#64: Är det möjligt att vara så dåligt på att uppdatera oss själva om vem vi har blivit att vi fortsätter känna som den vi tidigare har varit hade känt? - anonym

Jag skrev precis till mig själv Jag är så glad idag, är det jobbet som gjort mig glad igen? Och kanske är det som du skriver, jag blev glad av att arbeta för fem år sedan, arbetet distraherade mig, affären som jag jobbade i, och fortfarande jobbar i, gav mig lätta tankar, och därför får jag för mig att jag fortfarande blir glad av att vara där, liksom frisk i hjärnan av det. Men det kan ju lika gärna vara något helt annat som gjort att jag är glad idag, det kan vara att jag sovit åtta timmar i natt, det kan vara att jag såg en katt i trappuppgången i förmiddags, visserligen en ganska medtagen (kanske vild) katt, men ändå en katt! Det kan vara att det är måndag och att det verkliga livet därför börjar om igen, att jag får sätta på radion, tvätta ansiktet, koka min gröt och slå upp tidningen. Det får jag visserligen på helgerna också, men det blir alltid något helt annat då. På helgerna tänker jag jämt på alla lyckliga par som är på väg till bageriet nere på hörnet. Klockan är kanske tio men det bekommer dem inte att klockan är tio, själv kan jag inte ta helgerna och morgonrocken för vad de är.
Det jag skulle vilja fråga dig är hur du kommer ihåg vem du var, jag har ingen aning om vem jag var för fem år sedan och hur den personen/jag skiljer sig mot den jag är nu. Jag minns att jag och R satt på vagnen med en vinare påväg till en klubb, det är som en evig nerförsbacke från guldheden, en nedåtgående bergochdalbana blev det med vinet. Men vem jag var, det vet jag faktiskt inte!

#63: Varför lyckas en aldrig få tyst på en brandvarnare? Den har ju 10 liv och börjar alltid pipa igen! - Ellen

ägg det är gott
runt vitt
massa kalk

ett gammalt duschhuvud
utan små hål
+vattnet
+pipandet

det är äckligt att tänka på
hål i huden
hål i håret, det går alls inte

men sådana misstag finns
i universum kanske
i vissa rum

blir det pinsamt nu?

inte på telefonen
det känns torrt på något sätt
så mycket skratt
så mycket inneboende skratt
så många misstag

#62: Kommer jag någonsin sluta känna tomheten efter dig? - tom


jag såg svanar
som inte va som de brukar va
de saknade grace
så klumpiga var de
när de gick i den bruna jorden
med sina vingar vikta bakom ryggen
jag tänkte på min väns snabba hjärtslag
hur jag tidigare på dagen önskade att de aldrig ska sluta innan mina
det kallas magi, tankarna som skickas ut i luften
jag glider genom luften
160 km i timmen
kvällen kommer kl 16
då stiger dimman
mörka ringar under ögonen

de som lämnar
lämnar bakom sig
hål

det ekar där det är tomt
hålen liknar
bergrum
katedraler
tomma lägenheter
brunn
nötskal
så vi viskar

slutar kärlek
nej och ja

försvinner tomhet
gradvis, i stunder, aldrig helt

slutar du finnas
eventuellt, när alla har glömt

inuti hålen finns
vackra saker som sades
och alla fula
interna skämt
hur ljuset föll
det var vi mot världen

och det finns olika grader av rättvisa
om du gick frivilligt
eller för tidigt
om någon tog bort dig
eller om det var dags

#61: Jag vet att ni är flera som skriver, men jag läser er som ett du. Jag läser er som en trygg och självklart sökande röst, en som jag alltid haft i mitt liv. Har du haft någon i ditt liv, som förklarar livet med en trygghet hämtad i sitt eget sökande? I så fall, trodde du på den? - anna, igen

Det är inte helt osant 
att vi är en person
som dricker 18 koppar kaffe om dagen
cyklar 120 kilometer i timmen
värmer matlådor i 3000 grader
och alltid är olyckligt förälskade
Det syns inte utifrån
hur vi ständigt hungrar törstar kissar och slumrar
utifrån sett är det vi som tar emot dig 
det är vi som säger Hej hej hej hej hej
i receptionen
i kassan
i disken 
på rullbandet 
och på kursgården
Ett femhövdat monster i prydliga kläder
som vi kanske njuter av att tvätta
eller aldrig tvätta


