#74: hur kan jag älska mig själv? - anonym

det känns inte dåligt som det gjorde för ett år sen
jag antar att när våren kommer går jag förbi basketplanen
blicken fäst vid mina fötter
går upp trappan vid sankt sigfrids plan, du vet,
stället som jag har berättat om
jag har aldrig tagit med mig någon dit
jag kommer bli rörd av böcker som jag senare glömmer
även om vissa meningar kommer blandas ihop
med de som jag ser som mina egna
går runt tjärnen tills det blir varmt nog för att sitta vid den
och eventuellt doppa sig i
jag är en enkel människa med enkla vanor
ibland hör jag mig själv säga: jag känner mig själv
och det funkar som en trollformel
jag sugs in i en vortex
där allt är upp och ner, fult och felplacerat
och när jag äntligen landar i mig själv igen
säger jag: jag kände ju mig själv hela tiden
förändring sker men är svår att kontrollera
och oavsett mina brister: jag är älskad ändå

#73: varför är jag så kass på höra av mig? - anonym

Om vi var vänner skulle du aldrig behöva höra av dig till mig men en morgon skulle du göra rent min diskbänk. Du börjar med att torka bort alla smulor, sen skrubbar du diskbänken – och kaklet – med en svamp, därefter tar du trasan igen och torkar. Du använder samma teknik som jag, gör rent från grunden, det som retar en hos en själv kan man ibland älska hos nån annan. Så är det i köket. Du är fem år äldre än jag men har ändå inga fåror i ansiktet, inga alls. Du säger att det är din hälsosamma kost som håller dig ung. Men jag tror att det kan vara något annat, du öppnar inte din skjorta och lägger dig på köksbordet med bröstet upp mot världen så som jag gör. Jag låter allt komma in, strålar, stjärnfall. Du har heller inte hållningen av en dressyrhäst och det är jag glad för. Du lämnar min lägenhet på förmiddagen för att göra några ”ärenden” i stan. Fram mot kvällen hör jag dig komma upp för trappan igen, du ringer på, jag kikar genom titthålet och kan inte riktigt avgöra om du tror att jag tittar på dig eller om ditt ansiktsuttryck är av sorten ”jag blir inte betraktad”.

#72: ibland får jag ett slags pirr i mig. & jag får känslan "jag har hela livet framför mig, jag är i en sex and the city-film" osv. det varar i typ 3 sek & jag känner total lycka!!! & känner: ALLT ÄR MÖJLIGT. vad är det här??? - ylva

Så glad att du skriver.
Undrar också, just för att kontrasten till dygnets övriga (långtråkiga, banala, ängsliga) minuter kan vara så stor.
Man borde kanske gå all Plato och fråga sig om det finns någon typ av ideal sanning i de tre sekunderna.
Men vet inte tillräckligt.
Tänk om det gick att träna upp förmågan att expandera sekunderna, lite som hur vissa människor kan styra sina drömmar.
Ibland finns det framgång, ibland ingen framgång alls och minnet är så kort.
En äldre kvinna dansade för sig själv på utestället.
Någon verkade tycka det var pinsamt, de flesta lät som ingenting.
Trodde annars energispetsarna minskades med åldern.
Under den tidiga ungdomen fanns den rena lyckan i sekundernas potential.
Hur man bodde kändes likgiltigt.
Man väntade på det som skulle förhöja tillvaron med meningens kraft.
Sedan består lyckan i mindre utsträckning av extasen.
Sekunderna blir till timmar.
De mjuka filtarnas möjligheter.

#71: hur lång tid tar det innan en lukt försvinner? - råttis

Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen
Det kan ingen förneka 
Inte ens hyresvärdens tre vise män

Så jag läser dina ord om och om igen
I nio dagar beskrev du dagens lukt för mig
Det var inte hett 
och det var inte erotiskt
Men det var sant

Du sa att det luktade avlopp
Du sa att det luktar som någon man vänjer sig vid
Du sa: ”Jag kan inte ha det så här länge till”

På den tredje dagen nämnde du inte lukten men du berättade om hålen i dina kläder
Du skrev till mig att du hade ringt till din pappa och frågat vad du skulle göra
Du skrev och ringde till alla män som kunde tänkas intressera sig för lukten 
Det var omöjligt att komma ihåg deras namn

