#135: Hela livet har bestått av plötsliga riktningsändringar. Men när jag ser tillbaka kunde jag inte se mig hamna i någon annan riktning än denna, som skapats av alla små byten av riktning. Hur hänger det ihop? Hur länge finns en riktning? - Anno R. Lunda

ögon sprattlande som fisk benen i skena           det är hjärtats fel      hjärtats blåsljud är fel de rytmiska melankolierna  lutar inåt        med stora ögon         stora bror       en undulat i köket     en duva i trädet        springa           bara springa  morfar är döende ingen vill ta emot                   en lånad penna ett istäckt land för första gången skälla ut          lilla syster       för första gången      resa     springa          tillbaka

           

#135: vad är längtan?? - steph


Jag drömde om rosa kakelplattor. Det var så vackert och det var för dig jag ville visa. Sedan vi träffades har du varit min hemliga fantasi. Det som saknas här måste du har hittat, lagt in och bevarat. På hösten är du i din element. Drömmen om kakelplattorna har snabbt förvandlats till en dagdröm som tar olika former. Om jag kunde byta form skulle jag bli en glittrig studsboll. Du skulle glömma mig på fönsterblecket under de soliga månaderna. Där skulle jag tappa min spänning, få en slappare form. Efter den första akuta känslan av ånger efter din negligering skulle du gilla mig mer. Mindre ivrig och mer hanterbar, jag skulle fortfarande kunna förvandla solen till en liten pöl av skimmer. Eller kanske skulle du inte kunna motstå din nyfikenhet för min konsistens, vetskap om mitt glimrande inre var rinnig eller solid och klibbig som en marmeladkula. Du skulle gå till skolan med mina två halvor mot dina lår, en i varje jeansficka. Alternativt skulle jag kunna bli en helsvart katt. Jag skulle sträcka på mig så nonchalant, stanna i sängen en hel dag. Eller så skulle du vara katten och jag en näbbmus. Som jag minns hade du lite svart fjun på överläppen. Jag tror du måste gilla fjärilar. Jag tror du är intresserad av övergångsfaser. Jag tror att du som person är markerad av övergångsfaser. Ständigt i ändring men din riktning är inte rak, du blir aldrig färdig. På det sättet är du själv ingen fjäril, även om du fladdrar mjukt på kanten av mitt medvetande. Det jag inte vet om dig fyller jag med stora temperaturskiftningar och lyxiga texturer: mörkröd sammet, stearin, torkade blommor eller röda rosor, ny snö, fyrverkerier på en becksvart nyårshimmel, en växling mellan något hårt och ett ömsande, avklädning av alla lager. Ett vanitasmotiv. Din röst: mjuk men bestämd. Jag föreställer oss som ormar. Ihopslingrad kölddvala. En bismak av utmattning och järn, av duschtvål. I din famn skulle jag hitta en trygg plats att drömma om sommaren, om saker som inte finns i din värld.

#134: När är det för sent att börja om? - Slutet

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter att falla. Jag har haft en fantasi om ett sublimt fall, istället för dessa ständiga och vardagliga misslyckanden. Som idag när jag stannade för att tanka bilen och först inte fick upp tanklocket. Först några sekunder av panik: hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Sedan några sekunder av desperation: jag ger upp, jag ger upp, jag ger upp. Sedan ihopsamlandet, trots allt. Jag hittade rätt skruvteknik, tankade upp och körde vidare till Kortedala, med en historia så obetydlig att jag inte skulle kunna återberätta den någon annanstans än här.

Min skräck har varit att sorgen ska vara oändlig den dag den släpps fram. Min skräck har varit att sorgen ska visa sig vara ett hav, inte en sjö. Men häromdagen var jag ute och sprang och jag grät inte på den vanliga sättet. Inte av sorg, inte av lättnad. Det var mycket enklare än så, det var bara jag som äntligen brast. 

#133: Vad gör folk egentligen för att hinna se så många serier? - Anonym

Vad är det med dig. Om du bara gick ut genom dörren skulle du göra något dumt, det är en sådan natt. Du har en irriterande känsla i kroppen av ömsom trötthet, ömsom rastlöshet och iver. Du vill läsa allt, skriva allt. Du tänker på Madame Bovary och hur inkapslad hon var i sitt hus. Hon ville ju bara leva lite, känna något mer än ett mjukt tyg mot sina händer. Men det finns så mycket att ta sig för. Du ska jobba imorgon, tvätta och på kvällen måste du sammanställa en present till en av dina närmaste vänner, hon fyller 30 år. Du ska göra en sallad också, en spellista till festen och du måste handla, folk ska dansa. Månen står ut som ett öga från himlen och du tänker att du vill slicka på den. Du vill slicka på allt som putar ut på det där sättet. Är det frestelse eller plikt eller sanning eller lögn. Men du orkar inte tänka på det nu. Du orkar inte tänka på något. Så du väcker datorn till liv och börjar kolla på en dansk serie som heter Gift ved første blik.