Vår vän berättade om ett radioprogram 
om människor som dyker under isen
Men varför skulle någon vilja göra det?
Flera av de tillfrågade svarade att de sociala sammanhanget
var en viktig faktor
Vi ställer ett glas mot varandras bröstkorgar och lyssnar
Så svårt att tro på sig själv
så lätt att tro på någon annan som inte tror på sig själv
Under isarna 
Innanför rockarna
Finns alltid ett hjärta

#60: Det känns som att jag håller på att bli kär. Men jag blir lite orolig för mitt konstnärliga arbete, att det ska komma i kläm. Hur ska jag tänka med mitt arbetsfokus vs. härligheten att komma en person nära? Då mitt konstnärliga arbete är väldigt viktigt för mig, samtidigt som känslorna drar mig ifrån det. - Riskornet


Kärlek dör och uppstår på nytt, detta händer hela tiden. Det handlar om kärnan, det är det slutgiltiga, som sätter sig i musklerna utmed ryggraden. Om du skriver tillräckligt länge kommer du nå punkten där du kan veckla ut det och se på det, som man ser på ett stycke bärnsten man plockat från stranden. Detta är konstnärens egentliga uppgift. En gång blev jag mycket förälskad och gjorde mig till åtlöje inför alla jag mötte. Men det var också det allra sannaste, som jag kunde följa ner i djupet, om du förstår. Du sätter dig i fönstret och ser ut på din gata. Men du ser gatan från ett annat håll. Du befinner dig i Nims lägenhet, som är din älskades flickvän. Detta är ett parallellt händelseförlopp och kanske är du Nim och din älskade befinner sig i närheten, i svalen, eller någon annanstans, på macken, eller i grönsaksbutiken. Du betraktar ditt fönster från Nims lägenhet och väntar på att en person ska passera bakom gardinerna. Du väntar på att se dig själv i ett annat rum. Natasha Khan sa till mig en gång: I don’t want to be the person who makes art and forgets about real life. Hon sa kloka saker till mig, som jag lyssnade på och trodde mig förstå. Hon talade om smekmånadens död och den älskades förfall. Du börjar se dig omkring efter någon ny, kanske en person med liknande egenskaper, som ger dig nya orgasmer. Alla lösningar uteblir, du letar efter dem i lådor på vinden och andra ställen du besökt, i klubblokaler och caféer. Du följer dina steg tillbaka till barndomen och talar om din far eller din mor, du talar om din syster som du alltid jämfört dig med. Du är inte lika graciös som din syster och dina kläder är opassande för din ålder. De ligger i högar på golvet i lägenheten och när du tvättar förlorar de sin färg. Men allt detta har redan hänt, eller kommer att hända och du skriver om det på internet, du gör en låt som du sjunger i ett fullsatt rum, eller målar på väggarna, för alla att se.

#59: Jag undrar vilket ljud som passar bäst att kombinera med skrikande barn? Jag har en lista och där har jag skrivit upp olika ljud som passar ihop men efter barnskrik så står det bara ett frågetecken och jag har glömt bort vilket ljud jag tänkte på. Så här ser min lista ut:

Rälsskrik + hästgnägg
Barnskrik + ?
Biltuta + aj (exakt samtidigt)
Bjällra som avslutas med bussgnissel 
Tazer + frihjulet på en cykel.

Tack på förhand för Ert svar!

Har du också vaknat av ditt eget skrik? Det har min syster, hon vaknade och undrade vem som skrek och så var det hon själv. Min bror vaknade av sitt eget skratt, han undrade vem som skrattade och det var han själv. Själv brukar jag vakna av väckarklockan och tro att den är jag, ett litet pip från mig. 
Jag ska försöka fokusera på din fråga men den är inte helt lätt. Alla har olika uppfattningar om vilka ljud som passar ihop med vilka, även vilka ljud man gillar var för sig kan skilja sig avsevärt åt mellan olika personer. Själv gillar jag endast ljudet av sked mot citronsorbet, sorbeten ska vara som snö, och så ljudet av det. Barnskrik kanske passar bäst ihop med ett lugnande tal? Ljudet av att någon tar upp babyn och vyssjar den? Kanske en liten sång? Hade det inte varit hemskt om man låtit babyn ligga kvar där och skrika? Min mormor lärde sig göra så, lät sitt första barn ligga kvar i vaggan när det skrek, de fick inte en bra relation sen.
Barnskrik och en bil som tvärt bromsar in måste ju vara den värsta kombinationen, jag klarar knappt av att tänka på det. Jag tänker mig att jag sitter i min systers rum i Hamburg och hör stan där nere, ljudet av stan i stora städer är verkligen något speciellt, något man vill komma till, vara i. Men att där, i det rummet, höra ett barnskrik bland biltutor, ambulanser, fulla högljudda människor skulle kännas allt annat än trevligt!
Jag var själv ett barn en gång, jag skrek inte så mycket, talade desto mer. Jag minns det förstås inte men mina föräldrar har berättat det för mig. Min mamma säger att hon minns alldeles för lite och så får hon nåt ledsamt i blicken, men vad ska jag göra åt det undrar jag, jag kan väl inte förminska mig och bli hennes baby igen? Min pappa säger att jag hela tiden pratade om att koka saker, allt skulle koka och koka var även ett substantiv, jag pekade på spisen och sa ”koka!” och det är väl inget speciellt med det. 

