sätta gränser för andra människor? vad är så värdefullt hos mig att jag kan tillåta mig att skydda det? - suzz

försöker släppa men spänner
käken, nacken, axlarna 
blåser upp mig 
jordens innersta kärna är hård
under strömmande magma
det finns så mycket att förlora, mina heliga rutiner
känslan i armar och ben
för vad som är rimligt
jag ger min kropp jag vill det
sedan vill den inte mer
den vill krypa i sängen
till skogen där det är blött
förstå vad det är för årstid
bli omfamnad av vänner
vill inte lägga sig platt framför en annan
sätta ihop delar som de var
inte vara i upplösning 
springa långsamt och stabilt
stå och titta på hur natten lägger sig
tacka nej till cigaretten
inte titta in i ögonen
stå sida vid sida
allt böjer sig igen 
höghuset blickar över dalen
tänk på vilken utsikt de har där uppe
inte bli ledsen över vad andra skördar
inte bli ledsen nu 
inte upprepa gamla rädslor
lägga sig platt under en annan 
känna tyngden och värmen 
hållas fast mot en fast yta
inte tappa kontrollen
åka hem och få vara själv

#120: jag ljuger nästan alltid om vad jag tänker på när någon frågar för det jag tänker på är ofta av en sådan art att det hade sårat den andre så djupt om jag hade svarat ärligt. vad innebär det, och hur ska man göra för att minska det som är så förbjudet att jag inte ens vågar skriva ned det inför mig själv? - kroken

klara vara

ihop

ihopsamlad

tankar är förnimmelser, på samma sätt som
mjukt, strilande regn i augusti. skymningen ger vinden en färg av svart rök

och jag frågar mig: vad är sant i en dikt

jag ljuger ihop sanningen för dig, lilla krok

tills den är helt borta

#119: Finns det liv även utanför en snäcka? - Robin

Man sade till mig att jag var hård

eller var det mjuk

Vad spelade det för roll 

så länge man kunde härbärgeras


Du tittade upp mot mig

tårar i ögonen: 

”Finns det liv även utanför en snäcka?”


Och även om jag nu lämnar dig för evigt

kommer jag alltid att älska dig

Mer än mitt eget liv

#118: Hur säger man till någon att den har otroligt dålig andedräkt? Ska man säga något eller är det bättre att låta bli? - anonym

en jag inte vill minnas 
hade blod i halsen
han blödde näsblod av ren känsla
jag kräktes
av känsla men även lite av alkohol
smält isglass mellan fingrarna
blöta lakan efter feberdrömmar
det där metalliska i utandningen 
min mamma körde oss till sjukhuset
eller det kan ha varit en vanlig vårdcentral 
pappa körde mig till psyket inte långt efter det 
för att träffa honom
minns pappas blick när han hämtade mig
hade rökt många cigg innan jag satte mig i bilen
är tacksam för att han inte sade något
han fick mamma att sluta röka med den blicken
jag är rädd för människor som klänger 
jag var tvungen att stänga ut honom
vad sade vi där på bänken utanför anstalten
minns bara jackan
önskar att min mamma var här för att köra mig
mamma, jag älskar dig
pappa, dig med
jag kommer snart på besök
och någon gång skaffar jag körkort så jag kan köra er
vart ni vill

#117: Jag har just läst Arundhati Roys De små tingens gud m facination o förfäran. Kastvåld, våld mot kvinnor o mot barn. Har sit förändrats till det bättre el är våldet så djupt rotat o strukturellt att denna hemska verklighet kvarstår? Vad ska man göra åt detta i Indien? - Björn Andersson

Först läste vi din fråga och stirrade ned i tallrikarna. Sen kom vi av någon anledning att tänka på en gång för ganska många år sedan, när vi gick till ett församlingshem för att höra författaren Kristian Lundberg tala. Vi hade med oss våra dåvarande älskare och vi försåg oss med saft och kakor innan föreläsningen började. Ingen hade skrivit om godhet som Kristian Lundberg, i alla fall ingen som vi kände till då. Några år senare berättade Agnes om hans vackra tatueringar, men det var inget som vi tänkte på då. I boken Yarden skriver Kristian Lundberg dessa rader, om ljuset i klassmörkret:

"Först tänkte jag att godhet var en skyldighet, nu tänker jag på det som en rättighet – att vi måste ges möjlighet att vara generösa, solidariska, som häromdagen när jag har glömt frukosten hemma och får hälften av Ajis mat.”

