#113: Dom säger att man måste tömma sin kopp för att lära sig nått nytt. Så min fråga är, kan man verkligen lära sig nått om nått i livet eller är de bara en hägring om vad vi tror är kunskap om man inte mister allt och försvinner in i den meningslösa inre tomlösheten. Samt om vi nånsin lyckats fylla tomlösheten åter igen är vi inte då åter olärda om sanningen i livet. Är då livets sanning så simpel som ingenting och är inte då ingenting allt? - Berra .jr

dom säger att man måste älska sig själv
innan man kan älska någon annan
har dom helt glömt
att känslor kan komma bakvägen
man kan hacka lök till maten, gråta
och efteråt känna som om man gråtit ledsamhetens tårar
inte svårt att förstå 
att så många människor vill ägna sig åt glädjens sysselsättningar
problemet är bara att halveringstiden är så snabb 
har försökt tömma min kopp
vända den upp och ner utan att det blir allt för rörigt
som du sa: bli ingenting igen, omärkbart
drömmen om att börja om, att vara en baby
försöker vems röst som är behaglig att lyssna på
vänder bort huvudet när jag är mätt

#112: Vi i en värld där antydningar och påstående ersätter fakta men en stor fråga i livet är var de verkligen ett misstag av Kafka. Menar borde inte en stor tänkare som ber sin bäste vän, alltså en person han känner väl, vara fullt medveten om dennes utagerande i olika situationer. Hade de inte blivit mer bortglömt om han bara inte nämnt något till någon. Man kan ju argumentera för att detta var hans dödsbädds sista önskan. Men samtidigt är de inte de vi alla drömmer om, att göra en Kafka (är de därför han är så erkänd) att lämna fotspår på jorden medans vi låtsas att vi aldrig ens brytt oss. - Carola JR

Kafka ska ha sagt, att alla mänskliga misstag begås av otålighet.
Alla dessa antydningar och påståenden, som du pratar om, kanske är uttryck för just detta: mänsklig otålighet.
Man orkar inte säga sanningen utan nöjer sig med påståenden.
Den totala andliga trögheten, som detta bottnar i, kan jag tyvärr bekräfta med min egen tillvaro.
Har den någon koppling till Finanskrisen för 10 år sedan? Nu bara associerar jag fritt.
Det du egentligen vill säga är kanske att fakta är en lögn.
Jag vet inte, din fråga är så luddig och ogenomtränglig.
Är det du som gör en Kafka nu?
Du har nog rätt i alla fall.

#111: jag undrar varför jag aldrig har sett en duvunge. är det för jag bor i stan. - anonym

Du vet väl att duvor bara uppstår. I skogen kommer de ur granriset, som under en vinge. I staden kommer de ur den lilla växtlighet som finns, ett planterat träd eller buske. Ja, de kommer ur rabatter, blomkrukor, ur ogräset som växer i asfaltens sprickor. Ja, de kommer och de slutar. De kommer vetande om vissa saker. Deras föda består av säd och frukt. Vissa arter jagar insekter och maskar, men bara åt sig själva, för de föder inga ungar. Det är inte konstigt att du aldrig sett en duvunge, de finns helt enkelt inte. Imorse fanns det trettio flugor i det här rummet, nu bara en eller två för jag har dödat dem alla med mitt datorfodral. Det finns inga svar, flugor, Justin Bieber ombord ett rymdskepp, det finns ingen stad i Norge som heter Torsken. Inte heller färger finns, bara vår uppfattning om dem. Du finns i min fantasi och jag ser en framtid för dig i skogen, eller utanför stan, i Alingsås kommer du bo. Duvorna flyger ur träden i Alingsås, de stannar inte upp, de lyfter, släpper, glider mellan topparna på träden. Det är en molnig dag och duvorna trivs särskilt väl när det är molnigt, och du trivs särskilt väl i åsynen av duvorna.

#110: Asså, vad är skillnaden mellan lögn och sanning? - Salomon

Du satt alltid vid köksbordet och skrev dikter. Du hade ett namn med bindestreck, som en tant. Om våren skrev du dikter om hösten och på sommaren skrev du dikter om vintern. Du väntade alltid på att livet skulle börja, men i väntan fanns ett skimmer. Du skrev dikter som kunde heta saker som ”Ett ax av skönhet” men det kändes ändå äkta. I dikterna finns strandkanter och floder lika vilda som vilda hästar. Men det slår mig: det finns inget hav i Dalsland.