#58: Jag är arg. Hur räddar jag mig? - Malin



dagarna går förbi som de går
någon åldras ensam i en lägenhet
och dör för ung
det stod i tidningen
polisen kommer och hämtar utan förvarning nu
isolering
förvaring
fängelse
bur

vem önskar det för någon annan?
det sliter att vara arg helt själv
vara helt själv
ibland lönar det sig att skrika
det behövs rörelser som enar
sjuka och stigmatiserade kroppar
sorgen är verkligen nära ilskan
de som är arga skriver bäst
de som är arga är det vackraste jag vet
30-talet nämns oftare i samtalet
80-talet var nyss
nuet är inte en bra början
eller fortsättning
det finns lager av ont
att ge namn till dina känslor är att mogna
blåmärken och flugorna
det finns de som har sett sina vänner dö som flugor
rädslan är verkligen nära ilskan
jag är ledsen
vill inte träffa
någon i trapphuset
men gör det ändå

#57: varför kan jag känna mig så oändligt ledsen när jag har mens? - anonym

Dagarna innan mensen kommer påbörjar sammandragningen. Buken vändas inåt, bröstet vändas inåt. Man sugs in i ett svart hål vars kärna är ----- Armarna försöker gripa tag i lite vad som helst: en gren, en burk, en kudde, en kollega, ett minne, ett systerskap. Men inget hjälper, och till slut tappar man bort sig helt och hållet i en nollställning.

Smärtan är en kliché som jag har känt till ända sedan mina föräldrar släckte det sista ljuset. Jag har hört att den går att lindra, om man börjar lyssna på kroppens cykliska språk. Den här världen har en fientlig förväntan om att kroppen alltid ska vara samma, men så är det ju inte. Kroppen är det enda huvudet vi har, vi måste börja lyssna och lyda.

#56: Hur vet jag att min grön är din grön? - Jonte


Du har en vacker och lite omständig själ. Du är en ung man, det vackraste som gud har skapat.

Du frågar dig själv: Är jag en karaktär i en Paul Auster-bok? Som barn tog du upp ett kuvert från dörrmattan och höll upp det mot ljuset. Solstrålarna sken igenom och avslöjade spegelvända bokstäver och siffror. Än idag vet du inte om det var namnet på en hemlig syster eller något som du bara hittade på. Men säg mig Jonte, har du någonsin tänkt på att himlen aldrig är grön? ju fler ledtrådar vi pekar ut, desto märkligare blir världen.

Vissa dagar är vägen ut ur lägenheten oändlig. Innanför väggarna finns drömmen om livet som ett mjukt och sensuellt mysterium, ändå måste du ut. Du tar på dig ryggsäcken som är onödigt tungt packad och känner en förnimmelse av njutning när axelbanden tynger ned dig, för ingen har rört vid dig på länge. Det gör så fruktansvärt ont att vara lycklig, bättre att alltid vara grön. 

Du räknar hur många timmar du sovit innan du sätter dig bakom ratten. Du har läst för mycket böcker och nu måste du hänge dig åt den mindfulness som bilkörning trots allt är. I bilen blir både du och världen en annan, en mer direkt version. Du kör förbi hennes lägenhet där det lyser, och du kan äntligen gråta. När tårarna torkat och bilen fylls av amerikansk musik kan du andas ut en stund. Du möter din blick i backspegeln och för ett ögonblick är den helt grön. 

