#90: Vad är det första jag minns? Spelar det någon roll? (jag har glömd det, det var någonting med en hund) - Torben

Det allra första du minns är doften av hår som varit utomhus, det är en frisk doft och samtidigt frän för ett barn. Det andra du minns är en färg. En blandning av vitt, gult och brunt. Det skulle kunna vara en hund, men det skulle också kunna vara ett lejon på ett zoo. Eller sand som blåser mot något grått, havet kanske, eller din mors kappa som fladdrar när ni springer uppför en slänt med den gulvita färgen drivande omkring er. Det är ljuset som driver och strandrågen i en böljande båge från havet, mot ett glest litet samhälle, en turistort om sommaren. Mataffären håller på att stänga, ni köper en frukt och en tidning till din mor och ni sätter er på en veranda, som på en scen med utsikt mot världen. Tärnorna flyger upp och iväg, de förlorar sig i himlens väldiga själ, de blir mindre och mindre och himlen blir större och större och du får känslan av att falla mot fåglarna. Spelar det någon roll? Jag vet inte, Torben, men ljuset är tjockt och plötsligt mörknande, som om det drog ihop sig mot knäna. Och långt borta från vägen hörs det vassa ljudet av en spade slå mot ditt inres hårt packade grund.

#89: Jag har haft en så bra jul, jag har haft det rart, mest av allt med mig själv. Hur kan jag fortsätta hålla mig själv nära när vi går in i den mörka vintern? - anonym

ja, jag kände för att åka hem
så jag gjorde det
ibland är det så enkelt
lutade pannan mot fönstret
grusvägar och rälsen blänkte silvriga

den här tiden på året
det känns som tre knivar i hjärtat
ändå överväger man att låta någon komma nära
yksi, kaksi, kolme
det är så långt människor kan räkna
det krävs flera varma dagar för att skaka av oss tyngden
blåsten på översta däcket
hade månen på vänstra sidan och solen på högra
och tvärtom
jag hade ofta någon vid min sida

jag lutade mig mot de jag älskar
det var helt klart att jag tillhörde
sen var det dags att åka tillbaka
någonting i mig drog mig bort ifrån
det som är uppenbart

#88: Om man tror på att Gud har skapat människan, VARFÖR har han då skapat människan? Vad är orsaken? - anonym

Den första människan jag frågar är mamma. Hon sitter vid datorn och håller på med sin pensionssparande.
Den andra är min bror. Jag ringer honom tisdag eftermiddag, han svarar inte.
På väg ut genom dörren frågar jag den tredje människan, min alltid stressade kollega.
Men inget vet, ingen känner till Gud.
Till slut går jag in i minnet och hittar morfar. Innan han dog frågade jag honom: Om man tror på att Gud har skapat människan, VARFÖR har han då skapat människan? Vad är orsaken?
Han sa gemenskapen. Gud skapade människan för att expandera gemenskapen, att öka mängden kärlek i världen.

#87: När vinner Liverpool Premier League? - anonym

Du kan vara ensam om att hoppas på Liverpool. Du kan också vara ensam om dina ögon, rikta dem ut genom fönstret. Det har just blivit blåare på himlen, molnen har dragit bort. Ställer man sig nära fönstret ser man stan till vänster, himlen från det här hållet ger en så många gamla förhoppningar att man bara vill glömma den. Du tar cykeln in mot stan, solen lyser och gruset har sopats bort från gatorna, du märkte det inte. Gatlyktorna vajar i vinden. Tänk om det här är dagen då du kommer över det, slutar tro att ditt liv skulle bli perfekt bara Liverpool vann Premier League. Men dina ben klarar nog inte av att trampa ända bort till havet så sjukdomen, ja från och med nu tänker på det som en sjukdom, kommer finnas i dig imorgon också. Kanske kan du stanna till vid torget, sätta dig där med en glass eller vad vet jag. Sitta på den där trappan där det blir så varmt när solen ligger på. Som om glassen kunde ta dig någonstans. Som om glassen kunde göra dig frisk trots att den bara smälter, i dig eller utanför.

