24 maj, klockan elva

‍Svala heta onda sommar.
Det går inte att vara intelligent.
Vetskapen städas ut en blåsig dag.
Ensamheten i ett rum.
Ensamheten med ett litet barn.
Kärleken har fått syn på dig.
Sorgen har fått syn på dig.
Sedan vet jag inte mer.
‍

24 maj, eftermiddag

Min kusin ger mig ett lapptäcke.
Jag ger henne örhängen av labradoiter.
Stenarna går i syrenernas färg.
De ljusa syrenerna i regnet.
Luften har svalnat, mörknat.
Ingen separation har skett.
Jag skriver varje morgon.
Jag skriver ett brev till mig själv.
Resten faller i glömska.
‍

27 maj, klockan elva

Vinden river upp vattnet.
Havets djup och färg.
Den mörkare färgen i sänkorna.
Du håller rent hus.
Du duschar varje dag.
Tankarna sitter stilla. Uppradade.
Som på en avbytarbänk.
Strängheten och kärleken.
Strängheten mot en själv.
Längtan efter kärlek
har förvandlats till ett kalt rum.
Eller ett mycket stramt bälte.
Berget har skrapats rent.
Ljungen växer i stora tovor.
Katten lapar regnvattnet
som samlas i klippskrevorna.
Han påminner om urtiden.
Jag ser in i hans urtida ögon
utan att finna skärpan i mig själv.
Ensamheten är förskräcklig.
Men ensamheten i en relation
är också förskräcklig.
Jag försöker vara smart.
Istället för romantisk som du.
‍

2 juni, klockan tio‍

Hammarslag
över kvarteret.
Kraftfulla,
som pistolskott.
Jag vill in i grönskan.
Bada i dess ljumna fukt.
Regnet faller in i färgen
och får allting att flyta.
En vän sade upp kontakten.
Nu har hon bett om ursäkt
och kommit med presenter.
Inga frågor i meddelandet.
Ingen korrespondens.
Försoningen blir stilla.

3 juni, klockan tio‍

Svala heta lugna sommar.
Träden har själar.
Mer än så.
Vem har inte kramat en sten
och känt den pulsera?
Du kommer att träffa någon.
Med tiden reser ni till Irland.
Havet är turkost.
Svarta klippor biter av vågorna.
Bilden av er på det snaggade berget.
Ögat når långt i det där landet.
Du har blivit klarsynt.
Förälskelsen har lossnat
från era artiga ansikten.
Men häpnaden finns kvar.

Mellan 03 och 04, när tunna sporer av ljus brister genom mörkret, är en människas kroppstemperatur som lägst, för att stiga framemot eftermiddag och kväll.
I djupet, i brösthålan, bukhålan och huvudet, hålls temperaturen relativt konstant även om omgivningen förändras.
Grå droppar blandas ut.
Svalna, vakna. Vattnet i den upprörda vattenkokaren bör innan det dricks sjunka till samma grad som hudens hölje. Lindra, utjämna kontraster. Gå vidare.
När ni går vidare förändras frågans kokpunkt.
Teblad skördas under en kort period i mars för hand längs bergssluttningarna.
Långsamt klättrar ni längs stigarna.
Packa varandras väskor, blanka varandras skor. Klä er sobert som för en begravning, och klä av varann igen, vik ihop plaggen.
Ta in på ett hotell, solstrålar över svarta fjäll, ismassor sammanpackade i fjälldalen.
En bit ut i viken en cirkelrund byggnad med vinklar omkring hela utsikten.
Arkitekterna har noga kartlagt hur varje solstråle rör fjällets mörka yta, för att skörda allt ljus in i byggnaden.
Mot kvällen kan gästerna dra sig tillbaka till privata terrasser, in bland skuggorna, där ni smälter det ljus ni tilldelats, när solen står lågt, självförsynande, eller två solar, och varsitt rum.
Under cirkeln suger havet, ett golv som bryter ner sin egen rest, transparenta väggar mot horisonten därifrån era hjärtan är synliga.
Örnen gör en egen cirkel ovanför. Arkitekterna tecknade varsamt, talade lågmält i natten.
Norrskenets gröna psalm lyfter oägd inre mark.
Svart lera från bottnen ska fördelas över era bröst, ni ska komma upp ur viken, ni ska bada i glaciärsjön, frågan kommer att lämna hudens yta, det är ett farväl eller en fortsättning, ni klättrar över er kokpunkt, dagg ska spricka ut på era pannor.

Ät någonting med mycket chili. Gråt de tårar som varit kapslade inom dig och nu kommer ut. Om det inte fungerar, tänj försiktigt på det nedre ögonlocket som när du applicerar ögondroppar och fäll ner tre chilifrön i glappet som bildas mellan ögonlocket och själva ögat. Ta på dig solglasögon vid behov. Promenera i minst tre timmar och prata med fåglar som du träffar. Lär dig speciellt av ändernas historier; om hur det är att konstant vara dyblöt från midjan neråt, om att vara tvungen att antingen fånga sina egna maskar eller gå hungrig, om att aldrig få vara en individ utan bara en i flocken. Gå hem och djupandas tills du svimmar, efteråt känns inget lika självklart längre. När du vaknar, ta fram mull och frön. Så ärter i stora krukor på balkongen. Klappa senare dig själv på axeln eftersom de växer så snabbt. Innan du vet ordet av har ärterna tagit över hela balkongen, vräkt undan dina möbler och blivit en ogenomtränglig djungel av sega stjälkar och ärtskidor stora som gurkor. Tunna hinnor av blad klistrar sig mot ditt balkongfönster, strängar av liv du skapat snor sig kring dörrhandtaget. Solen filtreras genom bladen och färgar rummet grönt. Dörren kommer vid det här laget inte att gå att öppna längre. Betrakta det liv du gett upphov till, som spirar på andra sidan ditt fönsterglas.

Tre gestalter möts i en gränd som leder till en kaj, och bortom kajen finns havet och himlen och ljudet av vågsvall som slår mot kajens betongfundament. Deras anletsdrag går inte att skönja mot bakgrunden av det gnistrande blå havet.

Framtids-Jo: Vilken vacker dag. Strålande. Och måsarna ser man där borta. De försvinner i det skarpa ljuset. Färgerna försvinner också. In i himlen.

Dåtids-Jo: Men det blåser lite kyligt från havet. Jag borde ha tagit med mig en jacka.

Nutids-Jo: Så lugnt här är. Det var längesedan jag fick en stund över för mig själv. Nej, det finns aldrig någon tid att tänka. Och så kom det här jobberbjudandet. Mitt i allt. Det är smickrande. Det ger en helt annan framtidsro.

Framtids-Jo: Se där! Några fiskare borta på bryggan. Men det verkar inte bli någon fisk idag. Det minns man ju. Fisketurerna med morbror Olav i barndomen. På sommarloven. Det kryllade av fisk på den tiden. Vattnet var halt av fisk, brukade man säga.

Dåtids-Jo: Nu när jag tänker efter är det nog bäst om jag sticker hem med en gång. Så att jag inte förkyler mig och dessutom hinner plugga till tentan på måndag. Det är Celias tjugofemårsdag imorgon och jag behöver köpa en present. Jag behöver köpa blommor.

Nutids-Jo: Det är en senior tjänst, om man säger så. Det har varit mitt mål, kan man säga. Den här tjänsten. Under en längre tid, faktiskt. Och ändå…

Framtids-Jo: Det är klart, han var inte alltid så snäll. Olav. Jag minns en gång då jag inte förmådde äta upp fisken vi hade fångat. Han lät tallriken stå kvar tills nästa morgon och sa att jag inte skulle få någon frukostmat förrän jag ätit upp. Ja, det var sådan han var, helt enkelt. Det var den tidens uppfostran.

Nutids-Jo: Det är roligt att få förtroendet för ett såpass utmanande uppdrag. Lönen är bra. Mycket bra till och med. Sex veckors semester. Det är bara det att jag egentligen vill skriva.

Dåtids-Jo: Skriva ja. Det var det jag hade tänkt göra i helgen. Det får bli nästa helg. Fast det är klart, då har jag lovat mamma att sortera sakerna efter hennes bror.

Framtids-Jo: Och jag åt upp fiskjäveln. Vad annars skulle jag göra?

Nutids-Jo: En lösning hade varit att gå ner i tid. Men alla vet att deltidare jobbar lika mycket som heltidare, bara med sämre lön. Och på semestern, då vill jag vara ledig.

Dåtids-Jo: Det är nog bäst att jag sticker hem nu. Så att jag hinner köpa en present till Celia innan affärerna stänger. Så att jag hinner plugga inför tentan.

Framtids-Jo: Det smakade inget vidare. Kan ni tänka er. Fisk som stått över natten. Såsen var täckt av en underlig hinna. Inkapslad av en fet hinna som gled av i ett stycke när jag petade på den. Det var ju så att man kunde kräkas.

Nutids-Jo: Kanske om jag sparar ihop pengar under några år… Och sedan tar tjänstledigt. För att skriva.

Dåtids-Jo: Undrar om jag hinner med tjugo-över-fem-bussen?

Framtids-Jo: Han dog sedan, morbror Olav. Alla i den generationen har gått ur tiden.

Nutids-Jo: Det är annat som kommer emellan. Det har alltid varit annat som kommit emellan. I hela mitt liv.

Dåtids-Jo: Det är bäst jag skyndar mig.

Framtids-Jo: Tänka sig. Jag är äldre än morbror Olav var när han dog. Men jag känner mig inte äldre. På sätt och vis känner jag mig som jag alltid har gjort. Enveten, enveten. Som jag alltid har gjort.

Nutids-Jo kliver ut ur gränden. Kortklippt. Med ljusa byxor och en grå t-shirt. Ansiktet är androgynt och lite fårat. Några måsar lyfter från kajen och en vind tar tag i deras vingar. Framtids-Jo och Dåtids-Jo försvinner i samma stund som ljuset från havet och solen faller på Nutids-Jo.

Nutids-Jo: Jag är ledig idag…

du säger
ta inte bort händerna från väggen

att jag kom hit, är inte
självklart

det här är ingen destination

är det inte, om aldrig en ankomst
ändå vårt val att försöka stanna

frågar du
medan vi är långt hemifrån

varsamma händer slätar ut 
bröstkorgen öppnas

och jag ser någon korsa vägen
framifrån liknar han mig

ditt lår mot mitt blir ett rum 

håller ihop 
när jag lutar mig mot gränsen

du pressar mig mot den
skapar en större plats

bortom kroppar
du vet var jag börjar 

jag vill fråga 
är vi framme snart 

att lämna kontrollen 
är inte också det en plats

du vet när du hoppas att någon ska ringa och du börjar höra som fantomringsignaler eller känna fantomvibrationer från en telefon som i själva verket är helt tyst, helt stilla?

‍eller:

‍du vet känslan av paralyserande förlägenhet inför själva din hud och vad den omger? inte dess färg eller form utan dess förekomst, att du överhuvudtaget finns.

‍om du aldrig har känt det är det svårt att förklara. det handlar på ett sätt om att vara utan, och det är svårt att beskriva eller förstå känslan av en brist, en tomhet, om där aldrig har funnits någon. det handlar om vad man väntade på eller väntade sig men av någon anledning, med eller utan egen skuld, blev utan. det handlar om att en kropp, eller ett glas, är för mycket och tusen inte tillräckligt.

‍där det finns en hoppfullhet, en förväntan, kanske ett löfte eller bara ett tomrum – där finns också risken, rädslan, för att bli utan.

‍för att besvara din fråga måste vi lyssna till vad förödmjukelse, vad skam, vill säga.

‍det sägs ibland att skam har en funktion. att skam är en känsla som i bästa fall reglerar och i värsta fall utlöser, vad ska vi kalla dem, den sortens reaktioner som beroende på sammanhanget bedöms som olämpliga. ilska kan vara en sådan reaktion. lugn kan vara ännu en.

‍tror du på besvärjelser?

‍ta mitt namn.

‍mitt namn betyder natt, det vet de flesta. vad de flesta inte vet är att det också betyder rusdrycker, specifikt mörka sådana, och att det beskriver den känsla av eufori som kommer av att dricka alkohol. berusningens besvärjelse.

‍berusning kan innebära en flyktig, mer eller mindre snabbt övergående djärvhet, eller en flyktig och lika snabbt övergående sårbarhet. mod, kärlek, vrede eller frid kan plötsligt komma och gå helt godtyckligt. beroende på din disposition för stunden: det som vanligtvis ligger längst ifrån dig kommer dig närmast, eller så tiodubblas det som redan ligger i dina händer. berusningens effekt kan skifta beroende på din inre (a)symmetri, om du nyligen blivit sårad eller på något sätt avvisad, eller om du tvärtom känner dig särskilt stark, särskilt stadig, särskilt synlig på det sätt du vill bli sedd.