På den sjätte dagen blev du hungrig 
Du sa att idag kändes lukten nästan som en traditionell finsk julrätt 
Och jag ville verkligen inte säga emot dig

Du la alltid fram bevisen med en rörande noggrannhet:
Du hänvisade till din systers garderober som hade luktat nästan exakt lika dant
Och samtidigt som lukten blev starkare
Planerade du för en stor show 

Tyckte du någonsin att det var gränsöverskridande att bjuda på mat i ett stinkande hus?
Både ja och nej, mest nej
Trycket fortsatte stiga hela tiden
Och på den nionde dagen lät du till sist gästerna komma in i ditt hus

Lukten hade fortfarande inte försvunnit
Men det var just för att du gjorde sådana där märkliga saker
som vi alltid dök upp oss när du bjöd in oss
Det luktar väldigt konstigt i den här lokalen

#70: Jag undrar, apropå att vi inte har någon regering. Hur ska motsättningar hanteras? - kompromissa eller stå fast? - Eufemia


Talmannen sänker sin röst till en viskning och säger:
ring på hos din dotter sent en kväll 
och ge henne en TV
Hon behöver följa regeringsbildningen, bostadskrisen
högkonjunkturens avmattning
Sov så sött lilla gumman, din tid är kommen
Vi ger dig sänkta skatter
poliser och försvar
Minns du 2008
Kapitalismens kriser är ett ofrånkomligt faktum
Ingen vet vad som kommer hända med alla pengar
Vi ger dig detta i present och säger:
grattis, lilla gumman
Sov din skönhetssömn och vakna vacker och utvilad
så att du kan känna dig fräsch med de andra tjejerna
Skilj sedan människorna från marken och sätt dem i arbete
Det är den tydligaste hållningen: arbeta eller dö
Köp en massa saker och sänk din röst 
ner i havet
Herr Talman
Det går inte att se människorna för alla dessa stolar
som ska tycka något

#69: är drömmar ett sätt att se framtiden? - mamma

När drömmar är extremt vardagliga, när de inte alls är spektakulära, då vet man att de med stor sannolikhet kommer slå in. Det som din vän säger i drömmen kommer hon antagligen säga i verkligen om än formulerat på ett lite annorlunda sätt. Detta beror på att det i de extremt vardagliga drömmarna sägs så vanliga saker att de med mycket stor sannolikhet kommer sägas även i det verkliga livet. Det har inget med drömmen i sig att göra, det handlar mer om att nästan allt kommer att hända, på något sätt, någon gång.

Drömmen om min granne var en spektakulär dröm och kommer alltså inte bli verklighet, jag kan snarare se drömmen om honom som ett bevis på att det kommer bli tvärtom: jag kommer aldrig sätta min mjuka fot på hans tröskel.

Jag drömde mig alltså ner till grannen. G var med eller om det var min syster, i drömmen kan en person bli en annan. Eller så var framsidan av huvudet G:s och baksidan syrrans. Jag satt i grannens säng, ett ställe jag aldrig skulle hamna i i verkliga livet, men nu kändes det självklart, välsignat på något vis. Jag reste mig upp för att gå på toa och blev medveten om att jag hade alldeles för lite kläder på mig, samtidigt visste jag att T-shirten skulle täcka mer än vad jag trodde, alltså att den skulle täcka mer från andra vinklar än vad den såg ut att göra från min.

Jag tog de två stegen som krävs för att komma in i grannens badrum, mitt drömmande jag kunde lätt skapa sig en trovärdig planlösning eftersom min grannes lägenhet är en exakt kopia av min. Jag förstod att det kanske inte var rätt att lämna min syrra eller G ensam med min granne men kände mig samtidigt helt lugn med det. När jag var tillbaka i sängen ställde min granne en massa detaljerade frågor och jag och syrran eller G älskade honom för det. Han frågade vad vi gjorde, vad vi skrev och jobbade med osv. Sen frågade vi vad han sysslade med på dagarna och han berättade att han hade grundat mobilabonnemanget ”sex”, det sålde väldigt bra sa han och vi förstod. 