#116: Hur vet jag om han är kär? - anonym

vill ha fyra olika män
deras ansikten: utspridda som jag är utspridd
glidande isär, flämtande så
bara ligga helt stilla o dras ut på det försiktiga sättet
alla ser så förvirrade ut vid munnen när de blir kära
som om de lossnar från sig själva med läpparna eller tungan
utsträckt, jag tar dem i min mun som små djur
men det går inte längre att hålla fast vid något
en bit glas är detsamma som leran o himlen: vitnande in i all växtlighet, spräcks upp
skymningen faller ut som en stor fest

#115: Varför ska kärlek vara så svårt? Varför är det så enkelt för andra att kunna säga att man ge upp och gå vidare om man själv känner att man inte funkar så? -S

De som säger så vet inget om den desperata längtan man kan känna efter sin älskades fötter, händer. Jag bara måste ha de där händerna nu! Det är så enkelt för dem att gå till jobbet, och sedan, på väg hem, fiska upp telefonen, slå numret till morsan och säga ”Hej mamma, det är jag, jag är på väg.” Vi andra vandrar tungt hemåt längs med trottoarerna, orkar inte ringa det där samtalet. Så när vi låser upp dörren till vår gamla mamma blir hon överraskad, hon är precis på väg ut ur badrummet men snubblar och slår i huvudet i handfatet. Olycklig kärlek skapar alltid en massa problem för oss.

#114: Vad ska jag göra med pengarna? - anonym


jag kommer inte ihåg namn på byarna
där vi satt och åt vår matsäck
det fanns lidl, aldi, jumbo
de var fyllda med olika delikatesser
always coca-cola
jag minns färger, växter och djur, kyrkornas fönster, skuggorna på sanden, solen på min hud, jag minns olika cykelvägar, lukten av kor
jag köpte en tågbiljett, såg en romantisk film
köpte böcker, pennor i läckra färger
köpte en guldig tröja
drömde om att glänsa i italien
om livet i en storstad
eller en mindre stad med mer liv
jag har alltid varit törstig för mer
men vet inte vad det innebär
min bästa vän skrattade, sade att jag var greedy
en annan sade: det kostar ingenting att fråga
men allt annat kostade
tusenlappar försvann från sparkontot
vi rullade vidare på solkraft
det som jag kunde spara slösade jag på det här viset
jag hade inga långsiktiga planer
som generationen innan hade, och kanske den som kommer efter
men jag hade alltid pengar kvar för hyran
och lite att ge till någon som behövde det mer

#113: Dom säger att man måste tömma sin kopp för att lära sig nått nytt. Så min fråga är, kan man verkligen lära sig nått om nått i livet eller är de bara en hägring om vad vi tror är kunskap om man inte mister allt och försvinner in i den meningslösa inre tomlösheten. Samt om vi nånsin lyckats fylla tomlösheten åter igen är vi inte då åter olärda om sanningen i livet. Är då livets sanning så simpel som ingenting och är inte då ingenting allt? - Berra .jr

dom säger att man måste älska sig själv
innan man kan älska någon annan
har dom helt glömt
att känslor kan komma bakvägen
man kan hacka lök till maten, gråta
och efteråt känna som om man gråtit ledsamhetens tårar
inte svårt att förstå 
att så många människor vill ägna sig åt glädjens sysselsättningar
problemet är bara att halveringstiden är så snabb 
har försökt tömma min kopp
vända den upp och ner utan att det blir allt för rörigt
som du sa: bli ingenting igen, omärkbart
drömmen om att börja om, att vara en baby
försöker förstå vems röst som är behaglig att lyssna på
vänder bort huvudet när jag är mätt