Går det att vara sann mot sig själv och samtidigt älskvärd? Du iakttog norrmännen när de kom på besök för att visa sina sommarhus för de nya flickvännerna. De vinkade glatt när de passerade och såg dig som en del av den lokala charmen: hon där har bott i samma hus i hela sitt liv, det är något både sorgligt och imponerande över de här människorna, beskrev norrmännen dig för sina flickvänner när de hade gått förbi. Själv undrade du hur de kunde tänka samtidigt som de pratade hela tiden.

Varje dag tänker vi ungefär 65 000 tankar. De allra, allra flesta av dem helt alldagliga och automatiserade: "jag borstar tänderna", "jag låser dörren", ”jaha, där är han igen”. Men enstaka av dessa tankar glimmar till som en tillfällig guldådra i det annars gråa. Är det detta som är den helt rena sanningen? Kanske. Finns sanningen i talet eller i tanken? Jag vet inte.

#109: Hvad vil der ske, når jeg går tæt på her langt fra?
Hvad vil der ske, når jeg trækker i dig, skubber til dig, griber din hånd? - Lisbeth

En gång närmade sig Lisbeth mig. Lisbeth stod långt bort för att sedan närma sig mig och jag väntade. Det var ett närmande som tog tid, just eftersom Lisbeth var långt ifrån mig innan hon började gå. Eller så var jag långt ifrån Lisbeth, det beror på från vems perspektiv man ser det. När vi var nära varandra hände ingenting. Vilket antiklimax! Lisbeth hade närmat sig mig, långsamt, kanske för att överraska mig, men när vi stod ansikte mot ansikte hände alltså ingenting. Vi stirrade på varandra, och det är i och för sig någonting. Vi kollade in i varandras ögon och såg varandras själar. Men vi såg inte våra egna själar för ljuset låg inte så att det blev den typ av spegling i ögonen som gör att man ser sin egen själ i den andras ögon. Lisbeth hade ljusgröna ögon med en tjock rand runt, inte helt olika en katt. Lisbeth drog i mig, tryckte till mig, grep min hand. Det blev mycket på en gång, men jag gillade det. Jag kände att jag levde kan man säga.

#108: jag vill fråga: vad tänker ni på, när ni tänker på mig? istället frågar jag: när blir distansen för lång? - malin


Första gången vi besökte dig var du inte hemma, men vi kände din närvaro i alla ting. Det rena och öppna. Lukten av parfymfri hudkräm. Vi bläddrade i dina böcker, tänkte att vi ville läsa dem. Gjorde kaffe, öppnade balkongdörren. Såg ner i grannarnas trädgårdar och kände oss yra av höjden. Det stod ett askfat på det lilla bordet, det var inte dina cigaretter. Vi satte oss i värmen, i solen, sedan på golvet, i skuggan av den skrovliga väggen. Fortfarande dag, det är ju alltid dag. Men vi undrade: litar du på att skönheten om dig finns i våra ögon?

#107: Varför nekar jag mig själv rätten att bli lycklig? - Dylan

Det toviga håret låg i slingor över ansiktet, du hade grus i ögonvrån, märken från lakanen på kinden. Du hade sovit länge, klockan var kanske halv tio. Du mådde bra, det skulle bli en solig dag. Genom vindsfönstret doftade syrén och hästar och gräs. Du tittade runt på sakerna i ditt rum: det är verkligen ett fint rum. Ute på toan kissade och spolade lillasyster. Du steg upp och gick nerför trappan till köket. I en korg på bordet stod bullar formade som snäckor. Ljuset sken in ute från ängarna, mättad av värme och ömhet. Bakom din pappa, som mest är en kontur i minnet, syntes kastanjeträdet. Sedan plattades håret ut i en flytt.

I åratal cyklade du omkring på en silvrig cykel, upp och nerför kullar, i en by utan träd.