#68: vad är det godaste att äta? - vinet

det var en morgon för inte så länge sedan
hon låg i sängen och letade efter partyrecept
hon ville bjuda på någonting gott
kanske små chokladbitar som skulle smälta i munnen
eller någonting väldigt salt
ett hemligt kärleksmanifest
någonting för att ta bort regnet och brådskan
hon drömde ett fat med frukter, såna som rinner som tårar
eller skvätter som blod
bara vassa knivar, finhackade symmetriska bitar
någonting likt honung, och nötter
någonting starkt
ingenting bittert, eller kanske en aning
örter och vatten
körsbär ur en plastpåse
pepparmynta
varm olja och rök
någonting med en krispig yta, och kaffe
flädersaft
någonting som spricker
brusar på tungan
vinäger
en personlig touch
rabarber
en smak som man inte känner till
någonting som fastnar på läppar
som man inte får slicka bort
eftersmak av kardemumma
svällande sjögräs
buljong som värmer
och nudlar såklart
ändlös aptit
någon att bryta bröd med
lagom med lösgodis

#67: hur löser man upp sitt inre dömande (utan substanser) ? - anonym

Vi var mobila, jag och den föränderliga periferin. Varje gång jag befann mig på en ny plats, fanns den 360 grader runtom mig med nya viktiga människor inom sig. Jag ställde frågor, lyssnade och försökte ta över deras världsbild. Det var nog min väktare som lärde mig att vara den oviktiga mittpunkten i en viktig periferi. Om jag tittade norrut hörde jag hennes röst: har du inte sett vad som händer österut? När jag vände på mig och tittade österut, ropade hon: titta upp! Du måste titta upp så att du kan ha koll på himlen! Det hände så mycket under den tiden, när jag egentligen borde växt upp. Men jag växte liksom inte, varken i volym eller massa. När jag tittade ner såg jag inte ens mina egna bröst, fötterna. Jag sa det till väktaren: jag ser inget av detta, jag känner mig mer som någon typ av gas eller syra. Hon sa ”det är normalt” eller ”visst ser du dina fötter”. Sedan fortsatte jag väl som vanligt, kom till en ny plats och ställde mig lite där. Tittade kanske ut över havet, trodde mig ha perspektiv ett tag.

#66: Vem är blompojken? - Olle


Jag ringde upp Blompojken, som var på väg till Köpenhamn för att handla droger. Det var inget konstigt med det. Det konstiga var att jag ringde, och att han svarade. 

Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatat Blompojken. Men ibland drömmer jag mig en nyckel till hans lägenhet och går in, lyfter på täcket och lägger hans tunga arm över mig. Och taket lyftas, som Tranströmer skrev. 

Vi luktade alltid cigg. Torrt och bränt. Som bäst luktade vi cigg och schampo. 

Vi var alltid trötta. Jag försöker minnas en bok jag läst eller om det var en film, i vilken huvudpersonen ser tillbaka på tiden för förälskelsens början, och hur underbart det var att sova bort världen tillsammans. Jag försöker komma på vad det var som gjorde Blompojken och mig så trötta i värden. Vi luktade alltid cigg. Vi var alltid trötta och slitna och uttorkade. Vi måste till slut separera oss från varandra och vara med någon som fyller de vardagliga ritualerna med mening, eller åtminstone inte avslutar dem med frågetecken.

Idag skulle Blompojkens barn varit sju år om vi inte hade tagit bort det. 

Skulle jag ha varit en bättre person då? Tänkt mindre på mig själv och mina egna bekymmer. Hållit mig uppdaterad om barnlitteraturen. Antagligen stört mig på de andra föräldrarna. Tagit pedagogernas parti vid diskussioner med de andra föräldrarna. Tittat mindre på TV. Ätit färre måltider ensam. 

Bott i Majorna.

Blompojkens föräldraskap hade kunnat inspirera honom att börja källsortera, och bevaka grundläggande rättigheter. Sluta köpa plastpåsar. Börja snusa. 

Men det är ingen idé att undra. Vi måste försöka tro att de människor som vi en gång kände, var versioner av sig själva, som också önskade godhet från sig själva. 