#55: Jeg glemmer, men min krop husker. Er det godt eller skidt? - DK

handen stuvar undan, plockar fram 
sprider alla tankar i lägenheten, dikesrenen
vi gick längs ett dike
nej, en gata
det var morgon i San Francisco, Madrid
det var en morgon, sedan en annan
handen stuvar undan, plockar fram
försöker sprida alla tankar i lägenheten
det finns en parkering utanför mitt fönster
vi gick där en gång, vi gick i alla städer
delade på drycker, jackor
de var dina jackor
som jag tappade bort
glömde i ett provrum eller på en stol

handen öppnar bilarna på parkeringen
deras bagageluckor, handskfacken
man vet aldrig vad man finner i ett handskfack
värktabletter, en geting som dött
du säger: min kropp minns
styrs sinnet av kroppen eller kroppen av sinnet?
jag vet att du hatade getingar
en morgon vaknade du när de kröp över din mage
och på väggarna i rummet som du delade med din bror
ser du: allting har ett minne
handskfacken, getingarna
städerna: San Francisco och Madrid
alla sådana där jackor
de heter olika saker på svenska och engelska

handen gör det handen ska tills den slutar, tappar
spiller allting över köksgolvet
olika restauranger och bussar
gör avtryck på tröjan och fastnar där
är det bra eller dåligt?
jag sprider dem omkring mig
kroppen minns tanken och tanken minns handen
som stuvar undan, plockar fram
köper något
en tröja eller jacka
som inte har ett namn
det är morgon, en annan dag
handen skriver, slutar upp
vidrör en mun och ett papper

#54: Om värme stiger, varför brinner ljus ner? - blompojken



Hej blompojken, mitt ljus brinner kanske för dig. Var du den blompojke jag inte vågade prata med 2009? Du hade svart page i sidbena, kavaj och vita Converse, var det du? Om inte kan du fortsätta läsa i alla fall för hur som helst är du är säkert nån jag sett nån annan gång. Du bor väl i Göteborg? I Berättelse om ett äktenskap skriver författaren Geir Gulliksen något i stil med att det finns så många som kunde blivit våra livskamrater av de vi passerar i livet. Jag både tror och tror inte på det. Tror för att det ju är sant, den man väljer (väljer?) är inte nödvändigtvis den man passar bäst ihop med. Tror inte för att tanken gör en galen. Varför inte den där, eller den där? Eller den där? Det blir för svettigt att tänka så, att leva så. Och på tal om svett, värmen stiger visserligen, men inte till den höga grad att det blir så kallt vid ljuset att det brinner uppåt istället, skulle ens ljus brinna uppåt vid tio minus? Jag vet inte. Men jag lever på, går upp, gör det jag ska göra, går hem och lägger mig igen, kanske kollar jag på några kortfilmer med min man innan jag somnar. Men blompojken glömmer jag aldrig. Var det du?

#53: Varför är munnen för liten för kokböckerna - anonym



tänker du ofta på dina tänder?
så lätt, egentligen, att göra sig illa inifrån
eller börja ruttna
jag gillar att bita lite lekfullt
omväxling till det vardagliga tuggandet
tungan vrider och viker sig i smyg, virvlar runt ett sår
så lätt, egentligen, att smeka sig inifrån
det smakar gammalt kaffe och torrt på något sätt
jag har inte hånglat med någon sedan januari
2016
nej, jag skojar bara
det var i år
har min starkaste muskel blivit svagare?
kokböckerna är för stora
det är inget fel på munnen
men hela kroppen lider av ett dumt huvud

#52: var är du? - anonym
 


Var är du när gubben tar tag i pojkens hår och drar släpar hela hans kropp genom sanden pojken har orsakat dammoln genom att sparka med sina bara fötter i sanden moln runt gubben och hans fru de satt där och hade längtat till denna perfekta tisdagkväll på stranden det hade kostat månader av hårt arbete att spara ihop till den här resan den vuxna sonen hade stulit kontanter från lådan i sovrummet för att ha råd med all utrustning hon visste om det och la lite extra han visste inte om det var är du nu när gubben lyfter upp pojken och slänger hans kropp mot stenmuren som understödjer strandpromenaden med de glassätande turisterna pojkens knä mot stenmuren pojkens huvud mot stenmuren du säger efteråt att du skulle se efter våra saker det var därför du satt kvar på bänken men sättet du säger det på får dig att framstå oärlig 7 år senare funderar jag fortfarande på detta var är du vad är det du inte vill berätta. 

