#58: Jag är arg. Hur räddar jag mig? - Malin



dagarna går förbi som de går
någon åldras ensam i en lägenhet
och dör för ung
det stod i tidningen
polisen kommer och hämtar utan förvarning nu
isolering
förvaring
fängelse
bur

vem önskar det för någon annan?
det sliter att vara arg helt själv
vara helt själv
ibland lönar det sig att skrika
det behövs rörelser som enar
sjuka och stigmatiserade kroppar
sorgen är verkligen nära ilskan
de som är arga skriver bäst
de som är arga är det vackraste jag vet
30-talet nämns oftare i samtalet
80-talet var nyss
nuet är inte en bra början
eller fortsättning
det finns lager av ont
att ge namn till dina känslor är att mogna
blåmärken och flugorna
det finns de som har sett sina vänner dö som flugor
rädslan är verkligen nära ilskan
jag är ledsen
vill inte träffa
någon i trapphuset
men gör det ändå

#57: varför kan jag känna mig så oändligt ledsen när jag har mens? - anonym

Dagarna innan mensen kommer påbörjar sammandragningen. Buken vändas inåt, bröstet vändas inåt. Man sugs in i ett svart hål vars kärna är ----- Armarna försöker gripa tag i lite vad som helst: en gren, en burk, en kudde, en kollega, ett minne, ett systerskap. Men inget hjälper, och till slut tappar man bort sig helt och hållet i en nollställning.

Smärtan är en kliché som jag har känt till ända sedan mina föräldrar släckte det sista ljuset. Jag har hört att den går att lindra, om man börjar lyssna på kroppens cykliska språk. Den här världen har en fientlig förväntan om att kroppen alltid ska vara samma, men så är det ju inte. Kroppen är det enda huvudet vi har, vi måste börja lyssna och lyda.

#56: Hur vet jag att min grön är din grön? - Jonte


Du har en vacker och lite omständig själ. Du är en ung man, det vackraste som gud har skapat.

Du frågar dig själv: Är jag en karaktär i en Paul Auster-bok? Som barn tog du upp ett kuvert från dörrmattan och höll upp det mot ljuset. Solstrålarna sken igenom och avslöjade spegelvända bokstäver och siffror. Än idag vet du inte om det var namnet på en hemlig syster eller något som du bara hittade på. Men säg mig Jonte, har du någonsin tänkt på att himlen aldrig är grön? ju fler ledtrådar vi pekar ut, desto märkligare blir världen.

Vissa dagar är vägen ut ur lägenheten oändlig. Innanför väggarna finns drömmen om livet som ett mjukt och sensuellt mysterium, ändå måste du ut. Du tar på dig ryggsäcken som är onödigt tungt packad och känner en förnimmelse av njutning när axelbanden tynger ned dig, för ingen har rört vid dig på länge. Det gör så fruktansvärt ont att vara lycklig, bättre att alltid vara grön. 

Du räknar hur många timmar du sovit innan du sätter dig bakom ratten. Du har läst för mycket böcker och nu måste du hänge dig åt den mindfulness som bilkörning trots allt är. I bilen blir både du och världen en annan, en mer direkt version. Du kör förbi hennes lägenhet där det lyser, och du kan äntligen gråta. När tårarna torkat och bilen fylls av amerikansk musik kan du andas ut en stund. Du möter din blick i backspegeln och för ett ögonblick är den helt grön. 

#55: Jeg glemmer, men min krop husker. Er det godt eller skidt? - DK

handen stuvar undan, plockar fram 
sprider alla tankar i lägenheten, dikesrenen
vi gick längs ett dike
nej, en gata
det var morgon i San Francisco, Madrid
det var en morgon, sedan en annan
handen stuvar undan, plockar fram
försöker sprida alla tankar i lägenheten
det finns en parkering utanför mitt fönster
vi gick där en gång, vi gick i alla städer
delade på drycker, jackor
de var dina jackor
som jag tappade bort
glömde i ett provrum eller på en stol