‍vet du vad det vill säga att bli, eller uppleva sig, förödmjukad? jag kan likna det vid att göras osynlig. jag kan likna det vid att berövas sitt namn. det kan likna en bedövning som plötsligt gör det svårt att greppa både omgivningen och jaget – något som kan liknas vid, ja, berusning. om skam blir för stark kan den, likt berusning, bli förlamande. den kan tyckas ligga helt utom kroppens eller sinnets kontroll. det går i stunden sällan att utröna vem som styr. denna känsla av förlorad kontroll kan komma att prägla vad vi nästa gång vågar eller inte vågar. eller så upprepar vi våra misstag som ritualer: ber om en till, fastän en alltid är för mycket och tusen aldrig tillräckligt.

‍för den som aldrig vetat vad förödmjukelse vill säga är det svårt att förklara. att göras osynlig – hur man kan påvisa något som inte syns? om man inte syns kan det vara svårt att veta om man finns. att nekas kan påminna oss om hur vi är utelämnade till andras välvilja eller illvilja, och i berusningen är dessa två svåra att skilja åt. är ilskan ett sätt att återta kontrollen? är lugnet ett sätt att behålla den? för att besvärja fram berusningen, bedövningen, bli sedd eller osynlig, bara slippa förbli isolerad inom sina egna konturer. vad gör vi inte för att komma nära. vad gör vi inte för att slippa bli utan. vi är inte här för att dricka, vi är här för att sväljas hela.

Uppvaktning och parningsritualer under arbetstid är inte ovanligt, men kan vara nog så smärtsamt om man är lagd åt det mer tafatta hållet, i synnerhet om båda parterna bär på anlag för det. Ett snällt lynne är naturligtvis en attraktiv egenskap, men går ofta hand i hand med att vara blyg och patetisk. I värsta fall kan hela släkter dö ut om parterna fastnar i att enbart skratta och stirra på varandra utan att någon slags kopulation sker. För att undvika ett sådant scenario har jag en drastisk men mycket effektiv lösning: Om ingen av er ännu vågat ta ett steg till innan sjätte juni föreslår jag en dekokt av citronvatten och svavelsyra. Koka upp två deciliter vatten tillsammans med saften från en halv citron. Låt svalna och tillsätt sedan en deciliter svavelsyra (finns på de flesta apotek). Blanda ingredienserna omsorgsfullt och smörj försiktigt in ansiktet och halsen. Detta kommer att fräta stora sår i din hud och uppvisa tecken på sensuell sårbarhet. Ditt span kommer genast till undsättning och baddar ditt ansikte med kallt vatten. Om hen verkligen är en snällis kommer hen småningom att vara villig att para sig trots ditt deformerade anlete. Om ditt span mot förmodan skulle visa tecken på avsky och förfäran ska du snabbt snärja hen i din skrivbordslåda. Bit av huvudet och extrahera sedan arvsmassan innan den hinner torka. För bästa resultat inseminera dig inom tolv timmar. (Om du inte har någon livmoder kan du med fördel låna av en vän, eller hyra en från närmaste hälsostation). Klipp sedan sönder ditt span i lagom stora bitar och stek på medelhög värme i cirka tjugo minuter. Servera gärna med broccoli och timjan. Låt din chef smaka och du kommer att ha fast anställning inom en vecka. Lycka till!

Skymningen är ljusblå. Ett lätt tryck över bröstet. Skymningen är rosa. Tåget skär landskapet itu. Skymningen är lila. Det finns en vilja att likna solen vid olika frukt. Skymningen är gradvis. Morgonen kommer så tidigt nu, jag hinner inte upp för att möta den. Skymningen är just nu. Tak av ihoplappad plåt. Skymningens rand är en elektrisk blå. Jag stänger ut fredagen runtomkring. Skymningen brinner. Små fläckar av snö. Skymningen är lång. Den varma lukten av andra människor. Skymningen är ett täcke över döden. Ett fönster är tillräckligt för mig. Skymningen är över.

Vem är inte en hjärndöd sexslav, vem tackar nej till löneförhöjning, jag ser på gamlingarna i kafét som väntar på kaffe och toast, de är rastlösa hjärndöda sexslavar, som alla människor måste de snällt vänta medan personalen brygger en ny kanna, jag föddes 1989 på lasarettet i Ystad, min mamma ville ha en förlossning på kvinnans villkor, jag drogs ut med sugklocka medan barnmorskorna låg staplade över hennes mage, sedan jag själv födde barn tänker jag väldigt lite på sex, jag stiger upp vid femtiden för att amma, huskropparna glider fram ur morgondimman med en alldeles särskild grace, som om de vore stöpta i ett ömtåligt material, papper eller is, likt vackra origamifigurer hänger de fritt i den isiga luften, för inte så länge sedan var jag driven och kompetent, jag var en pryd och oskuldsfull sexslav som alla er andra och såg världen gjuten i ett stycke, ingen hade någon aning om att jag snart skulle förändras.

Det finns många spännande butiker i Majorna
det finns LP skivor
‍varför inte titta in:
skivor från förr, en gammal burk

det finns hundratals människor
som mest är i vägen

lägenheter från förr

i dessa bodde uppemot femton människor

det finns en botten av sten
en andra och en tredje våningen i trä
sen tar det slut

Bästa N E A. 

Vi har själva legat med sammanlagt sju (7) killar och bara en (1) av dem blev kär i oss. Vi föll som furor för varenda en. Vi trodde att det var för att vi var så fula som ingen blev kär i oss. Vi vet inte hur fallet är med Er men vår högsta önskan var en gång att få en pojkvän. Vi hånglade så fort tillfälle gavs och var på ständig jakt. Vi glömde utveckla oss själva och satsade istället på att gå på fester. Vi förstörde flimmerhår och hjärnceller. Trots våra ansträngningar gick liggen upp i rök och hörde aldrig av sig igen. (Senare har vi sett foton på oss själva vid den aktuella tidpunkten och konstaterat att vi var riktigt söta.) 
Vi kan trösta Er med att talrika tester vid våra främsta laboratorier, studier vid våra mest renommerade universitet samt landets främsta statistikers pålitliga uträkningar visat att ingen sådan människa existerar som inte skulle påverkas av ett ligg. Engångsdosen av hudkontakt övergår helt enkelt alla begripliga skalor. Ett ligg är alltid en händelse utöver det vardagliga. Ett ligg är en extremhändelse, en radikal akt. Ni är alltså normal. 
‍Vi hävdar att alla blir mer eller mindre kära i den de (av lust) ligger med, men att en del har lättare att låtsas om inget och så att säga gå vidare. Ännu mer riskabelt än att ligga är nämligen att välja/bort.

Vi tänkte vi fick en hemlig bit av dem

vi ville inte ge den tillbaka 

Man kan dö av hudöverdos

ändå är vi underbara 


Vi rekommenderar:

fjärilar

simhopp

mat

skugga


Vi förespråkar:

solnedgångar

kronhjortar

vattenfall

saltlakrits

discobollar

granar

samt att fortsätta ligga alltid när goda tillfällen ges


Vi slår fast:

Ni är Ert eget nöjes- och slagfält

Så länge NI inte är död så är allt Ni genomlever Ert 

att göra vad Ni vill med


Förbli alltså vid liv så länge som möjligt

Håll ögonen öppna

Slut dem ibland

Natten är fylld av vatten. Om morgonen går vi. Snön är hal och smutsig, grå längst ut på vallarna.

Det viktigaste är att du håller min hand. Det är snömodd och regndroppar som faller mot det gråvita tunga. Jag har önskat mig gummistövlar men inte skaffat några än. Jag har önskat mig barrskog. Hav. Grått med vågor som slår in och hårda vindar.

Min hand är torr och flagar. Asfalten är blöt. Min kärlek till dig är en röd flod. En brusten skorpa.

Om morgnarna lägger du ditt huvud mot min mage. Tillsammans är det nära och mjukt.

Jag har lärt mig något om mjuka lakan och morgonen innan vi går.

Stanna hos mig med stängda ögon.

Vi kan gå tillsammans tysta.

Fåglarna flög ovanför busshållplatsen, deras konstellation påminde mig om en tarm. Kroppsmassan vred på sig i en horisontell spiral. Fåglarna var siluetter mot himlen som sakta ljusnade. Ingen på busshållplatsen lyfte sin blick. Jag tittade på fåglarna och visste inte deras namn. Kraa kraa. Människans största prestation är den massutrotningen som pågår. Det ska man inte se som en självfallenhet, det finns människor och människor. Jag läste om gruvplaner i Gállok och om myrslåtter, björktickan, kallkällbäcken, fjällnejlikan, pilgrimsfalken, parasolmossan och garnlarven. Jag har aldrig träffat dem och därför är de bara vackra ord på min tunga. Men låt oss minnas: bakom varje namn finns en person. Fåglar är aldrig bara fåglar.

Så klart är det mycket i ens liv som förändras när man tappar luktsinnet. Till exempel sägs det att man på något sätt kompenseras för det man har förlorat. För mig märks det mest under morgonpromenaderna: jag har helt enkelt börjat titta mer, framför allt framför mig, på gatorna jag går på. Jag bor i råttornas och duvornas stad. Också hundarnas, skulle vissa säga – och i förlängningen: kärlekens. Kanske är det mest hundägarna själva som säger så. Hundägarna och älskarna. Jag tittar på dem i parken och inga dofter når mig, bara ljud och ljus, duvorna som flockas, meningslös sol.

När mörkret lägger sig ska alla hem. Då gäller det att inte trampa fel. Tänk om man gjorde det. Tänk om man skulle trampa … på … ett par … armar… I somras gick jag in i ett par. De är så ouppmärksamma, armarna, så enkelspåriga, förlorade i sina enmansshower.

Ta fem minuter och leta genom gatorna. Jag har hittat det ultimata tricket, jag cyklar till ICA Maxi Högsbo på söndagarna, tar vägen genom industriområdet. Har du någonsin varit i ett industriområde på en söndag? Då vet du, det är helt dött. Totaldött som i graven. För varje bil som kommer – och det är inte många, kanske två på tio minuter – undrar man, vad fan gör den bilen här? Fast man ju själv befinner sig där. Sådär är det ofta, man är på vagnen i trängseln på eftermiddagen och tänker, vad fan gör ni här era idioter?
            Hur som helst, när jag kommer fram till ICA MAXI BÖRJAR JAG DIREKT HATA MÄNNISKORNA DÄR, ERA LATA JÄVLAR, HIT KÖR NI I ERA GIGANSTISKA BILAR OCH STORHANDLAR EN SÖNDAG KLOCKAN 11,
SPRID UT ER LITE BÄTTRE! JA SÅ TÄNKER JAG FAST JAG JU SJÄLV ÄR DÄR.
           Väl inne i affären plockar jag målmedvetet ihop allt jag ska ha, det kan ta lång tid för affären är gigantisk. I kassan lägger jag fram mina rabattkuponger och frågar kassörskan om jag inte hade ett välkomsterbjudande laddat på mitt kort.
nu har jag helt tappat det
det gäller att vara borta ett tag för att verkligen hitta hem.

Vi försöker alltid kontrollera den. Tiden. Ge den namn och karaktärsdrag. Ge den minnen och epoker. Vi justerar den. Tiden. Vi ställer våra klockor och hoppas på att inte komma för sent. Vi skär små sår genom jordytan och bestämmer att vi inte förenas i samma universum utan istället skiljs åt genom vårt förhållande till solen. Eftersom vi våndas i vinterns kvävande mörker ger vi oss en extra timme av ljus. Eftersom vi skapat tiden genom att förbinda orden med förnimmelser av ljuset och människans rörelse mot döden kan vi också omformulera den. Så hur blir det med sommartiden?

Vi förändrar tiden, precis som allting annat vi skapat och givit ord. Tiden är alltså i vårt våld och under vår kontroll och inget som pågår utan oss. Dåtiden finner vi i dofter, platser, föremål och människor. I denna förnimmelse kastas vi tillbaka till en tid som redan varit. Vi besöker den igen och i detta besök längtar vi till en framtid men påminns om döden som är dess oundvikliga följeslagare. Så hur blir det med sommartiden?