#51: är det bra att nöja sig (liksom nåt fint i att se värde i det en har och inte kräva allt av världen) eller är det en form av förklädd feghet att inte sträva efter mer? - anonym


Jag träffar den här killen som har en liksom fantastisk förmåga att lokalisera min skam innan jag ens själv har gjort det. Jag går hem från den där festen där jag tror att jag har varit en fantastisk gäst, så berättar han för mig att jag har gjort något vidrigt. Något så vidrigt att han känner sig tvingad att sova hos mig så att jag inte ska glömma bort dagen efter att jag spelade de där dåliga låtarna. Så efter det, jag menar flera år efter det, handlar alla våra bråk om huruvida jag kan nöja mig med att vara med någon som visserligen älskar mig, men som inte tycker om att se mig utanför lägenheten. 

Långt senare lämnade jag min man och sålde min möbler på Blocket, men jag behöll lägenheten. Möblerna jag sålde hade ett odiskutabelt värde som jag hoppades skulle smitta av sig på mig. Jag fick höra av andra att jag hade god smak, och det var länge sedan någon hade sagt det till mig. Jag hörde av mig till gamla vänner och sa ”förlåt” - ett ord jag alltid varit dålig på. Om man är rädd för världen är det praktiskt att bli tillsammans med någon som vill att man ska vara det. När du och jag gömde oss under täcket var allt underbart (ibland) men desto mer fruktansvärd blev världen utanför. Grannarna började fråga hur jag mådde och jag började tvätta när ingen annan gjorde det, sen suddade jag ut mitt namn. 

Åren går och jag tänker på allt man ska försöka att inte skämmas över. Jag skäms inte över mitt stora täcke. Jag skäms heller inte över att jag varit rädd för världen i så många år, men det gör mig ledsen att tänka ordentligt på det. Jag är snart trettio år. Jag är inte rädd för mörkret. På natten ligger jag i min säng och drömmer och när jag vaknar minns jag inte vad jag drömde, bara att jag har drömt.

#50: Vad händer om man äter Cattelins kokbok? - anonym


Det är en onsdag. Det har regnat i flera dagar, kanske i alla dagar. Cattelin tar en buss från centralen till området där hon bor, som är mycket tyst och tråkigt. Det är som om staden sluter sig. Det är tomt på gatorna och broarna. Alla är hemma och lagar mat med hjälp av hälsosamma recept de finner i Cattelins kokbok. Det är en imponerande bok, flera hundra sidor lång, ja, vissa exemplar är tusen sidor, men de är specialutgåvor och mycket ovanliga. Cattelin skyndar genom gatorna, hon vill hem, hon flyr undan regnet och tomheten. Hon vill koka sin kokbok på spisen och äta med sked. Det är en ny idé, ingen är lika uppfinningsrik som Cattelin. Det är därför hon har skrivit en sådan framgångsrik kokbok och kan klä sig förnämt, i en vit kostym som smalnar av kring anklarna. Hon röker franska cigaretter under fläkten. Det är sant: ingen röker så vackra cigaretter eller är så smal och hälsosam som Cattelin.

Cattelin vill leva. Hon har aldrig haft tid för kärlek eller bevittnat något oväntat. Hon har lagt hela sin själ i sina kokböcker och nu vill hon ha själen tillbaka. Hon kokar kokboken i flera timmar, hon röker cigaretter och lyssnar på radio, det mörknar, alla lampor tänds på gatorna. Cattelin rör om och smakar av. Det smakar papper. Det smakar av livet. Cattelin äter girigt innehållet i grytan, utan att röra sitt vinglas eller röka en enda cigarett. Hon känner pulsen öka, blodet strömmar igenom hennes trötta kropp och fyller tankarna med mening. Cattelin tänker på sin barndom, som präglades av leda. Hon gick i en stor skola och trivdes inte särskilt väl. De andra barnen glömde ofta bort henne. De glömde hennes namn. De glömde leka med henne på rasterna. De hade inget emot att leka med henne, men de glömde helt enkelt att hon fanns, trots alla påminnelser. Ibland sprang de och hämtade henne. Cattelin gjorde aldrig något på eget bevåg. De andra barnen kastade bollar omkring sig, solen sken kanske, det kunde ha varit en trivsam tid. Men Cattelin satt kvar i klassrummet och såg ljuset falla igenom de höga fönstren. Det är detta som är hennes själ: den blå himlen och ljuset och barnens röster som stegras mot skolans tegelväggar, minnena virvlar omkring, de återvänder tillsammans med kokboken.