handen öppnar bilarna på parkeringen
deras bagageluckor, handskfacken
man vet aldrig vad man finner i ett handskfack
värktabletter, en geting som dött
du säger: min kropp minns
styrs sinnet av kroppen eller kroppen av sinnet?
jag vet att du hatade getingar
en morgon vaknade du när de kröp över din mage
och på väggarna i rummet som du delade med din bror
ser du: allting har ett minne
handskfacken, getingarna
städerna: San Francisco och Madrid
alla sådana där jackor
de heter olika saker på svenska och engelska

handen gör det handen ska tills den slutar, tappar
spiller allting över köksgolvet
olika restauranger och bussar
gör avtryck på tröjan och fastnar där
är det bra eller dåligt?
jag sprider dem omkring mig
kroppen minns tanken och tanken minns handen
som stuvar undan, plockar fram
köper något
en tröja eller jacka
som inte har ett namn
det är morgon, en annan dag
handen skriver, slutar upp
vidrör en mun och ett papper

#54: Om värme stiger, varför brinner ljus ner? - blompojken



Hej blompojken, mitt ljus brinner kanske för dig. Var du den blompojke jag inte vågade prata med 2009? Du hade svart page i sidbena, kavaj och vita Converse, var det du? Om inte kan du fortsätta läsa i alla fall för hur som helst är du är säkert nån jag sett nån annan gång. Du bor väl i Göteborg? I Berättelse om ett äktenskap skriver författaren Geir Gulliksen något i stil med att det finns så många som kunde blivit våra livskamrater av de vi passerar i livet. Jag både tror och tror inte på det. Tror för att det ju är sant, den man väljer (väljer?) är inte nödvändigtvis den man passar bäst ihop med. Tror inte för att tanken gör en galen. Varför inte den där, eller den där? Eller den där? Det blir för svettigt att tänka så, att leva så. Och på tal om svett, värmen stiger visserligen, men inte till den höga grad att det blir så kallt vid ljuset att det brinner uppåt istället, skulle ens ljus brinna uppåt vid tio minus? Jag vet inte. Men jag lever på, går upp, gör det jag ska göra, går hem och lägger mig igen, kanske kollar jag på några kortfilmer med min man innan jag somnar. Men blompojken glömmer jag aldrig. Var det du?

#53: Varför är munnen för liten för kokböckerna - anonym



tänker du ofta på dina tänder?
så lätt, egentligen, att göra sig illa inifrån
eller börja ruttna
jag gillar att bita lite lekfullt
omväxling till det vardagliga tuggandet
tungan vrider och viker sig i smyg, virvlar runt ett sår
så lätt, egentligen, att smeka sig inifrån
det smakar gammalt kaffe och torrt på något sätt
jag har inte hånglat med någon sedan januari
2016
nej, jag skojar bara
det var i år
har min starkaste muskel blivit svagare?
kokböckerna är för stora
det är inget fel på munnen
men hela kroppen lider av ett dumt huvud

#52: var är du? - anonym
 


Var är du när gubben tar tag i pojkens hår och drar släpar hela hans kropp genom sanden pojken har orsakat dammoln genom att sparka med sina bara fötter i sanden moln runt gubben och hans fru de satt där och hade längtat till denna perfekta tisdagkväll på stranden det hade kostat månader av hårt arbete att spara ihop till den här resan den vuxna sonen hade stulit kontanter från lådan i sovrummet för att ha råd med all utrustning hon visste om det och la lite extra han visste inte om det var är du nu när gubben lyfter upp pojken och slänger hans kropp mot stenmuren som understödjer strandpromenaden med de glassätande turisterna pojkens knä mot stenmuren pojkens huvud mot stenmuren du säger efteråt att du skulle se efter våra saker det var därför du satt kvar på bänken men sättet du säger det på får dig att framstå oärlig 7 år senare funderar jag fortfarande på detta var är du vad är det du inte vill berätta. 

#51: är det bra att nöja sig (liksom nåt fint i att se värde i det en har och inte kräva allt av världen) eller är det en form av förklädd feghet att inte sträva efter mer? - anonym


Jag träffar den här killen som har en liksom fantastisk förmåga att lokalisera min skam innan jag ens själv har gjort det. Jag går hem från den där festen där jag tror att jag har varit en fantastisk gäst, så berättar han för mig att jag har gjort något vidrigt. Något så vidrigt att han känner sig tvingad att sova hos mig så att jag inte ska glömma bort dagen efter att jag spelade de där dåliga låtarna. Så efter det, jag menar flera år efter det, handlar alla våra bråk om huruvida jag kan nöja mig med att vara med någon som visserligen älskar mig, men som inte tycker om att se mig utanför lägenheten. 