Nina Simone sjunger ”Across the evening sky, all the birds are leaving / But how can they know it's time for them to go? / Before the winter fire, I will still be dreaming / I have no thought of time / For who knows where the time goes? / Who knows where the time goes?” Ibland passerar tiden utan en tillstymmelse av motstånd. Vi räds den inte. Den pågår lika oundvikligt som fåglarnas flykt från mörkret. Kanske gör vi rätt i att också fly. Så hur blir det med sommartiden?

gå till ditt arbete, till det ensliga hålet
som är koncentrationen,
förutsättningarna finns i händerna,
och du ställer dig en stund i vinterljuset,
huden är tunn över kinderna för att du ska känna
den lilla värmen världen, den ynka tilliten, uppbåda den,
jag känner ditt hemliga leende, en dag
tar du bilen till skärgården, det är beständigheten
du söker i din plötsliga, mödosamma frihet,
havet breder skrattande ut sig, kanske också
din längtan, vita kritstreck över himlen,
svaret finns i knycken vid hälen, återvändandet,
dag efter dag återvänder du till ditt arbete

När vet man att man är en poet?

närvetmanattmanärenpoet?
närvet manattman ären poet
närver mattman ärren potet
nerver mattma ärren potet
nerver matta ärren potät

När en har satt sin sista potatis i 
jordmattan, händerna darriga, matt av 
ansträngningen, på hösten när årscykelns natt
nalkas, det kalla regnet. Håller jordiga, ärriga 
tummar för en mild vinter, för en sov 
bort våren, utmattad av bräckliga nerver. 

När en har satt sin sista potatis i
jordmattan, istället för att skörda när växterna 
går i vila och allting förbereder sig, en 
känner sig plötsligt i samklang, ens inre
med det yttre, när solstrålar sipprar 
in och äntligen värmer efter otaliga misslyckade 
vår- och sommarsättningar av tidig frost och 
bladmögel. På hösten, i tvivlan sätter en några 
rädisor och spenat.

När en har satt sin sista potatis i 
jordmattan och sätter sig, knogarna täckta av
jord, bruna, svarta, i vecken, under naglarna, tittar
på ens ärriga potäthänder, matta nerver, i munnen 
smakar mattman, väntar utmattad, ibland
otåligt, ibland långsamt, ibland hoppfullt. 

När en har satt sin sista potatis i
jordmattan och tittar ut över landet sträcker 
sig avlångt från norr till söder, jordpotatis i jord-
landet alltmer främmande studerar en detaljerna från 
ens tysthet, blasten, maskar som bryter sig ut
ur jordplatsen, ut i höstljuset som faktiskt
värmer och observerar det som om det vore 
det sista, det största, det vackraste, det sorgligaste, 
det smärtsamma.

Bjärt påminner om bärnsten. Tårar som en gång rullade ner på gudarnas kinder. De ligger inlindade i tång, de gömmer sig eller väntar på att bli upptäckta. En vinterdag rör vid en dansk strand. Någon krattar tången och den trasslar sig som krulligt blött hår. Ibland plockar någon upp dem, såsom någon ibland tar ens namn i sin mun och verkligen Säger det. Ställer ut en vardaglig ting. Polerar och bär den som en amulett. Jag har ett sånt minne från när jag var fullständigt kär. Klangen i min älskades röst en natt när den uttalade mitt namn får mig fortfarande att rysa. Vi är vänner för livet. Och alla andra vänner, hur de bär en. Letandet ska utföras på en tidig morgon eller en stormig natt. Genomskinliga, gyllenkula, fettglänsande tårar, minnen från miljoner år sedan. Grät gudarna när de tog bort palmerna, cypresserna, drakträden? Finns det gudar och gråter de fortfarande för människor som har krig i sina länder? Gråter de över svälten? Gråter de över torkan?

Det gula vecklas ut

Som en citronfjäril i december

Jag sitter på huk

Med mina gamla tankar

Mina syrliga tankar om det förflutna

Och framtiden också

Morgonfärgat är rummet omkring mig

Utan att ljusna

Och tron är glädjens färg

I svackor kryper man

Gropar Fördjupningar Hål
Som kan erbjuda ett skydd
Djur föds där
Gör dig vän med krypandet, krafsandet, tomrummet
Gör dig förtjänt av det

*

I Leslie Kaplans diktsamling Himlenes bok 

Hon lyfter blicken och tittar upp från det vardagliga, från tingen och händernas arbete 
Lyfter blicken, följer dagdrömmen: ser mer av det hon redan ser: mer ting - mer arbete

*

I det som fortsätter

Under himlarna ligger fabrikerna, barerna, gatorna, tingen

I skrivsvackorna ligger illamåendet

*

I Titane blir en gränsöverskridare gravid med en bil
Motorolja droppar ur bröstvårtorna
Metallplattan i huvudet rör sig
Kroppen lindas och kräks
Den får nya namn, nya roller, nya kroppsspråk

*

I all ärlighet

Vad är speciellt med skrivsvackornas illamående?

Det är mycket som ger illamående
Fysiska mentala sociala politiska illamåenden
Kroppen kräver att något vänds

Nu nu nu

I väntan på det vänder den sig själv ut och in

Under tiden 
Fortsätter den att vända sig
Som ett tarotkort som fiskas upp ur leken uppochner och därför tolkas uppochner
Allt hänger

I en workshop jämför Laetitia Barbier det uppochnedvända kortet 
med Foucaults teori om heterotopier

Världar inuti världar som speglar sin omgivning
Undangömda gräns-iga platser av kris och olikhet, rening och förtryck
Tex mentalsjukhus och fängelser och slakterier
Tex bastuer och barer och kyrkogårdar

Kroppen som väntar och vänds ser och känner något 
som den upprätta kroppen inte ser och känner

Skevhet Ögon Ett ytterligare sinne

Gå in i det, ta över det, bli illamående med texten

Hög, yr, desorienterad, vänd uppochner

Ett kort som vill bli tolkat av dig
En mun som vill bli torkad, matad, öppnad av dig
En text som vill ha ditt tålamod

Han har köpt ett palettblad från Ikea. Det är där problemen börjar. Den hänger med sina blad på fönsterbrädan och jag ser direkt att det inte bara handlar om att han har glömt att vattna den. Mina tränade ögon upptäcker snabbt små svarta prickar på bladens undersida. Jag tar växten till handfatet i köket och dränker den i grönsåpa. Han ställer tillbaka den i fönstret och är glad för att jag har löst problemet. Det är det han säger när jag kommer nästa gång: du har botat den! Men jag vet av erfarenhet att när man bekämpar ohyra gäller det att trötta ut dem. Att dag efter dag plocka bort de små krypen från bladen. De är visserligen duktiga på att gömma sig. Det går ett par veckor och en dag ser jag att även växterna i köket ser ledsna ut. Jag hittar trips på växten som inte får dö. Den får inte dö. Jag plockar bort alla torra växtdelar. Jag bär pelargonerna, monsteran, kalatean, gullrankan, hartassbräken och påfågelsbladet till badkaret och duschar dem. De ser visst gladare ut efter det men inte han. Han är ledsen för att han inte har lyckats ta hand om dem. Jag klappar honom på kinden och säger att det är okej, det händer alla.

När jag var fjorton år skrev jag en dikt om en tjej som hoppade ut genom ett fönster. Dikten utspelade sig under de få sekunder som tjejen befann sig i luften och redogjorde för hennes tankar innan hon slog i marken. Jag vet inte om dikten gav uttryck för min desperata längtan efter att gå ut högstadiet, eller en känsla av att falla ifrån sitt eget liv, av kontrollförlust. Eller om jag helt enkelt antog att poesi måste vara fatalistiskt. Jag läste upp dikten för min klass på svenskalektionen. Min bästa kompis läste en dikt om anorexi. 


I november är luften i Göteborg fuktig av död, inte våldsam död utan död genom tristess och otålighet, död genom långsam nedbrytning i lera, oförklarlig död i sömnen eller lungemfysem. Mörkret är ett fysiskt ting som likt en tyst rök stiger ur marken och hägrar precis intill ljuskällorna. Gatlamporna är tända, skylten till Ica, balkongerna är invirade i kitschiga ljusgirlanger i olika färger, men ändå ser man ingenting. Om morgonen tunnas svärtan ut till ett gråaktigt dis som tränger in i byggnader och träd och färgar av sig på gräset. När jag tittar ut genom köksfönstret är vyn stilla som i ett fotografi. Tiden har stannat av, tänker jag. Tills jag får syn på en flaxande kråka i toppen av en av mina favorittallar.

Prestationsångest innebär att man söker adrenalinkickarna, men bara finner den vaga, tärande förnimmelsen av att ha glömt något viktigt. Det är den sortens beteende som förvandlar hjärtat till en maskin. Om du stannar upp kommer du kanske att svaja på stället. Du kommer att dö utan att dö. Sedan kommer du att märka att allting fortsätter utan dina ansträngningar, och att du kan slappna av och flyta med, istället för att vinna.

Kväll i Köpenhamn. Det ordnade tumultet som kännetecknar en storstad. Mitt alkoholfria rödvin ser precis ut som vanligt vin och jag undrar om folk tittar snett på min gravidmage. På något sätt är det tillfredsställande när bilden av en hamnar på tvären, så länge det inte leder till konfrontation. Vinbarens klientel består mestadels av svettiga män i övre medelåldern. De yngre besökarna tycks föredra uteserveringen. Jag sitter vid fönstret, på en hög stol som ger mig ryggont, och alltså på gränsen mellan de yngre och de äldre. Som om det gick en skiljelinje vid entrén, som delar mig på mitten.

Ett blött mörker utanför. Det hemliga skenet från värmelamporna ger gränden en särskild, förtrollad lyster. Från min plats har jag uppsikt över ett sällskap i trettioårsåldern, en kvinna och två män. Kanske är de kollegor på after work som i ett tidigt skede valde att beställa oliver till vinet, istället för mat. Ögonen mjuka, liksom uppblötta av berusning. Hela handen kring vinglaset, flaskan som skickas runt. Kvinnan i sällskapet tänder en cigarett och lutar sig tillbaka på stolen. Hon är blond med en kraftig käke och trötta, halvt roade ögon. De två männen sitter som på rad, den ena är mörkhårig med skägg, den andra rödlätt med en halsduk virad upp över hakan. Båda tittar rakt fram, in i husets gulaktiga tegelvägg. Mannen med skägget har armen om sin vän och talar direkt in i hans röda öra. Ansiktena nära varandra, nästan kind mot kind. Det är svårt att avgöra om de flirtar eller försöker hålla sig varma. Eller om fyllan har försatt dem i ett undantagstillstånd, där de kan ge uttryck för den vänskapliga intimitet som annars är reserverad för kvinnor. Vid ett tillfälle går kvinnan i sällskapet runt bordet och kramar de två männen. Överkroppen böjd, armarna utsträckta mot sina vänner. En av männen, den rödlätte, tar ett fast tag om hennes skinka och daskar till henne på rumpan, utanpå den beige kappan. Kvinnan ser förvirrad ut när hon går tillbaka till sin plats, som om hon plötsligt har svårt att orientera sig i rummet.

Ska du verkligen dricka det där? En svensk man i sextioårsåldern, vars ansikte är så rött att det skiftar i lila, tar ett vingligt steg mot stolen där jag sitter. Ett snett leende, blicken försvinner bland ansiktets alla hudveck. Min mage buktar ut mellan oss, spänd och stor mellan mina särade ben.

i teorin är alla dagar likadana

vet inte om det är skönt
eller hemskt

på tisdagar tömmer vi papper
och hejar på alla
‍
det är aldrig tyst
har lärt mig att låta som om jag lyssnar
‍
på promenaden får man inte riva blommor
inte prata med tjejer man inte känner

man lär sig
dra en gräns  
ibland hålla den

nu räcker det med frågor

onsdagar är långa
om man har tur finns det frukt

torsdagar
matte, det går lika bra att gissa
en cirkel är en triangel är en fyrkant

fakta om blåval: tungan är lika stor som en elefant
hjärtat som en bil

fakta om vithaj: kan under sin livstid producera 5000 tänder

på fredagar spelar vi fortuna
jag är alltid sämst
trots jag brukade spela hos mummi

Sommaren dör. Det är därför jag är blå som ett plommon under ansiktshuden. Trött i kroppen, musklerna värker i sin kärna. Inatt har det regnat och smattrat mot fönsterbrädan och det regnar fortfarande. Babyn sprattlar en stund och sedan blir det stilla. Inom mig finns en oro nu. Jag vet inte när den kom till, men jag förmodar att den alltid har funnits där och bara gör sig mer eller mindre påmind. En pissfärgad skamfläck på jeansen. En pissfärgad skamfläck som också är jag. Ibland när jag går över vägen inbillar jag mig att jag ska bli påkörd eller slagen i magen. Det är samma mage som jag har burit som barn. Det är samma mage som då, men stor och uppsvälld, oundviklig, som en pumpa. Och mina ögon smälter in i dessa andra, unga ögon.

han såg ut som en hillbilly,
säger pappa och tar en cola ur kylskåpet.
annars talar han sällan om brodern som dog
och som han fann livlös i köket en septemberdag.
jag klistrar in dödsannonsen i min dagbok.
ovanför min farbrors namn finns silhuetten
av en svart, galopperande häst,
den flikiga manen ser ut att lyfta i vinddraget.
han spelade på hästar när han var yngre
och i oredan bland hans saker
hittar vi flera planscher på vildhästar.
pappa kommer med en cola till mig
och tror att jag gör min svenskaläxa.
under mitt liv har jag sett tre döda människor;
min farmor, mormor och en okänd man
som hoppade från sjunde våningen
i höghuset där vi bor.
det fanns inget blod på marken,
bara en ful inbuktning i plåttaket över porten.
när jag blir lika stor som pappa
vill jag kunna rida genom skogen.