#49: Vad tänker jag på när jag tänker på dig? - anonym



När du tänker på mig tänker du på det jag tänker på. Jag tänker: månen går ner innan solen går upp, visste du att det var så? Vad händer däremellan och vad är det för typ av tid vi har då? Vi åker österut på E20, det är grått och regnigt, vi drar förbi den där slalombacken som känns lite deprimerande på något sätt. Jag önskar att jag kan säga det jag känner till dem i bilen, sluta staka mig, låta orden ta sig ut och vara där i det lilla rum som bilen är. Bilföraren pratar mest, fastän det är hon som kör, pratar om sitt jobb, sina andra vänner, ja man kan nästan tro att hon försöker få oss passagerare att känna oss lite betydelselösa. Naturen utanför passar bra ihop med min mammas ex handbollstränaren, det var något med honom och regniga dagar i bilen. Han bakade jämt bröd innan frukost, sprang flera mil när han sprang och var väldigt omtänksam när han var omtänksam. Men gnistan, den fanns inte mellan dem. Men han var bra för oss, barnen. Och vem är jag bra för? Jo, det är väl många, man skulle inte kunna säga att jag tar hand om någon direkt men många skulle nog säga att jag är ett viktigt inslag i deras liv. Deras lilla liv för livet är ganska litet ändå. Och så står man där på dansgolvet, det är sista dansen, sista låten, och vad blir det då? Jo det blir Roxy Music och man vet att det är hög tid att dra sig hemåt.

#48: Varifrån kommer den här rädslan? - anonym



Det är snart val och jag har blivit äldre på det sättet att jag inte längre tycker att det är någon bra politisk handling att inte rösta för att man inte tror på partipolitik. Jag vet att många är rädda för sina liv. Den här rädslan kommer från att ha sett vita våldsamma män i grupp. Att de kan döda någon mitt på dagen och fortsätta samlas. Att lagen om terrorism inte används mot dem, utan mot muslimer eller folk som “ser ut som” muslimer. Att nassar få gå runt på stan med polisskydd. Att de vill sätta militär i förorten. Att medellivslängden för kvinnor som bor i utsatta områden i Göteborg är sju och ett halvt år kortare än för de som bor i andra stadsdelar. Nio år kortare för män. Att det inte finns bostäder och inte finns jobb. Att den strukturella rasismen och diskrimineringen är så normaliserad att människor som själv inte upplever det inte tror att det finns. Att vi inte vill se, inte erkänna att det finns. Jag är rädd för mina egna fördomar. Att jag inte vågar erkänna mina fel. Att den positiva förändringen är så långsam och den negativa så snabb. Att det inte kommer bli bättre.

Jag är rädd för att jag är för mesig. Jag är rädd för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Jag är rädd för att det finns så mycket som jag inte förstår. Jag är rädd för att jag ska bli fattig när jag blir gammal. Jag är rädd för att jag aldrig hinner bli gammal. Jag är rädd för fler bränder, starkare vindar, översvämningar, mikroplast. Cancer. Att mina föräldrar ska dö. Att mina vänner ska dö. Att mina vänner inte får den vård som de behöver. Att jag inte tar tillräckligt bra hand om mina vänner.

På helt vanliga dagar går jag runt och tänker vad jag skulle göra om någon försökte våldta mig. Jag har övat de här tankarna länge. Hur jag skulle knivhugga förövaren eller peta på hans ögon. Jag vet att jag antagligen inte skulle kunna göra någonting. Att 70 procent av de som blir våldtagna fryser. Jag har sällan en kniv nära till hands. Jag vet att våldtäkt sällan innebär att någon okänd kommer och hoppar på en.

Jag tänker på min första pojkvän som jag hade när jag var 17. Hur han nån gång ville ha sex efter vi hade gjort slut. Hur jag runkade av honom för att han skulle sluta fråga. Hur jag kände mig äcklad, men gjorde det ändå. Det hade aldrig handlat om mig innan det heller. Hur folk tycker att det är helt normalt att göra saker de inte riktigt vill. Hur folk tycker att det är osexigt att prata om sex när man har sex. Hur han fortsatte ringa och smsa och till slut försökte ta livet av sig och skyllde det på mig. Hur min pappa tog mig till psykakuten för att träffa honom. Jag kommer inte ihåg om vi pratade om vad som hade hänt. Hur jag fortfarande undrar om jag betedde mig på ett oempatiskt sätt när han tydligen hade problem. Hur det är så svårt att veta hur mycket ansvar man har för andras känslor. Hur fantasin skiljer sig så mycket från verkligheten.

Hur jag fortfarande brottas med min sexualitet, hur jag har svårt att lita på människor som vill att jag ska njuta, för att det var en sån lång period i mitt liv då ingen frågade mig vad som kändes bra. Jag är rädd för att de som jag känner tillhörighet till inte accepterar mig. Jag vill känna mig okej som jag är. Jag är rädd att jag inte alls vet vem jag är. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna kyssa vem jag vill offentligt. Att jag inte hittar någon jag vill kyssa. Att jag hittar någon som inte vill inte ha mig. Att jag fortfarande är kär i någon som jag har lämnat. Att i mitt försök att ha lite självförtroende blir för kaxig istället. Att ingen tycker att jag är cool. Att jag ser ful ut i spegeln. Att jag aldrig kommer acceptera min kropp. Att jag inte kan skriva. Att jag kommer skämmas över det jag har skrivit.

#47: Vem är du? - Anna

 

jag är beviset på att någonting inte blir klart med tanke
ser du någonting i mig som du fastnar för?
kommer du för nära stänger jag av
eller har du några lugnande knep som andra inte har?
jag gick min vanliga promenad
och det var inte samma som förra gången
fast jag kände igen den
skogen ändras långsamt och dramatiskt
“är jag bipolär?” tänkte jag
det finns så mycket skuld
ett namn som upprepas
inte sant
flera namn
det blir inte tyst i mitt huvud
jag måste sluta tycka synd om mig själv
det är pinsamt och ingenting jag kan stå för
jag kan ofta vara osynlig där jag går
men Anna, jag känner mig utanför
mig själv och andra
det är därför jag har lärt mig lite av varje
min kunskap är bred
inte djup
eller det kan ju också vara för att jag är så nyfiken
jag börjar säga lite mer
pusslar ihop en bild av ett jag
det finns så många stjärnor i mörkret som kallar
jag hoppas för att få komma lite närmare deras ljus
vem är du? skriv igen?

#46: Vad är skillnaden mellan sanning och verklighet? - anonym



Det händer ibland att vi städar fredag kväll. Då är musiken bäst. Inga tankar avhåller tonerna från oss, de blir verkligen helt rena. Så är det. Låtarna blir bättre. Jag menar inte att de låter bättre, utan jag menar att de faktiskt blir bättre.
Hon jag bor med städar i köket, jag i badrummet.
Vågen (som kan visa den nästan exakta vikten av en människa!) har lämnat rost på golvet, det är vackert, men det är inget nytt. Jag har sett detta under lång tid utan att hantera problemet. Bullret från dammsugaren drunknar The Beach Boys i köket. Varför lyssnar vi på dem?
…men i kväll är det enkelt, jag behöver bara göra golvet blött med vatten och tvål, vänta lite och sen torka med en trasa. Rosten försvinner. Jag kan inte förstå varför det kändes så oöverkomligt innan, men så är det, allt har förändrats sedan igår.
Vi går runt i varsitt rum och hanterar männen i våra liv. Hon i köket, jag i badrummet.
Spotify bläddrar vidare. Vem har bestämt det egentligen?
Watch out baby I’m just a jealous guy.
Vad är det han säger egentligen.  
Det luktar Ajax. Det luktar citrontvål, som hon har skurat golvet med.
En riktig fredagkväll.
Fast musiken är inte så bra längre.
Jag ska också skura mitt golv. 

#45: Finns villkorslös kärlek? - anonym
 


Jag såg en film om konstnären Louise Bourgeois. På morgonen steriliserade hon en sked över gasspisen. Hon var mycket gammal nu och rädd för att bli sjuk. Hon tar den upphettade skeden och äter en mun söt sylt direkt ur burken. Hon äter det söta på tom mage för att sparka igång dagen. Hon är fransk. Sylten är söt. Hon skingrar det tröga och sega från natten. I frånvaron av dig äter jag bara sådant som kan ätas med sked. Visst är det ett spänningsfält mellan mig och kniven när jag finhackar grönsakerna. Soppan ska bli klar. Så klar att man alltid. Kan se botten på tallriken. Så var det alltså inte villkorslös kärlek ändå.