Hon hade börjat hacka rödkålen, det var små mörklila fläckar på kaklet, sådana som kom av att hetsigt hacka ett rödkålshuvud, eller för all del när man kluckande hällde upp ett glas rödvin ur en alldeles för trång flaskhals, man hade alltid lite bråttom och då kunde det stänka. Saken var att man aldrig kunde avgöra fläckarnas ursprung, och kanske var det därför rödkålen alltid skulle kokas i juletid. Kanske var det därför ingen kunde njuta av den. Hon stod i köket och lät kniven gunga över skärbrädan, det hade hänt en gång eller två att hon slant och skar sig i fingret. Också då kom det fläckar som fick kroppen att rysa, och när den väl börjat skaka ville den inte sluta. 
    Sitta på det uppvärmda kakelgolvet och slå hälarna i golvet för att benen skulle sluta skaka. Krama om knäna för att känslan var att kroppen behövde en kram.

När solen slår in genom köksfönstret ser jag ljuset speglas i mitt lilla barns öga. Ibland skär jag upp äppelklyftor och sticker ner dem i filen så att de bildar en liten sol. Sedan sitter jag och tittar på när han lyfter en klyfta och slickar bort den vita filmjölken. När han säger glöm inte mamma, så glömmer jag inte. Jag minns alla lappar hon skrev, alla solar hon ritade och kramande händer, hjärtan, blommor, alla meddelanden från henne till mig, var finns de lapparna nu?

När vi stod i matbutiken lade hon resolut ner en flaska vin i korgen, precis som alla andra, alla gjorde så, så varför skulle inte hon kunna göra det. Sedan märkte hon att hon var betraktad, vände sig om och frågade om jag ville ha någonting, kanske chips? 
   Äta chipsen framför tv:n när hon redan somnat, stoppa dem i munnen hetsigt, snabbt som för att dämpa någonting som skulle kunna komma ut som en gråt eller ett vrål inuti, en orgel med ostämda toner som plötsligt skulle slippa ut. 
   Ibland gjorde jag så fortfarande. Nattade den lilla pyjamaskroppen, strök undan det lilla håret, väntade tills han somnat och sedan satt jag där med chipsen, tryckte in dem i munnen tills alla var slut och kroppen kändes svullen och  avdomnad och jag snabbt måste tvätta händerna, snabbt slänga påsen och diska skålen så hade det nästan inte hänt. Aldrig var jag så nära henne som då.
   Eller alla de andra gångerna när jag satt på en bar med några vänner, efter två glas eller så började mina svar i diskussionen bli intressanta. Jag hade slutat medla bort saker och jag märkte att alla tyckte det var kul och någonstans då slutade jag räkna glasen. Väskan med alla pennorna och lapparna och hårsnoddarna och läppstiften och småpengarna, blunda och känna tunnelbanans rörelser i kroppen på vägen hem. Rada upp telefonen, plånboken och nycklarna på köksbänken när jag kommit hem.

Saken var den att det var hennes jul man ville fira. Att maten smakade godare, allt var vackrare, den röda julduken, de kanderade äpplena och anden som hon hade lärt sig efter bara några år i det nya landet. De söta små potatisarna. Den andra julen i det kalla huset med midnattsmässan på tv:n och utan de levande ljusen, den längtade jag aldrig till. Hon gjorde ju så gott hon kunde, hon skulle bli ledsen om jag inte kom, det skulle han också bli. Så jag tackade ja till henne, satt på en stol i köket och tittade på när hon rörde i den bubblande kitteln av mörkrött och undrade hur kvällen skulle sluta, för det kunde man aldrig veta, slog bort tanken på att han satt själv och var nykter i protest, jag tyckte så mycket om henne och varför skulle inte hon kunna klara det när alla andra gjorde det? 
   Sopa upp skärvorna efter ugnsformen som sprack, den lilla bubblan som växte på armen efter att hon tagit ut plåten för ivrigt utan att veta var hon skulle ställa den. 
   Sedan skulle hon gömma sig någonstans, det visste jag, som ett skamset djur skulle hon dra sig undan och slicka såren och intala sig själv hur tråkiga alla de andra var, de som sa att hon inte kunde, de som sa att man skulle vara nykter istället för full, de var ju så tråkiga. Och då höll jag med henne. För jag hade alltid tyckt att allt kring henne var elektriskt.

Man skal ikke forlade en kærlighed, man skal ikke forlade én, man elsker, man skal ikke forlade én, man elskes af, men jo: 
Indimellem skal man på trods. Hvis kærligheden er besidderisk. Hvis kærligheden er aggressiv. Hvis kærligheden er krænkende. Hvis kærligheden ikke er omsorgsfuld. Hvis kærligheden er forkrampet. Hvis kærligheden interesserer sig for kærlighedens transaktioner og dens udbytte langt mere end for den usynlige, ikke-målbare, lavmælte, gumpetunge, trummerumagtige, snurrende, sitrende, lyksalige varme.
Hvis kærligheden er så slidt, så slidt, hvis den hænger nede ved jorden, træt og olm, med kønsdele, der slæber hen ad jorden, så kan man vælge, om man vil forlade den, eller måske vente en dag, et år, et årti, et liv.

Det bliver hårdt at være enlig mor, og det bliver opfyldt af styrke. Det bliver myndiggørende, det bliver stolt. Det bliver ensomt og fyldt med afmagt. Det bliver desperat, når de skriger, smider deres slikkepinde på jorden, når de løber i den anden retning, når du råber i det offentlige rum og skammer dig, når du græder af udmattelse, når alle er syge og kaster op. Det bliver rørende, fordi det er dig, og det er barnet, og det er jer, et ukendt bånd. Det bliver taknemmeligt og symbiotisk, og det er et vilkår, og det bliver kærlighedsfuldt og glitrende, og det bliver en stor og vild åben fremtid for mor og for barn.

Ofte har jeg ikke troet, at jeg ville finde styrken. Kun ved at tænke på alle dem, der er kommet før mig, er der mening i at kæmpe. Jeg ville latterliggøre dem, jeg ville svigte dem, jeg ville tro mig bedre end dem, jeg ville kappe båndet til min egen tilværelse, hvis jeg ikke troede, at jeg kunne være lige så stærk, i hvert fald bare prøve.

Vi lever i en Tåre-Dal.
Mol allena, kan det tyckas, med Världsupplevelsen.
Jesus finns på ett särskilt sätt närvarande i låren.
Att bli Totalt Klar över villkoren.
‍
Ett hopknycklat Barn-Liv
med påtvingat biktande
Syndabegrepp & Trauma i en spänd Rosett
i det redan innan trassliga håret.
‍
Historikern kämpar med Slutet
på historien, Lyckliga-Slutet som
tycks så avlägset det verkliga
Timmarna av Slit/avslitna märkliga.
‍
Fossilfragment av böner Kvar, några
lämnade neandertalars Kransar
ingen anmälan krävs, vid graven står
de med den svindlande passionen för de Våra.
‍
Upplöstes tiden av boken du försvann i?
Filosofens tårar rinner, bildar själva nerven -
säger: det primitiva är en senfunnen fantasi.
Schimpansmoderns döda unge på sin arm månader i
‍
sträck, tills det lilla, livet, faller i bitar, itu,
har observerats. I det Första Fröet vilade
böckerna, väntande, innan de fanns. Du säger Gud,
om han älskar, dör med sitt universum?
‍
Faraons kista har prytts med skrivtecken
tänks vara röster sånger som fortsätter ljuda
för dess gudar. En liten pojke gråter, hans hjärta
vägs nu mot Osiris’ fjäder, fastnad mellan världar.
‍
”Den oerhörda värld jag har i mitt huvud”,
skrev han ändå fram den, rad för rad, den
ensammaste av oss? Alla Helgons Grav,
går flickan genom gräset från bilen fram till sin mors Dag?
‍
Någon måste dö, & vi, mållösa, står Kvar,
Att bli Totalt Klar över villkoren: förlusten,
gång på gång, finns något annat svar: vårt totala Ansvar
gentemot de Våra, Those who Have-Been?

Träffa någon när man är mycket ung. Lika delar barndom och framtid. Om bristen på kärlek är stor blir förälskelsen omstörtande.

Allt du gjorde minns jag.

Det var höst när jag lämnade. Förlåtelsen satt fast i en betongvägg. Det är inte heller något fel att vara sådan. Smärtan försvinner, glipan blir kvar.

Jag sov lite förut, det var otroligt skönt. Det syns! Försöker ngt nytt, skriver medan lillan leker, eller leker medan lillan leker. Tar några sekunder med fåglarna. Annan mamma på lekplatsen. Jag ville säga hej, hon verkade dock ytterst ointresserad. Gjorde inget. Snorigt barn. Utskjutna stunder. Gift. Bröd. Torra händer. Om det ändå vore ”bött”.

Äntligen skriver jag så lillan kan sova. Det här (natten) utvecklar sig till en strand. Somnar, vaknar. Tror först regnet sköljer över träden men inser snart att det är vinden som ökat i styrka. Är livet ett liv utan regn? Googlar ”regn”, ”när kommer det regna?”, ”när kommer regn?”. Sandkornen rör sig hemåt. Köper ägg på vägen hem sen.

Rådjuret verkar inte det minsta rädd. Du ger väl inte upp lilla vän, inte än? Bara det blev ”bött”. Bara det kom regn. De säger att när regnet väl kommer, då kommer det aldrig sluta. Finns det öht regn?

Sen kväll ikväll. Mår något illa. Tror du pastasalladen fortfarande går att äta? Tror du ”bött” går att äta? Den här spaden tar jag med mig hem. Lägger mig här under isen. Minns du då luften stod stilla, stel av regn?

Längtan eller
Att inte få som man vill
Syrsorna gnider
Sina vingar mot varandra
Åstadkommer ett enformigt
Sirpande läte
Som får gräset
Att sjunga
Jag skulle kunna
Njuta av mig själv
Komma på rätt plats
Inte förvirrat
Söka ett ansikte
Som genomtränger mitt eget

Det finns alltid en slagsida, en slags barmhärtig utjämnande naturlag.

Om du har hållit andan en längre stund kommer du strax att behöva ta ett ordentligt andetag. Om du var ett ordentligt barn kommer du att bli en förvildad vuxen osv.

Fast du är utmattad kan du känna en underlig laddning inom dig. Du tycks alltid vara på vakt mot dig själv, även när du behöver slappna av… Det kan liknas vid att ha druckit ett glas cointreau och känna den brännande sprickande känslan i bröstet. Kniven i munnen, behovet av att plötsligt säga något elakt.

En reva av grönska bland tegelhusen. Som tar sig upp för det knotiga berget likt utfyllnad. Ett par stiger ut på balkongen för att äta middag och de är unga och därmed lite rädda. För när man är ung är ansiktet naket och strålande. Och uppluckrat av gråt utan att man förstår varför.

Det finns ett kraftfält i kroppen som gör det lättare att stå emot stämningar och bilder. Ungefär som när man drar för en skir gardin för fönstret och gatan blir suddig och glömsk, tar udden av ljuset.

Alla är på väg någonstans, bilar och spårvagnar kör in och ut ur varandra, det har blivit sommar utan att det angår dig på det där akuta sättet.

Ibland är det skönt att se ut fast ingen kan se in.

‍

Hörs andetagen? Är skogen nedklippt nu? Vem köper choklad? För i dig: minnet lever. En dag med snö och skugga. Solen lyser. Storm i ikväll. Varje kväll nedtecknar Lars Norén, det skriver han i alla fall i sin dagbok, en anti-dikt. Men vad menar han med anti-dikt, är inte dikt anti från början? Regn nu. En promenad. Jag går in i slottet. I tanken. För i mig lever minnet. Lägger mig senast elva. Molnen är grå, himlen grå-blå.
    Igår var jag och lillan på öppna förskolan. De flesta föräldrar var stängda, bara intresserade av sina barn och eventuellt lite av lillan, inte av mig. Hon rör sig fritt nu. Jag skriver mig genom dagen. Viktigt att inte stanna, att skriva. Snön tar mig tillbaka ett år, sedan två. Då hade jag inte lillan. Vad gör hon nu? Hon sover. Var är hon då? Ögonlocken sänks sakta, som om de var något skilt från henne, hon trycker upp dem, de sänker sig igen, och så håller det på tills hon inte kan hålla upp dem mer.
    Det är helt tyst. Går en promenad på kyrkogården. ”Titta”! säger lillan och pekar på gravarna, ”gravar” säger jag, ”där ligger människor som levde för länge sedan”. Jag arbetar koncentrerat i fyra, fem timmar, sen åker jag hem.
   Kämpar upp för de branta backarna med barnvagnen. Januaridis. Ingen snö. Bara lite hagel häromdagen som låg kvar på morgonen, liksom konkurrerade med gruset, och vann över gruset kan man säga.
    Runda blodådror på ovansidan av handen, blundar, andas. Inget mer. Löv. Ett fönster på glänt. Vinter, snö, ingen snö. Vad har vi mer? En död väns hundöron i boken jag aldrig hann lämna tillbaka. Det är svårt att veta vad på sidan, i denna nästan obegripliga poesi, han ville spara, komma tillbaka till. Nu finns han kvar i ett litet ögonblick. Nu har han mig.
    Mörker som inte kommer. Natt som inte blir. Eld som inte blir. Gråa mörka dörrar. Nu har lillan sovit förbi drömmarna.