Sälarna syns inte till, de gömmer sig för regnet i vattnet.

De glömmer.

Jag ville resa bort,

jag visste att jag inte skulle vara borta länge.

Jag besökte pyramiderna i Egypten,

World of Coca Cola i Atlanta.

Jag önskar jag kunde svara på din fråga men receptet är hemligt,

inte ens jag känner till det som varit där.

Vi sover bra och vaknar från solen på yttertältet, som ändå inte står i skuggan av den låga tallen.
Jag har ont i revbenen av att ligga på sidan, jag har en stor mage.
Halv sju på morgonen påminner stranden om en scen ur alltings början. Det vita ljuset, som gör lite ont, och måsarna låter som för första gången.
En golden retriever, viftande på svansen, springer fram och sniffar och slickar lite på mina tår.
Nej Ralph, kom hit.
Vid strandkanten ligger en liten silvrig fisk och lyser. Vattnet är lika kallt som under våren fast det är mitten av augusti.
Magen får mig att känna mig tjock med det ena ögat och med det andra ser jag en scen ur framtiden.
Vita gäss, vågor på Östersjön som har blivit levande igen.

satt i baksätet

svetten rann från knävecken ner

förbi fält och bensinmackar

köpte ett par shorts i velour

n köpte några ljus

det stod love och kanske hope på

det tredje minns jag inte, det kan ha varit home

det är så jag känner med er

pizzan smakade barndom

två ungdomar på cykel

handdukarna kastade över axlarna

det blir bättre för varje år

r uttalade en sorg över

att aldrig få vara en tonårskille

stenen varm mot hela baksidan av kroppen

var den mjuk när vi inte tog på den


jag såg inte mig själv i killarna

avundades bara det jag inte är

kläder är det närmsta jag kommer

plattheten obryddheten

när jag är med er vill jag vara friare


alla har shorts, en magväska, sandaler

en stor ryggsäck

vad har du ens med dig, frågade någon

jag har allting med mig

havet svalde oss fullständigt, solen var farlig

klippan såg ut som en röv

sydligare än så kommer man inte utan båt

det dåliga pågick i mig

som att kroppen förstörs långsamt inifrån

då kan man bara stirra ut ur fönstret

tänka på händerna

annars hade det varit perfekt

jag försökte vara stolt

när vi tillslut skulle säga hejdå

men när jag kände tårar rinna ner

på min nygamla baddräkt

brast jag

när jag är med er vill jag vara med er ännu mer

17.03

I staden Dire Dawas Laga Harre-område, är husen målade rosa, blåa och gröna, alla i en mjuk krämig ton. Vid stålportarnas ingång sitter småbarn och leker ivrigt. När eftermiddagssolen kommer och ligger för tungt mot barnkropparna och gör det svårt att hoppa av iver, springer de in och sätter sig framför den betongtjocka tv:n. De faller till sömns, medan Bollywoodrepriser spelas i bakgrunden. 
‍

15.42 

Ute på verandan ligger små sandkorn, orörda. De har samlat sig i hörnen undangömda från morgonens rafsande sopkvast. Nu ligger de tysta. Tystare än bruset från tv:n i vardagsrummet. Mormor stänger av den. Sedan fortsätter hon kisa ner mot fatet med örter, pannan hopskrynklad. Sedan ringer telefonen. 
‍

16:42 

Hemma från Sverige ringer en dottern sin mor. Ljudvågorna överförs till elektroniska vågor och möter sin slutdestination mellan Göteborg och Dire Dawa. Deras ord möter varandra. En mötespunkt mellan dotter och mor. En mötesplats där saknad överförs till längtan. Är det nio år sen de senast sågs, eller längre än så? Hemma hos dottern går tv:n. Hon ber sina barn att sänka ljudet för att höra modern bättre, “kommer det gå bra för Sverige i fotbolls-EM” hinner Nannskog fråga Pops innan dottern sänker ljudet från den brödskivetunna tv:n. 

17:10

Hos mormor springer ett barn in från eftermiddagssolen och lägger sig i vardagsrummet. Dulhania Le Jayenge har just börjat. Barnet lägger sig på madrassen, “det kommer gå bra” hör hon en röst säga genom telefonen, hon ser på mormors ansikte, ur dörrglipan har en strimma sol fallit på hennes kind. “Akko! Å vad du är vacker” utbrister barnet och ler mot mormor, “som solen!”. 

på hästryggen
har jag format
mina mest välbevarade hemligheter
där har jag lärt mig
att flytta ut ur hjärnan
och in i mig själv
hittat förmågan att stå
med armarna i kors
mellan mig själv
och resten av världen
som ett sätt att låta skammen
rinna av i takt med
hovarnas klapprande

jag har nog aldrig berättat det förut men
det finns en anledning till
att hästen
är ett av djuren som finns avbildade i Lascauxgrottan

och det finns en anledning till
att enda gången jag kommer att ansöka om tillstånd hos Jordbruksverket
är för att få
begrava dig
nära mitt hem

dova pianoackord

knappt hörbart börjar det

lika delar sentimentalitet och allvar

sårbara röster

rör sig i oväntade riktningar

fyller en kropp med förundran

snabba hjärtslag

pulserande bas

vibrerar i väggarna

det där sättet du dansar på

vassa beats

som i ett vakuum

stannar allt upp

ett millimeternära andetag

lägger läppar mot hals

liksom skrapande raspigt

en viskning

det är som vingslag

marmorerat vatten

en hes röst och

den ömtåligaste av falsetter

lo-fi-beats

samplade fyrverkerier

regn som smattrar mot ett plåttak

blundar

det är så ömt där

huden i nacken

strax intill hårfästet

Jag tar din hand

vi höjer dem

Visst står vi tillsammans i det här?

Låt mig vara

mig själv

men aldrig helt själv

Visst står vi tillsammans i det här?

all the single ladies

är så 2008

kom igen

det är all the ladies som gäller nu

Har gått runt som ett frågetecken

hela mitt liv

krökt rygg, skygg blick

dags att räta ut, stå rakt

bli ett utropstecken

och vi kan vara

hot girl summer all damn summer

spelar ingen roll vad han tycker

spelar ingen roll vad hon tycker

spelar ingen roll, vi är

moder jords mest lovande

så ta min hand

vi höjer dem

Vi står tillsammans i det här

‍

går på avenyn med mitt hår och mina år

av lekfullhet

sommaren är öm, julis djupnande grönska

o svullna blommor, som läppar

när man öppnar dem med fingrarna

hur snygg får man va

hur doftande av varm sten, salter, blod

döden har ingen plats i modersansiktet

ögonblicks-död-föränderligheten

har ingen plats

‍

Jag vet inte, ingen tycks veta vad som hänt Enya. Om jag får lov att tänka högt, skulle jag säga att hon tagit tid för sig själv. Musiken finns där för alla att lyssna på, inte heller behöver alla artister och skapare vara tillgängliga varje vaken timme för alla de som betraktar deras konst. Enya gör nog det vi andra har så svårt att göra, tar en paus, slutar trenda, lutar sig tillbaka och låter världen fortsätta snurra utan henne, för det gör den, jordklotet tar ett snurr över sin egen axel, utan Enya. Så låt Enya vara. Hon har gjort sitt. But since you asked, may I ask you, vad hände med dig?

Måndag.

Lätta nätter, soldagar. Utanför tågfönstret sveper träd och sjöar förbi i en böljande enhet. Allt är så perfekt den här dagen, så blått och grönt. Barnen finns på bryggan som ren färg. Jag ser på mannen av idag med min flyktighet, han trycker min hand som för att säga: älskling. I vanliga fall är han så ren, alltid renare än jag, men den här gången ville han inte bada i sjön. Skäggstubben har växt ut och liknar små vassa mördare. Jag kysser hans kind och tänker att han är mer sann nu, mer sig själv trogen, än när vi möttes för tretton år sedan.

Tisdag.

Här är tyst. Här har husen en längtan efter liv. Jag kommer ut ur en tunnel och ser två män stå och vänta utanför en port. De står en bit ifrån varandra, en av dem ser på mig och jag förstår: han är mannen av idag. Inte mer än 20 år, med en grå jacka och jeans, en tillknäppt uppsyn, som om något har blivit bestämt. Jag tar vänster uppför backen och hinner precis se honom flyga på en tredje man som kommer ut ur porten. Höga röster ekar mot väggarna och sedan: ingenting.

Torsdag.

Syrenernas godhet så här års, de blanka och tysta bladen. Ingenting vill jag glömma, träden doftar torrt och hårt. Det ljumna vinddraget slinker in mellan låren. Här färdas jag med samma känslor, samma tankar om mannen och livet som för många år sedan. Eller något är annorlunda - kanske misstänksamheten, mitt humör - men jag kan inte säga exakt vad det är.

Lördag.

Min plan är att köpa en bakelse. Och det är på konditoriet jag får syn på honom: mannen av idag sitter vid ett bord med en äppelmust. Datorn uppslagen, huvudet vilar i handflatan så att hakan skjuter ut lite. Något med honom liknar en vän till mig; ansiktet skulle spricka upp i ett leende, kramen, den svaga pusten av parfym. Högrest är han och helt annorlunda än i döden.

Söndag.

Sommarregnet kommer med lättnad, asfalten luktar järn genom den öppna dörren. Musiken i öronen, sötman i hjärtat. Jag är ingen man, knappt ens en person, men när regnet avtar går jag ut genom dörren med en nykläckt sländas första fladdrande i magen.

Gordon,

tack för din fråga. Du undrar om tulpaner föder levande ungar.  
Javisst, det gör de.  

Tulpaner kan föda upp till 50 barn på en säsong. Dessa föds under marken, omgivna av sol, varm jord, de är sammanbundna med sin mor med en tunn, nästintill spindeltrådslik sträng, först är de små som sandkorn, allteftersom dagarna går växer de i volym. Strängen är så stark att den, trots att den dras av, ändå fortsätter binda barnet vid modern, inte bara nio dagar, tre år, utan under en livstid. Ibland blir bandet starkare än så och moderns röst ropar genom sitt barnbarns barn. »Kom igen! Kom igen!«  

Gordon, jag uppskattar din fråga. En gång såg jag dig sjunga och det var magi. Du sjöng från en scen, i en liten rökfylld lokal, vi var placerade vid ett bord på en balkong. Strålkastarna bländade oss, fyllde rummet i ett lila sken. Ölen kostade 2,50 euro. Din röst skar genom mörkret och dimman och vrålen och visslingarna och tystnaden och vi befann oss i en bil – vi var äntligen på väg. Vi ville se, uppleva det nya, det som var modernt, utan historia, utan tidigare befolkning, utan spår i landskapet, det var innan vi vände oss inåt och reflekterade över vilka vi är och varför vi blivit de vi blivit, vi var ett med världen och världen var byggd runt oss. 
          Omfamnade oss,

         sprickorna ville vi inte se, inte de gapande gliporna, vi sökte rationalitet, fakta, forskningsevidens.  

          De symptom läkarvetenskapen ännu inte hade en förklaringsmodell för – ja, de fanns inte.    
‍

Sen vände vi oss inåt,  

bakåt, vi omvärderade,  

sökte det taktila, det  

doftande, vi sökte oss till jorden,  

inte avgas  

asfalt. Inte kontor,  

inte flyg, inte skenbara miljösatsningar  

inom energi. 

Vi prioriterade om på riktigt.  

Skapade varaktig förändring mot ett jämlikt samhälle, inte polisvåld, inte hot, inte rasism. 
 
Vi omfördelar resurser så att de som behöver får.  

Visst föder tulpaner levande ungar Gordon. Jag vet att du vet.  

Jag förstår det på det sätt våra glas nuddar varandra. En lätt, varsam, lycklig beröring.  

Vi tar en skål Gordon, vi skålar på det. Vi skålar i äppelmust, naturens egen bärstensdryck. Den bubblar ner genom kroppens organ. 
          Vi utropar: »Utan alkohol, mot framtiden!«  

Snart ska tulpanen föda, skydda henne. Fråga vad hon behöver.  

Tack för din fråga Gordon. Svaret är ur hjärtat, direkt i stunden, skrift i sand. Jag saknar dig Gordon.  
           Minns du mig ännu? Minns du lättheten med vilken du berörde mig?  

Ett tillägg: Ibland föder tulpaner också döda ungar. Det är hemskt men sant. Jag har själv sett det hända. Då gråter modern så att hennes tårar ger extra näring åt de levande. De slickar törstigt i sig allt av vätska. Det salta såväl som det söta.