#65: Just nu undrar jag hur man kommer ut ur sina egna tankegångar? - anonym


Det här kaféet spelar sorgsen musik. Mannen som serverar frågar om jobbet och livet, han frågar om jag vill ha ett glas vatten till kaffet. Han säger: det finns kanel och socker, mandelbiskvier. Solen skiner in genom fönstren och färgerna ljusnar för att sedan mörkna igen, mitt ansikte förlorar sina konturer. I mina ögon går något att läsa. Det är en sorts trötthet. Det kallas att lämna, börja om. Jag lever mitt liv på det här sättet, jag skriver samma saker. Det är en särskild berättelse jag hittat, uppsköljd på mitt lår, som en oformlig manet. Det är en berättelse jag söker hos andra. Jag tror att jag älskar dem, men kanske älskar jag bara den här berättelsen, jag tror jag vill äga den. Jag kan inte förmå mig skiljas från den, som man inte kan skiljas från enformigheten i sitt eget språk. Jag lägger mig på rygg och skrattar eller gråter. Det handlar inte om känslorna som kommer, utan upprepningen, de små och stora cirklarna och hur de formar sig, elasticiteten, hur långt de går att sträcka. Just nu vill jag veta, säger du. Just nu, bland människorna på kaféet och torget utanför. Det är vinter, kylan finns i musklerna, rullar ihop sig och dör. Något dör i min blick, för att sedan väckas till liv igen. Två män talar om vikten av tystnad i ett rum, de skrattar lite. De konstaterar att det är bra att ha en plan och skriva ner sina idéer. Sedan reser de sig och packar ihop sina jackor och halsdukar, vantar, de lyfter sina ryggsäckar från golvet. De packar ihop sig själva för att möta skuggan på torget och kylan, som bor i himlens vitblå färg och alla spända kroppar som går fram och tillbaka, de står stilla vid fontänen och väntar. Jag tänker på alla jävla kickar. Tillslut äts man upp av sin egen villrådighet och lägger sig för att sova, man drömmer en spegel av sitt liv, orden sköljs upp genom halsen och ut på det vita lakanet. Det är en kärlekshistoria, eller tragedi. Det kommer ur något litet och hårt, en händelse som växer till flera. Alla kroppar man trycker sig mot, ryggarna som är stora och breda och som man omfamnar utan att förstå sin dragning till. Framför oss finns veckorna, månaderna. Jag följer tanken, som har sin gång. Den tickar fram som tiden, snart är jag tillbaka vid utgångspunkten. Kaffet är slut, alla människor går ut genom dörren. Mannen plockar med koppar och skedar, vattenglasen står uppställda på disken som små underliga gåvor. Från TV:n hörs en kvinna som sjunger: 

I met Louie on a hazy morning
When the bars were closing down
He said: honey, I really like your prancing
You and I, we'll burn this town

#64: Är det möjligt att vara så dåligt på att uppdatera oss själva om vem vi har blivit att vi fortsätter känna som den vi tidigare har varit hade känt? - anonym

Jag skrev precis till mig själv Jag är så glad idag, är det jobbet som gjort mig glad igen? Och kanske är det som du skriver, jag blev glad av att arbeta för fem år sedan, arbetet distraherade mig, affären som jag jobbade i, och fortfarande jobbar i, gav mig lätta tankar, och därför får jag för mig att jag fortfarande blir glad av att vara där, liksom frisk i hjärnan av det. Men det kan ju lika gärna vara något helt annat som gjort att jag är glad idag, det kan vara att jag sovit åtta timmar i natt, det kan vara att jag såg en katt i trappuppgången i förmiddags, visserligen en ganska medtagen (kanske vild) katt, men ändå en katt! Det kan vara att det är måndag och att det verkliga livet därför börjar om igen, att jag får sätta på radion, tvätta ansiktet, koka min gröt och slå upp tidningen. Det får jag visserligen på helgerna också, men det blir alltid något helt annat då. På helgerna tänker jag jämt på alla lyckliga par som är på väg till bageriet nere på hörnet. Klockan är kanske tio men det bekommer dem inte att klockan är tio, själv kan jag inte ta helgerna och morgonrocken för vad de är.
Det jag skulle vilja fråga dig är hur du kommer ihåg vem du var, jag har ingen aning om vem jag var för fem år sedan och hur den personen/jag skiljer sig mot den jag är nu. Jag minns att jag och R satt på vagnen med en vinare påväg till en klubb, det är som en evig nerförsbacke från guldheden, en nedåtgående bergochdalbana blev det med vinet. Men vem jag var, det vet jag faktiskt inte!