#132: vilken fråga bör varje person ställa sig? - magnus

Magnus,

jag ställer alltid frågor till andra
det är min kallelse, mitt kärleksspråk
jag ställer små frågor och stora
minns andras svar, men har inte lärt mig att svara
finns jag där för de som behöver mig? 
hur mycket tid ska jag ta för mig själv?

#131: kan jag älska honom så mycket som jag gör och ändå få allt det andra jag älskar att göra gjort? - 99

Ljuset är ett eko av tidigare år
glädjen en bild på sig själv
en varm katt vid fötterna
en kall dag i oktober
mina händer ska röra vid andras päls
mina händer ska knyta små skor
nej är något med död i halsen
ja är något med
en varm katt och en hand
som ett eko av tidigare liv

#130: jag gillar verkligen alkohol men börjar känna att jag vill testa tyngre grejer. vart ska jag börja? - svara mig

Sista gången jag testade droger stod jag på en gräsmatta i Kålltorp. När jag gick hemåt rörde jag mig långsamt som på en rymdpromenad. Carl var med mig. Vi hade experimenterat med botemedel för min huvudvärk ett tag, och mina anfall var tätare och smärtsammare än någonsin tidigare. När vi äntligen kom hem från rymdpromenaden knäppte Carl upp min jacka i hallen, och jag lät den falla. Jag minns inte hur jag fick av mig mina skor, men jag lade mig på sängen men ansiktet mot väggen. Sedan hände något fruktansvärt inuti mitt huvud och jag kunde inte längre kommunicera med Carl. Jag var på något sätt medveten om att det inte fanns någon återvändo från detta tillstånd, och att jag hade förstört mitt liv för all framtid. Jag vet inte vad som var värst: de syner som uppenbarade sig för mig, eller vetskapen om att den väg jag nu valt aldrig skulle kunna bli ogjord, och att jag måste leva så här. När jag till sist spolades upp på land skrek jag åt Carl att ringa till min mamma, för jag var säker på att hon var den enda som skulle kunna återkalla mig till verkligheten. Carl avvaktade med att ringa, och efter en lång natt när jag tvingat mig själv att inte falla i sömn, och så småningom sakta, sakta återvänt till någon slags verklighet, spydde jag ner mig själv och på golvet nedanför sängen, och kände en dånande huvudvärk rulla in från havet.

#129: hur ska man veta vad som är det rätta beslutet?
- malin

Känn efter i magen, halsen, hjärtat, men inte stortån! Stortån pekar framåt men det är inte alltid säkert att du ska framåt. Du sitter på kajen, mitt i stan. Dina fötter pekar rakt mot Norr Mälarstrand. Det är lätt att tro att du ska ta dig dit eftersom stortårna pekar ditåt, men nej, låt dig inte luras! Kanske ska du bara hem, ta ett bad, titta på ett avsnitt av Vänner. Sitta i den stora hörnsoffan och äta ferraribilar med din far.

#128: jag vill hitta en intressant partner. var i göteborg ska jag leta? gärna konkreta tips på platser, stadsdelar, uteställen, etc. - tinder

Hej,

vet du vad, mer än om rum handlar kärlek om tid. Timing, snarare. Har du någon gång lärt känna någon ny och plötsligt börjat se den på olika platser i staden? Undrat: har vi gått förbi varandra på gatan innan vi lärde känna varandra? Har vi suttit bredvid varandra på bibliotekets café? Ja, det är min dröm. Att träffa någon på bibblan. Olika typer av människor rör sig där. Jag älskar att läsa och skulle kunna säga att det beror på att jag är en romantiker. Jag vet inte vem du är och jag vet inte vem din nästa kärlek kan vara. Kanske är det inte kärlek du letar efter. Jag vet inte vad du menar när du skriver “intressant”. Jag sökte ordet i uppslagsverket. Som kan fånga och kvarhålla uppmärksamheten. Det var inte vad jag förväntade mig. Det var som att flera personer blev intressanta i det ögonblicket jag läste beskrivningen. Ibland tror jag att jag letar efter mig själv i andra människor. Någon med samma intressen som jag har. Men kanske kan det räcka med att någon fångar min uppmärksamhet och att jag vill fortsätta lära mig mer om den personen. Nu blev det kanske lite för mycket fokus på mig men testa olika bibliotek, det finns 29 stycken i Göteborg. Om inte du lyckas hitta någon intressant människa där då kan du i alla fall hitta böcker. Om du behöver hjälp med att välja en bok är det bara att skriva igen! Men snälla, använd flera beskrivande ord för att hjälpa mig förstå vad exakt det är du letar efter. Lycka till!