Jag slog igenom

deras händer

flyttade fingeravtrycken

lite till vänster

märkena 

på armarna

en konkav

bevisföring

jag går bara

inåt

Varför

har jag inte

slagit ut

varför blev jag

aldrig fridlyst

en hotad art

de drar upp mig

och rötterna

slits ut

Vet vi

vem jag är

vet vi

hur jag slutar

vet ni

vilka brott

som växt ur

mina händer

Varför 

har jag inte

slagit igenom

än

kort svar:

ni inser inte

storheten

jag bär på

kortare svar:

vänta bara

Mamma, 

min lilla mamma, rolig och orolig. En gång sade du att jag inte hade nån humor. En av de saker som du har sagt som irriterade mig. Jag vet att du blev trött på din mamma också, att det kanske handlade om sidor hos dig själv som du inte ville få syn på. Så som pappa stör sig på sin pappa. 

Jag är tacksam för att du bär mig i världen och jag undrar när våra roller blir ombytta. Jag vet att inte alla har en trygg mamma. Jag litar på att du vill mitt bästa, att jag ska få leva ut mina drömmar. Du hade kanske inte gjort alla val som jag har gjort men det känns som att du inte dömer. 

Jag vet att du har legat vaken på nätterna och tänkt hur det ska gå. Jag önskar att du inte behövde tänka på vad världen kan göra åt ditt barn. Att du inte behövde se de tunga tankarna. Men blir du inte rädd för människor som alltid är glada?

Jag undrar om du ser mitt barnansikte när du tittar på mig. Som idag, jag fick inte som jag ville. Blev så besviken på mig själv. Ville gråta men istället stängde jag av. Vet du mamma, jag har mina egna små besvikelser och så finns det de stora, man kan inte blunda för det. Idag tänker jag på mammor som inte kan garantera trygghet för sina barn och barn som inte vet om mamma kommer hem. Jag tänker på dig med kärlek. 

Generation Z klarar sig ett tag till. Generation Z ska klara sig ett tag till, en dag till, och ännu en natt, en av de ljusaste. Bara det att jag somnar tillslut. Från en blinkning till en annan. Inuti mig finns ett magnoliafrö. Inuti mig finns mitt liv, min ungdom. Men jag somnar mitt i blomningen. Som en kvist faller från trädet utan att ge ifrån sig ett ljud. Den första maj. Uteblivna demonstrationer. Krogarna stänger tidigt och besökarna betalar notan till en jäktad servitris. Gör sig redo att gå mitt i ett samtal. Natten hör ungdomen till, men magnolian är min. Fröna jag alltid burit under naglarna, som pärlsocker. Har det verkligen hänt den här gången? Världen är hemlighetsfull, dämpad, expanderande. Generation Z driver genom gatorna med ansiktena fulla av fnittersken. Ljus överallt. En enträgen kyla i luften efter skyfallet. Och bortom krönet finns oron, misstron, hoppets väsande lilla gaslåga. Jag vaknar alltför tidigt och skyndar ut på toaletten. Ljus överallt.

öppnar ett öga
det är inte mörkt
vet att himlen finns
bara jag lyckas
dra upp
persiennerna
hatar duvorna
deras kurrande vid soluppgång
även på helgerna
brutalt tidigt

i natt vaknades jag av att katten kräktes i mörkret. det var ett märkligt sätt att vakna. ett vattnigt ljud som var svår att lokalisera.

räknar till tio, sedan tjugo. 5.30. ingen tid för en människa att gå upp. bestämmer mig för att söka ett arbete som möjliggör att jag aldrig behöver gå upp innan kl 6.

sätter på Lil Nas X Old Town Road i lurarna, glider ner i backen på min cykel, solen backar mig, leendet på mina läppar, can't nobody tell me nothing.

Det finns ej längre ostron i Göteborg
Vartenda ostron i Göteborg har sålt slut
Vartenda ostron är avlidet

Den sista var konserverad i en burk från april -96
Den sura stackaren fanns gömd längst in på lagret
Den sista av sin art

Som ett sprucket öga simmade det i konserven
under en grumlig och oljig hinna
bland pärlemor utan färger och övergödda ångor

Musklerna var vätska
och nerverna var stoft

Ett förtvivlat ekosystem
En rosslig spottloska

Den var oätbar
Den frätte, kvävde
Den dränkte

Jessica sa att hon hade en maskin. Om du kommer hem till mig ska du få se den i verkligheten. Så här ser den ut. Hon gjorde en enkel skiss. Den har en lucka där saker kommer ut. Barbieskor. Allt möjligt. Det kommer ut genom en öppning i maskinen. På skissen hade den ett lutande tak, som ett litet hus. Den var bred som ett kollegieblock ungefär, och nästan lika hög. Hon fortsatte berätta, la till fler funktioner eftersom. Allt som kom ut var relativt litet, det kunde ju inte vara större än själva luckan, men det kunde ändå vara bra saker, sådant man verkligen ville ha.

Jag hade varit hos Jessica förut. Det var tjugo minuter dit med bil. Huset var litet och brunt, det låg i en gräsig backe ner mot landsvägen. Bakom fanns en tät vägg av granar, tallar och små spretiga lövträd som täckte igen alla öppningar. Helst ville jag inte åka dit igen. Jag trodde inte på det där med maskinen, men jag sa att jag skulle fråga, och mamma tyckte att det var en rolig idé. Sedan gick det inte att ändra sig.

Jessicas mamma hade ljust hår och vit tröja, hon var ovanligt liten för att vara någons mamma. Trots att huset var litet och hade lågt i tak fanns det mycket plats omkring henne. Det gick att se in i alla rum från hallen. Man kunde se vägen genom fönstret i köket, kunde se bort över fälten till korsningen och den större vägen från Arlanda. En stund var vi i rummet intill köket, gick runt på golvet och kollade, satt lite i soffan. De hade en tv men den var inte på. När pappan kom hem skulle man höra bilen på håll, hur den parkerade utanför, hur det smällde i dörren.

Vi satte oss runt bordet och mamman ställde fram en sorts sallad. Den hade keso i. Sedan väntade vi tysta med tallrikarna och vattenglasen, lyssnade genom väggen. Enstaka bilar åkte förbi ute på den stora vägen, men det tog ett tag innan man hörde en komma närmare och närmare: ett större ljud. Jessicas mamma stod upp bredvid bordet när pappan kom in. Han satte sig direkt hos oss, med skägg och jackan på, men hon fortsatte att gå fram och tillbaka och hämta saker från köket och kylskåpet. Ingen pratade. Salladen var lite grusig, med majs och rödbetor, men det var inte så mycket på tallriken så jag åt upp allt i alla fall.

Efter maten lekte vi utomhus, stegade runt på gräset. Det var alltid backe upp eller backe ner, ingen plan mark under fötterna. Vi gjorde inget särskilt. Det blev sent men vi stannade ute, och föräldrarna stannade inne.

Var är maskinen då? Jag stod med fingrarna indragna i jackärmarna mot kylan. Jessica såg ut att tänka efter. Det fanns inte så många ställen där den kunde vara. Det var bara huset, som inte var så stort, och gräsbacken med skogen bakom och vägen framför. Vi blev stående så, framför varandra, med frågan hängande. Det började bli mörkt, det var bara huset, mamman, gräset, pappan.

Det är september 2007. Adam är äldre än mig
och har en egen lägenhet. När jag ger honom mitt nummer
är jag ganska full och skriver ett sms där det står: jag väntar
fortfarande på att du ska kyssa mig. Han får för sig
att jag är världsvan, lite oberäknelig, och ser på mig med
en slumrande intensitet, som om han väntar på mer.
Vi röker gräs hemma hos honom och lyssnar på ‘Shake the Disease’
av Depeche Mode. Har du lyssnat på Talking Heads? undrar han
och jag ljuger och svarar att jag har det.
Gillar du dem? Jag nickar osäkert.
Adam säger att de är överskattade.
Det mörknar utanför och inuti, mitt hjärta är stängt och tungt
och slår mycket sakta i mitt bröst.
Jag sjunker ner på golvet i köket, han lägger sig i vardagsrummet.
På väggen sitter teckningar som hans ex har gjort
och jag stirrar på dem nerifrån golvet.
Ett porträtt av henne, ett porträtt av honom.
Hon har nyss lämnat honom och jag förstår inte varför.
Det känns som om jag aldrig ska komma upp från hans golv.
Min kropp är stum, huvudet slappt, liksom utsmetat, och ögonen
dras inåt, som om de långsamt uppslukas av mitt ansikte.
Allt är suddigt och svart och dras ner mot jorden. Jag säger till mina vänner
att jag är förälskad, men egentligen är jag mest ledsen.

Jag ger mig själv tjugo minuter
Det viktigaste av allt – att känna ro
På dagarna är jag ensam. Då skall det tvättas och stoppas och lappas
Jag vill endast ge en glimt av hur vi har det som stretar i det tysta
Så är det ett 50-tal kaniner
nu är klockan snart Babel-dags igen vid 8
binda säd och räfsa
Jag syr byxor för en firma
Min hälsa är inte den bästa

Det här har jag sytt, och så här har jag inträtt min garderob
jag spar tid om jag samlar till en disk per dygn
men jag hoppas på förbättringar
Nu är klockan 8
jag ger mig själv tjugo minuter
allt är tyst och stilla
Jag har sett lantbrukare med djur som lidit av bristsjukdomar
slå av tv:n då Babel kommit på
avsnittet handlade om hur man undviker tarminfektion hos smågrisar
Gårdens katter
Förnuftet ligger i lägervall

För att nu genast övergå till min värld
Alla småbrukarhustrur är inte slavar
Vad som inte är ”vettigt” det är att ”tappa sugen” eller börja tjata på
omgivningen
Jag delar upp året i två perioder
skrubbar och sprutar med D.D.T
Jag lagar all man själv
Det lönar sig att försöka
vad det är ljuvligt sedan alla fått vad de ska ha att fortsätta sitt slaktarbete på
natten utan mattider att passa

Är man uppriktig måste man nog medge
att det mesta av det man sett på Babel sjunkit undan i glömska
Babel är nuets barn
Men lat får man inte vara
När jag stiger upp tänder jag i spisen
Så sätter jag på Babel, får höra en del gammalt och nytt
Så kommer ladugården där korna mjölkas
mor och katten passas
och då är klockan snart Babel-dags igen vid 8

Man får tacka Gud att man är så pass som man är
Det är en god sak när även husmor får bestämma litet
det går lätt att arbeta
det är ju det bästa
Ensam lanthusmor måste själv bära in skörden
bekymren för det hela tar nog mest på nervsystemet
men jag hoppas på förbättringar
Så görs flickan skolfärdig och pojken kläs på
Sedan lämnar jag mjölken som ska till mejeriet
Nu är klockan 8

Allt arbete som har med levande varelser att skaffa är ju ytterligt intressant
Klockan 6 em. är allt tyst och stilla
Tvätta och kamma sig är något man måste göra varje dag
Det är god nationalekonomi
Så ska man ut på åkrarna
jag ger grisen mat
De dagar då hustrun är ”inne” kanske knappast någon dag förgår utan att man
en stund ägnat sig åt Babel
Min man har varit sjuk något över ett år
less work for mother
Äpplen kan ibland alldeles överhopa en

‍

Två ben i gynstol. En hand inuti en slidgång. Det är en upplöst livmoder där finns nu ett barn. Barnet dras ut. Du ligger på en brits med ett fult barn mot ditt bröst. Moderkakan rinner ut på golvet och du är monstruös, du är gudomlig.  

.

Du borde borsta tänderna så du gör det. Någon har sagt att tänderna faller ut annars. Du har frågat dig själv om tänder verkligen är så viktiga. Du har googlat och kommit fram till att du inte gillar vätskebaserad kost. Så du borstar tänderna två minuter varje morgon och varje kväll. Tandtråden smeker ömt varje millimeter av dina tandkanter. Avslutningsvis ett mjukt gurglande. Du känner dig tillfreds och somnar nöjt ännu en natt.

Du är tacksam över att det finns sökmotorer och webbsidor som berättar hur man ska leva. Som att äta tre stora måltider varje dag och somna en viss tid på dygnet. Att en timme har 60 minuter och varje minut 60 sekunder. Du promenerar duktigt på trottoarerna och stannar när trafikljusen slår om till rött. Hälsar på grannar tillräckligt trevligt och tillräckligt ointresserat. Du frågar hur kollegorna har haft det på helgen och hur barnens inskolning på förskolan går. Diskuterar villaskatter och badrumsrenoveringar. Du är ännu inte helt säker på om det är tänkt att man ska hälsa på dem som städar lokalerna. Alla gör så olika och du kommer till slut fram till att det bästa är att låtsas som att de inte finns. Du går på de kontroller du blir kallad till och betalar räkningarna i tid. Det är så enkelt när det finns bäst före datum och instruktioner.