Jag vet inte, och du vill kanske inte veta

Babe In Total Control of Herself
Rå blick
Hårt hjärta
Snygga skor
Moln av rök genom vilka katastroferna portioneras ut
Grymt as med grimas 

För att ordet ska få tillbaka sin kraft
Måste grymheten först utplåna språket
Så att grisens läten är det enda du har
Och du talar inte grisiska

Låt lätena bli starkare fastän du inte förstår
Men du ser
Att grisen inte är grym
Den äter allt vårt dumma överflöd och lite därtill 

Hjärnan vill bara hålla oss trygga
Den bryr sig inte om om vi är lyckliga
Inte heller grisen 

Grå rosa mjuk plastisk opersonlig massa av upprörda kopplingar, 
täckt med lera och potatisskal, 
vissnade blommor och förruttnelsens värme, 
bitch

Ögat sätter
Punkt
För de andra 
Sinnena
Men alla vet 
Att döden
Lever vidare 
Bland gravarna
Stengolvet finns
När jag drar ut på stan osv
Trädet växer inte 
Uppåt
Utan expanderar
Utifrån sin form
Detsamma gäller
Barnet
Staden
Kärleken
Medan dikten
Suddas fram
Det osynliga
Är transparent
Isblått
Är vädrets färg
När det blåser
Speglar som vänds
Mot varandra
Borde upphöra  
Att finnas
Men dras ut
I långa grönaktiga
Korridorer
Flugvingen
Som fastnat
I spindelnätet
Ser levande ut
I det dallrande
Fuktiga
Ljuset
På bilens
Passagerarsida
Det ligger
Plastfickor 
I olika lager
På skrivbordet
Överallt
Och ingenstans
Hörs prasslet från
Tusentals sländor
Som lyfter

Det finns ett hål

gör mig otröstligt törstig

omättligt hungrig, omåttlig.

‍

Jag fyller mitt hål

alltså munnen, in i munnen

maten: bönor, kött, grönsaker stekta

kokta med sås och salt

sked efter sked

tänderna tuggar

tungan blandar saliven

ner i röret, ner i magen syrorna

mättar hålet.

‍

Det finns ett hål

öronen täckta av övertäckande

hörlurar fångar upp musiken

uppfattad av musslorna ner i 

trumhinnorna vibrerar fortplantar 

dämpar oljuden i hålet.

‍

Jag fyller mitt hål

läpparna öppna släpper in vätskan

härliga kranvatten

fyller, fyller mitt hål

till bredden, whiskyn härdar

halsen och ginet.

‍

Det finns ett hål

fingrarna tar ciggen till munnen

gång på gång armrörelsen

läpparna i en cirkel omsluter

röken ner i halsen värmer lungorna

resterna ut i näshålorna.

‍

Jag fyller mitt hål

jag knullar, fyller mitt hål

alltså min fitta med din penis

sekret och sperma blandas

jag kommer, jag kommer

vrålar ur hålet.

‍

Det finns ett hål

våra ögonhålor öppna förnimmar ljuset

våra näshålor nära

utandningarna blandas framför oss.

jag börjar tänka på vårgrönt

kyssar

om några dagar är jag snäll igen,
mottaglig

solen sträcker sig längre in

dörren är öppen för färger

hur många städer får plats i mig

jag lär mig vägen från tunnelbanan
hem till lägenheten jag får låna

jag kysser en vän på nacken
jag håller en vän i handen
en vän klappar mig på ryggen
jag saknar alltid någon
dig och någon mer
jag njuter av morgonen som löper långsamt

jag kan räkna mina minnen med dig
det är därför jag kan glömma dem
du lär mig att förlora 
och att vara rädd för det

Januari, en ökenvandring

En
våt
öken-
vandring    
‍
En våt vandring

I knän ligger en varm katt och andas,
förmildrar
medan jag, jag
äter något krämigt (som yoghurt)
för att spränga sönder förståndet
och bli mild
(som du)

Det slutar regna  
men det är ändå en vandring
Katten gnider sig i ögonen

Gnider sig katter i ögonen?


Jag har en känsla av att vara torr
Var finns det vatten?

Det är inte vatten från himlen jag behöver

Der är grått och när det blir blått
är det inte särskild blått

Det är stilla. Snö ute. Himlen lyfter med gryningsljuset. Levande och klar i det koncentrerade ljuset. Det är så jag tänker mig livet; gränslöst i den bemärkelsen att allting förskjuts och genomkorsas, uppslukas, flödar över. Under min förlossning spydde jag av smärta. Det var ingenting jag var beredd på. Men den gränslösa smärtan får det att vända sig i magen. Barnmorskorna kom med cylinderformade spypåsar som jag ryckte ur händerna på dem när värkarna började. Jag födde ett litet djur med buckligt ansikte. När jag fick syn på honom kände jag lättnad för mig egen skull. Jag hade passerat en dödsgräns. Man kan säga att jag hade färdats hela varvet runt och kommit tillbaka till startpunkten. Dödskraften omvandlas till liv. Det var som om jag hade åstadkommit det omöjliga. Jag såg på mitt barn och tyckte att han var stor, mycket större än jag föreställt mig. Han liknade ett djur mer än en människa med sina ryckiga, instinktiva rörelser och djupt rotade blick. Ögonen var omisskännligt blå. Han var ett djur och han var jag. Han var främmande med sitt pickande huvud, ändå fattade han tag om mitt bröst som om han hade fötts förut, som om detta inte var den allra första gången han låg i min famn. Navelsträngen var klippt, men vi var återigen symbiotiska. Jag kan inte säga var djuret i oss slutade och människan tog vid.

en förgyllar något‍

överdrar det med ett tunt lager av guld

en förgyllar brons

en skämmer bort någon annan

med pengar

slår på stort     är inte så nogräknad

en är ju stenrik

det såkallade näringslivet

förgyllas av regeringen

whitney houston

hade en röst som kunde förgylla varenda låt

en blek vintersol förgyllar

morgonen

kvällstid
i röda siffror på spisens mörker
i kylens gnisslande

barnröster 
trängs undan

de kommer aldrig att känna igen ljudet:
analog klocka

de mötte det aldrig

i kväll
krymper
tröjan

som betydelsen av något som brukade att vara viktigt

i kväll
någonstans mellan möblerna
har dessa inre toner
hittat förstärkning

jag borstar två tänder på mitt barn

bevarer mitt gamla språk
tills det är glömd

Jag tog de slingriga vägarna upp i bergen,
räven var frisk.
Varför tror du dig vara
ett föremål?
Jag anser mig vara
världens mest, Bo!
Endast dessa två bokstäver. Bo!
Jag var skolflicka i Oxford,
jag hade framtiden för mig.
Om du vore domare Bo,
hur skulle du döma?
Om du skulle sitta utomlands
och bli sentimental.
Varför tror du dig ständigt!
Jag skriver till dig
utan svar, idag.

Hon ser så rar och festlig ut,
Englands lilla drottning.
Nunna eller stenograf? I vilket
sekel skulle du velat vara kvinna?
Drottning?
Det duggar lite nu,
bergen slukar solen.
Jag har en febrig hand,
möter alla djur,
det duger inte.
Det börjar bli ganska långt
härifrån.

Alltför länge fanns inte Skönheten här, den försvann lika abrupt som när en människa går bort
(här finns plats för namn) 

Skönheten flög bort och gömde sig i en polsk saltgruva 
började nästan kännas som fiktion



Det går bra att leva ett liv sen
(do you believe in life, sen) 

det är bara att fortsätta i en skuggtillvaro
(fladdermöss har så obehagliga ansikten) 

När en vän berättade om sin egen skuggtillvaro 
(som pågår just nu)
(den pågår just nu)
sa hon vingklippt

‍

Att Skönheten återvände till mig tillslut är inget jag tar för givet
(men är det verkligen du)

Alltför länge kändes ett dunkelt språk rättvisande
det formade mig, och jag talar vidare så nu
fast det kanske inte finns någon skugga längre
‍
Skönheten har gjort entré på det mest otroliga viset
(den har inget språk)

Drömma utan att sova
Sitta kvar vid bordet när de andra har gått
Himlen är oupplöslig trots det sprattlande regnet
Skuggorna faller huller om buller
som stora bjälkar

Skönheten kommer störtande
Utifrån sett är allt som vanligt
Men tillintetgörelsen är lika skarp och vit
som insidan av ett färskt äpple

Utan att förstå eller kategorisera
underkastar man sig skönheten
som om den vore ett öde

Lena lade sig ner på britsen, mannen böjde sig över henne och punkterade huden med den väsande nålen. Det gjorde inte särskilt ont, istället kändes det som att bli sydd under en snabbt verkande bedövning. Det var som om Lenas inre fästes vid hudens olika lager, det yttersta hudlagret smälte samman med mellanskikten och slutligen det innersta köttet, blodet kom upp till ytan och blev synligt för världen, ungefär som när man håller upp ett färgat papper mot ljuset och får syn på andra färger och mönster i pappersmassans lite fläckiga sammansättning.

Ordet tatuering kommer från polynesiskans att märka, men de många språkgrenarna vittnar egentligen om en mer mångbottnad betydelse; att skriva, rita, läsa, i vidare mening kopiera, dubblera, likhet och så vidare. Lena underkastade sig nålen - och mannen som på något vis var en omsorgsfull förlängning av den - utan någon kunskap om tatueringens ursprung. Hon hade alltid tänkt på tatueringen som ett av många uttryck för vår tids individualism, samtidigt som nästan alla hade tatueringar nu för tiden, det var därmed inte längre ett tecken på originalitet utan likhet. Bredvid britsen stod Lenas tre barndomsvänner i en hetsig väntan på att göra en likadan tatuering. Mannen var tyst medan han arbetade, när han var klar hakade han fast nålen på en ställning och lade armarna i kors. För varje vän som lade sig på britsen tycktes motivet bli allt mer levande och precist. Ormbunkarna välvde sig över underarmarnas insida, det var som om växten hade slagit rot någonstans inuti dem och långsamt rullade ut sina blad över huden. Lena fick intrycket av att tatueringarna blev allt tydligare och hennes vänner allt suddigare, det var som om de gömde sig i ett uråldrigt snår av frambesvärjda bilder. Ormbunkarna hade alltid funnits inom dem och pressade sig nu mot armarnas insida som mot insidan av ett terrarium. Varje människa bär på en underlig svärm av bilder, tatueraren gör bilderna synliga, man kan säga att han avslöjar dem.

Sedan Lena tatuerade sig har hon stött på andra människor med ormbunkar eller liknande växter på armarna och förundrats över hur lik hon är dessa människor, hur hon i någon mån är lik alla människor, alla levande ting, hon är i själva verket väldigt lik en ormbunke med sina sträva, avsmalnande blad och underjordiska jordstam, rhizomet, den grova och fjälliga rotstock som binder samman ormbunkarna med varandra och är den enda del från vilken växten kan skjuta nya skott.

‍

Sommaren går mot sitt slut och som vanligt tänker jag: Jag kunde hyrt ett litet hus vid havet, eller kanske vid en sjö? Sluppit svettiga dagar på den nästintill rykande asfalten. Jag gick en sväng i den pyttelilla skogen bakom huset. Här skulle jag kunna plocka blåbär, tänkte jag och tog några. Men till det behöver jag en bärplockare och sådana specialinköp kräver planering, var finns en prisvärd i okej kvalité?

Det är något nytt med ljuset i augusti, som om den kalla höstsolen blandats in, men bara med några procent. I ljuset finns både en förväntan (snart börjar skolan!) och en sorg (snart är sommaren förbi!). För att svara på din fråga måste jag först redogöra för vad som skulle hända om vi fortsatte planera. Om vi fortsatte planera skulle vi bestämma oss för att ta en dag ledigt i Stockholm. Vi skulle vandra runt i city och känna på storstadspulsen, sätta oss på ett kafé. Dra upp till någon av utsiktsplatserna och blicka ut över stan, utbrista: ”Titta där är stadshuset”, ”Se där, där ser man slottet.” Och sedan, i enlighet med vår plan, gå till en nattöppen bar och dricka ett par öl.