Långt senare lämnade jag min man och sålde min möbler på Blocket, men jag behöll lägenheten. Möblerna jag sålde hade ett odiskutabelt värde som jag hoppades skulle smitta av sig på mig. Jag fick höra av andra att jag hade god smak, och det var länge sedan någon hade sagt det till mig. Jag hörde av mig till gamla vänner och sa ”förlåt” - ett ord jag alltid varit dålig på. Om man är rädd för världen är det praktiskt att bli tillsammans med någon som vill att man ska vara det. När du och jag gömde oss under täcket var allt underbart (ibland) men desto mer fruktansvärd blev världen utanför. Grannarna började fråga hur jag mådde och jag började tvätta när ingen annan gjorde det, sen suddade jag ut mitt namn. 

Åren går och jag tänker på allt man ska försöka att inte skämmas över. Jag skäms inte över mitt stora täcke. Jag skäms heller inte över att jag varit rädd för världen i så många år, men det gör mig ledsen att tänka ordentligt på det. Jag är snart trettio år. Jag är inte rädd för mörkret. På natten ligger jag i min säng och drömmer och när jag vaknar minns jag inte vad jag drömde, bara att jag har drömt.

#50: Vad händer om man äter Cattelins kokbok? - anonym


Det är en onsdag. Det har regnat i flera dagar, kanske i alla dagar. Cattelin tar en buss från centralen till området där hon bor, som är mycket tyst och tråkigt. Det är som om staden sluter sig. Det är tomt på gatorna och broarna. Alla är hemma och lagar mat med hjälp av hälsosamma recept de finner i Cattelins kokbok. Det är en imponerande bok, flera hundra sidor lång, ja, vissa exemplar är tusen sidor, men de är specialutgåvor och mycket ovanliga. Cattelin skyndar genom gatorna, hon vill hem, hon flyr undan regnet och tomheten. Hon vill koka sin kokbok på spisen och äta med sked. Det är en ny idé, ingen är lika uppfinningsrik som Cattelin. Det är därför hon har skrivit en sådan framgångsrik kokbok och kan klä sig förnämt, i en vit kostym som smalnar av kring anklarna. Hon röker franska cigaretter under fläkten. Det är sant: ingen röker så vackra cigaretter eller är så smal och hälsosam som Cattelin.

Cattelin vill leva. Hon har aldrig haft tid för kärlek eller bevittnat något oväntat. Hon har lagt hela sin själ i sina kokböcker och nu vill hon ha själen tillbaka. Hon kokar kokboken i flera timmar, hon röker cigaretter och lyssnar på radio, det mörknar, alla lampor tänds på gatorna. Cattelin rör om och smakar av. Det smakar papper. Det smakar av livet. Cattelin äter girigt innehållet i grytan, utan att röra sitt vinglas eller röka en enda cigarett. Hon känner pulsen öka, blodet strömmar igenom hennes trötta kropp och fyller tankarna med mening. Cattelin tänker på sin barndom, som präglades av leda. Hon gick i en stor skola och trivdes inte särskilt väl. De andra barnen glömde ofta bort henne. De glömde hennes namn. De glömde leka med henne på rasterna. De hade inget emot att leka med henne, men de glömde helt enkelt att hon fanns, trots alla påminnelser. Ibland sprang de och hämtade henne. Cattelin gjorde aldrig något på eget bevåg. De andra barnen kastade bollar omkring sig, solen sken kanske, det kunde ha varit en trivsam tid. Men Cattelin satt kvar i klassrummet och såg ljuset falla igenom de höga fönstren. Det är detta som är hennes själ: den blå himlen och ljuset och barnens röster som stegras mot skolans tegelväggar, minnena virvlar omkring, de återvänder tillsammans med kokboken.