#112: Vi i en värld där antydningar och påstående ersätter fakta men en stor fråga i livet är var de verkligen ett misstag av Kafka. Menar borde inte en stor tänkare som ber sin bäste vän, alltså en person han känner väl, vara fullt medveten om dennes utagerande i olika situationer. Hade de inte blivit mer bortglömt om han bara inte nämnt något till någon. Man kan ju argumentera för att detta var hans dödsbädds sista önskan. Men samtidigt är de inte de vi alla drömmer om, att göra en Kafka (är de därför han är så erkänd) att lämna fotspår på jorden medans vi låtsas att vi aldrig ens brytt oss. - Carola JR

Kafka ska ha sagt, att alla mänskliga misstag begås av otålighet.
Alla dessa antydningar och påståenden, som du pratar om, kanske är uttryck för just detta: mänsklig otålighet.
Man orkar inte säga sanningen utan nöjer sig med påståenden.
Den totala andliga trögheten, som detta bottnar i, kan jag tyvärr bekräfta med min egen tillvaro.
Har den någon koppling till Finanskrisen för 10 år sedan? Nu bara associerar jag fritt.
Det du egentligen vill säga är kanske att fakta är en lögn.
Jag vet inte, din fråga är så luddig och ogenomtränglig.
Är det du som gör en Kafka nu?
Du har nog rätt i alla fall.

#111: jag undrar varför jag aldrig har sett en duvunge. är det för jag bor i stan. - anonym

Du vet väl att duvor bara uppstår. I skogen kommer de ur granriset, som under en vinge. I staden kommer de ur den lilla växtlighet som finns, ett planterat träd eller buske. Ja, de kommer ur rabatter, blomkrukor, ur ogräset som växer i asfaltens sprickor. Ja, de kommer och de slutar. De kommer vetande om vissa saker. Deras föda består av säd och frukt. Vissa arter jagar insekter och maskar, men bara åt sig själva, för de föder inga ungar. Det är inte konstigt att du aldrig sett en duvunge, de finns helt enkelt inte. Imorse fanns det trettio flugor i det här rummet, nu bara en eller två för jag har dödat dem alla med mitt datorfodral. Det finns inga svar, flugor, Justin Bieber ombord ett rymdskepp, det finns ingen stad i Norge som heter Torsken. Inte heller färger finns, bara vår uppfattning om dem. Du finns i min fantasi och jag ser en framtid för dig i skogen, eller utanför stan, i Alingsås kommer du bo. Duvorna flyger ur träden i Alingsås, de stannar inte upp, de lyfter, släpper, glider mellan topparna på träden. Det är en molnig dag och duvorna trivs särskilt väl när det är molnigt, och du trivs särskilt väl i åsynen av duvorna.

#110: Asså, vad är skillnaden mellan lögn och sanning? - Salomon

Du satt alltid vid köksbordet och skrev dikter. Du hade ett namn med bindestreck, som en tant. Om våren skrev du dikter om hösten och på sommaren skrev du dikter om vintern. Du väntade alltid på att livet skulle börja, men i väntan fanns ett skimmer. Du skrev dikter som kunde heta saker som ”Ett ax av skönhet” men det kändes ändå äkta. I dikterna finns strandkanter och floder lika vilda som vilda hästar. Men det slår mig: det finns inget hav i Dalsland.

Går det att vara sann mot sig själv och samtidigt älskvärd? Du iakttog norrmännen när de kom på besök för att visa sina sommarhus för de nya flickvännerna. De vinkade glatt när de passerade och såg dig som en del av den lokala charmen: hon där har bott i samma hus i hela sitt liv, det är något både sorgligt och imponerande över de här människorna, beskrev norrmännen dig för sina flickvänner när de hade gått förbi. Själv undrade du hur de kunde tänka samtidigt som de pratade hela tiden.

Varje dag tänker vi ungefär 65 000 tankar. De allra, allra flesta av dem helt alldagliga och automatiserade: "jag borstar tänderna", "jag låser dörren", ”jaha, där är han igen”. Men enstaka av dessa tankar glimmar till som en tillfällig guldådra i det annars gråa. Är det detta som är den helt rena sanningen? Kanske. Finns sanningen i talet eller i tanken? Jag vet inte.