Om vi slutade planera då? Ja, då skulle vi göra exakt samma sak: vandra runt i Stockholm och känna på storstadspulsen, sätta oss på ett kafé, dra upp till en av utsiktsplatserna och se ut över stan. Peka ut stadshuset och slottet, avsluta dagen på en nattöppen bar med ett par öl. Alltså: exakt samma sak skulle hända om vi slutade planera. Skillnaden ligger i hur vi skulle uppfatta det vi tog oss för. Om vi slutade planera skulle vi överraskas av draget på stan, kaffets goda smak och slottets glans. Fortsätter vi planera har vi upplevt det vi tar oss för i huvudet innan vi upplever det i verkligheten och överraskningseffekten blir alltså noll.

flickrumsintervallerna : krökningen greta gris fis mis –o olidl mos mys sys frys

fylld av korv nöff nöff

materiens fördelning på gayklubben kiss kiss bang bang på toan

men jag upplevde aldrig

jag bad en väverska om råd, jag fick en tråd, ett svart hål, en aphjärna

dropp – dropp – dropp – plopp en chokladkaka från barndomen

snor under stolssitsen finner och fäller

kastad i havet

den man längtar efter den man saknar irrfäder & kaos

väver väven viskar diskar fiskarna i havet fåglarna på flaxen fladdrar flockar

finns jag för mig? eller finns jag bara för andra?

kan havet vara ett miss

  -tag?

ben med genvägar, gengångar(e) genom klubbscenen ingen säl kan överleva (natten)

och inget barn

sedan flätar de varandras hår

å : hår – lår – hår – lår 

det där mörkret

om ens mamma dör har man ingen mamma

platserna jag saknat som jag översatt i hjärnan, gav dem namn: attentionwhore, pissråtta, historia

en läckande vår, en värk att vägra förstå

flickor kallas också fåglar

det finns : många av oss &

vi är många

många av vårt sort

sluta fortsätta att tala ”rummet”

det ljusröda köttet munnen flickhänder öppet måste se efter henne.

(TACK OCH FÖRLÅT, PETRA, ISABELLA, MÄRTA, JENNY, FÖR ATT NI HJÄLPER
MIG/STJÄLPER MIG ATT FÖRSTÅ, VRIDER ORDEN, KÖTTET)

‍

‍

‍

‍

‍

När Helena smsa att please häng med till gretas ikväll visste jag 1, inte vad ”ikväll” betydde – jag tror alltid kvällen börjar innan andra anser den starta, det spelar ingen roll att jag tänker att jag ska komma sent för att inte bli för tidig, min tid är ändå en flickas, den kommer alltid, innan – 2, vad gretas var. Jag googlade: 

Göteborgs äldsta gayklubb har funnits i 24 år, varierande underhållning och blandad publik. 

När vi möts säger hon att jag fatta att det var ett skämt va? Hon går seriöst inte hit. Man kan inte hålla på. Man kan inte, men man blir ju ändå nostalgisk dock. 

‍

Historien är 24 år gammal. Traditionen är 24 år. Gammal, äldre, äldst. Den historialösa familjen. Men handlar det inte bara om vilken som skrivs. Textens gräns, språkets gräns, vad man väljer att benämna som sin genealogi. 

I Kalynn Bayrons romaner This Poison Heart och This Wicked Fate har Bri en magisk kraft, hon kan hantera växter på ett alldeles särskilt sätt. När hon plötsligt ärver ett stort ställe från sin biologiska mamma rullas hennes familjs historia upp. Steg för steg lär sig Bri att hon, en brun lesbisk flicka, härstammar från Medea – hon som berättats som att hon levde i exil med endast sin man Jason och hon mördade sina barn för att han lämnade henne – och från Hekate – grekisk gudinna över häxkonster och korsvägar. Plötsligt väcks den grekiska mytologin upp, och gudarna berättas som samtida levande kvinnor. Lesbiska bruna kvinnor. Kvinnor alldeles nära växterna, plantorna. Allt växer. 

Jag läser och noterar att: Ta tillbaka. Det handlar om vem som skriver. 

Jag skriver. Jag är rädd för makten det ger mig. Jag skriver om min mamma. Skriver henne som häxa. Hon blir, genom mitt övergrepp. Jag vill så gärna ha en historia till mina elaka handlingar. Men mina föräldrar är så snälla och straighta. 

Jag brinner av begäret men begäret går bara till orden & texten. Makten vibrerar i fingertopparna mot tangentbordet. Flickrummets lustiga cuteness brinner i bokstäverna. Jag har bara min kropps tid. Jag läser Bayrons romaner och tänker på min släkting: Gudinnan. Tänk om hon finns där, ser mig alltid, ser sina dödliga släktingar. 

Jag tror att queers är lite mer av magic än andra. För man måste välja sina allierade. 

I Riverdale utvecklas seriens story från att ha varit high school drama till att bli parallella universum, där magin från Sabrina sipprar in och de döda kan väckas till liv och allt – ALLT. Allt väcks till liv genom att Jughead (i varierande dimensioner) skriver om det. Kraften kommer från Texten. Arvet kommer från Texten. 

‍

‍

‍

‍

‍

‍

Det var länge sedan Helena betydde något för mig. Jag har gått vidare. Hon har obviously också gjort det. Men nu är det slut med Claudia. Hon är i gbg och tänkte höra om jag ville med. Obs inte seriöst. Jag ska följa dig genom eld och vatten över land och hav. 

Jag hade dödat för Helena. Helena fick rummen att sluta sig och växa och flimra. Jag kunde inte vara på platsen och. 

Helena säger att: 

Det går bra för mig. 

Det är då jag fattar. Hon har kommit för att konfrontera mig. Hon har kommit för: 

Texten. 

För att jag skrev en roman som handlade om min Kärlek till henne. Min gränslösa besatthet osv osv. Jag skrev och det blev en bok och den blev tryckt och läst. Av – Helena. 

Och Helena kände igen sig. Och hon kände sig sårad. Hon kände: 

Vad av lögn har jag gjort denna flicka. 

?

Hon har beställt öl till oss men jag kan inte dricka. Hon kollar på mig och säger inget. Hon kollar över min axel. Där kommer Isabel. Jag skrev om Isabel i en annan bok. (Det går bra för mig.)

Jag skrev om hur jag hatade Isabel för hur hon behandlat mig. 

Men allt var – det förstår jag nu – i mitt huvud. Mitt fattiga slappa huvud. 

Jag skrev om dessa orättfärdigheter. Jag skrev och skrev. För genom Texten – jag sökte mitt arv min familj mina barn. Lesbians by daylight horses by night. Och jag hamnade på psyket för vad jag GJORT MOT DOM. 

Jag begärde bara min Familj. Jag begärde bara, något, samma. Men det finns inget samma. 

‍

Antecknade från Trinh T. Min-has Elsewhere, Within Here: Stranger meets stranger – the double stranger – seeing is: not speaking – detta om språkets gräns. 

Ville göra något med begäret. 

Ville hantera Bristen. Främlingen. Orkade inte vara Annan igen & igen & igen & igen. 

‍

Helena och Isabel skrattade. Dom dansade och skrattade och jag stod bredvid och försökte skratta. Det var ändå komiskt. Jag visste inte att dom var tillsammans. Jag hade trott att. 

‍

Trött, århundradets trötthet. 

Hämnden var att skriva och ta tillbaka, ta till mig, beröva, bevara. Och jag behövdebehövdebehövde. Och jag tog. Och det var vackert. 

‍

‍

‍

‍

‍

‍

Men vartåt riktas intagandet, antagandet, uttagandet. Men vartåt vänder man sig för att hitta vad man vill ha. Det är så lätt att tro sig vara den enda som behöver. 

‍

Ok, detta hände: 

Dom blev arga. 

Dom använde, mig, för att, hitta varandra, och jag. La mig i hörnet av lokalen, somnade. 

‍

Har aldrig lärt mig hantera. 

Texten läcker runt mig. Skriv, skriv, skriv, skriv. Skada av skrivet. 

Missriktat. 

Ok. 

Lämna. 

Det blir bra tillslut. När är det slut då? Postcovid, galna höns och så livet på landet som inte alltid är så enkelt. Vi hyrde ett litet hus på landet, det var gult med vita knutar. Varför? Alldeles för lika färger för min smak, men det fick vara så. Hur ska det gå i det här huset då? Kanske lyckligare i Kaverös. Kanske som lyckligast på Stena Line. Du säger att du nästan var lycklig där ett halvår efter att du lämnat den kontrollerande mannen. Först var du olycklig, helt nergjord av honom, ett halvår tog det att komma tillbaka.

All denna lycka på Stena Line. Den strålar från tankfartygen när jag lämnar Göteborgs hamn. In genom de smutsiga fönsterna på mig och det livliga handbollslaget. Ett par timmar senare kliver några danska landsbygds-ungdomar på bussen. Finniga och fjuniga med blonderat hår, ungefär som hemma fast utan den buktande överläppen. Och var är mopederna? Eftersom benen domnar av den stora magen reser jag mig upp var femte minut och tar några steg på stället. Ser mina medpassagerare att jag är gravid?

Sen lillan kom har jag skrivit elva sidor. Lillan blir tre månader på måndag. Lillan kan nu greppa den lilla kamelen hon fick av sin faster. Vad tycker du om mina texter? När lillan var en månad saknade jag dig extra mycket. När lillan blev två månader skymde hon saknaden. Jag saknade bara lillan fastän jag hade henne framför mig. Har du nånsin känt kärlek till ett litet barn? Det är något alldeles speciellt. Det är inte som kärleken till en mamma eller syster. Man blir både mycket sorgsen och mycket varm (lycklig?) när man tänker på de små händerna som försöker. 

Tog jag med solhatten? Nu har lillan börjat befolka drömmarna. Du vaknade av skoskav inatt, det gjorde ohyggligt ont. Du tog en värktablett och somnade om. Pressen på att må bra, känner du igen den? Nu tänker jag bara på vilken tid jag ska börja klä lillan inför utflykten.

‍

Man gör ingenting och allting med sorgen. Efter en tid sköter man sitt jobb, borstar eller borstar inte sina tänder, tar hand om sina barn, skrattar, lagar mat. Hela det vardagliga tugget. Man blir sjuk och man läker. Det blir en ny normal som både är och inte är  likt det som var innan. Jag har aldrig riktigt gillat att gråta framför andra, har tänkt att om man låter tårarna rinna så tar de aldrig slut. Men tårarna kommer. Sorgen ändrar karaktär eller man vänjer sig. Om man har tur han man någon att dela den med.

Jag satt bakom din bror, hans allvarliga ryggtavla i en kyrka. Inte på begravningen, det här var nästan två år senare. Jag kan ännu inte föreställa mig hur den typen av sorg känns. Jag kan bli chockad ibland när jag hör om fina minnen som din familj och dina vänner berättar. Om dig som barn, dig som krånglig, allt roligt du gjorde. Häromdagen hörde jag att du gjorde hål på båda dina trumhinnor när du sprang och ramlade med drinkparaplyer i öronen.

Idag hade jag velat skriva till dig. Få svar, menar jag. Jag har fortfarande svårt att förstå hur en kropp kan rymma så mycket glädje och en så djup skam. Vissa människor får man ha länge och andra bara blåser igenom ens liv.

Jag tänker inte lika ofta på hur ont det måste har gjort för dig att dö men när jag flög till Finland fick det där suget i magen mig att tänka på smärtan. Det glittrade och blåste i sjöar som såg ut som små pölar. Jag lyssnade på en spellista som jag fick av dig en sommar, den heter vatten. Jag har inte lyssnat på den så mycket för att jag blir stressad av den. Om säkerhet är ett nät föreställer jag dig som fisk. Du slank igenom ett hål, hal och blank och silvrig i nattens mörker. Du slank igenom.

24 maj, klockan elva

‍Svala heta onda sommar.
Det går inte att vara intelligent.
Vetskapen städas ut en blåsig dag.
Ensamheten i ett rum.
Ensamheten med ett litet barn.
Kärleken har fått syn på dig.
Sorgen har fått syn på dig.
Sedan vet jag inte mer.
‍

24 maj, eftermiddag

Min kusin ger mig ett lapptäcke.
Jag ger henne örhängen av labradoiter.
Stenarna går i syrenernas färg.
De ljusa syrenerna i regnet.
Luften har svalnat, mörknat.
Ingen separation har skett.
Jag skriver varje morgon.
Jag skriver ett brev till mig själv.
Resten faller i glömska.
‍

27 maj, klockan elva

Vinden river upp vattnet.
Havets djup och färg.
Den mörkare färgen i sänkorna.
Du håller rent hus.
Du duschar varje dag.
Tankarna sitter stilla. Uppradade.
Som på en avbytarbänk.
Strängheten och kärleken.
Strängheten mot en själv.
Längtan efter kärlek
har förvandlats till ett kalt rum.
Eller ett mycket stramt bälte.
Berget har skrapats rent.
Ljungen växer i stora tovor.
Katten lapar regnvattnet
som samlas i klippskrevorna.
Han påminner om urtiden.
Jag ser in i hans urtida ögon
utan att finna skärpan i mig själv.
Ensamheten är förskräcklig.
Men ensamheten i en relation
är också förskräcklig.
Jag försöker vara smart.
Istället för romantisk som du.
‍

2 juni, klockan tio‍

Hammarslag
över kvarteret.
Kraftfulla,
som pistolskott.
Jag vill in i grönskan.
Bada i dess ljumna fukt.
Regnet faller in i färgen
och får allting att flyta.
En vän sade upp kontakten.
Nu har hon bett om ursäkt
och kommit med presenter.
Inga frågor i meddelandet.
Ingen korrespondens.
Försoningen blir stilla.

3 juni, klockan tio‍

Svala heta lugna sommar.
Träden har själar.
Mer än så.
Vem har inte kramat en sten
och känt den pulsera?
Du kommer att träffa någon.
Med tiden reser ni till Irland.
Havet är turkost.
Svarta klippor biter av vågorna.
Bilden av er på det snaggade berget.
Ögat når långt i det där landet.
Du har blivit klarsynt.
Förälskelsen har lossnat
från era artiga ansikten.
Men häpnaden finns kvar.