#49: Vad tänker jag på när jag tänker på dig? - anonym



När du tänker på mig tänker du på det jag tänker på. Jag tänker: månen går ner innan solen går upp, visste du att det var så? Vad händer däremellan och vad är det för typ av tid vi har då? Vi åker österut på E20, det är grått och regnigt, vi drar förbi den där slalombacken som känns lite deprimerande på något sätt. Jag önskar att jag kan säga det jag känner till dem i bilen, sluta staka mig, låta orden ta sig ut och vara där i det lilla rum som bilen är. Bilföraren pratar mest, fastän det är hon som kör, pratar om sitt jobb, sina andra vänner, ja man kan nästan tro att hon försöker få oss passagerare att känna oss lite betydelselösa. Naturen utanför passar bra ihop med min mammas ex handbollstränaren, det var något med honom och regniga dagar i bilen. Han bakade jämt bröd innan frukost, sprang flera mil när han sprang och var väldigt omtänksam när han var omtänksam. Men gnistan, den fanns inte mellan dem. Men han var bra för oss, barnen. Och vem är jag bra för? Jo, det är väl många, man skulle inte kunna säga att jag tar hand om någon direkt men många skulle nog säga att jag är ett viktigt inslag i deras liv. Deras lilla liv för livet är ganska litet ändå. Och så står man där på dansgolvet, det är sista dansen, sista låten, och vad blir det då? Jo det blir Roxy Music och man vet att det är hög tid att dra sig hemåt.

#48: Varifrån kommer den här rädslan? - anonym



Det är snart val och jag har blivit äldre på det sättet att jag inte längre tycker att det är någon bra politisk handling att inte rösta för att man inte tror på partipolitik. Jag vet att många är rädda för sina liv. Den här rädslan kommer från att ha sett vita våldsamma män i grupp. Att de kan döda någon mitt på dagen och fortsätta samlas. Att lagen om terrorism inte används mot dem, utan mot muslimer eller folk som “ser ut som” muslimer. Att nassar få gå runt på stan med polisskydd. Att de vill sätta militär i förorten. Att medellivslängden för kvinnor som bor i utsatta områden i Göteborg är sju och ett halvt år kortare än för de som bor i andra stadsdelar. Nio år kortare för män. Att det inte finns bostäder och inte finns jobb. Att den strukturella rasismen och diskrimineringen är så normaliserad att människor som själv inte upplever det inte tror att det finns. Att vi inte vill se, inte erkänna att det finns. Jag är rädd för mina egna fördomar. Att jag inte vågar erkänna mina fel. Att den positiva förändringen är så långsam och den negativa så snabb. Att det inte kommer bli bättre.

Jag är rädd för att jag är för mesig. Jag är rädd för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Jag är rädd för att det finns så mycket som jag inte förstår. Jag är rädd för att jag ska bli fattig när jag blir gammal. Jag är rädd för att jag aldrig hinner bli gammal. Jag är rädd för fler bränder, starkare vindar, översvämningar, mikroplast. Cancer. Att mina föräldrar ska dö. Att mina vänner ska dö. Att mina vänner inte får den vård som de behöver. Att jag inte tar tillräckligt bra hand om mina vänner.

På helt vanliga dagar går jag runt och tänker vad jag skulle göra om någon försökte våldta mig. Jag har övat de här tankarna länge. Hur jag skulle knivhugga förövaren eller peta på hans ögon. Jag vet att jag antagligen inte skulle kunna göra någonting. Att 70 procent av de som blir våldtagna fryser. Jag har sällan en kniv nära till hands. Jag vet att våldtäkt sällan innebär att någon okänd kommer och hoppar på en.

Jag tänker på min första pojkvän som jag hade när jag var 17. Hur han nån gång ville ha sex efter vi hade gjort slut. Hur jag runkade av honom för att han skulle sluta fråga. Hur jag kände mig äcklad, men gjorde det ändå. Det hade aldrig handlat om mig innan det heller. Hur folk tycker att det är helt normalt att göra saker de inte riktigt vill. Hur folk tycker att det är osexigt att prata om sex när man har sex. Hur han fortsatte ringa och smsa och till slut försökte ta livet av sig och skyllde det på mig. Hur min pappa tog mig till psykakuten för att träffa honom. Jag kommer inte ihåg om vi pratade om vad som hade hänt. Hur jag fortfarande undrar om jag betedde mig på ett oempatiskt sätt när han tydligen hade problem. Hur det är så svårt att veta hur mycket ansvar man har för andras känslor. Hur fantasin skiljer sig så mycket från verkligheten.