#106: Nyss var jag nästan glad, nu irriterad, varför varken ensamhet eller gemenskap är någon höjdare? - A

jag hade inte arbetat på ett tag
det hade plötsligt blivit kallt i luften men det gick att springa sig varm
människor gick med hundar i koppel
som om det inte var konstigt
visslade och glömde
alla stora förändringar
de hade så mycket med sitt eget
min vän ringde för att prata om priset på mjölk
det kändes dubbelt att känna sig saknad

de jag levde med lämnade
kvar lite disk eller ställde den på fel ställe
jag hade några dikter i huvudet som jag inte skrev ner
var så säker på att jag skulle minnas dem

jag lagade middag
och hon som jag levde med gick ut för att fortsätta vårrensningen
jag såg henne från mitt fönster när jag blåste ut ljuset
så typiskt henne
att gräva i trädgården när det nästan blivit mörkt
så bönor i natten

jag lade mig på min säng
kände glansiga tyg glida mot varandra
ville röra vid ansikten som var för långt borta
lade min hand på mitt nyckelben istället, tänkte
varför måste världen vara så okontrollerbar
det kanske sade någonting om mig
att jag ville vara en härskare
drömde att min hand var någon annans
det är så svårt att veta med sig själv
om det är fingertopparna eller huden som känner
läpparna eller tungan som känner
det här språket passar inte i min mun

#105: Varför räcker jag inte till? Oavsett vad de än är, hur mycket jag än försöker, hur lätt de än är, så räcker jag aldrig till. - Johnny



Johnny, din fråga berör mig på djupet. Det är inte bara ämnet, det är något med hur den är skriven som får mig att tänka på litteratur jag älskar, som får mig att tänka på Knausgård. Jag tror min begeistring har att göra med upprepningen efter det sista kommatecknet, att inte räcka till nämns både i början och i slutet och understryks därmed. Man känner igen det sista, man har hört det innan, det blir till en sång! Jag tror att du har ordets gåva Johnny! Och om du fortsätter att skriva om känslan av att inte räcka till så kanske du glömmer bort att du känner så för ett tag.


#104: Min oro tycks jag fått i arv. Var ska en slippa undan den och bara vara? - Agnes

Agnes, min vän. Jag drömde om vatten igen. Vadade omkring med armarna ovanför ytan. Klart vatten, som en bassäng, vet inte varifrån det kom, drömmen sade inte det. Vattnet bara fanns där, plötsligt, stillastående, och malen svepte igenom, lika stor som jag själv. Ser du malen, sa jag till en man som stod bredvid mig. Men han såg inte, eller lyssnade inte, tog av sig tröjan och vadade åt ett annat håll. Oron som det här vattnet, överallt och i alla tider. Finns där från början, från föräldrarna, eller långt innan. Från tjugotalets träkåkar, någon som drack ihjäl sig och någon annan, som tog hand om alla barn. Slippa undan sin oro… Nej, det går inte. Det finns ingen oro utan omskakning, inga drömmar utan känslighet som sköljer över. Var ska man vara om inte inuti sig själv

alltså inuti oron
alltså inuti det här vattnet som glittrar lite i sin ensamhet

#103: Är det här allt? - anonym

det stämmer: människorna har lärt sig att flyga
lätta från den varma asfalten
inhägnade i en våldsam virvelvind

når vi hela vägen upp i himlen och fyller nästan ut
rymden

det är därför jag vill vika ut något i dig
som är mer fysiskt än änglavingar

#102: Varför tar jag aldrig ett beslut själv utan låter tiden göra det åt mig? - diddi

Vi var inte bra på orientera, men det gick en tydlig stig till stranden. Löven började slå ut. Det blåste på klippan, fastlandet var inom synhåll. Änder och svanar flöt som flaskpost, snäckorna låg på stranden som lösa naglar. Solen var stark, det gick att bränna sig. Det var sommar i april. Var det det sjätte massutdöende? The Real Deal?

Vi växte upp vid sjöar, söta och bruna. Vattnet jag hade svalt var brunt när det rann ut ur min näsa. Vi listade våra dåliga sidor. De var olika, som våra föräldrar var olika. Vi höll med om att havet, båtarna, var något som man fick med sig hemifrån, eller inte. Att det var någonting som bara rika människor gjorde. De provocerade oss. Vi viskade på färjan, på vagnen. Jag hörde dåligt, sjuksköterskan hade sagt åt mig att jämna trycket, men det hjälpte inte. Möjligtvis vätska i örat. Det susade när jag blåste ut. Hen sade att jag skulle höra av mig om det inte försvann.