Mellan 03 och 04, när tunna sporer av ljus brister genom mörkret, är en människas kroppstemperatur som lägst, för att stiga framemot eftermiddag och kväll.
I djupet, i brösthålan, bukhålan och huvudet, hålls temperaturen relativt konstant även om omgivningen förändras.
Grå droppar blandas ut.
Svalna, vakna. Vattnet i den upprörda vattenkokaren bör innan det dricks sjunka till samma grad som hudens hölje. Lindra, utjämna kontraster. Gå vidare.
När ni går vidare förändras frågans kokpunkt.
Teblad skördas under en kort period i mars för hand längs bergssluttningarna.
Långsamt klättrar ni längs stigarna.
Packa varandras väskor, blanka varandras skor. Klä er sobert som för en begravning, och klä av varann igen, vik ihop plaggen.
Ta in på ett hotell, solstrålar över svarta fjäll, ismassor sammanpackade i fjälldalen.
En bit ut i viken en cirkelrund byggnad med vinklar omkring hela utsikten.
Arkitekterna har noga kartlagt hur varje solstråle rör fjällets mörka yta, för att skörda allt ljus in i byggnaden.
Mot kvällen kan gästerna dra sig tillbaka till privata terrasser, in bland skuggorna, där ni smälter det ljus ni tilldelats, när solen står lågt, självförsynande, eller två solar, och varsitt rum.
Under cirkeln suger havet, ett golv som bryter ner sin egen rest, transparenta väggar mot horisonten därifrån era hjärtan är synliga.
Örnen gör en egen cirkel ovanför. Arkitekterna tecknade varsamt, talade lågmält i natten.
Norrskenets gröna psalm lyfter oägd inre mark.
Svart lera från bottnen ska fördelas över era bröst, ni ska komma upp ur viken, ni ska bada i glaciärsjön, frågan kommer att lämna hudens yta, det är ett farväl eller en fortsättning, ni klättrar över er kokpunkt, dagg ska spricka ut på era pannor.

Ät någonting med mycket chili. Gråt de tårar som varit kapslade inom dig och nu kommer ut. Om det inte fungerar, tänj försiktigt på det nedre ögonlocket som när du applicerar ögondroppar och fäll ner tre chilifrön i glappet som bildas mellan ögonlocket och själva ögat. Ta på dig solglasögon vid behov. Promenera i minst tre timmar och prata med fåglar som du träffar. Lär dig speciellt av ändernas historier; om hur det är att konstant vara dyblöt från midjan neråt, om att vara tvungen att antingen fånga sina egna maskar eller gå hungrig, om att aldrig få vara en individ utan bara en i flocken. Gå hem och djupandas tills du svimmar, efteråt känns inget lika självklart längre. När du vaknar, ta fram mull och frön. Så ärter i stora krukor på balkongen. Klappa senare dig själv på axeln eftersom de växer så snabbt. Innan du vet ordet av har ärterna tagit över hela balkongen, vräkt undan dina möbler och blivit en ogenomtränglig djungel av sega stjälkar och ärtskidor stora som gurkor. Tunna hinnor av blad klistrar sig mot ditt balkongfönster, strängar av liv du skapat snor sig kring dörrhandtaget. Solen filtreras genom bladen och färgar rummet grönt. Dörren kommer vid det här laget inte att gå att öppna längre. Betrakta det liv du gett upphov till, som spirar på andra sidan ditt fönsterglas.

Tre gestalter möts i en gränd som leder till en kaj, och bortom kajen finns havet och himlen och ljudet av vågsvall som slår mot kajens betongfundament. Deras anletsdrag går inte att skönja mot bakgrunden av det gnistrande blå havet.

Framtids-Jo: Vilken vacker dag. Strålande. Och måsarna ser man där borta. De försvinner i det skarpa ljuset. Färgerna försvinner också. In i himlen.

Dåtids-Jo: Men det blåser lite kyligt från havet. Jag borde ha tagit med mig en jacka.

Nutids-Jo: Så lugnt här är. Det var längesedan jag fick en stund över för mig själv. Nej, det finns aldrig någon tid att tänka. Och så kom det här jobberbjudandet. Mitt i allt. Det är smickrande. Det ger en helt annan framtidsro.

Framtids-Jo: Se där! Några fiskare borta på bryggan. Men det verkar inte bli någon fisk idag. Det minns man ju. Fisketurerna med morbror Olav i barndomen. På sommarloven. Det kryllade av fisk på den tiden. Vattnet var halt av fisk, brukade man säga.

Dåtids-Jo: Nu när jag tänker efter är det nog bäst om jag sticker hem med en gång. Så att jag inte förkyler mig och dessutom hinner plugga till tentan på måndag. Det är Celias tjugofemårsdag imorgon och jag behöver köpa en present. Jag behöver köpa blommor.

Nutids-Jo: Det är en senior tjänst, om man säger så. Det har varit mitt mål, kan man säga. Den här tjänsten. Under en längre tid, faktiskt. Och ändå…

Framtids-Jo: Det är klart, han var inte alltid så snäll. Olav. Jag minns en gång då jag inte förmådde äta upp fisken vi hade fångat. Han lät tallriken stå kvar tills nästa morgon och sa att jag inte skulle få någon frukostmat förrän jag ätit upp. Ja, det var sådan han var, helt enkelt. Det var den tidens uppfostran.

Nutids-Jo: Det är roligt att få förtroendet för ett såpass utmanande uppdrag. Lönen är bra. Mycket bra till och med. Sex veckors semester. Det är bara det att jag egentligen vill skriva.

Dåtids-Jo: Skriva ja. Det var det jag hade tänkt göra i helgen. Det får bli nästa helg. Fast det är klart, då har jag lovat mamma att sortera sakerna efter hennes bror.

Framtids-Jo: Och jag åt upp fiskjäveln. Vad annars skulle jag göra?

Nutids-Jo: En lösning hade varit att gå ner i tid. Men alla vet att deltidare jobbar lika mycket som heltidare, bara med sämre lön. Och på semestern, då vill jag vara ledig.

Dåtids-Jo: Det är nog bäst att jag sticker hem nu. Så att jag hinner köpa en present till Celia innan affärerna stänger. Så att jag hinner plugga inför tentan.

Framtids-Jo: Det smakade inget vidare. Kan ni tänka er. Fisk som stått över natten. Såsen var täckt av en underlig hinna. Inkapslad av en fet hinna som gled av i ett stycke när jag petade på den. Det var ju så att man kunde kräkas.

Nutids-Jo: Kanske om jag sparar ihop pengar under några år… Och sedan tar tjänstledigt. För att skriva.

Dåtids-Jo: Undrar om jag hinner med tjugo-över-fem-bussen?

Framtids-Jo: Han dog sedan, morbror Olav. Alla i den generationen har gått ur tiden.

Nutids-Jo: Det är annat som kommer emellan. Det har alltid varit annat som kommit emellan. I hela mitt liv.

Dåtids-Jo: Det är bäst jag skyndar mig.

Framtids-Jo: Tänka sig. Jag är äldre än morbror Olav var när han dog. Men jag känner mig inte äldre. På sätt och vis känner jag mig som jag alltid har gjort. Enveten, enveten. Som jag alltid har gjort.

Nutids-Jo kliver ut ur gränden. Kortklippt. Med ljusa byxor och en grå t-shirt. Ansiktet är androgynt och lite fårat. Några måsar lyfter från kajen och en vind tar tag i deras vingar. Framtids-Jo och Dåtids-Jo försvinner i samma stund som ljuset från havet och solen faller på Nutids-Jo.

Nutids-Jo: Jag är ledig idag…

du säger
ta inte bort händerna från väggen

att jag kom hit, är inte
självklart

det här är ingen destination

är det inte, om aldrig en ankomst
ändå vårt val att försöka stanna

frågar du
medan vi är långt hemifrån

varsamma händer slätar ut 
bröstkorgen öppnas

och jag ser någon korsa vägen
framifrån liknar han mig

ditt lår mot mitt blir ett rum 

håller ihop 
när jag lutar mig mot gränsen

du pressar mig mot den
skapar en större plats

bortom kroppar
du vet var jag börjar 

jag vill fråga 
är vi framme snart 

att lämna kontrollen 
är inte också det en plats

du vet när du hoppas att någon ska ringa och du börjar höra som fantomringsignaler eller känna fantomvibrationer från en telefon som i själva verket är helt tyst, helt stilla?

‍eller:

‍du vet känslan av paralyserande förlägenhet inför själva din hud och vad den omger? inte dess färg eller form utan dess förekomst, att du överhuvudtaget finns.

‍om du aldrig har känt det är det svårt att förklara. det handlar på ett sätt om att vara utan, och det är svårt att beskriva eller förstå känslan av en brist, en tomhet, om där aldrig har funnits någon. det handlar om vad man väntade på eller väntade sig men av någon anledning, med eller utan egen skuld, blev utan. det handlar om att en kropp, eller ett glas, är för mycket och tusen inte tillräckligt.

‍där det finns en hoppfullhet, en förväntan, kanske ett löfte eller bara ett tomrum – där finns också risken, rädslan, för att bli utan.

‍för att besvara din fråga måste vi lyssna till vad förödmjukelse, vad skam, vill säga.

‍det sägs ibland att skam har en funktion. att skam är en känsla som i bästa fall reglerar och i värsta fall utlöser, vad ska vi kalla dem, den sortens reaktioner som beroende på sammanhanget bedöms som olämpliga. ilska kan vara en sådan reaktion. lugn kan vara ännu en.

‍tror du på besvärjelser?

‍ta mitt namn.

‍mitt namn betyder natt, det vet de flesta. vad de flesta inte vet är att det också betyder rusdrycker, specifikt mörka sådana, och att det beskriver den känsla av eufori som kommer av att dricka alkohol. berusningens besvärjelse.

‍berusning kan innebära en flyktig, mer eller mindre snabbt övergående djärvhet, eller en flyktig och lika snabbt övergående sårbarhet. mod, kärlek, vrede eller frid kan plötsligt komma och gå helt godtyckligt. beroende på din disposition för stunden: det som vanligtvis ligger längst ifrån dig kommer dig närmast, eller så tiodubblas det som redan ligger i dina händer. berusningens effekt kan skifta beroende på din inre (a)symmetri, om du nyligen blivit sårad eller på något sätt avvisad, eller om du tvärtom känner dig särskilt stark, särskilt stadig, särskilt synlig på det sätt du vill bli sedd.

‍vet du vad det vill säga att bli, eller uppleva sig, förödmjukad? jag kan likna det vid att göras osynlig. jag kan likna det vid att berövas sitt namn. det kan likna en bedövning som plötsligt gör det svårt att greppa både omgivningen och jaget – något som kan liknas vid, ja, berusning. om skam blir för stark kan den, likt berusning, bli förlamande. den kan tyckas ligga helt utom kroppens eller sinnets kontroll. det går i stunden sällan att utröna vem som styr. denna känsla av förlorad kontroll kan komma att prägla vad vi nästa gång vågar eller inte vågar. eller så upprepar vi våra misstag som ritualer: ber om en till, fastän en alltid är för mycket och tusen aldrig tillräckligt.

‍för den som aldrig vetat vad förödmjukelse vill säga är det svårt att förklara. att göras osynlig – hur man kan påvisa något som inte syns? om man inte syns kan det vara svårt att veta om man finns. att nekas kan påminna oss om hur vi är utelämnade till andras välvilja eller illvilja, och i berusningen är dessa två svåra att skilja åt. är ilskan ett sätt att återta kontrollen? är lugnet ett sätt att behålla den? för att besvärja fram berusningen, bedövningen, bli sedd eller osynlig, bara slippa förbli isolerad inom sina egna konturer. vad gör vi inte för att komma nära. vad gör vi inte för att slippa bli utan. vi är inte här för att dricka, vi är här för att sväljas hela.

Uppvaktning och parningsritualer under arbetstid är inte ovanligt, men kan vara nog så smärtsamt om man är lagd åt det mer tafatta hållet, i synnerhet om båda parterna bär på anlag för det. Ett snällt lynne är naturligtvis en attraktiv egenskap, men går ofta hand i hand med att vara blyg och patetisk. I värsta fall kan hela släkter dö ut om parterna fastnar i att enbart skratta och stirra på varandra utan att någon slags kopulation sker. För att undvika ett sådant scenario har jag en drastisk men mycket effektiv lösning: Om ingen av er ännu vågat ta ett steg till innan sjätte juni föreslår jag en dekokt av citronvatten och svavelsyra. Koka upp två deciliter vatten tillsammans med saften från en halv citron. Låt svalna och tillsätt sedan en deciliter svavelsyra (finns på de flesta apotek). Blanda ingredienserna omsorgsfullt och smörj försiktigt in ansiktet och halsen. Detta kommer att fräta stora sår i din hud och uppvisa tecken på sensuell sårbarhet. Ditt span kommer genast till undsättning och baddar ditt ansikte med kallt vatten. Om hen verkligen är en snällis kommer hen småningom att vara villig att para sig trots ditt deformerade anlete. Om ditt span mot förmodan skulle visa tecken på avsky och förfäran ska du snabbt snärja hen i din skrivbordslåda. Bit av huvudet och extrahera sedan arvsmassan innan den hinner torka. För bästa resultat inseminera dig inom tolv timmar. (Om du inte har någon livmoder kan du med fördel låna av en vän, eller hyra en från närmaste hälsostation). Klipp sedan sönder ditt span i lagom stora bitar och stek på medelhög värme i cirka tjugo minuter. Servera gärna med broccoli och timjan. Låt din chef smaka och du kommer att ha fast anställning inom en vecka. Lycka till!