Hur jag fortfarande brottas med min sexualitet, hur jag har svårt att lita på människor som vill att jag ska njuta, för att det var en sån lång period i mitt liv då ingen frågade mig vad som kändes bra. Jag är rädd för att de som jag känner tillhörighet till inte accepterar mig. Jag vill känna mig okej som jag är. Jag är rädd att jag inte alls vet vem jag är. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna kyssa vem jag vill offentligt. Att jag inte hittar någon jag vill kyssa. Att jag hittar någon som inte vill inte ha mig. Att jag fortfarande är kär i någon som jag har lämnat. Att i mitt försök att ha lite självförtroende blir för kaxig istället. Att ingen tycker att jag är cool. Att jag ser ful ut i spegeln. Att jag aldrig kommer acceptera min kropp. Att jag inte kan skriva. Att jag kommer skämmas över det jag har skrivit.

#47: Vem är du? - Anna

 

jag är beviset på att någonting inte blir klart med tanke
ser du någonting i mig som du fastnar för?
kommer du för nära stänger jag av
eller har du några lugnande knep som andra inte har?
jag gick min vanliga promenad
och det var inte samma som förra gången
fast jag kände igen den
skogen ändras långsamt och dramatiskt
“är jag bipolär?” tänkte jag
det finns så mycket skuld
ett namn som upprepas
inte sant
flera namn
det blir inte tyst i mitt huvud
jag måste sluta tycka synd om mig själv
det är pinsamt och ingenting jag kan stå för
jag kan ofta vara osynlig där jag går
men Anna, jag känner mig utanför
mig själv och andra
det är därför jag har lärt mig lite av varje
min kunskap är bred
inte djup
eller det kan ju också vara för att jag är så nyfiken
jag börjar säga lite mer
pusslar ihop en bild av ett jag
det finns så många stjärnor i mörkret som kallar
jag hoppas för att få komma lite närmare deras ljus
vem är du? skriv igen?

#46: Vad är skillnaden mellan sanning och verklighet? - anonym



Det händer ibland att vi städar fredag kväll. Då är musiken bäst. Inga tankar avhåller tonerna från oss, de blir verkligen helt rena. Så är det. Låtarna blir bättre. Jag menar inte att de låter bättre, utan jag menar att de faktiskt blir bättre.
Hon jag bor med städar i köket, jag i badrummet.
Vågen (som kan visa den nästan exakta vikten av en människa!) har lämnat rost på golvet, det är vackert, men det är inget nytt. Jag har sett detta under lång tid utan att hantera problemet. Bullret från dammsugaren drunknar The Beach Boys i köket. Varför lyssnar vi på dem?
…men i kväll är det enkelt, jag behöver bara göra golvet blött med vatten och tvål, vänta lite och sen torka med en trasa. Rosten försvinner. Jag kan inte förstå varför det kändes så oöverkomligt innan, men så är det, allt har förändrats sedan igår.
Vi går runt i varsitt rum och hanterar männen i våra liv. Hon i köket, jag i badrummet.
Spotify bläddrar vidare. Vem har bestämt det egentligen?
Watch out baby I’m just a jealous guy.
Vad är det han säger egentligen.  
Det luktar Ajax. Det luktar citrontvål, som hon har skurat golvet med.
En riktig fredagkväll.
Fast musiken är inte så bra längre.
Jag ska också skura mitt golv. 

#45: Finns villkorslös kärlek? - anonym
 


Jag såg en film om konstnären Louise Bourgeois. På morgonen steriliserade hon en sked över gasspisen. Hon var mycket gammal nu och rädd för att bli sjuk. Hon tar den upphettade skeden och äter en mun söt sylt direkt ur burken. Hon äter det söta på tom mage för att sparka igång dagen. Hon är fransk. Sylten är söt. Hon skingrar det tröga och sega från natten. I frånvaron av dig äter jag bara sådant som kan ätas med sked. Visst är det ett spänningsfält mellan mig och kniven när jag finhackar grönsakerna. Soppan ska bli klar. Så klar att man alltid. Kan se botten på tallriken. Så var det alltså inte villkorslös kärlek ändå.