#109: Hvad vil der ske, når jeg går tæt på her langt fra?
Hvad vil der ske, når jeg trækker i dig, skubber til dig, griber din hånd? - Lisbeth

En gång närmade sig Lisbeth mig. Lisbeth stod långt bort för att sedan närma sig mig och jag väntade. Det var ett närmande som tog tid, just eftersom Lisbeth var långt ifrån mig innan hon började gå. Eller så var jag långt ifrån Lisbeth, det beror på från vems perspektiv man ser det. När vi var nära varandra hände ingenting. Vilket antiklimax! Lisbeth hade närmat sig mig, långsamt, kanske för att överraska mig, men när vi stod ansikte mot ansikte hände alltså ingenting. Vi stirrade på varandra, och det är i och för sig någonting. Vi kollade in i varandras ögon och såg varandras själar. Men vi såg inte våra egna själar för ljuset låg inte så att det blev den typ av spegling i ögonen som gör att man ser sin egen själ i den andras ögon. Lisbeth hade ljusgröna ögon med en tjock rand runt, inte helt olika en katt. Lisbeth drog i mig, tryckte till mig, grep min hand. Det blev mycket på en gång, men jag gillade det. Jag kände att jag levde kan man säga.

#108: jag vill fråga: vad tänker ni på, när ni tänker på mig? istället frågar jag: när blir distansen för lång? - malin


Första gången vi besökte dig var du inte hemma, men vi kände din närvaro i alla ting. Det rena och öppna. Lukten av parfymfri hudkräm. Vi bläddrade i dina böcker, tänkte att vi ville läsa dem. Gjorde kaffe, öppnade balkongdörren. Såg ner i grannarnas trädgårdar och kände oss yra av höjden. Det stod ett askfat på det lilla bordet, det var inte dina cigaretter. Vi satte oss i värmen, i solen, sedan på golvet, i skuggan av den skrovliga väggen. Fortfarande dag, det är ju alltid dag. Men vi undrade: litar du på att skönheten om dig finns i våra ögon?

#107: Varför nekar jag mig själv rätten att bli lycklig? - Dylan

Det toviga håret låg i slingor över ansiktet, du hade grus i ögonvrån, märken från lakanen på kinden. Du hade sovit länge, klockan var kanske halv tio. Du mådde bra, det skulle bli en solig dag. Genom vindsfönstret doftade syrén och hästar och gräs. Du tittade runt på sakerna i ditt rum: det är verkligen ett fint rum. Ute på toan kissade och spolade lillasyster. Du steg upp och gick nerför trappan till köket. I en korg på bordet stod bullar formade som snäckor. Ljuset sken in ute från ängarna, mättad av värme och ömhet. Bakom din pappa, som mest är en kontur i minnet, syntes kastanjeträdet. Sedan plattades håret ut i en flytt.

I åratal cyklade du omkring på en silvrig cykel, upp och nerför kullar, i en by utan träd.


#106: Nyss var jag nästan glad, nu irriterad, varför varken ensamhet eller gemenskap är någon höjdare? - A

jag hade inte arbetat på ett tag
det hade plötsligt blivit kallt i luften men det gick att springa sig varm
människor gick med hundar i koppel
som om det inte var konstigt
visslade och glömde
alla stora förändringar
de hade så mycket med sitt eget
min vän ringde för att prata om priset på mjölk
det kändes dubbelt att känna sig saknad

de jag levde med lämnade
kvar lite disk eller ställde den på fel ställe
jag hade några dikter i huvudet som jag inte skrev ner
var så säker på att jag skulle minnas dem

jag lagade middag
och hon som jag levde med gick ut för att fortsätta vårrensningen
jag såg henne från mitt fönster när jag blåste ut ljuset
så typiskt henne
att gräva i trädgården när det nästan blivit mörkt
så bönor i natten

jag lade mig på min säng
kände glansiga tyg glida mot varandra
ville röra vid ansikten som var för långt borta
lade min hand på mitt nyckelben istället, tänkte
varför måste världen vara så okontrollerbar
det kanske sade någonting om mig
att jag ville vara en härskare
drömde att min hand var någon annans
det är så svårt att veta med sig själv
om det är fingertopparna eller huden som känner
läpparna eller tungan som känner
det här språket passar inte i min mun