Skymningen är ljusblå. Ett lätt tryck över bröstet. Skymningen är rosa. Tåget skär landskapet itu. Skymningen är lila. Det finns en vilja att likna solen vid olika frukt. Skymningen är gradvis. Morgonen kommer så tidigt nu, jag hinner inte upp för att möta den. Skymningen är just nu. Tak av ihoplappad plåt. Skymningens rand är en elektrisk blå. Jag stänger ut fredagen runtomkring. Skymningen brinner. Små fläckar av snö. Skymningen är lång. Den varma lukten av andra människor. Skymningen är ett täcke över döden. Ett fönster är tillräckligt för mig. Skymningen är över.

Vem är inte en hjärndöd sexslav, vem tackar nej till löneförhöjning, jag ser på gamlingarna i kafét som väntar på kaffe och toast, de är rastlösa hjärndöda sexslavar, som alla människor måste de snällt vänta medan personalen brygger en ny kanna, jag föddes 1989 på lasarettet i Ystad, min mamma ville ha en förlossning på kvinnans villkor, jag drogs ut med sugklocka medan barnmorskorna låg staplade över hennes mage, sedan jag själv födde barn tänker jag väldigt lite på sex, jag stiger upp vid femtiden för att amma, huskropparna glider fram ur morgondimman med en alldeles särskild grace, som om de vore stöpta i ett ömtåligt material, papper eller is, likt vackra origamifigurer hänger de fritt i den isiga luften, för inte så länge sedan var jag driven och kompetent, jag var en pryd och oskuldsfull sexslav som alla er andra och såg världen gjuten i ett stycke, ingen hade någon aning om att jag snart skulle förändras.

Det finns många spännande butiker i Majorna
det finns LP skivor
‍varför inte titta in:
skivor från förr, en gammal burk

det finns hundratals människor
som mest är i vägen

lägenheter från förr

i dessa bodde uppemot femton människor

det finns en botten av sten
en andra och en tredje våningen i trä
sen tar det slut

Bästa N E A. 

Vi har själva legat med sammanlagt sju (7) killar och bara en (1) av dem blev kär i oss. Vi föll som furor för varenda en. Vi trodde att det var för att vi var så fula som ingen blev kär i oss. Vi vet inte hur fallet är med Er men vår högsta önskan var en gång att få en pojkvän. Vi hånglade så fort tillfälle gavs och var på ständig jakt. Vi glömde utveckla oss själva och satsade istället på att gå på fester. Vi förstörde flimmerhår och hjärnceller. Trots våra ansträngningar gick liggen upp i rök och hörde aldrig av sig igen. (Senare har vi sett foton på oss själva vid den aktuella tidpunkten och konstaterat att vi var riktigt söta.) 
Vi kan trösta Er med att talrika tester vid våra främsta laboratorier, studier vid våra mest renommerade universitet samt landets främsta statistikers pålitliga uträkningar visat att ingen sådan människa existerar som inte skulle påverkas av ett ligg. Engångsdosen av hudkontakt övergår helt enkelt alla begripliga skalor. Ett ligg är alltid en händelse utöver det vardagliga. Ett ligg är en extremhändelse, en radikal akt. Ni är alltså normal. 
‍Vi hävdar att alla blir mer eller mindre kära i den de (av lust) ligger med, men att en del har lättare att låtsas om inget och så att säga gå vidare. Ännu mer riskabelt än att ligga är nämligen att välja/bort.

Vi tänkte vi fick en hemlig bit av dem

vi ville inte ge den tillbaka 

Man kan dö av hudöverdos

ändå är vi underbara 


Vi rekommenderar:

fjärilar

simhopp

mat

skugga


Vi förespråkar:

solnedgångar

kronhjortar

vattenfall

saltlakrits

discobollar

granar

samt att fortsätta ligga alltid när goda tillfällen ges


Vi slår fast:

Ni är Ert eget nöjes- och slagfält

Så länge NI inte är död så är allt Ni genomlever Ert 

att göra vad Ni vill med


Förbli alltså vid liv så länge som möjligt

Håll ögonen öppna

Slut dem ibland

Natten är fylld av vatten. Om morgonen går vi. Snön är hal och smutsig, grå längst ut på vallarna.

Det viktigaste är att du håller min hand. Det är snömodd och regndroppar som faller mot det gråvita tunga. Jag har önskat mig gummistövlar men inte skaffat några än. Jag har önskat mig barrskog. Hav. Grått med vågor som slår in och hårda vindar.

Min hand är torr och flagar. Asfalten är blöt. Min kärlek till dig är en röd flod. En brusten skorpa.

Om morgnarna lägger du ditt huvud mot min mage. Tillsammans är det nära och mjukt.

Jag har lärt mig något om mjuka lakan och morgonen innan vi går.

Stanna hos mig med stängda ögon.

Vi kan gå tillsammans tysta.

Fåglarna flög ovanför busshållplatsen, deras konstellation påminde mig om en tarm. Kroppsmassan vred på sig i en horisontell spiral. Fåglarna var siluetter mot himlen som sakta ljusnade. Ingen på busshållplatsen lyfte sin blick. Jag tittade på fåglarna och visste inte deras namn. Kraa kraa. Människans största prestation är den massutrotningen som pågår. Det ska man inte se som en självfallenhet, det finns människor och människor. Jag läste om gruvplaner i Gállok och om myrslåtter, björktickan, kallkällbäcken, fjällnejlikan, pilgrimsfalken, parasolmossan och garnlarven. Jag har aldrig träffat dem och därför är de bara vackra ord på min tunga. Men låt oss minnas: bakom varje namn finns en person. Fåglar är aldrig bara fåglar.

Så klart är det mycket i ens liv som förändras när man tappar luktsinnet. Till exempel sägs det att man på något sätt kompenseras för det man har förlorat. För mig märks det mest under morgonpromenaderna: jag har helt enkelt börjat titta mer, framför allt framför mig, på gatorna jag går på. Jag bor i råttornas och duvornas stad. Också hundarnas, skulle vissa säga – och i förlängningen: kärlekens. Kanske är det mest hundägarna själva som säger så. Hundägarna och älskarna. Jag tittar på dem i parken och inga dofter når mig, bara ljud och ljus, duvorna som flockas, meningslös sol.

När mörkret lägger sig ska alla hem. Då gäller det att inte trampa fel. Tänk om man gjorde det. Tänk om man skulle trampa … på … ett par … armar… I somras gick jag in i ett par. De är så ouppmärksamma, armarna, så enkelspåriga, förlorade i sina enmansshower.

Ta fem minuter och leta genom gatorna. Jag har hittat det ultimata tricket, jag cyklar till ICA Maxi Högsbo på söndagarna, tar vägen genom industriområdet. Har du någonsin varit i ett industriområde på en söndag? Då vet du, det är helt dött. Totaldött som i graven. För varje bil som kommer – och det är inte många, kanske två på tio minuter – undrar man, vad fan gör den bilen här? Fast man ju själv befinner sig där. Sådär är det ofta, man är på vagnen i trängseln på eftermiddagen och tänker, vad fan gör ni här era idioter?
            Hur som helst, när jag kommer fram till ICA MAXI BÖRJAR JAG DIREKT HATA MÄNNISKORNA DÄR, ERA LATA JÄVLAR, HIT KÖR NI I ERA GIGANSTISKA BILAR OCH STORHANDLAR EN SÖNDAG KLOCKAN 11,
SPRID UT ER LITE BÄTTRE! JA SÅ TÄNKER JAG FAST JAG JU SJÄLV ÄR DÄR.
           Väl inne i affären plockar jag målmedvetet ihop allt jag ska ha, det kan ta lång tid för affären är gigantisk. I kassan lägger jag fram mina rabattkuponger och frågar kassörskan om jag inte hade ett välkomsterbjudande laddat på mitt kort.
nu har jag helt tappat det
det gäller att vara borta ett tag för att verkligen hitta hem.

Vi försöker alltid kontrollera den. Tiden. Ge den namn och karaktärsdrag. Ge den minnen och epoker. Vi justerar den. Tiden. Vi ställer våra klockor och hoppas på att inte komma för sent. Vi skär små sår genom jordytan och bestämmer att vi inte förenas i samma universum utan istället skiljs åt genom vårt förhållande till solen. Eftersom vi våndas i vinterns kvävande mörker ger vi oss en extra timme av ljus. Eftersom vi skapat tiden genom att förbinda orden med förnimmelser av ljuset och människans rörelse mot döden kan vi också omformulera den. Så hur blir det med sommartiden?

Vi förändrar tiden, precis som allting annat vi skapat och givit ord. Tiden är alltså i vårt våld och under vår kontroll och inget som pågår utan oss. Dåtiden finner vi i dofter, platser, föremål och människor. I denna förnimmelse kastas vi tillbaka till en tid som redan varit. Vi besöker den igen och i detta besök längtar vi till en framtid men påminns om döden som är dess oundvikliga följeslagare. Så hur blir det med sommartiden?

Nina Simone sjunger ”Across the evening sky, all the birds are leaving / But how can they know it's time for them to go? / Before the winter fire, I will still be dreaming / I have no thought of time / For who knows where the time goes? / Who knows where the time goes?” Ibland passerar tiden utan en tillstymmelse av motstånd. Vi räds den inte. Den pågår lika oundvikligt som fåglarnas flykt från mörkret. Kanske gör vi rätt i att också fly. Så hur blir det med sommartiden?

gå till ditt arbete, till det ensliga hålet
som är koncentrationen,
förutsättningarna finns i händerna,
och du ställer dig en stund i vinterljuset,
huden är tunn över kinderna för att du ska känna
den lilla värmen världen, den ynka tilliten, uppbåda den,
jag känner ditt hemliga leende, en dag
tar du bilen till skärgården, det är beständigheten
du söker i din plötsliga, mödosamma frihet,
havet breder skrattande ut sig, kanske också
din längtan, vita kritstreck över himlen,
svaret finns i knycken vid hälen, återvändandet,
dag efter dag återvänder du till ditt arbete

När vet man att man är en poet?

närvetmanattmanärenpoet?
närvet manattman ären poet
närver mattman ärren potet
nerver mattma ärren potet
nerver matta ärren potät

När en har satt sin sista potatis i 
jordmattan, händerna darriga, matt av 
ansträngningen, på hösten när årscykelns natt
nalkas, det kalla regnet. Håller jordiga, ärriga 
tummar för en mild vinter, för en sov 
bort våren, utmattad av bräckliga nerver. 

När en har satt sin sista potatis i
jordmattan, istället för att skörda när växterna 
går i vila och allting förbereder sig, en 
känner sig plötsligt i samklang, ens inre
med det yttre, när solstrålar sipprar 
in och äntligen värmer efter otaliga misslyckade 
vår- och sommarsättningar av tidig frost och 
bladmögel. På hösten, i tvivlan sätter en några 
rädisor och spenat.

När en har satt sin sista potatis i 
jordmattan och sätter sig, knogarna täckta av
jord, bruna, svarta, i vecken, under naglarna, tittar
på ens ärriga potäthänder, matta nerver, i munnen 
smakar mattman, väntar utmattad, ibland
otåligt, ibland långsamt, ibland hoppfullt. 

När en har satt sin sista potatis i
jordmattan och tittar ut över landet sträcker 
sig avlångt från norr till söder, jordpotatis i jord-
landet alltmer främmande studerar en detaljerna från 
ens tysthet, blasten, maskar som bryter sig ut
ur jordplatsen, ut i höstljuset som faktiskt
värmer och observerar det som om det vore 
det sista, det största, det vackraste, det sorgligaste, 
det smärtsamma.

Bjärt påminner om bärnsten. Tårar som en gång rullade ner på gudarnas kinder. De ligger inlindade i tång, de gömmer sig eller väntar på att bli upptäckta. En vinterdag rör vid en dansk strand. Någon krattar tången och den trasslar sig som krulligt blött hår. Ibland plockar någon upp dem, såsom någon ibland tar ens namn i sin mun och verkligen Säger det. Ställer ut en vardaglig ting. Polerar och bär den som en amulett. Jag har ett sånt minne från när jag var fullständigt kär. Klangen i min älskades röst en natt när den uttalade mitt namn får mig fortfarande att rysa. Vi är vänner för livet. Och alla andra vänner, hur de bär en. Letandet ska utföras på en tidig morgon eller en stormig natt. Genomskinliga, gyllenkula, fettglänsande tårar, minnen från miljoner år sedan. Grät gudarna när de tog bort palmerna, cypresserna, drakträden? Finns det gudar och gråter de fortfarande för människor som har krig i sina länder? Gråter de över svälten? Gråter de över torkan?