#86: Varför slutar "Kongens Fald" som den gör? - anonym

2010 var något av ett lågvattenmärke på flera sätt. Det började med att jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och fick reda på att de stora berättelsernas tid var förbi, en hypotes som skulle bekräftas samma höst när jobbade på ett av stans största caféer. På dagarna rensade jag ut sniglar ur isbergssallad, på kvällen somnade jag framför min första egna TV. Idag vet jag att den stora berättelsen inte är utraderad, men gåtfullt utspridd och flyktig som gas. 

Tidigt varje morgon flyttas böckerna runt inom staden, ibland om man skyndar sig kan man se en bil lämna Chapmans torg i hög hastighet. Först skickas böckerna från en del av stan till centrum, sen skickas de från centrum till en annan del av stan. I böckerna lämnar folk kvar de mest underbara saker. Ovärderliga vykort som man lovat sig själv att aldrig glömma i en bok, hundöron vid de snuskigaste episoderna. Jag tror jag avundas dig som drabbades av Kungens fall. Det låter inte som någonting jag någonsin kommer läsa om jag ska vara helt ärlig. Men det låter som en stor berättelse, och dessutom dansk. 

När du slutade läsa Kungens fall slutade också fler saker. Trycket för öronen lättade, det knakade till i lederna när du reste på dig och gick ut i köket. Så var det alltså dags att kapitulera inför disken. Det måste ha varit så här Strindberg kände sig hela tiden. Det var vackert, och det skulle aldrig gå att förklara för någon. 

#85: Hur kan jag uppfostra mina barn så att de får en bra uppväxt? - anonym

när barnet föds vet man inte hur det är att vara en förälder
och när barnet växer vet man fortfarande inte
en förälder tar sig genom dagarna
det är problemlösning, upprepning
och på vissa kvällar är den för trött för att grina
grina kan i vissa landskap betyda skratta
barnets fötter når inte golvet och kanske aldrig ska
socioekonomiska förhållanden och dna
frågor kan vara gulliga men tröttande
någon på en bar sa: alla har massa idéer om hur de ska uppfostra sina barn
men barn har egna viljor
Linda Piras mamma sa: hur mycket jag än förklarar om hur det är att vara förälder så förstår
du aldrig förrän du är det. ingen kan förklara hur svårt det är. ingen kan förklara för dig vad
kärlek är innan du har egna barn.
Linda Pira sa: allt det där lät som klyschor i mina öron då, men jag fattar verkligen nu.  
jag tänkte: jag vill inte bli gravid för att det skulle fucka med min självbild
min mamma sa: min dotter är själv där ute i världen
jag tänkte: kan inte hon få vila lite nu?

#84: Är pappa ett monster? - anonym

våren kommer, ljuset, sommaren. jag begav mig av i tidig ålder. redan då hade jag förmågan att urskilja löven på träden de blöta tungorna: fladdrande, pladdrande

igår hörde jag: en man i Danmark har döpt en festival efter sig själv

den heter Jim’s Dream

jag ska döpa mina barn efter mig själv, deras barn och barnbarn, deras barnbarnsbarn. alla har svårt att skilja oss åt

samma namn, samma stad
samma blanka ansikten

jag har samma namn som min pappa
jag har samma mun som min pappa

min barndoms gata är lång och krökt, den leder till ett slags torg
den leder till en annan lägenhet med fönster mot berget och berget mot himlen, som ytterligare en dröm

som ofelbart kommer till den som är vaken

jag sprang omkring där en tid, minns allt som sades. det stora, skeva, delade

rum

smyckena ovanpå kläderna, kläderna ovanpå väskan. jag glömde aldrig något. jag sade