En dag träffar du en person att borsta tänderna med. Tillsammans borstar ni tänderna i exakt två minuter och gurglar munskölj medan ni ser djupt in i varandras ögon. Det är varmt, det är glödande hett inuti. Pirret i magen har du läst kan beskrivas som fjärilar. Åtta och en halv månad senare ligger du på en brits. Det är två ben i en gynstol och en hand inuti din slida. Ett barn med avlångt huvud dras ut.

‍

Det var ute i hallen, precis när du stod och bad om att få komma ut i solen, klättra upp i ett träd eller bara finnas till som det rovdjuret du har blivit. Du krafsade inte mot dörren som du brukar göra, du bara tittade på mig med en innerlig, intim blick. Får jag komma ut. Får jag leva.

Genom att inte öppna dörren avvisade jag dig, nästan inte avsiktligt, som förtrycket så ofta urskuldar sig.

Du smög in i tvättstugan och släntrade omkring, verkade plötsligt inte riktigt bry dig. Det är ändå ett mysterium för mig, hur du kan känna så mycket för något och sedan bara ge upp efter tio sekunder.

Du bara stod där i halvmörkret. Sedan vände du på huvudet och tittade över axeln med en människas blick.

Du har varit en människa innan.
‍

När jag berättade detta för pappa (“snälla döm mig inte, men jag tror att min katt är en reinkarnation av en människa, kanske någon tysk författare född i Fiskarnas tecken, precis som jag själv”) så dömde pappa mig.‍

‍

Lola Stein (Pseudonym Viola Mené, 13. März 1885 in Hamburg als Lola Rosenbaum; † 4. März 1959 in London) war eine deutsche Schriftstellerin.

‍

När jag var yngre begärde jag män. När jag var yngre ville jag vara en man. Jag var avundsjuk på kärlek och lust män emellan. Jag ville ta på en man men inte bli tagen på som kvinna. Jag visste inte det då. Jag vill bli sedd som mig själv, en människa. Jag har träffat andra än killar. Jag har träffat en kille med ett mjukt hjärta som jag inte vill såra. Jag fantiserar om andra än killar. Jag fantiserar om andra killar. Mitt liv förbättrades efter jag började tillbringa tid i rum utan män. Mitt liv förbättrades när jag lärde mig uppskatta rum utan män.

Jag tycker att din fråga är kategorisk. Vad betyder 1. tråkig 2. svensk 3. kille 4. sexig? Samtidigt förstår jag dig. Det är svårt att formulera en fråga om en antar att inga gemensamma premisser finns.

för oss är det en lördag och för en annan en ambulansfärd
himlen är i brand och snart inte
han säger att det var längesen man såg något liknande och att himlen är juicy
med man menar han jag och vi
himlen som är så tråkig och kan ta andan
sexig på sommaren och sorglig på hösten
han kan aldrig förstå vissa av mina erfarenheter och
han har erfarenheter som jag aldrig kommer att ha

‍

En läkare
Någon som är religiös
Hon som blev psykolog som jag gick på en dejt med
Min första kärlek
Min andra kärlek
En pappa i parken
En auktoritet inom det litterära
En auktoritär person
En trettonåring
Någon som gärna svär och säger: Helvete vad bra
En redaktör
Någon ur min systers bekantskapskrets
Elin
En skådespelare
Någon av de hundra personer till vilka jag inte nämnt något om skrivande utan bara förklarat vad mitt kontorsjobb går ut på
Hon som replikerade: Men du skriver ju faktiskt också

(Och i lekparkens landskap förvandlas hon till en cowboy, en med boots och fransar och ett avklarnat ansikte. Det har blivit skymning. Hon rör vid hattens brätte och lämnar sitt barn i gungan. Ut från under en klätterställning kommer en häst som ruskar med huvudet. De går iväg tillsammans, ner mot skogspartiet och tunnelbanespåren vid Telefonplan)

‍

Lagom var innan –
jag sa att du och jag är fredagstacos.    
Jag ville prata snyggare efter lagom
och vifta ciggen nonchalant.  
Vi delade på din öl efter lagom, du och mina frusna fingrar
och jag slängde ur mig någon annans ord jag inte förstod
men det spelade ingen roll
för jag var ändå på väg
till mina egentliga ord

Lagom är innan –
det slutade vara som det ska vara
jag borrar mina ord in och under din bröstkorg
lagom länge och ändå tillräckligt lagom

Jag vet aldrig hur jag ska gå längs med lagom.

Lagom var tio i nio.

‍

första gången jag äter en macka när du inte finns
första gången jag sätter på radion när du inte finns
första gången jag borstar tänderna när du inte finns
första gången jag duschar när du inte finns
första gången jag besöker min mamma när du inte finns
första gången jag passerar domkyrkan när du inte finns
första gången jag är bakfull när du inte finns
första gången jag befinner mig på centralstationen när du inte finns

första gången jag tänker på nåt annat än att du inte finns

- - -

Nu måste det vara dagen
för din återuppståndelse.
Skrattet fryser inte-
Skrattet leker med mig
och hela mitt ansikte: där är du.
I en mans gängliga figur
med huvan uppfälld o ciggen
som ett extra finger: där är du.
Jag lånar en bok av dig
o hundöronen är bara hundöron,
inte något du glömde säga.

- - -

Småfåglar berättar att jag är ensam. Känner mig precis som ett enskilt ansikte som ligger här på backen. Tills solen kommer, tillsammans med sorgen. Det känns varmt och ledsamt i ansiktet fast det är den kallaste tiden på året och marken och sjön är frusna. Sorgen skär genom minusgraderna, det korta gräset under mig blir nästan varmt, nästan mjukt och allt som sticker försvinner bort. Fåren åt upp det mesta av gräset under sensommaren och nu finns bara en tunn matta. En matt känsla på min högra kind, jag känner igen dig i ljuset genom ögonlocken, jag blundar i sorgen. Det är lite rött och lite vitt där bak. När jag tittar ut genom en liten spricka ser jag de regnbågsfärgade strålarna, är det du i mina blöta ögonfransar? Den enkelte har aldrig med et andet menneske at gøre uden at den holder noget af dets liv i sin hånd. Ditt ansikte är ackommoderande, upplyst. Det vet någonting, hur man är en människa utav kärlek. Det har tålamod, det kommer att beröra och beröras. Du hade tagit med dig mat, fast det var jag som hade bjudit in dig. Sista gången vi sågs var i ett kök, precis som första gången, där du hjälpte mig att hitta en skål. Minnet bara lämnar allting som det är. Det kolliderar inte med språket, då språket ändå aldrig kan ge det ett fundament. Det lämnar allting som det är.

- - -

om du finns någonstans
önskar att det är ljust
att du har ett litet hus
kanske är jag fantasilös
men önskar havets brus
en veranda, en balkong eller ett fönster
där du kan stå och röka
eller kanske har du äntligen kunnat sluta
hoppas du har ett par snygga skor
att du hittar ett lugn
att du får fortsätta växa
barn omkring så du kan spexa
jag vet inte om jag tror på sånt
egentligen
men om det är så: hoppas vi ses igen

Från Agnes, Linnéa, Ida och Saana

‍

Det är måndag och du älskar mig.
Jag drömmer om ett ormbo och du älskar mig.
En hund skäller vid utkiksplatsen
och du älskar mig.
Grannen firar sin födelsedag och du älskar mig.
Jag köper en tröja och du älskar mig.
Jag vaknar med huvudvärk och du älskar mig.
Nu får det räcka och du älskar mig.
En vän dör och jag kan inte gråta
och du älskar mig.
Snöflingorna dansar som mjuka insekter
och du älskar mig.
Jag är hemlighetsfull och du älskar mig.
Vi målar köket grönt och du älskar mig.
Februari ljusnar i kanterna och du älskar mig.
Det är förbjudet att dansa, men vi dansar
och du älskar mig.
Du vill ha barn och du älskar mig mer
än våra framtida barn.
Älskar du mig och du älskar mig.

En dag är mitt urin som flytande honung. Jag får reda på att jag har urinvägsinfektion och att jag är gravid.

Embryots far och jag tar taxi till Rosenlunds Närakut. Min livsstil börjar passera i revy. Inte på en sekund, utan som en flashback i veckan under fyrtiotvå veckor:

‍

1. En person som kissar från en segelbåt och strålen som övergår i mareld.

2. Mina veckor på Totalförsvarets forskningsinstitut där jag gör lovande analyser men har ett alldeles för nervöst sinnelag för att göra karriär.

3. Sjön jag cyklade till en sommarnatt och som gjorde min mamma hysterisk.

4. När vi bredde ut våra liggunderlag på kupegolvet i midnattssolen.

5. Jag konfirmerade mig som 27-åring.

6. Hur jag mellan 08-seminariet på statsvetenskapliga institutionen och mitt stela deltagande i seminariegruppens fest på kvällen gick till Uppsala stadsbibliotek och lånade Dickinson, Beauvoir, Bouraoui, Winterson, Byggmästar, Sapfo, Aronsson, Duras.

7. Tillfället när jag inte hälsade tillbaka på en svart man som jag varit på studieresa tillsammans med till ett township och druckit öl med på kvällen på flykt från en vit överklassfest i Stellenbosch.

8. Att sitta vid Morfars skrivbord medan han steker fisk och lyssnar på radio i köket. Rummet är grönt och fullt av pärmar och gröna suddgummin.

9. Rapporten om sexuella trakasserier i den nigerianska poliskåren som jag aldrig skrev färdigt. Min efterträdare på forskningsinstitutet som dog i en flygolycka efter det att hon frågat när jag skulle lämna in mitt manus.

10. Misslyckade körlektioner med en körlärare som hette Maud 2009.

11. När hon plötsligt kysste mitt smalben.

12. Brev jag skrev sittandes på heltäckningsmattan på tunna silkespapper med guldpenna och som sedan ingen kunde läsa.

13. Hur usel jag var på att guida turister på engelska i Storkyrkans torn för inte allt för längesedan.

14. Alla krukväxter jag gett bort istället för att behålla på grund av alla flyttar.

15. Min hyresvärds meny bestående av renskav och nyponsoppa med mandelbiskvier.

16. Maniska brev i röda kuvert.

17. Sammanblandade minnen och begär.

18. Min terapeuts högklackade kornblå skor innan hennes pappa dog och hon fick ryggproblem.

19. Jag googlade din mamma.

20. En fuktig höstnatt i Jönköping.

21. Eldflugorna var ingen dröm, inte en bild.

22. I baksätet på en safarijeep brevid dig sjöng jag alla kristna barnsånger jag kan och vi kunde inte sluta skratta.

23. Issues med att bära möbler, issues som inte längre finns.

24. Valborgsmässoafton på en anstalt tillsammans med en fängelsepräst som sa att jag är större än jag tror och syftade på midjemåttet.

25. Anna-Gretas lasagne.

26. Besök på min mammas arbetsplats. Barn. Gröna granar av papper. Saxar. En faxapparat.

27. När jag drack öl och pratade om böcker.

28. När jag blev olämpligt full på Gärdet.

29. Promenaderna med dig och alla dina berättelser om din pappa. Hur jag hade tagit din hand om det var något jag hade haft en vana att göra.

30. Vi pratade ofta om mens i omklädningsrummet efter idrottslektionerna på högstadiet.

31. Alla dagisbarn fick göra mackor till sina föräldrar till föräldramötet som skulle vara på kvällen. Köttbullar. Namn på tandpetare. Kanske en svart oliv.

32. Hur snäll han var mot mig - av oklara skäl. Hur dumt det var att jag tackade nej till att hyra hans lägenhet.

33. En DN-journalist berömde mitt ”pratminne” i telefon när jag gick på en trottoar, efter en stor statlig skandal.

34. Olika svensklärare jag imponerat på. För att sedan göra besvikna pga ambivalent anknytning och ojämna energinivåer.

35. En helg med Fältbiologerna i ett torp.

36. Föreläsning med Tobias Hübinette på No Border Camp på Järväfältet 2011. En aha-upplevelse om begreppet ras.

37. Bilresorna på tumanhand med min kvinnliga chef som bara hade söner och varit fotbollsproffs och som älskade ljusrosa.

38. Smärtan av tre års tandreglering.

39. De två resorna till Prag med exakt tio års mellanrum. Bilden av en man som äter korv på vissa tjeckiska livsmedelsförpackningar.

40. Mardrömmen om att min syster egentligen var ond, och att jag insåg det under ett äppelträd.

41. Meningslösa bussresor till och från högstadiet, till och från byråkratjobbet.

42. Ditt unga blyga leende och din sorg.

Sedan tar flashbacksen slut och min son föds tjock och oändlig. En barnmorskestudent tappar ut 2,5 liter urin ur min blåsa medan sonen ligger tätt mot sin fars håriga bröst. Ingen vet hur jag kommer att leva mitt liv efter detta.