#63: Varför lyckas en aldrig få tyst på en brandvarnare? Den har ju 10 liv och börjar alltid pipa igen! - Ellen

ägg det är gott
runt vitt
massa kalk

ett gammalt duschhuvud
utan små hål
+vattnet
+pipandet

det är äckligt att tänka på
hål i huden
hål i håret, det går alls inte

men sådana misstag finns
i universum kanske
i vissa rum

blir det pinsamt nu?

inte på telefonen
det känns torrt på något sätt
så mycket skratt
så mycket inneboende skratt
så många misstag

#62: Kommer jag någonsin sluta känna tomheten efter dig? - tom


jag såg svanar
som inte va som de brukar va
de saknade grace
så klumpiga var de
när de gick i den bruna jorden
med sina vingar vikta bakom ryggen
jag tänkte på min väns snabba hjärtslag
hur jag tidigare på dagen önskade att de aldrig ska sluta innan mina
det kallas magi, tankarna som skickas ut i luften
jag glider genom luften
160 km i timmen
kvällen kommer kl 16
då stiger dimman
mörka ringar under ögonen

de som lämnar
lämnar bakom sig
hål

det ekar där det är tomt
hålen liknar
bergrum
katedraler
tomma lägenheter
brunn
nötskal
så vi viskar

slutar kärlek
nej och ja

försvinner tomhet
gradvis, i stunder, aldrig helt

slutar du finnas
eventuellt, när alla har glömt

inuti hålen finns
vackra saker som sades
och alla fula
interna skämt
hur ljuset föll
det var vi mot världen

och det finns olika grader av rättvisa
om du gick frivilligt
eller för tidigt
om någon tog bort dig
eller om det var dags

#61: Jag vet att ni är flera som skriver, men jag läser er som ett du. Jag läser er som en trygg och självklart sökande röst, en som jag alltid haft i mitt liv. Har du haft någon i ditt liv, som förklarar livet med en trygghet hämtad i sitt eget sökande? I så fall, trodde du på den? - anna, igen

Det är inte helt osant 
att vi är en person
som dricker 18 koppar kaffe om dagen
cyklar 120 kilometer i timmen
värmer matlådor i 3000 grader
och alltid är olyckligt förälskade
Det syns inte utifrån
hur vi ständigt hungrar törstar kissar och slumrar
utifrån sett är det vi som tar emot dig 
det är vi som säger Hej hej hej hej hej
i receptionen
i kassan
i disken 
på rullbandet 
och på kursgården
Ett femhövdat monster i prydliga kläder
som vi kanske njuter av att tvätta
eller aldrig tvätta


Vår vän berättade om ett radioprogram 
om människor som dyker under isen
Men varför skulle någon vilja göra det?
Flera av de tillfrågade svarade att de sociala sammanhanget
var en viktig faktor
Vi ställer ett glas mot varandras bröstkorgar och lyssnar
Så svårt att tro på sig själv
så lätt att tro på någon annan som inte tror på sig själv
Under isarna 
Innanför rockarna
Finns alltid ett hjärta

#60: Det känns som att jag håller på att bli kär. Men jag blir lite orolig för mitt konstnärliga arbete, att det ska komma i kläm. Hur ska jag tänka med mitt arbetsfokus vs. härligheten att komma en person nära? Då mitt konstnärliga arbete är väldigt viktigt för mig, samtidigt som känslorna drar mig ifrån det. - Riskornet