det  h e l a

#83: Hur låter blå? - anonym

Farsan ringde, han skulle ut till en ö över helgen, våga inte gå på isen så skulle fixa pjäxor till skidorna. Han hade letat efter sina gamla i uthuset, i garaget. Han hade inte hittat dem. Nu var han i en andrahandsaffär inne i stan, kanske skulle han köpa en ryggsäck också. ”Har du min och din mammas gamla vandringsryggsäckar?” Han ville veta om han kunde utesluta att de fanns nånstans på gården bland alla grejer. Sen kom helgen, där var det blåa, isen, ljudet av isen, ljudet av blått. Farsan hade inte hittat några pjäxor men våga sig ut på isen ändå. Han hade sin kompis med sig, Stefan den långe kallade han honom, det var Stefan som ägde huset ute på ön dit de skulle. Det sjöng i isen när de gick. Efter ungefär en halvtimme var de framme, farsan var glad att han levde. På kvällen åt de blåmusslor, kanske ville farsan fira att han klarat sig. Blått kan låta som ljudet av en blåmussla när den öppnas eller som ett ostron när det bänds upp. De åt också ostron, farsan försökte med kniven, skar och högg i ostronet tills det gav med sig. När han sörplat i sig det sista och placerat skalet på toppen av alla andra blåa skal framför sig frågade han Stefan om det inte var dags att tända en liten brasa. Stugan var liten och sparsamt inredd men en öppen spis fanns det och ett litet bord också. På bordet stod en blå vas med några tygblommor i. Farsan och Stefan flyttade bordet för att nå veden som låg bakom. Vasen gick i kras.

#82: varför firar vi jul? - anonym

Om Jesus föddes i ett stall, en grotta, eller på någon helt annan plats är oklart. Ändå går jag nerför trappan till hans krubba, står kvar på ett av de lägsta trappstegen en stund och väntar. Kön är lång, kanske oändlig. Vi befinner oss i en fuktig grotta, knäböjer och kyssar en stjärna. Jag kan inte säga att jag inte blir berörd av detta, illamåendet talar till mig. Himlen är så vacker och öppen därute, men i stället för att titta upp skyndar man in i de skottsäkra bussarna. Och fälten med herdarna är inte platt som i den illustrerade barnbibeln jag fick av mormor och morfar, den är torr och kuperad. En buss åker från en plats till en annan för att kanske glädjas åt underverket.

#81: Tror ni på andra chans? Ska man ge den till någon som innerst inne vet man att det är fel, men det känns rätt :/ - Bee

Jag tycker att du är en bitter människa, det är tanken som jag tänker efter den första tanken som är att jag kan sakna dig lite ibland. Den första tanken gör att jag skriver till dig innan jag kommer ihåg att du aldrig kommer svara och att det egentligen är bra för mig, att jag orkar faktiskt inte det negativa du utstrålar. Jag känner mig bitter och försöker förtränga dig. Jag tänker att den bästa möjliga andra chansen jag kan ge dig är att låta dig vara ifred och tro att du kan vara bra mot någon annan och att jag också kan vara det. Men det krävs arbete, du behöver jobba på dig och jag på mig. Det är så lätt att tro att andra inte är komplexa människor, att de inte ändras, även om vi ser hur vi själv blir andra än de vi var innan. Ingenting är absolut. Vi är inte samma, åren gör sitt, på gott och ont. Hur ska vi straffa någon som har stulit från oss, gjort oss illa, finns det någon essens som säger vilka vi är, var sitter det i kroppen i så fall, går skador i arv, ibland generationer bakåt, sitter det i kroppen, var i så fall, eller förs de vidare i form av berättelser, då måste det finnas olika berättelser, det går inte med kanon. Det spårar ut, ut till rymden och inuti psyket och filosofin och jag bara sitter här kissnödig. Det känns inte helt rätt.

#80: varför känner jag mig ensam när jag är med någon? - anonym

markens svalkande pulser
klippornas ytliga värme
mitt i alperna
någonstans
nära repet för att inte störta ned
hur litar man
seglande i kängor

han böjde sig och fångade en bild på en fjäril
glaciären
vattnet som rinner uppifrån och ned

luften glesar ut eller tätas
en tjock luft

vi fångade en bild på oss själva
de löjliga konturerna av min överkropp
som övervann ögonblicken

#79: vad är det? - my

Det är fredag.