#105: Varför räcker jag inte till? Oavsett vad de än är, hur mycket jag än försöker, hur lätt de än är, så räcker jag aldrig till. - Johnny



Johnny, din fråga berör mig på djupet. Det är inte bara ämnet, det är något med hur den är skriven som får mig att tänka på litteratur jag älskar, som får mig att tänka på Knausgård. Jag tror min begeistring har att göra med upprepningen efter det sista kommatecknet, att inte räcka till nämns både i början och i slutet och understryks därmed. Man känner igen det sista, man har hört det innan, det blir till en sång! Jag tror att du har ordets gåva Johnny! Och om du fortsätter att skriva om känslan av att inte räcka till så kanske du glömmer bort att du känner så för ett tag.


#104: Min oro tycks jag fått i arv. Var ska en slippa undan den och bara vara? - Agnes

Agnes, min vän. Jag drömde om vatten igen. Vadade omkring med armarna ovanför ytan. Klart vatten, som en bassäng, vet inte varifrån det kom, drömmen sade inte det. Vattnet bara fanns där, plötsligt, stillastående, och malen svepte igenom, lika stor som jag själv. Ser du malen, sa jag till en man som stod bredvid mig. Men han såg inte, eller lyssnade inte, tog av sig tröjan och vadade åt ett annat håll. Oron som det här vattnet, överallt och i alla tider. Finns där från början, från föräldrarna, eller långt innan. Från tjugotalets träkåkar, någon som drack ihjäl sig och någon annan, som tog hand om alla barn. Slippa undan sin oro… Nej, det går inte. Det finns ingen oro utan omskakning, inga drömmar utan känslighet som sköljer över. Var ska man vara om inte inuti sig själv

alltså inuti oron
alltså inuti det här vattnet som glittrar lite i sin ensamhet

#103: Är det här allt? - anonym

det stämmer: människorna har lärt sig att flyga
lätta från den varma asfalten
inhägnade i en våldsam virvelvind

når vi hela vägen upp i himlen och fyller nästan ut
rymden

det är därför jag vill vika ut något i dig
som är mer fysiskt än änglavingar

#102: Varför tar jag aldrig ett beslut själv utan låter tiden göra det åt mig? - diddi

Vi var inte bra på orientera, men det gick en tydlig stig till stranden. Löven började slå ut. Det blåste på klippan, fastlandet var inom synhåll. Änder och svanar flöt som flaskpost, snäckorna låg på stranden som lösa naglar. Solen var stark, det gick att bränna sig. Det var sommar i april. Var det det sjätte massutdöende? The Real Deal?

Vi växte upp vid sjöar, söta och bruna. Vattnet jag hade svalt var brunt när det rann ut ur min näsa. Vi listade våra dåliga sidor. De var olika, som våra föräldrar var olika. Vi höll med om att havet, båtarna, var något som man fick med sig hemifrån, eller inte. Att det var någonting som bara rika människor gjorde. De provocerade oss. Vi viskade på färjan, på vagnen. Jag hörde dåligt, sjuksköterskan hade sagt åt mig att jämna trycket, men det hjälpte inte. Möjligtvis vätska i örat. Det susade när jag blåste ut. Hen sade att jag skulle höra av mig om det inte försvann.

Ett par år bodde jag där vattnet var bräckt. Jag överraskades varje gång när den milda saltsmaken spred sig i munnen. Att jag inte kunde bada med en stängd mun. Det var något annat än det söta, grumliga, men saknade ändå havskaraktär. Det var lätt för växter att trivas, det var lätt för staden att finnas inuti och på. Jag ringer ofta min vän som bor kvar. Den lämnar sina fakturor oöppnade, svarar inte på viktiga frågor. Jag tar upp det vid varje samtal. Den säger: varför påminde du, jag hade precis lyckats glömma? En kväll ringde den efter att ha varit med om en cykelolycka. Då glömde jag fakturorna. Vattnet som rann var salt.