Ett par år bodde jag där vattnet var bräckt. Jag överraskades varje gång när den milda saltsmaken spred sig i munnen. Att jag inte kunde bada med en stängd mun. Det var något annat än det söta, grumliga, men saknade ändå havskaraktär. Det var lätt för växter att trivas, det var lätt för staden att finnas inuti och på. Jag ringer ofta min vän som bor kvar. Den lämnar sina fakturor oöppnade, svarar inte på viktiga frågor. Jag tar upp det vid varje samtal. Den säger: varför påminde du, jag hade precis lyckats glömma? En kväll ringde den efter att ha varit med om en cykelolycka. Då glömde jag fakturorna. Vattnet som rann var salt.

#101: Hur ska jag få henne att se mig? Ser hon mig när hon tittar på mig? - anonym

Det är svårt att se någon helt klart, utan att göra sig förespeglingar eller överdrifter om deras personlighet och karaktär. Ibland är föreställningarna om en människa radikalt mer positiva än det faktiska innehållet. Det är därför så många elaka män ändå blir bortgifta en dag. När hon tittar på dig ser hon kanske den goda maten du åt som barn. Att du var ett barn som fick glass i parken och hade vit sölig krage. Men egentligen var du kanske en sådant barn som satt stilla i baksätet på en bil och hissade upp och ned bilrutan med en håglös blick på världen. Eller så kanske du var ett sådant barn som aldrig var ett barn egentligen. Det hör inte hit. Kanske skulle hon se dig bättre om du köpte likadana glasögon som henne. I slutänden dras de flesta av oss till det välbekanta.  

#100: Jag känner skam, för mina tankar, för min existens. Jag skäms på det vis ett barn kan skämmas på. Kommer jag någonsin att bli vuxen igen? - Pojkspillra

De närmsta dagarna kommer du se en bild av dig själv som barn och överväldigas av förlägenheten i blicken, och sedan: den underliggande stoltheten. Barnet möter din blick med bara knän 
och 90-talsklänning och slingorna som hänger fram
som ett förtydligande av ditt ansikte. Det är kanske här det börjar. Splittringen delar dig själv från dig själv och placerar andetaget utom räckhåll. Det är din egen 
blick på dig själv som förstoras och halsgropen där du brukar lägga din hand när du ska säga något viktigt. Men det finns ingen yttre sanning som ser något annat än själva 

växandet 

i dikesrenen och alla spillror som liknar blommor, de kan vara 
just spillror

#99: Hjälper det att läsa och bli smartare hela livet? - anonym

Hjälper mot vad? Det hjälper inte mot strålande förälskelse, men det hjälper att läsa sin bibel, då får man en mening med sitt lilla liv. Ta bara en sån sak som påsken som kommer nu. I bibeln står det att Jesus uppstod på påskdagen, är man kristen är man förväntansfull på påskafton för då vet man att han kommer uppstå dagen efter. Men på långfredan är man det inte, långfredan är en tung dag. Man går omkring hemma hos sina strängt troende föräldrar, får inte sätta på grammofon, får inte gå ut. Vad får man göra egentligen? Långfredan är världens tråkigaste dag, världens längsta. Om julafton är den bästa dagen så är långfredan den sämsta, och det är väl inte så konstigt egentligen, födelse är positivt, död negativt. Lika bra man inser det.

#98: Var finns de roliga jobben? - anonym

gamnacke huvudvärk
vill ha en fast punkt
en fast arbetsplats
ett fast bord

någonstans
där det inte gör något att gå upp på morgonen
innan den första vagnen går
där man kan lämna arbetsdagen på arbetsplatsen

någonstans
med tid för raster
fönster
förståeliga arbetsuppgifter
någonstans med en bra chef

någonstans
där man slipper telefonen
slipper stå på fötterna hela dagen
bura och kånka tills blodet rinner ut i svetten

ofta nämns pengar
mycket pengar i lufttrafiken
högst upp flera nollor
ovanför glastaket
mycket pengar i datorer

någonstans där man är omtyckt
blir berömd
jag har ingen erfarenhet om de mansdominerade yrken
kanske hamnen?
gå ej under hängande last
återkommer till arbetsvillkoren

någonstans
finns de
finns de?