Gud skapar alla vattenlevande djur, och alla fåglar. För första gången på länge kan jag faktiskt höra dem. Jag har inget jobb inbokat och har sovit utan väckarklocka. Det gör mig sorgsen att jag inte förstår din fråga, ett smolk i morgonkaffet. Men jag säger inte att det är ditt fel. Ska jag helt enkelt ge dig något vackert att tänka på? Den här tiden på året blir björkarna lila, åtminstone när man ser dem från avstånd. 

Det är fredag, men känns som slutet på något större. Jag var inte ute på isen det här året heller. Jag gick inte på någon andra dejt. Ingen hade med sig ett extra sittunderlag till mig. Men jag blev inte lika trött som andra år. Samtidigt blev jag latare, vissa dagar var det som om jag helt enkelt glömde bort att göra mig till. 

Det är fredag, den femte dagen. Det finns inte mycket mer att säga. Jag är en simpel beställningspoet, jag finns alltid här för dig. Jag finns alltid här, just för dig. 

#78: hur hjälper man bäst de fattiga? - anonym

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”man kan bara hjälpa sig själv”. Det är osant på många sätt liksom det är osant att man bara kan hjälpa andra men inte sig själv. Jag skriver det här i Berlin, jag går längs med de gigantiska parkerna, besöker museum, barer och framförallt: besöker mitt eget inre. Så, vad får jag ut av min resa? Jag lär mig att vid asfalt längtar ögonen till fält, öppna landskap. Att elektronisk musik får öronen att längta till gitarrer, bas, trummor. Till popmusik. Det finns en låt med the Clash som jag lyssnar på om och om igen, den börjar så här: ”If it's true a rich man leads a sad life, that's what they say from day to day.” Kanske är det de rika som behöver hjälp med att bli mindre rika, mindre olyckliga?

#77: varför hittar jag ingen fråga? - anonym

det finns inga frågor mer. det var den allra sista frågan. talet vrängs tillbaka in

jag somnar inuti ljudet

det jag drömde var kaotiskt. jag låg i en säng i ett genomgångsrum, det sprang omkring barn i huset. jag lade handen på min mage och kände det

åtspända

kropp

min baby svävar i mjukt mörker

det gör mig glad att tänka på all skam jag smetat i minnet, som om jag vill skapa en förvrängd bild av mig själv. varje tanke är en droppe titanium som innesluter mina organ i färgen

white-metallic

kött tar glänsande form och upphör vara kött

#76: vad är det bästa du vet, och när möts vi igen? - ανωνυμία / "utan namn" från början "utan lag"

När jag var liten hände något
som gjorde mig ljusblå inuti
jag blev tom
och likadan rakt igenom

Jag var inte död
men jag var som himlen:
omfattande och utan önskningar 

Instinkt sa mig att det var fel
Ingen gjorde mig illa
Ingen behövde berätta för mig
att en tårta ska ha flera lager

*

Jag ligger ofta här
och försöker förstå mitt liv:
är jag rymdskepp eller konvalescent?

Jag tycker om stenar
jag tycker om att följa linjer på en karta
jag tycker om att vara omtyckt

Jag tycker om att ligga alldeles stilla 
och höra någon berätta för mig
om allt trevligt och bekant som ska hända imorgon 

*

Wislawa Szymborska skriver i diktsamlingen Utopia:

”Helst undantagen.
Helst går jag lite tidigare. 
Helst talar jag med läkarna om något annat.
Helst gamla randiga illustrationer.
Hellre det löjliga i att skriva dikter
än det löjliga i att inte skriva några."