Ps. Det är okej att vara själv även om det inte ofta presenteras som någonting lockande.

#127: hur är det att vara typ 30 år gammal? - anonym

När jag fyllde trettio hade jag ingenstans att bo. Under två månader hade jag sovit på min mammas soffa och lyckats standardisera mina tankemönster. Bortom storstadslivets påverkan, där man knappt hinner tänka en tanke förrän den ersätts av en ny, kände jag att mitt inre äntligen hade blivit enhetligt. Det var skönt att vara stilla, lat och lite substanslös. Samtidigt kände jag en ovälkommen inre skepsis mot mitt eget tillstånd. För vem fan vill vara en kritisk varelse utan substans.

Mitt i allt detta frågade mamma: vad vill du göra på din trettioårsdag? Det var det mest provocerande hon kunde ha sagt. Jag försökte naturligtvis hitta belägg för min ilska genom att analysera hennes personlighet i dagboksform. Men hamnade återigen i den substanslösa kritiken.

På "den stora dagen" hade jag bjudit in tjugo vänner och bekanta till en bar. En av mina kompisar kom tidigt och hjälpte mig att hälla upp chips i skålar. När de flesta hade gått hem tittade bartendern lite snett på mig och berättade att han hade haft sin trettioårsfest i San Francisco, utklädd som Borat. När han sa att min svägerska var vackrare än jag blev samtalet lite stelt, jag smög bort och satte mig vid ett bord där en gammal barndomskompis satt. Vi pratade om en semester vi hade haft på 90-talet och att vi hade bråkat om vem som hade störst huvud. Det ska tydligen ha slutat med att han grät medan jag uppträdde högfärdigt (tittar man på bilder från den gången är det dock tydligt att hans var störst). Trettioårsfesten slutade med att vi omfamnade varandra och de sista gästerna gick hem till sina lägenheter, jag till någon soffa.

#126: hur ska jag veta skillnaden på magkänsla och rädsla? - xxx

stillheten gör det, hur händerna ligger på dina lår. sätt dig ner där du är, i en tunnel eller på en stol. är dina händer stilla, eller i rörelse. söker de sig mot varandra, till ditt ansikte, leker de med ditt hår, eller din skalle om du inte har något hår. lägg märke till känslan i ditt inre, kan du koncentrera dig på fläckarna av ljus innanför ögonen. kan du ha händerna stilla. handflatan neråt. andningen, vad gör du med den. vad gör du med hjärtat och blodet som pumpas runt, runt. kan du få hjärtat att sakta ner med hjälp av din andning, händerna och blodet i dina fingrar, låt dem falla längs sidorna nu. blodet är tungt i dina fingertoppar, en liten sten i varje finger som dras ner mot jorden. hakan mot bröstet och bröstet mot hjärtat, hjärtat mot blodet. kanske är du rädd om du försöker distrahera dig själv från de inre detaljerna.

#125: jag har så svårt att komma till ro på kvällarna. det är som att jag saktar ner mitt tempo lite i taget, men aldrig kommer till sängen. varje liten rörelse tar lång tid, som att simma i potatismos. ibland går det så långsamt att jag somnar lite i dörrkarmarna. ibland kan det ta en timme att borsta tänderna. vissa kvällar ger jag upp att alls komma fram. finns det något att göra?
- nattsuddare

Var sitter du om nätterna? Stänger du persiennerna? Du öppnar det lilla fönstret och röker. Ibland flera cigaretter i rad. Alla saker i din lägenhet har en plats, allt står på sin plats. Det är bara du som inte passar in. 