Det gula vecklas ut

Som en citronfjäril i december

Jag sitter på huk

Med mina gamla tankar

Mina syrliga tankar om det förflutna

Och framtiden också

Morgonfärgat är rummet omkring mig

Utan att ljusna

Och tron är glädjens färg

I svackor kryper man

Gropar Fördjupningar Hål
Som kan erbjuda ett skydd
Djur föds där
Gör dig vän med krypandet, krafsandet, tomrummet
Gör dig förtjänt av det

*

I Leslie Kaplans diktsamling Himlenes bok 

Hon lyfter blicken och tittar upp från det vardagliga, från tingen och händernas arbete 
Lyfter blicken, följer dagdrömmen: ser mer av det hon redan ser: mer ting - mer arbete

*

I det som fortsätter

Under himlarna ligger fabrikerna, barerna, gatorna, tingen

I skrivsvackorna ligger illamåendet

*

I Titane blir en gränsöverskridare gravid med en bil
Motorolja droppar ur bröstvårtorna
Metallplattan i huvudet rör sig
Kroppen lindas och kräks
Den får nya namn, nya roller, nya kroppsspråk

*

I all ärlighet

Vad är speciellt med skrivsvackornas illamående?

Det är mycket som ger illamående
Fysiska mentala sociala politiska illamåenden
Kroppen kräver att något vänds

Nu nu nu

I väntan på det vänder den sig själv ut och in

Under tiden 
Fortsätter den att vända sig
Som ett tarotkort som fiskas upp ur leken uppochner och därför tolkas uppochner
Allt hänger

I en workshop jämför Laetitia Barbier det uppochnedvända kortet 
med Foucaults teori om heterotopier

Världar inuti världar som speglar sin omgivning
Undangömda gräns-iga platser av kris och olikhet, rening och förtryck
Tex mentalsjukhus och fängelser och slakterier
Tex bastuer och barer och kyrkogårdar

Kroppen som väntar och vänds ser och känner något 
som den upprätta kroppen inte ser och känner

Skevhet Ögon Ett ytterligare sinne

Gå in i det, ta över det, bli illamående med texten

Hög, yr, desorienterad, vänd uppochner

Ett kort som vill bli tolkat av dig
En mun som vill bli torkad, matad, öppnad av dig
En text som vill ha ditt tålamod

Han har köpt ett palettblad från Ikea. Det är där problemen börjar. Den hänger med sina blad på fönsterbrädan och jag ser direkt att det inte bara handlar om att han har glömt att vattna den. Mina tränade ögon upptäcker snabbt små svarta prickar på bladens undersida. Jag tar växten till handfatet i köket och dränker den i grönsåpa. Han ställer tillbaka den i fönstret och är glad för att jag har löst problemet. Det är det han säger när jag kommer nästa gång: du har botat den! Men jag vet av erfarenhet att när man bekämpar ohyra gäller det att trötta ut dem. Att dag efter dag plocka bort de små krypen från bladen. De är visserligen duktiga på att gömma sig. Det går ett par veckor och en dag ser jag att även växterna i köket ser ledsna ut. Jag hittar trips på växten som inte får dö. Den får inte dö. Jag plockar bort alla torra växtdelar. Jag bär pelargonerna, monsteran, kalatean, gullrankan, hartassbräken och påfågelsbladet till badkaret och duschar dem. De ser visst gladare ut efter det men inte han. Han är ledsen för att han inte har lyckats ta hand om dem. Jag klappar honom på kinden och säger att det är okej, det händer alla.

När jag var fjorton år skrev jag en dikt om en tjej som hoppade ut genom ett fönster. Dikten utspelade sig under de få sekunder som tjejen befann sig i luften och redogjorde för hennes tankar innan hon slog i marken. Jag vet inte om dikten gav uttryck för min desperata längtan efter att gå ut högstadiet, eller en känsla av att falla ifrån sitt eget liv, av kontrollförlust. Eller om jag helt enkelt antog att poesi måste vara fatalistiskt. Jag läste upp dikten för min klass på svenskalektionen. Min bästa kompis läste en dikt om anorexi. 


I november är luften i Göteborg fuktig av död, inte våldsam död utan död genom tristess och otålighet, död genom långsam nedbrytning i lera, oförklarlig död i sömnen eller lungemfysem. Mörkret är ett fysiskt ting som likt en tyst rök stiger ur marken och hägrar precis intill ljuskällorna. Gatlamporna är tända, skylten till Ica, balkongerna är invirade i kitschiga ljusgirlanger i olika färger, men ändå ser man ingenting. Om morgonen tunnas svärtan ut till ett gråaktigt dis som tränger in i byggnader och träd och färgar av sig på gräset. När jag tittar ut genom köksfönstret är vyn stilla som i ett fotografi. Tiden har stannat av, tänker jag. Tills jag får syn på en flaxande kråka i toppen av en av mina favorittallar.

Prestationsångest innebär att man söker adrenalinkickarna, men bara finner den vaga, tärande förnimmelsen av att ha glömt något viktigt. Det är den sortens beteende som förvandlar hjärtat till en maskin. Om du stannar upp kommer du kanske att svaja på stället. Du kommer att dö utan att dö. Sedan kommer du att märka att allting fortsätter utan dina ansträngningar, och att du kan slappna av och flyta med, istället för att vinna.

Kväll i Köpenhamn. Det ordnade tumultet som kännetecknar en storstad. Mitt alkoholfria rödvin ser precis ut som vanligt vin och jag undrar om folk tittar snett på min gravidmage. På något sätt är det tillfredsställande när bilden av en hamnar på tvären, så länge det inte leder till konfrontation. Vinbarens klientel består mestadels av svettiga män i övre medelåldern. De yngre besökarna tycks föredra uteserveringen. Jag sitter vid fönstret, på en hög stol som ger mig ryggont, och alltså på gränsen mellan de yngre och de äldre. Som om det gick en skiljelinje vid entrén, som delar mig på mitten.

Ett blött mörker utanför. Det hemliga skenet från värmelamporna ger gränden en särskild, förtrollad lyster. Från min plats har jag uppsikt över ett sällskap i trettioårsåldern, en kvinna och två män. Kanske är de kollegor på after work som i ett tidigt skede valde att beställa oliver till vinet, istället för mat. Ögonen mjuka, liksom uppblötta av berusning. Hela handen kring vinglaset, flaskan som skickas runt. Kvinnan i sällskapet tänder en cigarett och lutar sig tillbaka på stolen. Hon är blond med en kraftig käke och trötta, halvt roade ögon. De två männen sitter som på rad, den ena är mörkhårig med skägg, den andra rödlätt med en halsduk virad upp över hakan. Båda tittar rakt fram, in i husets gulaktiga tegelvägg. Mannen med skägget har armen om sin vän och talar direkt in i hans röda öra. Ansiktena nära varandra, nästan kind mot kind. Det är svårt att avgöra om de flirtar eller försöker hålla sig varma. Eller om fyllan har försatt dem i ett undantagstillstånd, där de kan ge uttryck för den vänskapliga intimitet som annars är reserverad för kvinnor. Vid ett tillfälle går kvinnan i sällskapet runt bordet och kramar de två männen. Överkroppen böjd, armarna utsträckta mot sina vänner. En av männen, den rödlätte, tar ett fast tag om hennes skinka och daskar till henne på rumpan, utanpå den beige kappan. Kvinnan ser förvirrad ut när hon går tillbaka till sin plats, som om hon plötsligt har svårt att orientera sig i rummet.

Ska du verkligen dricka det där? En svensk man i sextioårsåldern, vars ansikte är så rött att det skiftar i lila, tar ett vingligt steg mot stolen där jag sitter. Ett snett leende, blicken försvinner bland ansiktets alla hudveck. Min mage buktar ut mellan oss, spänd och stor mellan mina särade ben.

i teorin är alla dagar likadana

vet inte om det är skönt
eller hemskt

på tisdagar tömmer vi papper
och hejar på alla
‍
det är aldrig tyst
har lärt mig att låta som om jag lyssnar
‍
på promenaden får man inte riva blommor
inte prata med tjejer man inte känner

man lär sig
dra en gräns  
ibland hålla den

nu räcker det med frågor

onsdagar är långa
om man har tur finns det frukt

torsdagar
matte, det går lika bra att gissa
en cirkel är en triangel är en fyrkant

fakta om blåval: tungan är lika stor som en elefant
hjärtat som en bil

fakta om vithaj: kan under sin livstid producera 5000 tänder

på fredagar spelar vi fortuna
jag är alltid sämst
trots jag brukade spela hos mummi

Sommaren dör. Det är därför jag är blå som ett plommon under ansiktshuden. Trött i kroppen, musklerna värker i sin kärna. Inatt har det regnat och smattrat mot fönsterbrädan och det regnar fortfarande. Babyn sprattlar en stund och sedan blir det stilla. Inom mig finns en oro nu. Jag vet inte när den kom till, men jag förmodar att den alltid har funnits där och bara gör sig mer eller mindre påmind. En pissfärgad skamfläck på jeansen. En pissfärgad skamfläck som också är jag. Ibland när jag går över vägen inbillar jag mig att jag ska bli påkörd eller slagen i magen. Det är samma mage som jag har burit som barn. Det är samma mage som då, men stor och uppsvälld, oundviklig, som en pumpa. Och mina ögon smälter in i dessa andra, unga ögon.

han såg ut som en hillbilly,
säger pappa och tar en cola ur kylskåpet.
annars talar han sällan om brodern som dog
och som han fann livlös i köket en septemberdag.
jag klistrar in dödsannonsen i min dagbok.
ovanför min farbrors namn finns silhuetten
av en svart, galopperande häst,
den flikiga manen ser ut att lyfta i vinddraget.
han spelade på hästar när han var yngre
och i oredan bland hans saker
hittar vi flera planscher på vildhästar.
pappa kommer med en cola till mig
och tror att jag gör min svenskaläxa.
under mitt liv har jag sett tre döda människor;
min farmor, mormor och en okänd man
som hoppade från sjunde våningen
i höghuset där vi bor.
det fanns inget blod på marken,
bara en ful inbuktning i plåttaket över porten.
när jag blir lika stor som pappa
vill jag kunna rida genom skogen.

Sälarna syns inte till, de gömmer sig för regnet i vattnet.

De glömmer.

Jag ville resa bort,

jag visste att jag inte skulle vara borta länge.

Jag besökte pyramiderna i Egypten,

World of Coca Cola i Atlanta.

Jag önskar jag kunde svara på din fråga men receptet är hemligt,

inte ens jag känner till det som varit där.

Vi sover bra och vaknar från solen på yttertältet, som ändå inte står i skuggan av den låga tallen.
Jag har ont i revbenen av att ligga på sidan, jag har en stor mage.
Halv sju på morgonen påminner stranden om en scen ur alltings början. Det vita ljuset, som gör lite ont, och måsarna låter som för första gången.
En golden retriever, viftande på svansen, springer fram och sniffar och slickar lite på mina tår.
Nej Ralph, kom hit.
Vid strandkanten ligger en liten silvrig fisk och lyser. Vattnet är lika kallt som under våren fast det är mitten av augusti.
Magen får mig att känna mig tjock med det ena ögat och med det andra ser jag en scen ur framtiden.
Vita gäss, vågor på Östersjön som har blivit levande igen.

satt i baksätet

svetten rann från knävecken ner

förbi fält och bensinmackar

köpte ett par shorts i velour

n köpte några ljus

det stod love och kanske hope på

det tredje minns jag inte, det kan ha varit home

det är så jag känner med er

pizzan smakade barndom

två ungdomar på cykel

handdukarna kastade över axlarna

det blir bättre för varje år

r uttalade en sorg över

att aldrig få vara en tonårskille

stenen varm mot hela baksidan av kroppen

var den mjuk när vi inte tog på den


jag såg inte mig själv i killarna

avundades bara det jag inte är

kläder är det närmsta jag kommer

plattheten obryddheten

när jag är med er vill jag vara friare


alla har shorts, en magväska, sandaler

en stor ryggsäck

vad har du ens med dig, frågade någon

jag har allting med mig

havet svalde oss fullständigt, solen var farlig

klippan såg ut som en röv

sydligare än så kommer man inte utan båt

det dåliga pågick i mig

som att kroppen förstörs långsamt inifrån

då kan man bara stirra ut ur fönstret

tänka på händerna

annars hade det varit perfekt

jag försökte vara stolt

när vi tillslut skulle säga hejdå

men när jag kände tårar rinna ner

på min nygamla baddräkt

brast jag

när jag är med er vill jag vara med er ännu mer

17.03

I staden Dire Dawas Laga Harre-område, är husen målade rosa, blåa och gröna, alla i en mjuk krämig ton. Vid stålportarnas ingång sitter småbarn och leker ivrigt. När eftermiddagssolen kommer och ligger för tungt mot barnkropparna och gör det svårt att hoppa av iver, springer de in och sätter sig framför den betongtjocka tv:n. De faller till sömns, medan Bollywoodrepriser spelas i bakgrunden. 
‍

15.42 

Ute på verandan ligger små sandkorn, orörda. De har samlat sig i hörnen undangömda från morgonens rafsande sopkvast. Nu ligger de tysta. Tystare än bruset från tv:n i vardagsrummet. Mormor stänger av den. Sedan fortsätter hon kisa ner mot fatet med örter, pannan hopskrynklad. Sedan ringer telefonen. 
‍

16:42 

Hemma från Sverige ringer en dottern sin mor. Ljudvågorna överförs till elektroniska vågor och möter sin slutdestination mellan Göteborg och Dire Dawa. Deras ord möter varandra. En mötespunkt mellan dotter och mor. En mötesplats där saknad överförs till längtan. Är det nio år sen de senast sågs, eller längre än så? Hemma hos dottern går tv:n. Hon ber sina barn att sänka ljudet för att höra modern bättre, “kommer det gå bra för Sverige i fotbolls-EM” hinner Nannskog fråga Pops innan dottern sänker ljudet från den brödskivetunna tv:n. 