#75: varför är Fredrik världens charmigaste person? - earl

Fredrik föddes under jord och lyftes upp mot ljuset av sin mors seniga armar. Hans syster tog emot honom och höll honom mot sitt bröst. Det första ord Fredrik sa var “syster” och han sa det med en häftighet som fick henne att trycka den lilla kroppen hårt intill sig. Det var från och med den dagen hon delades i två och gick med hopknipna ögon för att minnas detaljerna som särskiljde hennes båda liv. De återvände till staden och rummet hon hyrde med utsikt över en liten park, under fönstret växte schersminbuskar och doften från blommorna tycktes stanna kvar även när det blev kallare och skuggorna djupnade in i lägenheten. Systern inredde ett hörn till Fredrik, där han kunde leka och sova. De tecknade väggarna fulla med bilder från deras barndom, porträtt av modern och staden. På dagarna tog systern med Fredrik till skolan, där han fick sitta och leka med några platsdjur vid sidan av hennes bänk. Han lärde sig att läsa och skriva, men det allra viktigaste han lärde sig var att tala med andra människor. Fredrik talade med systerns lärare och klasskamrater, skämtade och skrattade, han tröstade dem när de var ledsna och betraktade uppmärksamt deras olika gester och ansiktsuttryck. Han ställde frågor och intresserade sig för svaren, trots att han för det mesta inte fick så många frågor tillbaka. Fredrik mindes hela sin födsel, moderns armar och jorden som klumpade sig i håren och hudvecken. Han mindes smärtan i ögonen och den befriande lättnaden i systerns famn. Bara Fredriks närmaste vänner visste om hans bakgrund, som var en källa till mycket begrundan. Han sökte svar i andra människors berättelser och talade lågmält med sina vänner på parkeringen utanför skolområdet och i fönsterkarmarna i skolkorridorerna. Han växte ur sin säng och smet ut på kvällarna. Skissböckerna, som en gång varit fulla med teckningar på dinosaurier och förhistoriska djur, snäckor och fåglar, fylldes med porträtt av de människor han kom nära, somliga som han förälskade sig häftigt i. Systern började tröttna på att bo så tätt inpå sin bror. Hon ville ha mer tid för sina älskare och studier, hon ville sluta arbeta på LSS-boendet där hon var timanställd och Fredrik började söka jobb, han hyrde ett rum lite längre ner på samma gata, vars väggar är elektriskt blå. Man kan säga att den här tiden präglas av en nyfunnen frihet och självständighet. Man kan säga att det snart är vår när tjälen går ur marken. Fåglarna skingras över himlen. Fredrik brygger kaffe och äter en rostmacka vid sitt skrivbord, han klär sig, går ner på gården och tänder en cigarett utanför porten. En granne kommer in från gatan, de hälsar vänligt på varandra. Fredrik är klädd i blå jeans och en röd t-shirt med vita detaljer, som ter sig lysande mot husets fasad. De börjar prata om det ena och det andra, samtalet flyter lätt, grannen ställer ner sin matkasse på marken. Fredrik blåser ut rök ur mungipan, han skrattar åt något grannen säger. Det är som om leendet uppstår i hans ögon för att sedan fortplantas ut i kinderna och läpparna, och lyfta hela ansiktet mot den andra människan.

#74: hur kan jag älska mig själv? - anonym

det känns inte dåligt som det gjorde för ett år sen
jag antar att när våren kommer går jag förbi basketplanen
blicken fäst vid mina fötter
går upp trappan vid sankt sigfrids plan, du vet,
stället som jag har berättat om
jag har aldrig tagit med mig någon dit
jag kommer bli rörd av böcker som jag senare glömmer
även om vissa meningar kommer blandas ihop
med de som jag ser som mina egna
går runt tjärnen tills det blir varmt nog för att sitta vid den
och eventuellt doppa sig i
jag är en enkel människa med enkla vanor
ibland hör jag mig själv säga: jag känner mig själv
och det funkar som en trollformel
jag sugs in i en vortex
där allt är upp och ner, fult och felplacerat
och när jag äntligen landar i mig själv igen
säger jag: jag kände ju mig själv hela tiden
förändring sker men är svår att kontrollera
och oavsett mina brister: jag är älskad ändå