Kärlek dör och uppstår på nytt, detta händer hela tiden. Det handlar om kärnan, det är det slutgiltiga, som sätter sig i musklerna utmed ryggraden. Om du skriver tillräckligt länge kommer du nå punkten där du kan veckla ut det och se på det, som man ser på ett stycke bärnsten man plockat från stranden. Detta är konstnärens egentliga uppgift. En gång blev jag mycket förälskad och gjorde mig till åtlöje inför alla jag mötte. Men det var också det allra sannaste, som jag kunde följa ner i djupet, om du förstår. Du sätter dig i fönstret och ser ut på din gata. Men du ser gatan från ett annat håll. Du befinner dig i Nims lägenhet, som är din älskades flickvän. Detta är ett parallellt händelseförlopp och kanske är du Nim och din älskade befinner sig i närheten, i svalen, eller någon annanstans, på macken, eller i grönsaksbutiken. Du betraktar ditt fönster från Nims lägenhet och väntar på att en person ska passera bakom gardinerna. Du väntar på att se dig själv i ett annat rum. Natasha Khan sa till mig en gång: I don’t want to be the person who makes art and forgets about real life. Hon sa kloka saker till mig, som jag lyssnade på och trodde mig förstå. Hon talade om smekmånadens död och den älskades förfall. Du börjar se dig omkring efter någon ny, kanske en person med liknande egenskaper, som ger dig nya orgasmer. Alla lösningar uteblir, du letar efter dem i lådor på vinden och andra ställen du besökt, i klubblokaler och caféer. Du följer dina steg tillbaka till barndomen och talar om din far eller din mor, du talar om din syster som du alltid jämfört dig med. Du är inte lika graciös som din syster och dina kläder är opassande för din ålder. De ligger i högar på golvet i lägenheten och när du tvättar förlorar de sin färg. Men allt detta har redan hänt, eller kommer att hända och du skriver om det på internet, du gör en låt som du sjunger i ett fullsatt rum, eller målar på väggarna, för alla att se.

#59: Jag undrar vilket ljud som passar bäst att kombinera med skrikande barn? Jag har en lista och där har jag skrivit upp olika ljud som passar ihop men efter barnskrik så står det bara ett frågetecken och jag har glömt bort vilket ljud jag tänkte på. Så här ser min lista ut:

Rälsskrik + hästgnägg
Barnskrik + ?
Biltuta + aj (exakt samtidigt)
Bjällra som avslutas med bussgnissel 
Tazer + frihjulet på en cykel.

Tack på förhand för Ert svar!

Har du också vaknat av ditt eget skrik? Det har min syster, hon vaknade och undrade vem som skrek och så var det hon själv. Min bror vaknade av sitt eget skratt, han undrade vem som skrattade och det var han själv. Själv brukar jag vakna av väckarklockan och tro att den är jag, ett litet pip från mig. 
Jag ska försöka fokusera på din fråga men den är inte helt lätt. Alla har olika uppfattningar om vilka ljud som passar ihop med vilka, även vilka ljud man gillar var för sig kan skilja sig avsevärt åt mellan olika personer. Själv gillar jag endast ljudet av sked mot citronsorbet, sorbeten ska vara som snö, och så ljudet av det. Barnskrik kanske passar bäst ihop med ett lugnande tal? Ljudet av att någon tar upp babyn och vyssjar den? Kanske en liten sång? Hade det inte varit hemskt om man låtit babyn ligga kvar där och skrika? Min mormor lärde sig göra så, lät sitt första barn ligga kvar i vaggan när det skrek, de fick inte en bra relation sen.
Barnskrik och en bil som tvärt bromsar in måste ju vara den värsta kombinationen, jag klarar knappt av att tänka på det. Jag tänker mig att jag sitter i min systers rum i Hamburg och hör stan där nere, ljudet av stan i stora städer är verkligen något speciellt, något man vill komma till, vara i. Men att där, i det rummet, höra ett barnskrik bland biltutor, ambulanser, fulla högljudda människor skulle kännas allt annat än trevligt!
Jag var själv ett barn en gång, jag skrek inte så mycket, talade desto mer. Jag minns det förstås inte men mina föräldrar har berättat det för mig. Min mamma säger att hon minns alldeles för lite och så får hon nåt ledsamt i blicken, men vad ska jag göra åt det undrar jag, jag kan väl inte förminska mig och bli hennes baby igen? Min pappa säger att jag hela tiden pratade om att koka saker, allt skulle koka och koka var även ett substantiv, jag pekade på spisen och sa ”koka!” och det är väl inget speciellt med det. 

#58: Jag är arg. Hur räddar jag mig? - Malin



dagarna går förbi som de går
någon åldras ensam i en lägenhet
och dör för ung
det stod i tidningen
polisen kommer och hämtar utan förvarning nu
isolering
förvaring
fängelse
bur

vem önskar det för någon annan?
det sliter att vara arg helt själv
vara helt själv
ibland lönar det sig att skrika
det behövs rörelser som enar
sjuka och stigmatiserade kroppar
sorgen är verkligen nära ilskan
de som är arga skriver bäst
de som är arga är det vackraste jag vet
30-talet nämns oftare i samtalet
80-talet var nyss
nuet är inte en bra början
eller fortsättning
det finns lager av ont
att ge namn till dina känslor är att mogna
blåmärken och flugorna
det finns de som har sett sina vänner dö som flugor
rädslan är verkligen nära ilskan
jag är ledsen
vill inte träffa
någon i trapphuset
men gör det ändå