#44: Varför skrämmer mig mitt undermedvetna? - anonym


 

Jag skriver detta när jag vaknar, innan gränsen mellan det undermedvetna och medvetna helt suddats ut. Jag ligger i sängen, som är närmare drömmen. Min röda lampa är tänd och persiennerna neddragna. Det hörs steg utanför fönstret. Det hörs ett brus, som ligger under allting annat. Jag försöker tränga in i detta brus, som är staden och livet, som är alla våra tankar, samlade, pågående. För det mesta lämnas bruset åt bakgrunden. Du vaknar och går till jobbet. Du står i en kassa med frånvarande blick. Det gör för ögonblicket inte ont någonstans, inte heller i tanken. Människor rör sig på gatorna i staden och alla ger ifrån sig ett ljud som växer till ett brus och i bruset finns bilder som är långa, blöta… andra är lättare, transparenta. Du går på gatan bland de andra och din kropp producerar ett litet ljud, det är en ljus ton. Det är på gränsen till en skärande ton, som öppnar något i ditt inre. Blicken faller ner och du får plötsligt ont av alla bilder. Det är detta som händer i skrivandets stund. När det skymmer drar min röda lampa nattfjärilarna till sig. De lösgör sig från mitt inre och kravlar ut ur min mun. De är ludna, tysta. De sitter på väggarna i mitt rum som små undertryckta minnen. Det måste sägas: det är skrämmande att avvika från den raka linjen, det pågående, rullande, gatorna i stan, som leder till jobbet eller ett kafé. Det är skrämmande att säga något annat än det förväntade. Istället för att be servitrisen om en kaffe, säger du kanske: nattfjärilar dras till konstgjorda ljus, men orsaken bakom detta beteende är okänt. En hypotes, som kallas himmelsorientering, går ut på att nattfjärilar behåller ett konstant vinkelrätt förhållningssätt till en himlakropp, exempelvis månen, för att flyga i en rät linje. Eftersom himlakropparna befinner sig långt borta och dessutom ovanför horisonten kan nattfjärilen flyga långa sträckor utan att vinkeln blir en annan. Men när nattfjärilen upptäcker ett mycket närmare konstgjort ljus och använder det för att navigera, ändrar sig vinkeln mellan fjärilen och ljuskällan markant efter bara en kort sträcka. Nattfjärilen försöker instinktivt ändra sin navigation mot ljuset, vilket leder till att flygande nattfjärilar rasar i en nedåtgående spiral, som rör sig närmare och närmare ljuset.

#43: varför blev jag kysst i februari och varför händer det inte igen? - anonym

 

Okej, jag träffade släkten på en gård. Gick runt och tvättade allt jag kom i kontakt med. På hemvägen tog tåget en omväg och jag fick tid till att tänka på din fråga. Jag tänkte på min första kyss, att den var längs med en väg. Hade övat i flera år innan, varför tog det så lång tid tills det hände på riktigt? Man kan gissa att jag inte tog för mig eller att gud ville ha det så.
Finns första kyssen? Är den i så fall betydelsefull? Nu var det inte första kyssen din fråga handlade om men jag tänker att vi måste gå tillbaka till den för att kunna reda ut det här. Och dessutom kan kyssen efter månader av torka vara lite som första kyssen: blöt, kall och varm, ja oerhört äcklig för att vara något att tråna efter, eller hur? Och vem är det egentligen som tjänar på det, du eller kyssen?

#42: Jag vet inte vad jag ska fråga. Oj nu blev det sån där press. Jag tror inte att jag kan ställa en fråga. Du kanske kan skicka en länk? – Anton

 

Det låter som att du inte vet så mycket om hur du känner eller vilka bekymmer du har. Eller du kanske inte vill berätta bara. Av bekvämlighetsskäl antar jag att du saknar vishet om ditt inre liv. Då kan jag nämligen berätta för dig att du måste observera förbindelsen mellan kroppen och sinnet.
Någon berömmer dig, någon förnärmar dig, kanske när du går omkring på staden. Du uppfattar detta, hör det med öronen, och får en behaglig eller en obehaglig känsla i kroppen. En intensiv sammandragning av en bestämd muskel, jag kan inte säga dig vilken, bara du vet. Det är det som är poängen. Du dechiffrerar den exakta förnimmelsen, hur den är avgränsad. Den subtila länken mellan kroppen och sinnet blir tydlig för dig. Detta är vishet.
Du försöker vända tillbaka till livet men det går inte. Först på kvällen hittar du ord som beskriver vad som avhöll dig. Du inser också att allt någon gång tar slut. Att förvänta sig annat är alldeles omöjligt.