#73: varför är jag så kass på höra av mig? - anonym

Om vi var vänner skulle du aldrig behöva höra av dig till mig men en morgon skulle du göra rent min diskbänk. Du börjar med att torka bort alla smulor, sen skrubbar du diskbänken – och kaklet – med en svamp, därefter tar du trasan igen och torkar. Du använder samma teknik som jag, gör rent från grunden, det som retar en hos en själv kan man ibland älska hos nån annan. Så är det i köket. Du är fem år äldre än jag men har ändå inga fåror i ansiktet, inga alls. Du säger att det är din hälsosamma kost som håller dig ung. Men jag tror att det kan vara något annat, du öppnar inte din skjorta och lägger dig på köksbordet med bröstet upp mot världen så som jag gör. Jag låter allt komma in, strålar, stjärnfall. Du har heller inte hållningen av en dressyrhäst och det är jag glad för. Du lämnar min lägenhet på förmiddagen för att göra några ”ärenden” i stan. Fram mot kvällen hör jag dig komma upp för trappan igen, du ringer på, jag kikar genom titthålet och kan inte riktigt avgöra om du tror att jag tittar på dig eller om ditt ansiktsuttryck är av sorten ”jag blir inte betraktad”.

#72: ibland får jag ett slags pirr i mig. & jag får känslan "jag har hela livet framför mig, jag är i en sex and the city-film" osv. det varar i typ 3 sek & jag känner total lycka!!! & känner: ALLT ÄR MÖJLIGT. vad är det här??? - ylva

Så glad att du skriver.
Undrar också, just för att kontrasten till dygnets övriga (långtråkiga, banala, ängsliga) minuter kan vara så stor.
Man borde kanske gå all Plato och fråga sig om det finns någon typ av ideal sanning i de tre sekunderna.
Men vet inte tillräckligt.
Tänk om det gick att träna upp förmågan att expandera sekunderna, lite som hur vissa människor kan styra sina drömmar.
Ibland finns det framgång, ibland ingen framgång alls och minnet är så kort.
En äldre kvinna dansade för sig själv på utestället.
Någon verkade tycka det var pinsamt, de flesta lät som ingenting.
Trodde annars energispetsarna minskades med åldern.
Under den tidiga ungdomen fanns den rena lyckan i sekundernas potential.
Hur man bodde kändes likgiltigt.
Man väntade på det som skulle förhöja tillvaron med meningens kraft.
Sedan består lyckan i mindre utsträckning av extasen.
Sekunderna blir till timmar.
De mjuka filtarnas möjligheter.

#71: hur lång tid tar det innan en lukt försvinner? - råttis

Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen
Det kan ingen förneka 
Inte ens hyresvärdens tre vise män

Så jag läser dina ord om och om igen
I nio dagar beskrev du dagens lukt för mig
Det var inte hett 
och det var inte erotiskt
Men det var sant

Du sa att det luktade avlopp
Du sa att det luktar som någon man vänjer sig vid
Du sa: ”Jag kan inte ha det så här länge till”

På den tredje dagen nämnde du inte lukten men du berättade om hålen i dina kläder
Du skrev till mig att du hade ringt till din pappa och frågat vad du skulle göra
Du skrev och ringde till alla män som kunde tänkas intressera sig för lukten 
Det var omöjligt att komma ihåg deras namn

På den sjätte dagen blev du hungrig 
Du sa att idag kändes lukten nästan som en traditionell finsk julrätt 
Och jag ville verkligen inte säga emot dig

Du la alltid fram bevisen med en rörande noggrannhet:
Du hänvisade till din systers garderober som hade luktat nästan exakt lika dant
Och samtidigt som lukten blev starkare
Planerade du för en stor show 

Tyckte du någonsin att det var gränsöverskridande att bjuda på mat i ett stinkande hus?
Både ja och nej, mest nej
Trycket fortsatte stiga hela tiden
Och på den nionde dagen lät du till sist gästerna komma in i ditt hus

Lukten hade fortfarande inte försvunnit
Men det var just för att du gjorde sådana där märkliga saker
som vi alltid dök upp oss när du bjöd in oss
Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen