#86: Varför slutar "Kongens Fald" som den gör? - anonym

2010 var något av ett lågvattenmärke på flera sätt. Det började med att jag läste grundkursen i litteraturvetenskap och fick reda på att de stora berättelsernas tid var förbi, en hypotes som skulle bekräftas samma höst när jobbade på ett av stans största caféer. På dagarna rensade jag ut sniglar ur isbergssallad, på kvällen somnade jag framför min första egna TV. Idag vet jag att den stora berättelsen inte är utraderad, men gåtfullt utspridd och flyktig som gas. 

Tidigt varje morgon flyttas böckerna runt inom staden, ibland om man skyndar sig kan man se en bil lämna Chapmans torg i hög hastighet. Först skickas böckerna från en del av stan till centrum, sen skickas de från centrum till en annan del av stan. I böckerna lämnar folk kvar de mest underbara saker. Ovärderliga vykort som man lovat sig själv att aldrig glömma i en bok, hundöron vid de snuskigaste episoderna. Jag tror jag avundas dig som drabbades av Kungens fall. Det låter inte som någonting jag någonsin kommer läsa om jag ska vara helt ärlig. Men det låter som en stor berättelse, och dessutom dansk. 

När du slutade läsa Kungens fall slutade också fler saker. Trycket för öronen lättade, det knakade till i lederna när du reste på dig och gick ut i köket. Så var det alltså dags att kapitulera inför disken. Det måste ha varit så här Strindberg kände sig hela tiden. Det var vackert, och det skulle aldrig gå att förklara för någon. 

#85: Hur kan jag uppfostra mina barn så att de får en bra uppväxt? - anonym

när barnet föds vet man inte hur det är att vara en förälder
och när barnet växer vet man fortfarande inte
en förälder tar sig genom dagarna
det är problemlösning, upprepning
och på vissa kvällar är den för trött för att grina
grina kan i vissa landskap betyda skratta
barnets fötter når inte golvet och kanske aldrig ska
socioekonomiska förhållanden och dna
frågor kan vara gulliga men tröttande
någon på en bar sa: alla har massa idéer om hur de ska uppfostra sina barn
men barn har egna viljor
Linda Piras mamma sa: hur mycket jag än förklarar om hur det är att vara förälder så förstår
du aldrig förrän du är det. ingen kan förklara hur svårt det är. ingen kan förklara för dig vad
kärlek är innan du har egna barn.
Linda Pira sa: allt det där lät som klyschor i mina öron då, men jag fattar verkligen nu.  
jag tänkte: jag vill inte bli gravid för att det skulle fucka med min självbild
min mamma sa: min dotter är själv där ute i världen
jag tänkte: kan inte hon få vila lite nu?

#84: Är pappa ett monster? - anonym

våren kommer, ljuset, sommaren. jag begav mig av i tidig ålder. redan då hade jag förmågan att urskilja löven på träden de blöta tungorna: fladdrande, pladdrande

igår hörde jag: en man i Danmark har döpt en festival efter sig själv

den heter Jim’s Dream

jag ska döpa mina barn efter mig själv, deras barn och barnbarn, deras barnbarnsbarn. alla har svårt att skilja oss åt

samma namn, samma stad
samma blanka ansikten

jag har samma namn som min pappa
jag har samma mun som min pappa

min barndoms gata är lång och krökt, den leder till ett slags torg
den leder till en annan lägenhet med fönster mot berget och berget mot himlen, som ytterligare en dröm

som ofelbart kommer till den som är vaken

jag sprang omkring där en tid, minns allt som sades. det stora, skeva, delade

rum

smyckena ovanpå kläderna, kläderna ovanpå väskan. jag glömde aldrig något. jag sade

det  h e l a

#83: Hur låter blå? - anonym

Farsan ringde, han skulle ut till en ö över helgen, våga inte gå på isen så skulle fixa pjäxor till skidorna. Han hade letat efter sina gamla i uthuset, i garaget. Han hade inte hittat dem. Nu var han i en andrahandsaffär inne i stan, kanske skulle han köpa en ryggsäck också. ”Har du min och din mammas gamla vandringsryggsäckar?” Han ville veta om han kunde utesluta att de fanns nånstans på gården bland alla grejer. Sen kom helgen, där var det blåa, isen, ljudet av isen, ljudet av blått. Farsan hade inte hittat några pjäxor men våga sig ut på isen ändå. Han hade sin kompis med sig, Stefan den långe kallade han honom, det var Stefan som ägde huset ute på ön dit de skulle. Det sjöng i isen när de gick. Efter ungefär en halvtimme var de framme, farsan var glad att han levde. På kvällen åt de blåmusslor, kanske ville farsan fira att han klarat sig. Blått kan låta som ljudet av en blåmussla när den öppnas eller som ett ostron när det bänds upp. De åt också ostron, farsan försökte med kniven, skar och högg i ostronet tills det gav med sig. När han sörplat i sig det sista och placerat skalet på toppen av alla andra blåa skal framför sig frågade han Stefan om det inte var dags att tända en liten brasa. Stugan var liten och sparsamt inredd men en öppen spis fanns det och ett litet bord också. På bordet stod en blå vas med några tygblommor i. Farsan och Stefan flyttade bordet för att nå veden som låg bakom. Vasen gick i kras.

#82: varför firar vi jul? - anonym

Om Jesus föddes i ett stall, en grotta, eller på någon helt annan plats är oklart. Ändå går jag nerför trappan till hans krubba, står kvar på ett av de lägsta trappstegen en stund och väntar. Kön är lång, kanske oändlig. Vi befinner oss i en fuktig grotta, knäböjer och kyssar en stjärna. Jag kan inte säga att jag inte blir berörd av detta, illamåendet talar till mig. Himlen är så vacker och öppen därute, men i stället för att titta upp skyndar man in i de skottsäkra bussarna. Och fälten med herdarna är inte platt som i den illustrerade barnbibeln jag fick av mormor och morfar, den är torr och kuperad. En buss åker från en plats till en annan för att kanske glädjas åt underverket.

#81: Tror ni på andra chans? Ska man ge den till någon som innerst inne vet man att det är fel, men det känns rätt :/ - Bee

Jag tycker att du är en bitter människa, det är tanken som jag tänker efter den första tanken som är att jag kan sakna dig lite ibland. Den första tanken gör att jag skriver till dig innan jag kommer ihåg att du aldrig kommer svara och att det egentligen är bra för mig, att jag orkar faktiskt inte det negativa du utstrålar. Jag känner mig bitter och försöker förtränga dig. Jag tänker att den bästa möjliga andra chansen jag kan ge dig är att låta dig vara ifred och tro att du kan vara bra mot någon annan och att jag också kan vara det. Men det krävs arbete, du behöver jobba på dig och jag på mig. Det är så lätt att tro att andra inte är komplexa människor, att de inte ändras, även om vi ser hur vi själv blir andra än de vi var innan. Ingenting är absolut. Vi är inte samma, åren gör sitt, på gott och ont. Hur ska vi straffa någon som har stulit från oss, gjort oss illa, finns det någon essens som säger vilka vi är, var sitter det i kroppen i så fall, går skador i arv, ibland generationer bakåt, sitter det i kroppen, var i så fall, eller förs de vidare i form av berättelser, då måste det finnas olika berättelser, det går inte med kanon. Det spårar ut, ut till rymden och inuti psyket och filosofin och jag bara sitter här kissnödig. Det känns inte helt rätt.

#80: varför känner jag mig ensam när jag är med någon? - anonym

markens svalkande pulser
klippornas ytliga värme
mitt i alperna
någonstans
nära repet för att inte störta ned
hur litar man
seglande i kängor

han böjde sig och fångade en bild på en fjäril
glaciären
vattnet som rinner uppifrån och ned

luften glesar ut eller tätas
en tjock luft

vi fångade en bild på oss själva
de löjliga konturerna av min överkropp
som övervann ögonblicken

#79: vad är det? - my

Det är fredag.

Gud skapar alla vattenlevande djur, och alla fåglar. För första gången på länge kan jag faktiskt höra dem. Jag har inget jobb inbokat och har sovit utan väckarklocka. Det gör mig sorgsen att jag inte förstår din fråga, ett smolk i morgonkaffet. Men jag säger inte att det är ditt fel. Ska jag helt enkelt ge dig något vackert att tänka på? Den här tiden på året blir björkarna lila, åtminstone när man ser dem från avstånd. 

Det är fredag, men känns som slutet på något större. Jag var inte ute på isen det här året heller. Jag gick inte på någon andra dejt. Ingen hade med sig ett extra sittunderlag till mig. Men jag blev inte lika trött som andra år. Samtidigt blev jag latare, vissa dagar var det som om jag helt enkelt glömde bort att göra mig till. 

Det är fredag, den femte dagen. Det finns inte mycket mer att säga. Jag är en simpel beställningspoet, jag finns alltid här för dig. Jag finns alltid här, just för dig. 

#78: hur hjälper man bäst de fattiga? - anonym

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”man kan bara hjälpa sig själv”. Det är osant på många sätt liksom det är osant att man bara kan hjälpa andra men inte sig själv. Jag skriver det här i Berlin, jag går längs med de gigantiska parkerna, besöker museum, barer och framförallt: besöker mitt eget inre. Så, vad får jag ut av min resa? Jag lär mig att vid asfalt längtar ögonen till fält, öppna landskap. Att elektronisk musik får öronen att längta till gitarrer, bas, trummor. Till popmusik. Det finns en låt med the Clash som jag lyssnar på om och om igen, den börjar så här: ”If it's true a rich man leads a sad life, that's what they say from day to day.” Kanske är det de rika som behöver hjälp med att bli mindre rika, mindre olyckliga?

#77: varför hittar jag ingen fråga? - anonym

det finns inga frågor mer. det var den allra sista frågan. talet vrängs tillbaka in

jag somnar inuti ljudet

det jag drömde var kaotiskt. jag låg i en säng i ett genomgångsrum, det sprang omkring barn i huset. jag lade handen på min mage och kände det

åtspända

kropp

min baby svävar i mjukt mörker

det gör mig glad att tänka på all skam jag smetat i minnet, som om jag vill skapa en förvrängd bild av mig själv. varje tanke är en droppe titanium som innesluter mina organ i färgen

white-metallic

kött tar glänsande form och upphör vara kött

#76: vad är det bästa du vet, och när möts vi igen? - ανωνυμία / "utan namn" från början "utan lag"

När jag var liten hände något
som gjorde mig ljusblå inuti
jag blev tom
och likadan rakt igenom

Jag var inte död
men jag var som himlen:
omfattande och utan önskningar 

Instinkt sa mig att det var fel
Ingen gjorde mig illa
Ingen behövde berätta för mig
att en tårta ska ha flera lager

*

Jag ligger ofta här
och försöker förstå mitt liv:
är jag rymdskepp eller konvalescent?

Jag tycker om stenar
jag tycker om att följa linjer på en karta
jag tycker om att vara omtyckt

Jag tycker om att ligga alldeles stilla 
och höra någon berätta för mig
om allt trevligt och bekant som ska hända imorgon 

*

Wislawa Szymborska skriver i diktsamlingen Utopia:

”Helst undantagen.
Helst går jag lite tidigare. 
Helst talar jag med läkarna om något annat.
Helst gamla randiga illustrationer.
Hellre det löjliga i att skriva dikter
än det löjliga i att inte skriva några."

#75: varför är Fredrik världens charmigaste person? - earl

Fredrik föddes under jord och lyftes upp mot ljuset av sin mors seniga armar. Hans syster tog emot honom och höll honom mot sitt bröst. Det första ord Fredrik sa var “syster” och han sa det med en häftighet som fick henne att trycka den lilla kroppen hårt intill sig. Det var från och med den dagen hon delades i två och gick med hopknipna ögon för att minnas detaljerna som särskiljde hennes båda liv. De återvände till staden och rummet hon hyrde med utsikt över en liten park, under fönstret växte schersminbuskar och doften från blommorna tycktes stanna kvar även när det blev kallare och skuggorna djupnade in i lägenheten. Systern inredde ett hörn till Fredrik, där han kunde leka och sova. De tecknade väggarna fulla med bilder från deras barndom, porträtt av modern och staden. På dagarna tog systern med Fredrik till skolan, där han fick sitta och leka med några platsdjur vid sidan av hennes bänk. Han lärde sig att läsa och skriva, men det allra viktigaste han lärde sig var att tala med andra människor. Fredrik talade med systerns lärare och klasskamrater, skämtade och skrattade, han tröstade dem när de var ledsna och betraktade uppmärksamt deras olika gester och ansiktsuttryck. Han ställde frågor och intresserade sig för svaren, trots att han för det mesta inte fick så många frågor tillbaka. Fredrik mindes hela sin födsel, moderns armar och jorden som klumpade sig i håren och hudvecken. Han mindes smärtan i ögonen och den befriande lättnaden i systerns famn. Bara Fredriks närmaste vänner visste om hans bakgrund, som var en källa till mycket begrundan. Han sökte svar i andra människors berättelser och talade lågmält med sina vänner på parkeringen utanför skolområdet och i fönsterkarmarna i skolkorridorerna. Han växte ur sin säng och smet ut på kvällarna. Skissböckerna, som en gång varit fulla med teckningar på dinosaurier och förhistoriska djur, snäckor och fåglar, fylldes med porträtt av de människor han kom nära, somliga som han förälskade sig häftigt i. Systern började tröttna på att bo så tätt inpå sin bror. Hon ville ha mer tid för sina älskare och studier, hon ville sluta arbeta på LSS-boendet där hon var timanställd och Fredrik började söka jobb, han hyrde ett rum lite längre ner på samma gata, vars väggar är elektriskt blå. Man kan säga att den här tiden präglas av en nyfunnen frihet och självständighet. Man kan säga att det snart är vår när tjälen går ur marken. Fåglarna skingras över himlen. Fredrik brygger kaffe och äter en rostmacka vid sitt skrivbord, han klär sig, går ner på gården och tänder en cigarett utanför porten. En granne kommer in från gatan, de hälsar vänligt på varandra. Fredrik är klädd i blå jeans och en röd t-shirt med vita detaljer, som ter sig lysande mot husets fasad. De börjar prata om det ena och det andra, samtalet flyter lätt, grannen ställer ner sin matkasse på marken. Fredrik blåser ut rök ur mungipan, han skrattar åt något grannen säger. Det är som om leendet uppstår i hans ögon för att sedan fortplantas ut i kinderna och läpparna, och lyfta hela ansiktet mot den andra människan.

#74: hur kan jag älska mig själv? - anonym

det känns inte dåligt som det gjorde för ett år sen
jag antar att när våren kommer går jag förbi basketplanen
blicken fäst vid mina fötter
går upp trappan vid sankt sigfrids plan, du vet,
stället som jag har berättat om
jag har aldrig tagit med mig någon dit
jag kommer bli rörd av böcker som jag senare glömmer
även om vissa meningar kommer blandas ihop
med de som jag ser som mina egna
går runt tjärnen tills det blir varmt nog för att sitta vid den
och eventuellt doppa sig i
jag är en enkel människa med enkla vanor
ibland hör jag mig själv säga: jag känner mig själv
och det funkar som en trollformel
jag sugs in i en vortex
där allt är upp och ner, fult och felplacerat
och när jag äntligen landar i mig själv igen
säger jag: jag kände ju mig själv hela tiden
förändring sker men är svår att kontrollera
och oavsett mina brister: jag är älskad ändå

#73: varför är jag så kass på höra av mig? - anonym

Om vi var vänner skulle du aldrig behöva höra av dig till mig men en morgon skulle du göra rent min diskbänk. Du börjar med att torka bort alla smulor, sen skrubbar du diskbänken – och kaklet – med en svamp, därefter tar du trasan igen och torkar. Du använder samma teknik som jag, gör rent från grunden, det som retar en hos en själv kan man ibland älska hos nån annan. Så är det i köket. Du är fem år äldre än jag men har ändå inga fåror i ansiktet, inga alls. Du säger att det är din hälsosamma kost som håller dig ung. Men jag tror att det kan vara något annat, du öppnar inte din skjorta och lägger dig på köksbordet med bröstet upp mot världen så som jag gör. Jag låter allt komma in, strålar, stjärnfall. Du har heller inte hållningen av en dressyrhäst och det är jag glad för. Du lämnar min lägenhet på förmiddagen för att göra några ”ärenden” i stan. Fram mot kvällen hör jag dig komma upp för trappan igen, du ringer på, jag kikar genom titthålet och kan inte riktigt avgöra om du tror att jag tittar på dig eller om ditt ansiktsuttryck är av sorten ”jag blir inte betraktad”.

#72: ibland får jag ett slags pirr i mig. & jag får känslan "jag har hela livet framför mig, jag är i en sex and the city-film" osv. det varar i typ 3 sek & jag känner total lycka!!! & känner: ALLT ÄR MÖJLIGT. vad är det här??? - ylva

Så glad att du skriver.
Undrar också, just för att kontrasten till dygnets övriga (långtråkiga, banala, ängsliga) minuter kan vara så stor.
Man borde kanske gå all Plato och fråga sig om det finns någon typ av ideal sanning i de tre sekunderna.
Men vet inte tillräckligt.
Tänk om det gick att träna upp förmågan att expandera sekunderna, lite som hur vissa människor kan styra sina drömmar.
Ibland finns det framgång, ibland ingen framgång alls och minnet är så kort.
En äldre kvinna dansade för sig själv på utestället.
Någon verkade tycka det var pinsamt, de flesta lät som ingenting.
Trodde annars energispetsarna minskades med åldern.
Under den tidiga ungdomen fanns den rena lyckan i sekundernas potential.
Hur man bodde kändes likgiltigt.
Man väntade på det som skulle förhöja tillvaron med meningens kraft.
Sedan består lyckan i mindre utsträckning av extasen.
Sekunderna blir till timmar.
De mjuka filtarnas möjligheter.

#71: hur lång tid tar det innan en lukt försvinner? - råttis

Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen
Det kan ingen förneka 
Inte ens hyresvärdens tre vise män

Så jag läser dina ord om och om igen
I nio dagar beskrev du dagens lukt för mig
Det var inte hett 
och det var inte erotiskt
Men det var sant

Du sa att det luktade avlopp
Du sa att det luktar som någon man vänjer sig vid
Du sa: ”Jag kan inte ha det så här länge till”

På den tredje dagen nämnde du inte lukten men du berättade om hålen i dina kläder
Du skrev till mig att du hade ringt till din pappa och frågat vad du skulle göra
Du skrev och ringde till alla män som kunde tänkas intressera sig för lukten 
Det var omöjligt att komma ihåg deras namn

På den sjätte dagen blev du hungrig 
Du sa att idag kändes lukten nästan som en traditionell finsk julrätt 
Och jag ville verkligen inte säga emot dig

Du la alltid fram bevisen med en rörande noggrannhet:
Du hänvisade till din systers garderober som hade luktat nästan exakt lika dant
Och samtidigt som lukten blev starkare
Planerade du för en stor show 

Tyckte du någonsin att det var gränsöverskridande att bjuda på mat i ett stinkande hus?
Både ja och nej, mest nej
Trycket fortsatte stiga hela tiden
Och på den nionde dagen lät du till sist gästerna komma in i ditt hus

Lukten hade fortfarande inte försvunnit
Men det var just för att du gjorde sådana där märkliga saker
som vi alltid dök upp oss när du bjöd in oss
Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen

#70: Jag undrar, apropå att vi inte har någon regering. Hur ska motsättningar hanteras? - kompromissa eller stå fast? - Eufemia


Talmannen sänker sin röst till en viskning och säger:
ring på hos din dotter sent en kväll 
och ge henne en TV
Hon behöver följa regeringsbildningen, bostadskrisen
högkonjunkturens avmattning
Sov så sött lilla gumman, din tid är kommen
Vi ger dig sänkta skatter
poliser och försvar
Minns du 2008
Kapitalismens kriser är ett ofrånkomligt faktum
Ingen vet vad som kommer hända med alla pengar
Vi ger dig detta i present och säger:
grattis, lilla gumman
Sov din skönhetssömn och vakna vacker och utvilad
så att du kan känna dig fräsch med de andra tjejerna
Skilj sedan människorna från marken och sätt dem i arbete
Det är den tydligaste hållningen: arbeta eller dö
Köp en massa saker och sänk din röst 
ner i havet
Herr Talman
Det går inte att se människorna för alla dessa stolar
som ska tycka något

#69: är drömmar ett sätt att se framtiden? - mamma

När drömmar är extremt vardagliga, när de inte alls är spektakulära, då vet man att de med stor sannolikhet kommer slå in. Det som din vän säger i drömmen kommer hon antagligen säga i verkligen om än formulerat på ett lite annorlunda sätt. Detta beror på att det i de extremt vardagliga drömmarna sägs så vanliga saker att de med mycket stor sannolikhet kommer sägas även i det verkliga livet. Det har inget med drömmen i sig att göra, det handlar mer om att nästan allt kommer att hända, på något sätt, någon gång.

Drömmen om min granne var en spektakulär dröm och kommer alltså inte bli verklighet, jag kan snarare se drömmen om honom som ett bevis på att det kommer bli tvärtom: jag kommer aldrig sätta min mjuka fot på hans tröskel.

Jag drömde mig alltså ner till grannen. G var med eller om det var min syster, i drömmen kan en person bli en annan. Eller så var framsidan av huvudet G:s och baksidan syrrans. Jag satt i grannens säng, ett ställe jag aldrig skulle hamna i i verkliga livet, men nu kändes det självklart, välsignat på något vis. Jag reste mig upp för att gå på toa och blev medveten om att jag hade alldeles för lite kläder på mig, samtidigt visste jag att T-shirten skulle täcka mer än vad jag trodde, alltså att den skulle täcka mer från andra vinklar än vad den såg ut att göra från min.

Jag tog de två stegen som krävs för att komma in i grannens badrum, mitt drömmande jag kunde lätt skapa sig en trovärdig planlösning eftersom min grannes lägenhet är en exakt kopia av min. Jag förstod att det kanske inte var rätt att lämna min syrra eller G ensam med min granne men kände mig samtidigt helt lugn med det. När jag var tillbaka i sängen ställde min granne en massa detaljerade frågor och jag och syrran eller G älskade honom för det. Han frågade vad vi gjorde, vad vi skrev och jobbade med osv. Sen frågade vi vad han sysslade med på dagarna och han berättade att han hade grundat mobilabonnemanget ”sex”, det sålde väldigt bra sa han och vi förstod. 

#68: vad är det godaste att äta? - vinet

det var en morgon för inte så länge sedan
hon låg i sängen och letade efter partyrecept
hon ville bjuda på någonting gott
kanske små chokladbitar som skulle smälta i munnen
eller någonting väldigt salt
ett hemligt kärleksmanifest
någonting för att ta bort regnet och brådskan
hon drömde ett fat med frukter, såna som rinner som tårar
eller skvätter som blod
bara vassa knivar, finhackade symmetriska bitar
någonting likt honung, och nötter
någonting starkt
ingenting bittert, eller kanske en aning
örter och vatten
körsbär ur en plastpåse
pepparmynta
varm olja och rök
någonting med en krispig yta, och kaffe
flädersaft
någonting som spricker
brusar på tungan
vinäger
en personlig touch
rabarber
en smak som man inte känner till
någonting som fastnar på läppar
som man inte får slicka bort
eftersmak av kardemumma
svällande sjögräs
buljong som värmer
och nudlar såklart
ändlös aptit
någon att bryta bröd med
lagom med lösgodis

#67: hur löser man upp sitt inre dömande (utan substanser) ? - anonym

Vi var mobila, jag och den föränderliga periferin. Varje gång jag befann mig på en ny plats, fanns den 360 grader runtom mig med nya viktiga människor inom sig. Jag ställde frågor, lyssnade och försökte ta över deras världsbild. Det var nog min väktare som lärde mig att vara den oviktiga mittpunkten i en viktig periferi. Om jag tittade norrut hörde jag hennes röst: har du inte sett vad som händer österut? När jag vände på mig och tittade österut, ropade hon: titta upp! Du måste titta upp så att du kan ha koll på himlen! Det hände så mycket under den tiden, när jag egentligen borde växt upp. Men jag växte liksom inte, varken i volym eller massa. När jag tittade ner såg jag inte ens mina egna bröst, fötterna. Jag sa det till väktaren: jag ser inget av detta, jag känner mig mer som någon typ av gas eller syra. Hon sa ”det är normalt” eller ”visst ser du dina fötter”. Sedan fortsatte jag väl som vanligt, kom till en ny plats och ställde mig lite där. Tittade kanske ut över havet, trodde mig ha perspektiv ett tag.