#57: varför kan jag känna mig så oändligt ledsen när jag har mens? - anonym

Dagarna innan mensen kommer påbörjar sammandragningen. Buken vändas inåt, bröstet vändas inåt. Man sugs in i ett svart hål vars kärna är ----- Armarna försöker gripa tag i lite vad som helst: en gren, en burk, en kudde, en kollega, ett minne, ett systerskap. Men inget hjälper, och till slut tappar man bort sig helt och hållet i en nollställning.

Smärtan är en kliché som jag har känt till ända sedan mina föräldrar släckte det sista ljuset. Jag har hört att den går att lindra, om man börjar lyssna på kroppens cykliska språk. Den här världen har en fientlig förväntan om att kroppen alltid ska vara samma, men så är det ju inte. Kroppen är det enda huvudet vi har, vi måste börja lyssna och lyda.

#56: Hur vet jag att min grön är din grön? - Jonte


Du har en vacker och lite omständig själ. Du är en ung man, det vackraste som gud har skapat.

Du frågar dig själv: Är jag en karaktär i en Paul Auster-bok? Som barn tog du upp ett kuvert från dörrmattan och höll upp det mot ljuset. Solstrålarna sken igenom och avslöjade spegelvända bokstäver och siffror. Än idag vet du inte om det var namnet på en hemlig syster eller något som du bara hittade på. Men säg mig Jonte, har du någonsin tänkt på att himlen aldrig är grön? ju fler ledtrådar vi pekar ut, desto märkligare blir världen.

Vissa dagar är vägen ut ur lägenheten oändlig. Innanför väggarna finns drömmen om livet som ett mjukt och sensuellt mysterium, ändå måste du ut. Du tar på dig ryggsäcken som är onödigt tungt packad och känner en förnimmelse av njutning när axelbanden tynger ned dig, för ingen har rört vid dig på länge. Det gör så fruktansvärt ont att vara lycklig, bättre att alltid vara grön. 

Du räknar hur många timmar du sovit innan du sätter dig bakom ratten. Du har läst för mycket böcker och nu måste du hänge dig åt den mindfulness som bilkörning trots allt är. I bilen blir både du och världen en annan, en mer direkt version. Du kör förbi hennes lägenhet där det lyser, och du kan äntligen gråta. När tårarna torkat och bilen fylls av amerikansk musik kan du andas ut en stund. Du möter din blick i backspegeln och för ett ögonblick är den helt grön. 

#55: Jeg glemmer, men min krop husker. Er det godt eller skidt? - DK

handen stuvar undan, plockar fram 
sprider alla tankar i lägenheten, dikesrenen
vi gick längs ett dike
nej, en gata
det var morgon i San Francisco, Madrid
det var en morgon, sedan en annan
handen stuvar undan, plockar fram
försöker sprida alla tankar i lägenheten
det finns en parkering utanför mitt fönster
vi gick där en gång, vi gick i alla städer
delade på drycker, jackor
de var dina jackor
som jag tappade bort
glömde i ett provrum eller på en stol

handen öppnar bilarna på parkeringen
deras bagageluckor, handskfacken
man vet aldrig vad man finner i ett handskfack
värktabletter, en geting som dött
du säger: min kropp minns
styrs sinnet av kroppen eller kroppen av sinnet?
jag vet att du hatade getingar
en morgon vaknade du när de kröp över din mage
och på väggarna i rummet som du delade med din bror
ser du: allting har ett minne
handskfacken, getingarna
städerna: San Francisco och Madrid
alla sådana där jackor
de heter olika saker på svenska och engelska

handen gör det handen ska tills den slutar, tappar
spiller allting över köksgolvet
olika restauranger och bussar
gör avtryck på tröjan och fastnar där
är det bra eller dåligt?
jag sprider dem omkring mig
kroppen minns tanken och tanken minns handen
som stuvar undan, plockar fram
köper något
en tröja eller jacka
som inte har ett namn
det är morgon, en annan dag
handen skriver, slutar upp
vidrör en mun och ett papper