‍

1. Jag vill inte att mitt liv ska bli film. Det skulle med stor sannolikhet innebära att jag antingen var känd eller död. Båda grupper har vi så mycket åsikter om. Jag såg en film, Mon Amour, på Göteborgs filmfestival för ett tag sen. En självbiografisk film där regissören reste genom Sibirien och sörjde sin pojkvän som hade dött av missbruk. Han själv (regissören) var övertygad om att han hade dödat sin pojkvän genom att inte kunna släppa honom, att inte kunna låta honom gå vidare i livet utan honom. Minnena av den kärlek som en gång fanns mellan dem varvades med intervjuer av människor som bodde på tundran och vackra bilder på det snötäckta landskapet. En film om mitt liv kanske skulle vara någon typ av essäfilm, där jag själv var berättaren. Förhoppningsvis mindre sorglig än den filmen jag såg. Eller så skulle det kunna bli ett vardaglig drama med fokus på vänskap.

2. I ett spel som jag spelar online - om en har spelat sina kort rätt - står det i slutet: Exactly One of Nothing. Det tycker jag är fint. Exactly One of Nothing skulle filmen heta.

3. Just nu har jag the hots för Héloïse Adélaïde Letissier aka Chris aka Christine and the Queens. Den skulle göra sin första filmroll som mig. Ni vet hur skådisarna i biopics alltid är hetare än de personer de ska spela.

Fem åttondelar in i pizzan Italia var jag redan mer än mätt. Ändå fortsatte jag att äta samtidigt som jag mentalt uppehöll mig uppe hos stjärnorna. Sigurd berättade att gudar tog eld från Muspelheim som de spred ut över innanmätet av Ymers kranium. Svaret hade i så fall varit givet:

i Oden
ii Ville
iii Ve

Om man bara kunde få tro på något. Igen. När jag var barn skänkte det mig alltid tröst att rymden var oändlig. Nu tvivlar jag även på det.
‍
…

Jag hade närmast förväntat mig att mötas upp av stjärnorna på hemvägen. Från Tingsryds busstation och den halvmil långa sträckan till Drakamåla tittade jag upp mot himlen flera gånger men det enda jag såg var ett försiktigt täcke av moln. Och jag såg istället mina saltstänkta men i mörkret svarta skor som likt en fladdrande skugga upprepade gånger mötte och mötte och mötte den av bilar redan hårt sammanpressade snön.

…

Det är åter morgon och bussen passerar Lyckovägen i Väckelsång. I verket De l'infinito, universo e mondi från slutet att 1500-talet framlägger filosofen Giordano Bruno att även solen är en stjärna. Jag undrar hur långt bort i universum man kan komma och ändå se vår.

…

När jag klev av bussen efter en lång arbetsdag tittade jag upp mot himlen. Där var de! Men mycket snabbt glömde jag bort stjärnorna och fortsätta beklaga mig över vintern. Väl hemma skyfflade jag irriterat bort snö för att slippa få in iskristaller i skorna när jag åter kastar mig iväg till kvarnen.

…

”It’s funny how some distance makes everything seem small”

Istället för att lägga mig äter jag dubbla entrecoter och lyssnar på soundtracket ur Frozen och dricker en Tuborg. Jag vet att oändligheten då tröstade mig, men det är som att jag glömt bort varför. Handlade det om att avståndet i ljusår gör oss jämbördigt värda: att vi då blir universellt jämställda på något sätt. Jag skulle tittat mer noggrant på stjärnorna när jag hade chansen. Jag känner mig tillräckligt väl för att inse att jag under inga omständigheter kommer gå ut mer idag. Oavsett hur starkt stjärnorna gnistrar.

…

Med avstånd avtar oron. Till och med Disney vet det. Det är därför det finns en så bra marknad för underhållning. I ett oändligt perspektiv finns oron än mindre. Trots att den är så smärtsamt tydlig för brukaren av den.

…

Bussen igen. Jag ser att det ljusare än vanligt vid den här tiden. Det är otroligt vad man snabbt vänjer sig vid mörker. Sitter och spelar Starburst för en krona per spin i en dålig sittposition. Som för att ta avstånd från både dåtid, nutid, samtid och framtid.

…

Min granne Ville (sic) har under de senaste två månaderna överraskat mig. Gång på gång. Trots eller på grund av att han inte börjat skolan än, är det tydligt att han kan psykologi bättre än psykologerna. När jag innan jul sågade honom en julgran gav han mig en upphittad egendomlig fantasifigur i gengäld. Han sa:

”Den här ska lära dig att inte vara rädd.”

Under vinterns hittills kraftfullaste snöfall skottade han på eget bevåg framför huset och dessutom tillverkade han mig en liten snögubbe. Efter fyra glas Il Nostro vågade jag mig ut i kylan och mörkret, och det var precis som om den såg mot mig. Snöpojken. Med sina exceptionellt sköra armar av nedfallet björkris. Jag hoppades först att allt skulle smälta. Men det är som att precis allt måste höljas av död för att något ska förtjäna att födas till liv. Igen.

…

Upplevelsen av blött hår som förvandlas till istappar efter en evighetslång dusch. Tog av mig vantarna och kände på de hårda testarna. Det uppstod ett leende när jag kände på den ovanliga texturen. Och jag tog en selfie med min nya iPhone som på inget sätt kunde fånga upp hur glad och tapper jag där och då kände mig. Jag tror det var i höjd med Vintervägen.

…

Den här gången var det mer stjärnklart än förra gången jag klev av bussen. Och jag försökte hålla blicken fäst uppåt, under promenaden, istället för nedåt. Väl hemma släckte jag utomhusbelysningen för att den inte skulle störa ljuset från himlen. För ovanlighetens skull hade jag musik i öronen: Chi mai. Jag har svårt att se en enda själ som med den perceptuella kombinationen inte skulle fällt minst en tår.

…

En granne som jag lyste upp i mörkret med min pannlampa sa att kylan brände på näsan. Jag vände mig bort från honom för att inte blända hans ögon och svarade efter ett tag: ”Man vet att man lever,”  samtidigt som jag fortsatte framåt i gryningen.

…

Det verkar som att stjärnorna lyser tydligast på vintern. Tydligast när det är som råkallast. Som en kompensation under en tid av lidande – extra. Men jag har svårt att tro på det att det skulle vara så.

…

Jag prövade en elcykel för första gången. Den hårda byvinden i byn slet hungrigt tag i min hud samtidigt som jag kom upp i en för mig ovanligt hög fart. Det kändes realistiskt att jag skulle dö. Jag steg av vid en medeltidskyrka och tog ett varv runt huskroppen som för att veta hur det verkligen låg till.

…

Jag har stigit upp mitt i natten. Igen. Återigen tänker jag på stjärnorna som är framme. Vem tänder egentligen stjärnorna? Det framstår rätt tydligt att det måste vara vi som gör det. Hur ointressanta vi än kan verka inför varandra känner jag att vi ändå är obetydelselösa i relation till allt.

…

När jag for över Skrædderholmen var det som att en ensam stjärna blinkade mot mig. Så där som en förlorad vän brukade blinka mot mig. Så där ledigt och spontant som bara vissa självklara människor kan blinka. Tog en skärmdump för att inte glömma bort ögonblicket och tiden: 18:05 CET.

…

Huvudet på snöpojken hade smält ner och armarna hade fallit och blåst bort en bit. Om jag får välja så tycker jag att fysikens och psykologins kanske vackraste ord är – sublimering. Ett fenomen som gör att man kan sväva utan att ens ha tinat. Om jag fick tro igen så skulle jag tro att man kan leva – bara på strålar.

…

Det var -14 °C när jag steg upp. Efter en natt av exceptionellt dålig sömn där både vakenhet och slummer var sammanflätat med ett mentalt överliggande föreläggande. Släppte allt och klev ut i en saga. Allt gnistrade av frost. Alla träd. Alla stenar. Det höga fjolårsgräset som på sina håll tittade fram. Luften gnistrade av små iskristaller som magiskt föll ner. Två spretiga armar som låg på backen. Allt. Till och med de hemska svarta sopkärlen gnistrade som magiska skattkistor. La ner en marmeladburk. En Thor. En vit brödpåseclip från en nyligen uppäten Pågen Rosta! i sorteringsfacken. Gick till bussen. Och jag kände samhörighet med allt.

Det beror på din ålder och inkomst. Här kommer en guide som vi har tagit från luften:

18-23 år: 4 procent av din inkomst efter skatt
24-29 år: 5 procent av din inkomst efter skatt
30-38 år: 5.5 procent av din inkomst efter skatt
39 år och äldre: 6 procent av din inkomst efter skatt

Om du är 31 år som jag och har en inkomst på 16 500 efter skatt betyder det att budgeten för restaurangbesöket blir 908 kronor. Det tycker jag egentligen är lite i överkant, men då är jag också en snål jävel som förväntar mig att bli bjuden.

jag ska inte grusa dina förhoppningar om de där underbara dagarna när du glider fram i en bil snabbt på krokiga vägar. det spelas en låt på radion som du senare kommer koppla till den stunden. många såna låtar. många såna killar. när ni är framme vid lagunen har det redan blivit becksvart. men du vet att det är vackert. du vet det för han säger så. “det är otroligt vackert här. vattnet är azurblått, träden är lila och gräset är gult”. mörkret är mjukt och ljummet främmande mot din bleka hud.

de där underbara dagarna. man vet aldrig när de slår till. det där ögonblicket när du släpper fram en ohämmad kraft, en hypnos. den 17 maj. middag med lammkött och torsk och rödkål, det här var ju tråkigt, men så finns något annat där. ett par ögon vid nästa bord som du bestämmer dig för ska se dig. han ska rubbas. och så gör du att det händer. du gör det helt utan syfte, bara för att du kan. varför skulle jag inte unna dig det?

det kan mycket väl vara så att du tar dig an detta projekt och allt bara är härligt. men i det ohämmade finns någonting grymt hämmat. du måste kväva något inombords, ett litet foster som ännu inte är mer en cellklump. men ändå. det måste dö. knip igen ditt lilla hjärta. det är en svår balansgång men jag säger inte att det inte är värt det. det kanske är värt det.

det är förmodligen värt det!

jag vet hur man på morgonen kan längta efter en annan kropp vid sin sida, jag antar att du också gör det. jag tänker mig händer. hur dom ser ut. vad dom kan göra. ömheten i att kunna betrakta en annan människa så nära, hur han knyter skorna helt annorlunda än du själv gör. köpte en extra tandborstmugg här om dagen. känsla: hoppfullt.

Och hur de röda tegelhusen skar över natthimlen. Det måste ha varit sent på hösten, kanske november eller december. Det var en tid då jag inte fruktade mig själv. Utsträckta linor höll fast ljuset över gatorna, över nattkörningen. Nina och jag gick på samma trafikskola, vi delade lärare och mörka tisdagkvällar i hans källare. Vi utvecklade trafikhumor med Adam och Mathias, kör inte över eller på en häst. Och en kväll, en nattkörning på landsvägen utanför staden med mig vid ratten, lugn, snart vuxen, läraren i passagerarsätet, Ninas lågmälda andning i baksätet (det finns alltid någon vid en 17-årings sida). I en kurva tryckte plötsligt läraren i bromsen, den som fanns vid hans egna fötter, och Nina skrek. Vad håller du på med? Och jag känner inte av det nu heller.

Bort, säger jag åt frågan,
vägrar svara något alls,
tankarna smälter på tungan.
Januari. Jag vill inte vara rädd.

Vi tar bussen till Askim. Jag samlar ihop mig
i svärmen av vassa snöflingor,
havet biter i klipporna.
Så tyst jag är. Andra vet vad de ska säga.

Men solstrålarna fingrar på våra kinder
i glipan som vinden rispat upp och när vi talar
finns bara orden. Alla är rädda.
Jag tror inte att jag kan, men det går över.

Och frågan? Tanken ligger i blöt
för att formas. Mer lik glas
än vågorna om de stelnade. Jag vänder
tillbaka: fäster ett ord vid ett annat.