#41: Hej, jag har en fråga som gäller spel. Ibland i mitt liv, kanske en gång i halvåret, får jag för mig att spela candy crush saga, eller liknande spel, där en parar ihop juveler till tre eller fler, vinner en massa bonusar (ej riktiga pengar) och bevittnar konfetti av färger. Det är så enkelt och så simpelt, men vad tror du, blir jag lite hjärndöd av det? Och varför vill jag spela dessa meningslösa spel? - Anonym



Här ligger jag på stranden, ingen handduk, bara sand. Det går knappt att hålla ögonen öppna för solen. Jag tittar på alla skrikiga människor vid bryggan. Jag önskar att jag kunde vifta med min hand och flytta på dem. Puff - försvinn. Jag gräver små gropar i sanden med någons gamla slickepinne. En myra klättrar ner i varje grop som jag gräver. Jag tar en hel näve med sand och låter den rinna igenom. Luften hänger liksom och det hänger något i luften som ser ut som en kärlekspil. Jag tittar på olika växter, de är perfekta, och på en nyckelpiga som ser solblekt ut. Jag känner att jag behöver vila från alla detaljer och nyheter som gör att jag har svårt att somna på nätterna. Jag har läst klart min bok och scrollat igenom flera år av mitt ex instagram. Lika bra att prova candy crush. Några dagar senare tar jag bort det och får tillbaka min kommuniceringsförmåga men suget blir kvar.

#40: Varför är det så tillfredställande att göra listor? - Kåre

 

Hej Kåre,

det ideologiska svaret är att om vi inte skriver ned listorna så fortsätter vi försöka återskapa dem i tanken, om och om igen i oändlighet, och det stjäl vår uppmärksamhet från produktionen. Alltså: samhället vill att du ska skriva listor.

För en egen del anser jag att listor är för närliggande andra, mer morbida nedräkningar: kommer jag någonsin leva upp till min fulla potential?, etc. Men jag ska nedan försöka besvara din fråga:

1. Vi strävar efter skönhet, och listor är mycket vackra.
2. En lista är lättare att lägga upp på bordet än en hög av obearbetade känslor och läten.
3. Listor är historiskt etablerade, redan Gud tyckte om att skriva listor.

Jag ska nu sträcka mig utanför frågans universum. Istället för att lista saker skulle jag vilja rekommendera dig att istället lista ut saker. Det händer mig när jag minst anar det, men oftare vid havet än på andra platser. Stirra runt mycket. Ta vilopauser. Läs skönlitteratur. Sist men inte minst måste jag erkänna att det är mina egna listor jag har svårt för, andras listor tjuvläser jag ofantligt gärna. Jag vill också be om ursäkt för den något överhettade tonen, ventilationen är trasig. 
 

#39: Vad ska jag göra, när jag förstår att sommarkvällarna är så varma och vackra som de möjligtvis kan bli, men i mig gör de bara ont och påminner mig om ensamheten? - Anonym

 

Inatt drömde jag att alla människor levde med en infektion i sitt blod. Om de började blöda släpptes infektionen fri och växte till stora insektsmonster som vandrade längs gatorna och dödade dem som kom i deras väg. Jag gömde mig i en källare tillsammans med en vän. Ett litet sår slogs upp på min ankel, som hon baddade med alkogel. 

Sommarnätterna är varma och vackra, som du skriver. Det doftar asfalt och växtlighet och ibland är månen ett stort hål mellan husen, som du skulle kunna sticka hela handen igenom. Jag tänker på en person som jag älskat mycket högt. Jag tänker på en annan person, som ställer de rätta frågorna. Det måste sägas: ensamheten är alldaglig. Ensamheten infinner sig i alldagliga situationer. Jag är på väg hem, genom en gångtunnel. Skuggorna är blå. Om natten antar byggarbetsplatsen i mitt kvarter en känsla av total stillhet, som om maskinerna inte kommer röra sig mer.