17:10

Hos mormor springer ett barn in från eftermiddagssolen och lägger sig i vardagsrummet. Dulhania Le Jayenge har just börjat. Barnet lägger sig på madrassen, “det kommer gå bra” hör hon en röst säga genom telefonen, hon ser på mormors ansikte, ur dörrglipan har en strimma sol fallit på hennes kind. “Akko! Å vad du är vacker” utbrister barnet och ler mot mormor, “som solen!”. 

på hästryggen
har jag format
mina mest välbevarade hemligheter
där har jag lärt mig
att flytta ut ur hjärnan
och in i mig själv
hittat förmågan att stå
med armarna i kors
mellan mig själv
och resten av världen
som ett sätt att låta skammen
rinna av i takt med
hovarnas klapprande

jag har nog aldrig berättat det förut men
det finns en anledning till
att hästen
är ett av djuren som finns avbildade i Lascauxgrottan

och det finns en anledning till
att enda gången jag kommer att ansöka om tillstånd hos Jordbruksverket
är för att få
begrava dig
nära mitt hem

dova pianoackord

knappt hörbart börjar det

lika delar sentimentalitet och allvar

sårbara röster

rör sig i oväntade riktningar

fyller en kropp med förundran

snabba hjärtslag

pulserande bas

vibrerar i väggarna

det där sättet du dansar på

vassa beats

som i ett vakuum

stannar allt upp

ett millimeternära andetag

lägger läppar mot hals

liksom skrapande raspigt

en viskning

det är som vingslag

marmorerat vatten

en hes röst och

den ömtåligaste av falsetter

lo-fi-beats

samplade fyrverkerier

regn som smattrar mot ett plåttak

blundar

det är så ömt där

huden i nacken

strax intill hårfästet

Jag tar din hand

vi höjer dem

Visst står vi tillsammans i det här?

Låt mig vara

mig själv

men aldrig helt själv

Visst står vi tillsammans i det här?

all the single ladies

är så 2008

kom igen

det är all the ladies som gäller nu

Har gått runt som ett frågetecken

hela mitt liv

krökt rygg, skygg blick

dags att räta ut, stå rakt

bli ett utropstecken

och vi kan vara

hot girl summer all damn summer

spelar ingen roll vad han tycker

spelar ingen roll vad hon tycker

spelar ingen roll, vi är

moder jords mest lovande

så ta min hand

vi höjer dem

Vi står tillsammans i det här

‍

går på avenyn med mitt hår och mina år

av lekfullhet

sommaren är öm, julis djupnande grönska

o svullna blommor, som läppar

när man öppnar dem med fingrarna

hur snygg får man va

hur doftande av varm sten, salter, blod

döden har ingen plats i modersansiktet

ögonblicks-död-föränderligheten

har ingen plats

‍

Jag vet inte, ingen tycks veta vad som hänt Enya. Om jag får lov att tänka högt, skulle jag säga att hon tagit tid för sig själv. Musiken finns där för alla att lyssna på, inte heller behöver alla artister och skapare vara tillgängliga varje vaken timme för alla de som betraktar deras konst. Enya gör nog det vi andra har så svårt att göra, tar en paus, slutar trenda, lutar sig tillbaka och låter världen fortsätta snurra utan henne, för det gör den, jordklotet tar ett snurr över sin egen axel, utan Enya. Så låt Enya vara. Hon har gjort sitt. But since you asked, may I ask you, vad hände med dig?

Måndag.

Lätta nätter, soldagar. Utanför tågfönstret sveper träd och sjöar förbi i en böljande enhet. Allt är så perfekt den här dagen, så blått och grönt. Barnen finns på bryggan som ren färg. Jag ser på mannen av idag med min flyktighet, han trycker min hand som för att säga: älskling. I vanliga fall är han så ren, alltid renare än jag, men den här gången ville han inte bada i sjön. Skäggstubben har växt ut och liknar små vassa mördare. Jag kysser hans kind och tänker att han är mer sann nu, mer sig själv trogen, än när vi möttes för tretton år sedan.

Tisdag.

Här är tyst. Här har husen en längtan efter liv. Jag kommer ut ur en tunnel och ser två män stå och vänta utanför en port. De står en bit ifrån varandra, en av dem ser på mig och jag förstår: han är mannen av idag. Inte mer än 20 år, med en grå jacka och jeans, en tillknäppt uppsyn, som om något har blivit bestämt. Jag tar vänster uppför backen och hinner precis se honom flyga på en tredje man som kommer ut ur porten. Höga röster ekar mot väggarna och sedan: ingenting.

Torsdag.

Syrenernas godhet så här års, de blanka och tysta bladen. Ingenting vill jag glömma, träden doftar torrt och hårt. Det ljumna vinddraget slinker in mellan låren. Här färdas jag med samma känslor, samma tankar om mannen och livet som för många år sedan. Eller något är annorlunda - kanske misstänksamheten, mitt humör - men jag kan inte säga exakt vad det är.

Lördag.

Min plan är att köpa en bakelse. Och det är på konditoriet jag får syn på honom: mannen av idag sitter vid ett bord med en äppelmust. Datorn uppslagen, huvudet vilar i handflatan så att hakan skjuter ut lite. Något med honom liknar en vän till mig; ansiktet skulle spricka upp i ett leende, kramen, den svaga pusten av parfym. Högrest är han och helt annorlunda än i döden.

Söndag.

Sommarregnet kommer med lättnad, asfalten luktar järn genom den öppna dörren. Musiken i öronen, sötman i hjärtat. Jag är ingen man, knappt ens en person, men när regnet avtar går jag ut genom dörren med en nykläckt sländas första fladdrande i magen.

Gordon,

tack för din fråga. Du undrar om tulpaner föder levande ungar.  
Javisst, det gör de.  

Tulpaner kan föda upp till 50 barn på en säsong. Dessa föds under marken, omgivna av sol, varm jord, de är sammanbundna med sin mor med en tunn, nästintill spindeltrådslik sträng, först är de små som sandkorn, allteftersom dagarna går växer de i volym. Strängen är så stark att den, trots att den dras av, ändå fortsätter binda barnet vid modern, inte bara nio dagar, tre år, utan under en livstid. Ibland blir bandet starkare än så och moderns röst ropar genom sitt barnbarns barn. »Kom igen! Kom igen!«  

Gordon, jag uppskattar din fråga. En gång såg jag dig sjunga och det var magi. Du sjöng från en scen, i en liten rökfylld lokal, vi var placerade vid ett bord på en balkong. Strålkastarna bländade oss, fyllde rummet i ett lila sken. Ölen kostade 2,50 euro. Din röst skar genom mörkret och dimman och vrålen och visslingarna och tystnaden och vi befann oss i en bil – vi var äntligen på väg. Vi ville se, uppleva det nya, det som var modernt, utan historia, utan tidigare befolkning, utan spår i landskapet, det var innan vi vände oss inåt och reflekterade över vilka vi är och varför vi blivit de vi blivit, vi var ett med världen och världen var byggd runt oss. 
          Omfamnade oss,

         sprickorna ville vi inte se, inte de gapande gliporna, vi sökte rationalitet, fakta, forskningsevidens.  

          De symptom läkarvetenskapen ännu inte hade en förklaringsmodell för – ja, de fanns inte.    
‍

Sen vände vi oss inåt,  

bakåt, vi omvärderade,  

sökte det taktila, det  

doftande, vi sökte oss till jorden,  

inte avgas  

asfalt. Inte kontor,  

inte flyg, inte skenbara miljösatsningar  

inom energi. 

Vi prioriterade om på riktigt.  

Skapade varaktig förändring mot ett jämlikt samhälle, inte polisvåld, inte hot, inte rasism. 
 
Vi omfördelar resurser så att de som behöver får.  

Visst föder tulpaner levande ungar Gordon. Jag vet att du vet.  

Jag förstår det på det sätt våra glas nuddar varandra. En lätt, varsam, lycklig beröring.  

Vi tar en skål Gordon, vi skålar på det. Vi skålar i äppelmust, naturens egen bärstensdryck. Den bubblar ner genom kroppens organ. 
          Vi utropar: »Utan alkohol, mot framtiden!«  

Snart ska tulpanen föda, skydda henne. Fråga vad hon behöver.  

Tack för din fråga Gordon. Svaret är ur hjärtat, direkt i stunden, skrift i sand. Jag saknar dig Gordon.  
           Minns du mig ännu? Minns du lättheten med vilken du berörde mig?  

Ett tillägg: Ibland föder tulpaner också döda ungar. Det är hemskt men sant. Jag har själv sett det hända. Då gråter modern så att hennes tårar ger extra näring åt de levande. De slickar törstigt i sig allt av vätska. Det salta såväl som det söta.

Jag slog igenom

deras händer

flyttade fingeravtrycken

lite till vänster

märkena 

på armarna

en konkav

bevisföring

jag går bara

inåt

Varför

har jag inte

slagit ut

varför blev jag

aldrig fridlyst

en hotad art

de drar upp mig

och rötterna

slits ut

Vet vi

vem jag är

vet vi

hur jag slutar

vet ni

vilka brott

som växt ur

mina händer

Varför 

har jag inte

slagit igenom

än

kort svar:

ni inser inte

storheten

jag bär på

kortare svar:

vänta bara

Mamma, 

min lilla mamma, rolig och orolig. En gång sade du att jag inte hade nån humor. En av de saker som du har sagt som irriterade mig. Jag vet att du blev trött på din mamma också, att det kanske handlade om sidor hos dig själv som du inte ville få syn på. Så som pappa stör sig på sin pappa. 

Jag är tacksam för att du bär mig i världen och jag undrar när våra roller blir ombytta. Jag vet att inte alla har en trygg mamma. Jag litar på att du vill mitt bästa, att jag ska få leva ut mina drömmar. Du hade kanske inte gjort alla val som jag har gjort men det känns som att du inte dömer. 

Jag vet att du har legat vaken på nätterna och tänkt hur det ska gå. Jag önskar att du inte behövde tänka på vad världen kan göra åt ditt barn. Att du inte behövde se de tunga tankarna. Men blir du inte rädd för människor som alltid är glada?

Jag undrar om du ser mitt barnansikte när du tittar på mig. Som idag, jag fick inte som jag ville. Blev så besviken på mig själv. Ville gråta men istället stängde jag av. Vet du mamma, jag har mina egna små besvikelser och så finns det de stora, man kan inte blunda för det. Idag tänker jag på mammor som inte kan garantera trygghet för sina barn och barn som inte vet om mamma kommer hem. Jag tänker på dig med kärlek. 

Generation Z klarar sig ett tag till. Generation Z ska klara sig ett tag till, en dag till, och ännu en natt, en av de ljusaste. Bara det att jag somnar tillslut. Från en blinkning till en annan. Inuti mig finns ett magnoliafrö. Inuti mig finns mitt liv, min ungdom. Men jag somnar mitt i blomningen. Som en kvist faller från trädet utan att ge ifrån sig ett ljud. Den första maj. Uteblivna demonstrationer. Krogarna stänger tidigt och besökarna betalar notan till en jäktad servitris. Gör sig redo att gå mitt i ett samtal. Natten hör ungdomen till, men magnolian är min. Fröna jag alltid burit under naglarna, som pärlsocker. Har det verkligen hänt den här gången? Världen är hemlighetsfull, dämpad, expanderande. Generation Z driver genom gatorna med ansiktena fulla av fnittersken. Ljus överallt. En enträgen kyla i luften efter skyfallet. Och bortom krönet finns oron, misstron, hoppets väsande lilla gaslåga. Jag vaknar alltför tidigt och skyndar ut på toaletten. Ljus överallt.

öppnar ett öga
det är inte mörkt
vet att himlen finns
bara jag lyckas
dra upp
persiennerna
hatar duvorna
deras kurrande vid soluppgång
även på helgerna
brutalt tidigt

i natt vaknades jag av att katten kräktes i mörkret. det var ett märkligt sätt att vakna. ett vattnigt ljud som var svår att lokalisera.

räknar till tio, sedan tjugo. 5.30. ingen tid för en människa att gå upp. bestämmer mig för att söka ett arbete som möjliggör att jag aldrig behöver gå upp innan kl 6.

sätter på Lil Nas X Old Town Road i lurarna, glider ner i backen på min cykel, solen backar mig, leendet på mina läppar, can't nobody tell me nothing.