Du tänker på dina föräldrar, hur mycket de har slitit. Du tänker på pengar, det finns alltid för lite. Du vill köpa ett hus till dina föräldrar. Ett hus som är tillräckligt stort för att deras sorg ska rymmas. Du tar så lite plats som möjligt. Du drömmer om att bli hållen. Det är väl inte för mycket att begära? Tankarna och röken, de rör sig i ett slutet omlopp. De svävar bort. Det är för stort för dig att begripa, du tänker på all grymhet i världen. Vilka som får bära det tyngsta lasset. Mest försöker du att inte tänka.

På morgonen vaknar du och tar på kläderna som du har lagt fram på stolen i ditt sovrum. Du minns inga drömmar och det är bättre än att minnas de dåliga. Du äter ingen frukost. Du borstar tänderna. Du går till hållplatsen. Du sätter dig på spårvagnen. Regnet och värmen från människorna på vagnen kondenseras på fönsterrutorna.

Nattens vakna timmar lägger sig på dina kinder. Eller om det är axlar. Du vet inte riktigt, du kollar sällan på dig själv i spegeln men du tror att andra ser det. Du ser en liten oro, hur det rycker i dem när de hälsar god morgon. Du tror att de är rädda för dig. Att deras illusion om det lyckliga och lättsamma rubbas. De bankar inte dig på ryggen på det där självklara sättet. De vet inte vad de ska göra med sina händer. Det är någonting ni har gemensamt. 

Du har hört att alla ska ha sex personer att prata om sina känslor med. Du har alltid tänkt att du inte vill belasta andra med dina bekymmer. Att du ändå har det bra jämfört med många andra. Du har hört att det tar fyra år innan man kan känna sig fri i terapin och att det måste vara någonting som man verkligen vill. Det är jobbigt och dyrt. Du tänker på det när cigaretten lyser i ditt ansikte. En öppning. En blink.

#124: är han kär i mig? - jennifer

Jag återhämtar mig fortfarande
från dig som bodde i ett gult hus
Det fanns så mycket sorg i det huset
och så mycket glädje 
Det fanns många fina hål i din rullgardin
en stjärnhimmel du försökt få till
Du satte dig på knä och tittade upp på mig
sedan in i mig
När du var tvungen att lämna rummet
blev jag så nervös
Och hade dig att lova 
att inget skulle bli annorlunda
Men såklart hann ångesten ikapp mig
de där få minuterna
Något vi skrattade åt i flera år framöver
att det var jag som blev annorlunda

#123: vilka normer och standarder finns för att ge en annan person en second chance?
vad beror det på? - anonym

Det är ingen förlovningsring, tror jag. Den är tjock och silvrig, ett moderiktigt smycke för män. I kombination med helskägget och den åldrade huden i ansiktet verkar den framför allt signalera orubblighet. Nej, den utgör inget reellt hot mot din före detta identitet.
Du har på dig en vit t-shirt, vilket aldrig har gjort någonting dåligt för någon. Men har det gjort någonting bra?
Ni är faktiskt nästan alldeles lika: vita t-shirts, blåa jeans. Kläder nästan helt fria från markörer. 
Fast du har klippt dig, medan hennes hår är uppsatt med knocka.
Du pressar armbågarna ner i bordet, skuldrorna breder ut sig samtidigt som de lyfts upp mot taket (om folk som du regerade över världen skulle de se ut ungefär så här).
Du lutar dig över bordet för att säga någonting, men jag kan inte höra vad. Kom närmare, lite närmare. Fatta inga hastiga beslut nu.

Många moderna kvinnor har mycket vältränade lår, det ser man särskilt under sommaren. En otrolig energi har lagts ner på sådana lår, en helt obegriplig energi.

#122: hur många ärr ryms det på mitt hjärta? - h

Ett ärr på ditt hjärta

En bror på ditt hjärta, eller hans mumlande röst

En frukt på ditt hjärta, det är ett lila plommon

En låt på ditt hjärta, en textrad som du sjunger för dig själv

En fest på ditt hjärta, dina vänner som dansar och du tar någons hand och lägger på ditt hjärta