Jag drömmer om en man med lockigt hår. Ögonfärg? Det kvittar, bara ögonen glittrar och ser ut mot horisonten och inte in i mannen själv. Vi går på stranden, det är skymning och Vättern ligger utsträckt bredvid oss, som ett hav. Min drömdejt plockar strandråg och flätar ihop stråna till en bukett, kastar ut buketten i vattnet och väntar tålmodigt tills den sköljs upp på stranden igen. Vad har han på huvudet? Kring halsen? Varför har han väntat så länge på att livets tåg ska gå? Borde han inte försöka lite själv? Min drömdejt har svårt för att sova, säger han. Han är vaken om nätterna, sitter uppe och skriver ”jag klarar inte att skriva på dagen när alla människor är så jäktade” säger han. Han lägger sig när de flesta går upp. Vad äter han? Inte mycket, havregrynsgröt och ibland en macka.
     Vi tar ett glas vid strandpromenaden. Detta är ingen dejt, säger min drömdejt och ler mystiskt. Jo det är det, tänker jag, men jag håller tyst, jag har varit tyst under hela dejten, bara tittat på honom och hans lockar.

har någon gång sagt att jag skulle överleva en apokalyps med hjälp av min bästa vän
och att min bästa vän skulle dö på grund av mig

men egentligen beror det på apokalypsens natur

att överleva i naturen, att tåla hunger och sömnbrist, hantera teknik och isolation skulle min bästa vän klara av utmärkt

det sociala, ett intresse för folk och deras relationer skulle däremot hjälpa mig, jag skulle kunna behärska ett eller annat språk

att dö på grund av mig är bättre än att inte ha haft mig alls

det viktigaste är att veta att vi vet väldigt lite och att det finns olika typer av smarthet

‍

Kära Hästflickan,
Du frågar om djuret och kanske har din fråga att göra med djurets stumhet. Kanske frågar du för att du tänker på de stunder då vi blir lika stumma som djuren, då vi inte längre har något språk. Där vi är lika löjliga och vilse bland alla läten och tecken. Eller som i en paralys, då rädslan blir det enda som syns på oss, det enda uttryck vi har kvar. Då vi står där som ett djur, en skamsen hund. Så främmande som vi bara kan vara, i vilken sorgmodig kvävande sommarkväll som helst. Och bara det som går att säga är kvar: sönderfallande höga och låga murrester, rashögar av sammanstörtade former, ordningar, definitioner.

Kanske frågar du för att ett språk som är för färdigt – som i fullständigt, som i våldsamt bestämmande kategorier – kan sluta sig om en. Och då dödar det, långsamt. Som motsatsen till ormen som ömsar skinn, får vi istället ett extra lager som förstör, och som gör oss ensamma. Där under finns något helt öppet, död och räddning i ett. Ovanför finns bara ett trasigt räcke att gripa tag i.

Kanske frågar du också för att du minns en varm sommarskymning som rör vid läpparna, en lycklig plats. Där ni får rida ut över ängen och mötas i gemensam andning och rytm. Som i drömmen syns den väldiga kroppen häva sig fram över vidderna, sjungande driver den framåt i den tunga kvävande hettan. För djuret behöver du aldrig förklara dig, aldrig rättfärdiga. Djuret har sitt eget sätt att ta hand om våra sorger och vet något om försoning. Du stryker dess päls och vet att du aldrig kommer att få veta. För dig verkar det vara hästen. Och för att svara på din fråga, så var det för mig en gång en katt.

insisterande tvingar du mig hit–
upp mot kanten
trugar mig till att upptäcka stjärnhimlen som virvlar och knakar,
konstellationer faller som käglor och rullar in bakom bordsben


jag upptäcker härligheten här–
när man faller intill kanten    nästan ramlar upp
atmosfären kretsar och tjocknar, man får svårt att andas
ser klockor i alla bortvända speglar och de tickar ju som om inget tjocknar: ingen kärlek som råkat gömma sig där–


ser upp mot kanten, rymden och detpåminnerfaktiskt om arktis säger du
mikrober infrusna i kuber varvade omlott
ett litet paradis
idéer om tid: om rätt och fel, säger du


Och på andra kanten – fäst vid en spik som ett kors –
vi tar oss dit om natten i vagn
vi ser på pålarna de fäster i backen som blöta kyssar mot en kind
de säger: vi får vila här:                                             ett litet paradis på kanten.

Jag klev på bussen under morgonrusningen, åkte hem halv fem på eftermiddagen när folk börjat strömma till igen fastän jag inte hade något arbete. Då dörrarna stängts kröp jag bak, la mig på det bredaste sätet och tände en pipa. Jag hade inte följt en enda rekommendation. Jag och min kille hade fest varje helg, vi bjöd in hela kvarteret, ibland hela stan. Jag slogs med knytnävarna, sökte upp gamla älskare, gick till sjöss, ja, det hela hade utvecklats till en slags fetisch, jag njöt av att göra tvärtemot vad experterna och politikerna sa. Jag skakade hand med alla jag mötte och såg dem stint i ögonen, jag slickade på fingrarna innan jag knappade in koden i affären och kletade hundbajs på fasaderna. Jag drog med viruset till vårdcentralen när jag skulle till min psykolog och var noga med att inte betala patientavgiften.          
     Min psykolog såg mycket positivt på min utveckling. Han menade att jag levt länge med en överdriven rädsla för att skada någon och att det var på tiden med en förändring. Även om detta inte var hållbart i längden – restriktionerna skulle snart skärpas och det skulle bli straffbart att ha fest, att hålla tal i små utrymmen och att gå till sjöss – så fungerade min strategi mycket bra som exponering under denna avgränsade tid. Jag hade förmodligen orsakat tio avdankade sjömäns död, men vad gjorde det när jag höll på att bli en lyckligare människa?

Dina runda kindben. Hakan. Ögonen, tända. Musklerna, starka och mjuka. Sinnena, starka och mjuka. Du har inte ont. Du hänger i en stång med huvudet nedåt. Du fladdrar. Du flyger. Du är den enda som känner. Dina bröst är stora och nya. Ditt kön viskar, magi. Vatten från himlen, vatten från marken. Din mammas bror talar rakt ut i luften, njut av det medan du kan.

Världen vänder på sig.

Du står på marken. Det gör ont i benen. Det gör ont i sinnet. Det finns en stång över huvudet. Du talar rakt ut i luften, fladdrar. Bläddrar i en bok. Vet inte. Det finns något att göra, men det är inte viktigt. Dina läppar; sprickor, talande.

Hjärnan är ett moln, mjuk av det nya språket. Huvudet på kudden väger mer, ett åskmoln. Tempot är för högt, en sitter mest tyst, lyssnar. Frågor som ställs blir till rampljus. Jag är inte redo för att kliva upp på scenen! Någon med snälla ögon kommer in, lär en nya ord, i tv-ljuset, i stearinljuset, i månljuset. Det är förödmjukande att använda ett bristande språk. Särskilt i sängen, även om det sägs att det är där en bäst lär sig. En känner sig dum på vägen hem. Det här är inte jag! En känner sig dum hela tiden. Sedan kommer dagar då en förstår att en förstår. Det händer inte en dag, det är flera tillfällen. Långsamt öppnas en ny himmel, känslor får nya uttrycksformer. Det är som en brustablett för de trötta tankarna. Eller det kanske är våren. Det maniska ljuset. Tungan lossnar. Örat lär sig att inte höra brytningen som andra gör. Vad de älskar att påminna. Vad jag älskar att tänka onda tankar om dom. Mamma hör hur småord från det nya språket sipprar in i det gamla. Det uppstår en helt ny typ av skam. Det har gått flera år, hur kan det har gått så många?

Härskartekniker syftar på olika sociala manipulationer med vilka en grupp eller en person hävdar sin maktställning genom att på olika sätt förringa andra grupper eller andra enskilda individer. Berit Ås, född 10 april 1928 i Fredrikstad i Norge, var professor i socialpsykologi och populariserade den norska psykologen Ingjald Nissens teori om härskarteknikerna. Ås reducerade Nissens ursprungliga nio härskartekniker till följande fem:
Osynliggörande
Förlöjligande
Undanhållande av information
Dubbelbestraffning
Påförande av skuld och skam
Jag undrar, är endast dubbelbestraffning en härskarteknik eller även enkel bestraffning? Jag undrar, är det moraliskt försvarbart att den som utsätts för en av dessa fem härskartekniker hämnas med hjälp utav en annan av dessa fem härskartekniker? Låt säga att jag osynliggör dig, är det då okej att du förlöjligar mig? Låt säga att du dubbelbestraffar mig, är det då okej att jag påför skuld och skam på dig?    
Nej. Man bör istället använda sig av en av de fem motstrategier som en grupp doktorander vid Stockholms universitet formulerat:
Taga plats
Ifrågasätta
Korten på bordet
Bryta mönstret
Intellektualisera
Den härskarteknik jag använder mest är utan tvekan ”undanhållande av information”. Och den motstrategi jag oftast tar till? ”Korten på bordet”.

Skorpionmånad, nattmånad. En mor med klor eller döende gubbe. Staden ligger vid mina fötter; blöt, kall, med stråk av grå hårstrån. Broarna och havet, de väldiga molnen tornar upp sig ur varandra. November andas bensin och is. November, november; jag ger dig så lite och du ger mig lika lite tillbaka.

Nerför trappan igen, försiktigt nu. Himlen försvinner in i stenhusen. På en vägg har någon klottrat “knark” och ett hjärta i neonrosa färg. Något så enkelt kan hända som att man får syn på ett knarkhjärta, det är söndag, alla går omkring för sig själva. Så glider molntäcket isär och solskenet får fatt i en trädkrona, det gula sväljer det gula och blir dubbelt så gult. Det är kanske hela poängen, det här dubbelljuset. Jag andas hela vägen in, hela vägen ut och november andas med mig, det är en kittling, ett andetag inuti andetaget. Så går vi hem tillsammans, lägger oss på soffan, det mörknar ute, jag känner mig lite nedstämd, och sedan är det inget mer med det.

Jag har varit nere och badat, hon kommer på mig. När jag bara är halvt påklädd, kommer hon på mig. Tittar på mig utan att säga någonting. Hennes leende är snett, blicken säger något annat. Hon är tyst, alltid så tyst.

Vi har blivit till genom att våra ögon kan tala med varandra. Ansiktsuttrycken vet något som ingen annan vet.

Ögonen vandrar över min kropp. Jag vet vad som gömmer sig där under, jag kom på dig. Kroppen där. Brösten. Dina axlar, armar, ben. Hennes ögon, en spegel av hennes tankar och hjärtat, lika blottat som min kropp.

Bebisens doft
av sömn och honung.

Lusten att böjas undan
i en annan, ljudlöst
åt sidan.

mina väggar var ljuslila på den tiden
jag längtade bort från föräldrahemmet
det hjälpte inte att alla såg så gamla ut för sin ålder
och fick hångla
fast jag hade glömt bort att chuck var en rapist
jag hade en längtan som jag nu kan längta efter
även om jag fortfarande kan skriva under mina brev

xoxo gossip girl

Mönster på lackgolv
dvs
en kall strimma
dvs
oktobers ljus
dvs
trädens ljus
dvs
så kallade varma färger
och

markens så kallade tyngd

dvs
tidens puls
dvs
en osynlig taktindelning

Du håller inte takten
Du spelar inte i tid

dvs fel

och rösterna
sjunger
vid sidan
av

Kom igen, tjejer!
Kom igen nu!
Jag ska gå ut i kväll
Jag mår okej
Kommer att låta allt hänga
Jag vill låta mycket
Verkligen höja rösten
Ja, jag vill skrika och ropa
Inga hämningar
Inte sätta upp villkor
Tappa det lite
Jag kommer inte att agera politiskt korrekt
Jag vill bara ha kul
Det bästa med att vara kvinna är rätten att ha lite kul och...
Oh-oh-oh, att bli totalt galen
Glömma att jag är en dam
Mäns tröjor, korta kjolar
Oh-oh-oh, att verkligen bli vild
Ja, att göra det med stil
Oh-oh-oh, komma in i handlingen
Känna attraktionen
Färga håret, göra som jag vågar
Oh-oh-oh, jag vill vara fri
Ja, fri att känna som jag känner
Man! Jag känner mig som en kvinna!
Tjejerna behöver en paus
I kväll kommer vi att ta chansen
och åka ut på stan
Vi behöver ingen romans
Vi vill bara dansa
Vi kommer att låta håret hänga löst
Det bästa med att vara kvinna är rätten att ha lite kul och...
Jag blir totalt galen
Känner du av det
Kom, kom, kom igen älskling
Jag känner mig som en kvinna

Texten ovan är min egen fria översättning av Shania Twains Man! I feel like a woman! I texten har jag kursiverat allt som jag kan hålla med om, identifiera mig med eller tycker är kul. Samlas den kursiverade texten ser det ut som nedan, vilket kanske blir en bild på hur det är för mig att vara kvinna:

Kommer att låta allt hänga
tappa det lite
att vara kvinna är rätten att ha lite
glömma en dam
känna attraktionen
jag vill vara fri
behöver en paus  
behöver romans
vill bara dansa
att vara kvinna är rätten att ha lite
känner du av det
kom, kom, kom igen älskling
jag känner

se dig omkring, var det något du drömde? glömde?

din älskarinna fyller 18 år (hon är full av ovisshet)
men svaret finns inom dig, som ett sugmärke

ge henne framtiden, en tro på sanningen, ge henne
en fest med era vänner, cigaretter, tågbiljetter, ge
henne en pärla för varje dag ni har varit tillsammans
ge henne dina händer, din mun, ditt svar, ge henne
en dikt (som får henne att tänka på dig), ge henne
sötsaker, hortensior, ge henne en tro på det hon gör

din älskarinna, 18 år, stilla, leende, hon måste veta nu