#97: Vad är syftet med livet? Alltså finns bara ett eller fler syfte? Själv vet jag inte! Men har tänkt att begå självmord för mycket. Jag uppskattar allt som jag har idag, att jag är frisk, har två armar, två ben, plats att sova…men dock tror att ”life is tasteless”. Vad är lösningen? Tack =) - anonym

Vi satt i hamnen med varsin pappkartong och åt gräddig pasta. Bakom de stora kranarna uppenbarade sig himlen, akut ofattbar.
Hit hade vi kommit från två olika håll.
När hon sa:
Meningen med livet är själva upprätthållandet,
avbröt hon den raden av tankar jag var mitt i (om kranarnas märkning av skyn).
Det finns ingen annan mening än upprätthållandet av liv på Jorden, det är därför vi reproducerar oss. Alla varelser - människor som djur, växter – delar samma drift.

En knut bildades inom mig, som behövde komma ut vid rätt tillfälle för att lösas upp.

I några dagar vandrade vi på stigar som doftade barr och harts, salt längs med kusten. Det gjorde lite ont i fotsulorna att trampa på de stora stenarna på stranden. Jag plockade nypon från buskar, skrapade ur de håriga kärnorna och la skalet i munnen.

Vad då med kärlek som inte syftar på reproduktion, är den helt meningslös?
sa jag vid något tillfälle.

På morgonen vaknade jag i ett berättande läge och stack huvudet ur sovsäcken, ur tältet:
….drömde att en katt dog för att alla glömde sköta den.

Det fanns mycket sol och skuggor i gräset den morgonen.  

Vi gick en lång sträcka genom en skog och över en hed. Ischiasnerven började plåga, och det perfekta motargumentet hade ännu inte manifesterat sig.
Okej men då håller jag med! gav jag upp.
Bra! sa hon och fortsatte.

Vid lunchtid badade fåglarna oss i sång och inget ifrågasättande var nödvändigt för stunden.

Framåt eftermiddagen började jag bilda vidare på den filosofi som så småningom hade blivit min.
När omsorgen inte räcker till brukar jag oroa mig för meningen med allt sa jag.
Omsorg behöver väl alla människor, kanske alla varelser sa jag också.
Precis som mat och sömn.
Katten fick inget av detta, utöver att den kanske sov mycket.
Vaddå kärlek som inte syftar på reproduktion?
Ta hand om det levande bara.
Sluta falla på knä för den som dödar.
Hjälten är inte jägaren med vapnet utan samlaren med korgen.
Bakom de stora barrträden uppenbarade sig meningen.
Det var inte för sent att hinna bada innan middagen.

#96: Hur ska jag bli mig själv? - anonym

april, det är mjukt ute

för vem, för vem

ett ansikte framför ett ansikte framför

en naken rymd, ett underligt, argt landskap

ta dig samman bland himlarna och var ledsen i en dag eller så

all skönhet är förödande, nakenhetens doft. beskåda just den här solnedgången, de röda färgerna strömmar in

tar sig an träden och uteplatsen 

med stolarna 

och tystnaden i stolarna

drömmen om succé: jag väver den

drömmen om tydlighet: jag väver den

och fäster i mitt ögas logik

de innersta nerverna

#94: Hur gammal ska man vara för att bli klok? - anonym

Jag stod framför mina elever med ny frisyr, var nervös för att barnen skulle säga sanningen, för sanningen var att det inte blivit bra. Men det var bara en som sa nåt och hon sa ”du har klippt dig”. Hennes blick var klar, koncentrerad, det fanns en visdom i hennes blick som inte gick att förneka. Hennes pappa däremot, han stod och hängde på höften och flackade med blicken när jag kom ut från klassrummet, frågade ”har du klippt dig?”. Det är bättre att konstatera det man vet än att fråga sånt man redan vet svaret på, detta vet barn, när de växer upp glömmer de bort det.