En kyss på ditt hjärta och en tunga som slickar ditt hjärta

En fläkt på ditt hjärta, från ett öppet fönster

En strand på ditt hjärta och stenar som klirrar mot ditt hjärta

En lång sommar försiktigt vilande på ditt hjärta

En höst på ditt hjärta

En vinter

En vår på ditt hjärta och jorden som svartnar mot ditt hjärta

Ett hjärta på ditt hjärta, som en liten tatuering

#121: det fyller mig med skuld. vem är jag som kan tillåta mig att sätta gränser för andra människor? vad är så värdefullt hos mig att jag kan tillåta mig att skydda det? - suzz

försöker släppa men spänner
käken, nacken, axlarna 
blåser upp mig 
jordens innersta kärna är hård
under strömmande magma
det finns så mycket att förlora, mina heliga rutiner
känslan i armar och ben
för vad som är rimligt
jag ger min kropp jag vill det
sedan vill den inte mer
den vill krypa i sängen
till skogen där det är blött
förstå vad det är för årstid
bli omfamnad av vänner
vill inte lägga sig platt framför en annan
sätta ihop delar som de var
inte vara i upplösning 
springa långsamt och stabilt
stå och titta på hur natten lägger sig
tacka nej till cigaretten
inte titta in i ögonen
stå sida vid sida
allt böjer sig igen 
höghuset blickar över dalen
tänk på vilken utsikt de har där uppe
inte bli ledsen över vad andra skördar
inte bli ledsen nu 
inte upprepa gamla rädslor
lägga sig platt under en annan 
känna tyngden och värmen 
hållas fast mot en fast yta
inte tappa kontrollen
åka hem och få vara själv

#120: jag ljuger nästan alltid om vad jag tänker på när någon frågar för det jag tänker på är ofta av en sådan art att det hade sårat den andre så djupt om jag hade svarat ärligt. vad innebär det, och hur ska man göra för att minska det som är så förbjudet att jag inte ens vågar skriva ned det inför mig själv? - kroken

klara vara

ihop

ihopsamlad

tankar är förnimmelser, på samma sätt som
mjukt, strilande regn i augusti. skymningen ger vinden en färg av svart rök

och jag frågar mig: vad är sant i en dikt

jag ljuger ihop sanningen för dig, lilla krok

tills den är helt borta

#119: Finns det liv även utanför en snäcka? - Robin

Man sade till mig att jag var hård

eller var det mjuk

Vad spelade det för roll 

så länge man kunde härbärgeras


Du tittade upp mot mig

tårar i ögonen: 

”Finns det liv även utanför en snäcka?”


Och även om jag nu lämnar dig för evigt

kommer jag alltid att älska dig

Mer än mitt eget liv

#118: Hur säger man till någon att den har otroligt dålig andedräkt? Ska man säga något eller är det bättre att låta bli? - anonym

en jag inte vill minnas 
hade blod i halsen
han blödde näsblod av ren känsla
jag kräktes
av känsla men även lite av alkohol
smält isglass mellan fingrarna
blöta lakan efter feberdrömmar
det där metalliska i utandningen 
min mamma körde oss till sjukhuset
eller det kan ha varit en vanlig vårdcentral 
pappa körde mig till psyket inte långt efter det 
för att träffa honom
minns pappas blick när han hämtade mig
hade rökt många cigg innan jag satte mig i bilen
är tacksam för att han inte sade något
han fick mamma att sluta röka med den blicken
jag är rädd för människor som klänger 
jag var tvungen att stänga ut honom
vad sade vi där på bänken utanför anstalten
minns bara jackan
önskar att min mamma var här för att köra mig
mamma, jag älskar dig
pappa, dig med
jag kommer snart på besök
och någon gång skaffar jag körkort så jag kan köra er
vart ni vill

#117: Jag har just läst Arundhati Roys De små tingens gud m facination o förfäran. Kastvåld, våld mot kvinnor o mot barn. Har sit förändrats till det bättre el är våldet så djupt rotat o strukturellt att denna hemska verklighet kvarstår? Vad ska man göra åt detta i Indien? - Björn Andersson

Först läste vi din fråga och stirrade ned i tallrikarna. Sen kom vi av någon anledning att tänka på en gång för ganska många år sedan, när vi gick till ett församlingshem för att höra författaren Kristian Lundberg tala. Vi hade med oss våra dåvarande älskare och vi försåg oss med saft och kakor innan föreläsningen började. Ingen hade skrivit om godhet som Kristian Lundberg, i alla fall ingen som vi kände till då. Några år senare berättade Agnes om hans vackra tatueringar, men det var inget som vi tänkte på då. I boken Yarden skriver Kristian Lundberg dessa rader, om ljuset i klassmörkret:

"Först tänkte jag att godhet var en skyldighet, nu tänker jag på det som en rättighet – att vi måste ges möjlighet att vara generösa, solidariska, som häromdagen när jag har glömt frukosten hemma och får hälften av Ajis mat.”