Det finns ej längre ostron i Göteborg
Vartenda ostron i Göteborg har sålt slut
Vartenda ostron är avlidet

Den sista var konserverad i en burk från april -96
Den sura stackaren fanns gömd längst in på lagret
Den sista av sin art

Som ett sprucket öga simmade det i konserven
under en grumlig och oljig hinna
bland pärlemor utan färger och övergödda ångor

Musklerna var vätska
och nerverna var stoft

Ett förtvivlat ekosystem
En rosslig spottloska

Den var oätbar
Den frätte, kvävde
Den dränkte

Jessica sa att hon hade en maskin. Om du kommer hem till mig ska du få se den i verkligheten. Så här ser den ut. Hon gjorde en enkel skiss. Den har en lucka där saker kommer ut. Barbieskor. Allt möjligt. Det kommer ut genom en öppning i maskinen. På skissen hade den ett lutande tak, som ett litet hus. Den var bred som ett kollegieblock ungefär, och nästan lika hög. Hon fortsatte berätta, la till fler funktioner eftersom. Allt som kom ut var relativt litet, det kunde ju inte vara större än själva luckan, men det kunde ändå vara bra saker, sådant man verkligen ville ha.

Jag hade varit hos Jessica förut. Det var tjugo minuter dit med bil. Huset var litet och brunt, det låg i en gräsig backe ner mot landsvägen. Bakom fanns en tät vägg av granar, tallar och små spretiga lövträd som täckte igen alla öppningar. Helst ville jag inte åka dit igen. Jag trodde inte på det där med maskinen, men jag sa att jag skulle fråga, och mamma tyckte att det var en rolig idé. Sedan gick det inte att ändra sig.

Jessicas mamma hade ljust hår och vit tröja, hon var ovanligt liten för att vara någons mamma. Trots att huset var litet och hade lågt i tak fanns det mycket plats omkring henne. Det gick att se in i alla rum från hallen. Man kunde se vägen genom fönstret i köket, kunde se bort över fälten till korsningen och den större vägen från Arlanda. En stund var vi i rummet intill köket, gick runt på golvet och kollade, satt lite i soffan. De hade en tv men den var inte på. När pappan kom hem skulle man höra bilen på håll, hur den parkerade utanför, hur det smällde i dörren.

Vi satte oss runt bordet och mamman ställde fram en sorts sallad. Den hade keso i. Sedan väntade vi tysta med tallrikarna och vattenglasen, lyssnade genom väggen. Enstaka bilar åkte förbi ute på den stora vägen, men det tog ett tag innan man hörde en komma närmare och närmare: ett större ljud. Jessicas mamma stod upp bredvid bordet när pappan kom in. Han satte sig direkt hos oss, med skägg och jackan på, men hon fortsatte att gå fram och tillbaka och hämta saker från köket och kylskåpet. Ingen pratade. Salladen var lite grusig, med majs och rödbetor, men det var inte så mycket på tallriken så jag åt upp allt i alla fall.

Efter maten lekte vi utomhus, stegade runt på gräset. Det var alltid backe upp eller backe ner, ingen plan mark under fötterna. Vi gjorde inget särskilt. Det blev sent men vi stannade ute, och föräldrarna stannade inne.

Var är maskinen då? Jag stod med fingrarna indragna i jackärmarna mot kylan. Jessica såg ut att tänka efter. Det fanns inte så många ställen där den kunde vara. Det var bara huset, som inte var så stort, och gräsbacken med skogen bakom och vägen framför. Vi blev stående så, framför varandra, med frågan hängande. Det började bli mörkt, det var bara huset, mamman, gräset, pappan.

Det är september 2007. Adam är äldre än mig
och har en egen lägenhet. När jag ger honom mitt nummer
är jag ganska full och skriver ett sms där det står: jag väntar
fortfarande på att du ska kyssa mig. Han får för sig
att jag är världsvan, lite oberäknelig, och ser på mig med
en slumrande intensitet, som om han väntar på mer.
Vi röker gräs hemma hos honom och lyssnar på ‘Shake the Disease’
av Depeche Mode. Har du lyssnat på Talking Heads? undrar han
och jag ljuger och svarar att jag har det.
Gillar du dem? Jag nickar osäkert.
Adam säger att de är överskattade.
Det mörknar utanför och inuti, mitt hjärta är stängt och tungt
och slår mycket sakta i mitt bröst.
Jag sjunker ner på golvet i köket, han lägger sig i vardagsrummet.
På väggen sitter teckningar som hans ex har gjort
och jag stirrar på dem nerifrån golvet.
Ett porträtt av henne, ett porträtt av honom.
Hon har nyss lämnat honom och jag förstår inte varför.
Det känns som om jag aldrig ska komma upp från hans golv.
Min kropp är stum, huvudet slappt, liksom utsmetat, och ögonen
dras inåt, som om de långsamt uppslukas av mitt ansikte.
Allt är suddigt och svart och dras ner mot jorden. Jag säger till mina vänner
att jag är förälskad, men egentligen är jag mest ledsen.

Jag ger mig själv tjugo minuter
Det viktigaste av allt – att känna ro
På dagarna är jag ensam. Då skall det tvättas och stoppas och lappas
Jag vill endast ge en glimt av hur vi har det som stretar i det tysta
Så är det ett 50-tal kaniner
nu är klockan snart Babel-dags igen vid 8
binda säd och räfsa
Jag syr byxor för en firma
Min hälsa är inte den bästa

Det här har jag sytt, och så här har jag inträtt min garderob
jag spar tid om jag samlar till en disk per dygn
men jag hoppas på förbättringar
Nu är klockan 8
jag ger mig själv tjugo minuter
allt är tyst och stilla
Jag har sett lantbrukare med djur som lidit av bristsjukdomar
slå av tv:n då Babel kommit på
avsnittet handlade om hur man undviker tarminfektion hos smågrisar
Gårdens katter
Förnuftet ligger i lägervall

För att nu genast övergå till min värld
Alla småbrukarhustrur är inte slavar
Vad som inte är ”vettigt” det är att ”tappa sugen” eller börja tjata på
omgivningen
Jag delar upp året i två perioder
skrubbar och sprutar med D.D.T
Jag lagar all man själv
Det lönar sig att försöka
vad det är ljuvligt sedan alla fått vad de ska ha att fortsätta sitt slaktarbete på
natten utan mattider att passa

Är man uppriktig måste man nog medge
att det mesta av det man sett på Babel sjunkit undan i glömska
Babel är nuets barn
Men lat får man inte vara
När jag stiger upp tänder jag i spisen
Så sätter jag på Babel, får höra en del gammalt och nytt
Så kommer ladugården där korna mjölkas
mor och katten passas
och då är klockan snart Babel-dags igen vid 8

Man får tacka Gud att man är så pass som man är
Det är en god sak när även husmor får bestämma litet
det går lätt att arbeta
det är ju det bästa
Ensam lanthusmor måste själv bära in skörden
bekymren för det hela tar nog mest på nervsystemet
men jag hoppas på förbättringar
Så görs flickan skolfärdig och pojken kläs på
Sedan lämnar jag mjölken som ska till mejeriet
Nu är klockan 8

Allt arbete som har med levande varelser att skaffa är ju ytterligt intressant
Klockan 6 em. är allt tyst och stilla
Tvätta och kamma sig är något man måste göra varje dag
Det är god nationalekonomi
Så ska man ut på åkrarna
jag ger grisen mat
De dagar då hustrun är ”inne” kanske knappast någon dag förgår utan att man
en stund ägnat sig åt Babel
Min man har varit sjuk något över ett år
less work for mother
Äpplen kan ibland alldeles överhopa en

‍

Två ben i gynstol. En hand inuti en slidgång. Det är en upplöst livmoder där finns nu ett barn. Barnet dras ut. Du ligger på en brits med ett fult barn mot ditt bröst. Moderkakan rinner ut på golvet och du är monstruös, du är gudomlig.  

.

Du borde borsta tänderna så du gör det. Någon har sagt att tänderna faller ut annars. Du har frågat dig själv om tänder verkligen är så viktiga. Du har googlat och kommit fram till att du inte gillar vätskebaserad kost. Så du borstar tänderna två minuter varje morgon och varje kväll. Tandtråden smeker ömt varje millimeter av dina tandkanter. Avslutningsvis ett mjukt gurglande. Du känner dig tillfreds och somnar nöjt ännu en natt.

Du är tacksam över att det finns sökmotorer och webbsidor som berättar hur man ska leva. Som att äta tre stora måltider varje dag och somna en viss tid på dygnet. Att en timme har 60 minuter och varje minut 60 sekunder. Du promenerar duktigt på trottoarerna och stannar när trafikljusen slår om till rött. Hälsar på grannar tillräckligt trevligt och tillräckligt ointresserat. Du frågar hur kollegorna har haft det på helgen och hur barnens inskolning på förskolan går. Diskuterar villaskatter och badrumsrenoveringar. Du är ännu inte helt säker på om det är tänkt att man ska hälsa på dem som städar lokalerna. Alla gör så olika och du kommer till slut fram till att det bästa är att låtsas som att de inte finns. Du går på de kontroller du blir kallad till och betalar räkningarna i tid. Det är så enkelt när det finns bäst före datum och instruktioner.

En dag träffar du en person att borsta tänderna med. Tillsammans borstar ni tänderna i exakt två minuter och gurglar munskölj medan ni ser djupt in i varandras ögon. Det är varmt, det är glödande hett inuti. Pirret i magen har du läst kan beskrivas som fjärilar. Åtta och en halv månad senare ligger du på en brits. Det är två ben i en gynstol och en hand inuti din slida. Ett barn med avlångt huvud dras ut.

‍

Det var ute i hallen, precis när du stod och bad om att få komma ut i solen, klättra upp i ett träd eller bara finnas till som det rovdjuret du har blivit. Du krafsade inte mot dörren som du brukar göra, du bara tittade på mig med en innerlig, intim blick. Får jag komma ut. Får jag leva.

Genom att inte öppna dörren avvisade jag dig, nästan inte avsiktligt, som förtrycket så ofta urskuldar sig.

Du smög in i tvättstugan och släntrade omkring, verkade plötsligt inte riktigt bry dig. Det är ändå ett mysterium för mig, hur du kan känna så mycket för något och sedan bara ge upp efter tio sekunder.

Du bara stod där i halvmörkret. Sedan vände du på huvudet och tittade över axeln med en människas blick.

Du har varit en människa innan.
‍

När jag berättade detta för pappa (“snälla döm mig inte, men jag tror att min katt är en reinkarnation av en människa, kanske någon tysk författare född i Fiskarnas tecken, precis som jag själv”) så dömde pappa mig.‍

‍

Lola Stein (Pseudonym Viola Mené, 13. März 1885 in Hamburg als Lola Rosenbaum; † 4. März 1959 in London) war eine deutsche Schriftstellerin.

‍

När jag var yngre begärde jag män. När jag var yngre ville jag vara en man. Jag var avundsjuk på kärlek och lust män emellan. Jag ville ta på en man men inte bli tagen på som kvinna. Jag visste inte det då. Jag vill bli sedd som mig själv, en människa. Jag har träffat andra än killar. Jag har träffat en kille med ett mjukt hjärta som jag inte vill såra. Jag fantiserar om andra än killar. Jag fantiserar om andra killar. Mitt liv förbättrades efter jag började tillbringa tid i rum utan män. Mitt liv förbättrades när jag lärde mig uppskatta rum utan män.

Jag tycker att din fråga är kategorisk. Vad betyder 1. tråkig 2. svensk 3. kille 4. sexig? Samtidigt förstår jag dig. Det är svårt att formulera en fråga om en antar att inga gemensamma premisser finns.

för oss är det en lördag och för en annan en ambulansfärd
himlen är i brand och snart inte
han säger att det var längesen man såg något liknande och att himlen är juicy
med man menar han jag och vi
himlen som är så tråkig och kan ta andan
sexig på sommaren och sorglig på hösten
han kan aldrig förstå vissa av mina erfarenheter och
han har erfarenheter som jag aldrig kommer att ha

‍

En läkare
Någon som är religiös
Hon som blev psykolog som jag gick på en dejt med
Min första kärlek
Min andra kärlek
En pappa i parken
En auktoritet inom det litterära
En auktoritär person
En trettonåring
Någon som gärna svär och säger: Helvete vad bra
En redaktör
Någon ur min systers bekantskapskrets
Elin
En skådespelare
Någon av de hundra personer till vilka jag inte nämnt något om skrivande utan bara förklarat vad mitt kontorsjobb går ut på
Hon som replikerade: Men du skriver ju faktiskt också

(Och i lekparkens landskap förvandlas hon till en cowboy, en med boots och fransar och ett avklarnat ansikte. Det har blivit skymning. Hon rör vid hattens brätte och lämnar sitt barn i gungan. Ut från under en klätterställning kommer en häst som ruskar med huvudet. De går iväg tillsammans, ner mot skogspartiet och tunnelbanespåren vid Telefonplan)

‍

Lagom var innan –
jag sa att du och jag är fredagstacos.    
Jag ville prata snyggare efter lagom
och vifta ciggen nonchalant.  
Vi delade på din öl efter lagom, du och mina frusna fingrar
och jag slängde ur mig någon annans ord jag inte förstod
men det spelade ingen roll
för jag var ändå på väg
till mina egentliga ord

Lagom är innan –
det slutade vara som det ska vara
jag borrar mina ord in och under din bröstkorg
lagom länge och ändå tillräckligt lagom

Jag vet aldrig hur jag ska gå längs med lagom.

Lagom var tio i nio.

‍